Hemmagymet! :)

maj 20th, 2018

Veden är klar…..och våra muskler har fått ännu en omgång  :)
Så nu sitter vi här ute på brokvisten i våra gamla sköna fåtöljer, med kvällssolen som värmer genom fönsterrutorna, klockan på väggen som tickar och fåglarna som sjunger sin sista ”truddelutt” för dagen!
Så skön känsla att känna sig helt mör i hela kroppen och veta att årets vedförråd är klart inför vintern.
Sv smygfotade mig därute på vedbacken och när jag tittade på bilderna kom orden ”rena hemmagymet” upp i huvudet på mig   :)   för nog är det jämförbart…..med skillnaden att på det här gymet tränade vi idag i ca nio timmar, med ett par raster inräknade!
Det blir en hel del olika rörelser på en dag ändå!

DSCN5564

För antingen står man vid klyven där man lyfter upp de grövre vedträna på bordet bredvid, lägger dem på plats och kör med knappen och spaken…

DSCN5563

och i bästa fall klyver det sig fint så att det bara är att slänga ner i skottkärran…eller så får man stå och slita, dra och slå för att få itu när det ”seeegar” sig av kvistar och liknande.

DSCN5559

Eller så sitter man på knä och fyller kärran med sånt som inte behöver klyvas någon gång extra, dvs sånt som man vet åtminstone går in i kaminen som det är, även om det är lite för grovt för vedspisen.

DSCN5555

Man kan också välja att göra ett knäböj och lassa flera vedträn på ena armen istället , bara för att få lite variation på arbetsställningarna….med andra ord, när man känner att kroppen börjar protestera lite efter x-antal timmar   ;)

DSCN5560

Sen får man även känna på lite lyft över axlarna när vedtraven börjar få lite höjd!

Ja, så nog får man sig en riktig omgång vad det gäller fysträning när man är ”vedeldare”…och inte mig emot!
Men nu kan jag erkänna att det känns superskönt att det är färdigt! Är bara uppstädningen kvar nu, men det känns inte särskilt betungande.
Gillar att få röja och städa upp det sista så att man ser det fina resultatet. Bark och tunna ”tändpinnar” ska samlas upp, vedklyven ska köras in i uthuset och sen ska det krattas upp en massa ”bös” (hoppas ordet är förståeligt även om man kanske inte kommer från Dalarna)  ;) ….och till sist ska det trimmas lite gräs som redan hunnit växa sig långt mellan vedträna!

DSCN5548

Men det blir en av nästa veckas sysslor….ser fram emot det lika mycket som jag ser fram emot alla sköna stunder vi ska ha ute i våran lilla ”oas” här på brokvisten i sommar. Här kopplar vi verkligen av och har redan hunnit ta en och annan ”tupplur” under den varmaste tiden på dagarna då det ändå inte gått att jobba med något ute.
Perfekt anpassad för en introvert människa också, då man sitter så pass lågt så att förbipasserande inte kan se en   ;)

Ha det gott så länge!

Britta

Bröstcancer och ändå bästa våren…!

maj 19th, 2018

Nog är det lite underligt allt att när man såhär ”mitt i livet” fått beskedet att man har en sjukdom som faktiskt i värsta fall  kan vara dödlig, ändå känner att man upplever den bästa våren någonsin…?

DSCN5541
Men precis så är det i mitt liv just nu…! För är inte det här en vår som på bara några dagar förvandlades till att snarare kunna kallas för  ”bonussommar”?
Känns nästan lite overkligt att vi får uppleva det här?

Kan inte komma ihåg att jag känt en sån ”livslust” i kroppen någon gång! Och bara det är ju märkligt och näst intill ironiskt kanske?  Eller är det hjärnan som ”spökar” och fungerar såhär när man fått ett cancerbesked?

Ja…inte vet jag, men hur som helst så tänker jag fortsätta att njuta av det. Det är ju också nu jag har chansen att göra saker rent praktiskt innan operationen om ca två veckor.
För efter det är det såklart ”lugnare aktiviteter” som gäller ett tag , vare sig de tar bort hela bröstet eller bara en ”tårtbit” som de kallar det.

Och ska jag vara riktigt ärlig så är det nog just den tiden efter operationen som jag känner att jag går och gruvar mig lite för. Inte för att jag säkerligen kommer att ha ont, få svårt att sova kanske pga att jag inte kommer att kunna ligga på mage som jag så gott som alltid gör när jag sover, osv…..nej det är just det där med ”lugnare aktiviteter” som gnager i mig, för jag fullkomligt älskar att röra på mig arbeta praktiskt med kroppen.

Det är också mycket därför som jag känner en sån livslust nu då det finns hur mycket som helst att göra.    :)   :)
Veden är inte färdig än eftersom vi inte kunde ta hem den innan all snö smält på baksidan. Rabatter och trädgårdsland behöver rensas och fixas. Gräsmattan måste återställas där grävningen för vatten och avlopp lämnat sina spår .

Sen är det alla andra ”tusentals” projekt som jag vill göra och går och har i tankarna hela dagarna, och jag känner hur det liksom bara ”sjuder” i kroppen av glädje och lust när jag tänker på det.
Dels älskar jag själva utförandet, men sen är det också vetskapen om hur det känns när det är färdigt.
Den där oerhört tillfredsställande känslan när man kan ”bocka av” och titta på ett arbete som man tänkt att göra länge. När man på kvällen kan sätta sig ner och liksom ”summera” resultatet och börja fantisera om nästa göromål.
Få krypa ner i sängen med en kropp som värker lite här och där pga ansträngningen och en hjärna som känner sig totalt avslappnad och nöjd med vad man har presterat för dagen.

Det är livet på en pinne det…..  :)    

I alla fall för mig!  

DSCN5540

Häromdagen svängde jag in efter jobbet och köpte mig ett par lyxiga pelargoner också…!! Bara för att jag kände att jag ville unna mig det. För nog har jag fått ett lite annat tankemönster sedan cancerbeskedet ändå. Tänker t ex att OM det nu skulle vara så att man inte har så många år kvar så kan man väl någon gång unna sig det där lite extra som jag inte gör annars.
Att köpa pelargoner för 98 kr styck som i värsta fall inte ens kommer att lyckas överleva hemma hos mig hör inte till mitt vanliga, planerande och kalkylerande tankesätt   ;) …inte för att jag är snål utan bara för att jag oftast väljer att lägga pengarna på sånt som jag vet att jag kommer att ha användning av länge och som är hållbart i längden. 

Men den här gången lät jag känslan i själen och hjärtat styra istället. För hur vackra är de inte? Och hur lycklig blir man inte av att se dem där i köksfönstret i morgonsolens sken varje morgon?  Det måste ju höra till ett av naturens eget sätt att läka sjukdomar inifrån   ;)

Och det är väl lite så jag tänkt att försöka besegra den här sjukdomen också. Genom att vara lite mer rädd om min ”insida”. Se till att göra mycket av sånt jag mår bra av i själen och äta sånt som jag vet är nyttigt.

DSCN5544
Och idag kommer jag att ha en helt underbar dag vad det gäller det  :) …tänker börja med en promenad med Line, sen göra en liten snabbstädning inomhus innan jag fortsätter ute på vedbacken.  Sv ska åka en sväng till Hälsingland över dagen för att få bromsskivorna på bilen bytta av sin ena dotters man, och bara det att jag väljer att inte följa med dit är ett tecken på att jag kanske tänker lite mer ”egoistiskt” just nu.

Många kanske skulle tycka att det vore skönt att åka iväg en sväng från alla sysslor hemma…hälsa på folk och bara ta det lite lugnt men….för mig skulle det bara betyda att jag skulle känna frustration över tanken på allt jag hade kunnat göra hemma istället.
Allt det där som jag verkligen vill göra och mår så bra av.
Och ska jag vara riktigt ärlig så mår jag ju också bra av att vara lite ensam ibland. Det där känner alla introverta människor till och även Sv har börjat förstå det.   :)

Att vara  härhemma på gården och fixa och dona, vare sig det är inom eller utomhus, och gå i sina egna tankar och känslor är rena medicinen för såna som mig.

Så nu är det dags att sluta skriva och se till att komma ut i den paradisliknande tillvaro vi lever i just nu!

Ha en underbar helg!

Britta

Alltid något!

maj 16th, 2018

Vet att jag är usel på att uppdatera nuförtiden och det enda jag kan skylla på är väl prioriteringar här i livet  :)
Har helt enkelt haft så oerhört svårt att sätta mig vid datorn nu när vädret varit så underbart så att man tror att man redan dött och kommit till himmelen  ;)
Vårens framfart har ju nästan satt en i ett slags chocktillstånd och man går liksom bara omkring och ”tar in” och njuuuuter av allt som händer ute nu.
Och vilket väder sen!!!!
Har nog aldrig upplevt maj på det här viset.
Det är så att man faktiskt glömmer att det bara är maj för känslan är verkligen inte den. Känns mer som när det kan komma en värmebölja i juli/augusti!

Nåja…kikar i alla fall in en sväng och delar med mig av lite bilder från ”paradiset”   :)

DSCN5514

Snacka om kompensation för den evighetslånga vintern. Men det värsta är att nu kommer allt på en gång….allt bara exploderar och blommar ut så att juli blir färglösare än vanligt.
Men men….det är bara att försöka leva så mycket i ”nuet” som möjligt.
Och det gör jag just nu!

DSCN5513

Körsbärsträden är igång för fullt!

DSCN5516

Och idag plockade jag och Line en väldigt ovanlig kombination av blommor. Är inte varje år alla dessa blommar samtidigt precis… :)
Midsommarblomster, humleblomster, rödblära, gullviva och till och med liljekonvalj.
Blir det några kvar till sommaravslutningen i skolorna tro???

DSCN5528

Måste visa den lilla ”bebiseken”också som faktiskt lyckades överleva vintern. Är nog mycket tack vare det djupa snötäcke den haft över sig.

DSCN5529

Ville visa den stora ”modereken” i bakgrunden också men då kom en liten Selma och ville vara med på bild  :) ….blev ju en bra jämförelsebild för att se storleken på bebisplantan  :)
Men man ser ju i alla fall stammen på eken. Lite skillnad på omkrets  ;)

DSCN5523

En nittonåring som ligger och håller koll på sina ägor  :)

RSCN5527

Med gammal klok blick som väl sett det mesta vid det här laget.

DSCN5530

Och så den lilla överraskningen som jag upptäckte häromdagen. En jättefin pensé som lyckats självså sig  :)   älskar när trädgården kommer med såna!

IMG_5853

Och så en vitsippa som bestämt sig för att klä sig lite färggladare istället.. :)
Tror att det har med ph-värdet i marken att göra. Är i alla fall vad jag hört någon gång!

Men nu måste jag försöka få i mig lite kvällsmat. Har inte haft någon aptit idag och det är jag inte ensam om i denna värme.
Brukar ju gå ut på vedbacken så fort den värsta värmen släppt men idag har vi bestämt att det är vilodag från det.
Veden ligger nog kvar ändå och tids nog blir det färdigt!

Hörs!
Britta

En ”avstickare” från ”Livets stig”!

maj 12th, 2018

ängel

Funderade länge på vilken överskrift jag skulle välja den här gången….tänkte på hur jag upplevt och hanterat det jag ska skriva om?
Hur jag vill att andra ska uppfatta min inställning till det? En överskrift som inte låter alltför dramatisk men inte heller alltför ignorerande, för visst inser jag allvaret i det och visst vet jag att det för en del som drabbats av det inte bara blir någon ”avstickare” utan också en slutgiltig ”avstigning”från livets stig…men…..från allra första stund som jag fick beskedet så bestämde jag mig för….att så långt och länge det är möjligt se det som något jag ska ta mig igenom och inte låta mig besegras av i första taget.

Jag har ännu inte fällt en enda tår och ännu inte ”målat upp” det allra mörkaste scenariot över det för min inre syn.
Nej, jag har istället valt att se det som något som kommer att utveckla mig och ge mig en ännu större och djupare syn på livet här på jorden och allt vad det innebär.
En ännu större tacksamhet över allt jag har omkring mig och kanske ännu sundare värderingar över vad som verkligen är viktigt här i livet.

IMG_4205
För även om jag tycker att jag ändå kommit ganska långt när det gäller det så blir man ju aldrig någonsin ”fullärd”….inte ens om man så lever i hundra år tror jag?

Hur som helst så var det i alla fall oväntat…åtminstone i den form som det nu valde att drabba mig. Tyckte väl inte att jag var den som låg i den värsta riskzonen för det även om jag självklart någonstans är medveten om att vem som helst kan råka ut för det.
Även jag!
Många kanske går omkring med uppfattningen om att ”det drabbar inte mig” men för mig var det snarare en annan tanke som slog mig när jag fick veta det….att…ja….varför skulle det inte kunna hända mig? Varför skulle just jag tillhöra dem som skulle klara mig ifrån det? Och lustigt nog så hade jag bara ca ett par veckor innan faktiskt tänkt lite i just de banorna.

Tänkt på hur otroligt lyckligt lottade så gott som hela min släkt varit ifråga om att klara oss från alla dessa former av cancer som finns. Kunde det verkligen vara möjligt att det skulle få fortsätta så när tusentals andra drabbas så fruktansvärt hårt av det. Barn vars liv knappt börjat, småbarnsföräldrar i det skede i livet då man faktiskt är som allra viktigast för en annan människa, nyblivna pensionärer som efter ett långt hårt arbetsliv äntligen börjat se fram emot lyxen att ”äga sin egen tid” och bara göra det som faller en in på dagarna.

Nej…det kunde inte få fortsätta så….och den här gången var det jag som ”valdes ut” att bryta det näst intill obegripliga ”flow” av tur vi ändå haft att slippa drabbas av denna lömska och obönhörliga sjukdom, som väljer och vrakar bland sina offer utan någon som helst hänsyn till vem/när och hur.

DSCN1355
Att det blev just bröstcancer för min del var ändå ganska förvånande, för det var nog den form av cancer jag tänkt allra minst på då ingen såvitt jag känner till i alla fall, drabbats av det i släkten. Och dessutom har jag ju ammat två barn vilket också sägs minska risken avsevärt.  Så den typen av cancer hade jag nog aldrig riktigt känt någon skräck över.
För visst är det väl så att de allra flesta någon gång i livet tänker på och oroar sig över att få ett cancerbesked i någon form?

Själv  hade jag en tid i livet då jag var så gott som övertygad om att ”knölen” jag kände innanför revbenen på högersida var någon form av livsfarlig cancer…ända tills en läkare konstaterade att det helt enkelt bara var min njure som hade en lite extra lång typ av ”fastsättning” eller ”anslutning” eller vad man ska kalla det, så att den kunde röra sig inom ett större område än vanligt.
Sen har jag också tagit bort en del födelsemärken och leverfläckar som jag gått och oroat mig över innan svaret på om de var ofarliga eller ej kommit, men inte en enda gång har jag tänkt på risken att drabbas av bröstcancer trots att jag till och med haft lite problem med ofarliga vattenfyllda cystor i brösten som jag har behövt åka in på sjukhus och ”tömma” med jämna mellanrum.

Det var förresten det jag trodde att det var den här gången också. För jag hade känt av ett ömt område på höger bröst som vuxit sådär fort som vattencystorna gjort och just därför hade jag också tänkt att det ju inte kunde vara något farligt då en elak tumör kan ta år på sig att växa i storlek.
Den här gången var det också bara ett par/tre veckor kvar tills jag ändå skulle in på den vanliga mammografin så jag bestämde mig för att låta bli att ringa och boka in en tid för tömning. Tänkte att jag talar om det på undersökningen istället så får de skicka mig vidare, för den vanliga mammografin ville jag ju ändå göra.

Så ca en vecka efter undersökningen fick jag en kallelse till lasarettet där det på ett ungefär stod att jag skulle komma in för att ”göra en kompletterande röntgenundersökning pga avvikande förändringar” eller nåt sånt? Och ja…jag blev väl inte särskilt orolig över det heller  eftersom jag snarare förväntat mig en kallelse. Men…..nu i efterhand vet jag att jag någonstans ändå tyckte att det var ett litet underligt sätt att uttrycka sig på för dem…för det var ju bara en vanlig cysta som skulle tömmas?……trodde jag i alla fall!

Ja och så kom dagen då det var dags att åka in, och med tanke på att jag gjort samma sak ett par gånger förr så visste jag ju vad som väntade och var inte särskilt nervös.
Har aldrig varit speciellt nervös inför vare sig tandläkar eller läkarbesök och inte varit spruträdd eller så, så det här kändes snarare intressant då jag visste att jag fick vara med och se hur det hela gick till på ultraljudsskärmen när de sticker in nålen och suger ut vätskan ur cystan.

Så efter ännu en mammografiröntgen blev jag visad in i rummet där själva tömningen skulle ske. Och där ligger jag och tittar på skärmen medan läkaren noggrant scannar igenom båda brösten med ultraljudet och jag vet att jag tänker att, det är bra att de gör det så noga men samtidigt tycker jag att det tar lite ovanligt lång tid? Varför blir det inte klart för tömning någon gång? Till slut hör jag honom äntligen säga att han ska suga ut vätskan och sköterskan börjar förbereda för det.
När jag sen ligger där och tittar på skärmen säger han att han också vill ta ett prov på något annat han upptäckt. Något litet bredvid den ofarliga cystan som han visserligen tror också är något ofarligt men vill ta ett prov på ändå för säkerhets skull.
På skärmen ser jag hur han för in nålen genom väggen på cystan och suger ur den så att den krymper ihop och försvinner. Skönt, tänker jag…nu får vi snart åka hem!
Det där provet på det andra han pratat om tänker jag inte så mycket på då jag fått förklarat för mig att det förmodligen bara är någon typ av ”körtel” eller intorkad gammal cysta.

Han scannar in den mörka lilla fläcken på skärmen  och det konstiga är att så fort den visar sig så får jag en underlig ”dov” känsla i kroppen och undermedvetet är det som om något säger mig att ”det där är inte något helt ofarligt” . Känslan kommer inte i form av rädsla utan snarare i form av utmaning. En vetskap om att det här är något som bestämt sig för att utmana mig och jag är helt beredd på att anta utmaningen. 

Plötsligt är det som om jag består av två personligheter och verkligheter där den ena tänker och känner att ”det där är inte något farligt, och snart är jag färdig så att jag kan gå ut härifrån och fortsätta med livet”, medan den andra, lite djupare och klokare bara ”vet” att det från och med nu inte är så enkelt, trots att den ”ytligare” ändå är den som dominerar.

När provet genom ett litet snitt i huden sen är taget och jag omplåstrad äntligen får komma ut från undersökningsrummet får jag veta att jag kan få ett snabbsvar ett par timmar senare om jag känner att jag vill vänta på det men…nej….jag föredrar att vänta 4-5 dagar istället. Nu vill jag hellre komma därifrån och fortsätta mitt ”vanliga” liv.

Dagarna som följer  i väntan på provsvaret lever jag på som vanligt, men fortfarande med den underliggande känslan av att, den här gången är det nog inte så enkelt. Och ändå på något konstigt sätt …så känner jag mig inte särskilt rädd?

När de sen till slut ringer från mammografin och meddelar att läkaren vill att jag gör en magnetkameraundersökning också så känns det ännu tydligare att från och med nu har nog mitt liv tagit en annan vändning. Och på något sätt så börjar jag lugnt  förbereda mig på det inombords. Jag känner ingen sorg, ingen panik eller som om jag ”ramlar ner i något svart hål” som många som drabbats av cancer beskriver det…nej bara ett underlig visshet om att jag nog har en farlig sjukdom och att det bara finns två alternativa utgångar.

Antingen överlever man …eller så dör man och går vidare! Och självklart ska jag rikta in mig på att överleva!!!
Döden skrämmer mig egentligen inte eftersom jag vet att död inte betyder ett mörkt,svart, definitivt ”ingenting”….men…..jag har ju så mycket kvar att leva för. Och det är ju så mycket mer jag vill göra och uppleva! Jag vill absolut inte lämna mina nära och kära än även om jag vet att jag kan ”följa”deras liv från ”andra sidan” också och även om jag vet att vi möts igen när deras tid är inne.

Så för att försöka avsluta det här inlägget som annars riskerar att bli en hel roman :) så kan jag säga att jag efter ytterligare en ultraljudsundersökning blev ombedd att ta med mig någon anhörig om jag hade det med mig och tillsammans med Sv blev visad in i ett rum med skylten ”samtalrsum” …och bara det fick ju en att förstå att ”jaha, det är nu det definitiva beskedet kommer”!
Och det var precis vad det gjorde…(vilket det kändes som om jag redan visste) …beskedet om att det var något elakartat de hittat.

Så från och med nu ser mitt liv lite annorlunda ut! Jag jobbar dock på som vanligt fram till operationen som är den 31 maj och än så länge har jag behållit min dominerande positiva inställning.
Det är så många som drabbas av den här typen av cancer och det är så många som överlever den idag så i det stora hela känner jag mig stark och helt inställd på att klara av det.
Självklart kommer det säkert tunga dagar, både fysiskt och psykiskt för själva behandlingen är nog en ganska jobbig process i sig men så länge man har en positiv inställning så tror jag att man kommer väldigt långt på sin väg mot ett tillfrisknande.

Och nu känns det extra bra att ha bloggen att ”skriva av sig” på för nu väntar nog en tid med lite extra mycket tankar i denna hjärna som redan har en förmåga att ”gå på högvarv” vad det gäller funderingar över livet…. :)

Ha det gott så länge !

Britta 

? Okej!

maj 8th, 2018

Ojoj…denna ”teknikens under”!
Nu när jag så gott som gett upp om att byta vare sig tema eller sidhuvudsbild så visar sig plötsligt det nya tema jag försökte välja??
Hoppas nu att det håller i sig?

Har länge funderat på att göra ett inlägg men inte velat när den tråkiga gamla vinterbilden envist hängt sig kvar.

FSCN4108
Men nu låter jag det ”nya”temat vara kvar och ser det som en start på det nya ”oväntade kapitel” och ”skede” mitt liv gått in i. 
Ska försöka göra ett lite längre inlägg om det imorgon. 

Ha det gott så länge!

Britta

Test!

maj 8th, 2018

Ska bara göra ett litet testinlägg. Har försökt byta sidhuvudsbild men tyvärr inte lyckats hittills efter oräkneligt antal försök!
Är ganska less på den gamla vinterbilden nu när våren fullkomligt exploderat och tagit fart.
cropped-22.jpg
Skulle hellre vilja ha den här såklart men men…inget verkar fungera.
Börjar med att göra detta testinlägg i alla fall för att se om åtminstone det går?

Britta

Alltid något!

april 21st, 2018

Blev inte riktigt som jag tänkt mig, det där med att under våren fota ett och samma ställe för att se hur den utvecklas. Med den takt snösmältningen ”farit fram” den senaste veckan så borde jag ha haft max fem/sex dagar emellan.
Nu blev det tyvärr 11 dagar och ja….det förstår ju vem som helst att det blir lite väl stor skillnad på bilderna då.

Men men…var i alla fall ett försök och lyckades ju få till åtminstone fyra bilder + en jämförelsebild till alla så, alltid något! Och här kommer dom  :)

DSCN5375

DSCN5443

 

DSCN5376

DSCN5446

 

DSCN5377

DSCN5439

 

DSCN5378

DSCN5441

Sådärja…som sagt…alltid något! Så nu är det väl lika bra att jag låter det gå ungefär lika lång tid emellan tills nästa foto. För det är  ju fortfarande åtminstone lite snö kvar på bilderna, förutom nr 3 där enda skillnaden kommer att vara att det blir grönare och att vattnet kommer att sjunka.
Nåja, nu siktar jag på att ta nya bilder nästa helg så att tidsskillnaden ligger på 10/11 dagar.

Idag är det i alla fall lördag och med tanke på vädret så blir det nog en hel del utevistelse. Kanske lyckas få ner mina nyinköpta penseer i jorden också  :)   …är i alla fall ett av målen denna helg!

Trevlig vårhelg på er!

Britta

Skidavslutning!

april 14th, 2018

DSCN5080

Idag tänkte vi ta sista skidturen för säsongen. Ville passa på nu med den skare vi haft den senaste tiden. Som en ”avtackning” av det otroliga snötäcke som legat hela vintern.
Lika bra att dra nytta av det ända in i det sista.

DSCN3419

Sen åker skidor, stavar, vallaställ och allt vad det heter ut i ladan så att man kan känna att det är nya tider på G. Ska bli så skönt att få bort allt det från brokvist och tv rum.

Som högkänslig är det egentligen inte optimalt att ha tex skidor stående längs väggarna i ett rum som man spenderar mycket av sin lediga tid i. Bara färgerna på dem stör, ”skaver” och irriterar hjärnan så fort man får blicken på dem…men….jag har faktiskt lärt mig att på något vis acceptera det ändå. Till och med det röda vallastället har fått stå framför den fina gamla amerikakistan (som har en lugn grå färg och är så vacker så att den inte ”stör”) och den fina gamla gungstolen som jag älskar att sitta och filosofera i. Ibland har den även varit upptagen av en ilsket rödblå vallaväska och till och med det har jag ”fixat”.

DSCN2593

Och hur kan det då komma sig kan man undra? Att jag fixar att dagligen leva med något omkring mig som ”sticker i både ögon och själ”!?   :)
Jo…..för kärlekens skull såklart!   ;)
Är man två som älskar varann och vill leva ihop så måste man också kompromissa och anpassa sig. Och hur skulle jag kunna neka Sv till att ha det såhär hela vintern då skidvallning är ett av hans stora intressen då.
Dessutom är han ju hemma som pensionär hela dagarna och då kan man väl knappast förvänta sig att han bara ska gå omkring och göra ingenting eller i värsta fall bara sitta och se på tv i ett välstädat och färgmässigt ”lugnt” rum anpassat efter den som faktiskt är borta och jobbar några timmar om dagen.
Nej…visst kan högkänslighet vara ett slags ”handikapp” i många situationer men man kan ändå inte förvänta sig att alla runtomkring ska vilja ha det exakt som ens egen känsliga hjärna.
Sen har han ju  också i sin tur lärt sig att anpassa sig efter mitt behov av att mest bara vara hemma och undvika att träffa så mycket människor på helgerna. För det är något som jag tyvärr måste hålla lite hårdare på för att få chans till återhämtning efter en social arbetsvecka.
Sv skulle säkerligen vilja åka ut mer och hälsa på folk eller gå i affärer om jag också vore sådan så det kan man väl säga är ”uppoffringen” han gör för min skull liksom jag för hans skull gör uppoffringen att ha en miljö omkring mig som inte innehåller störande saker för hjärnan.

IMG_2261 - kopia

Det måste väl vara äkta kärlek det  …  ;)

Men nu är det bäst att sluta skriva innan den bästa skaren försvinner.

44

För nu ska det väl inte stå på innan snön får lämna plats åt en annan ”grön och skön” omgivning…..den underbara lugnande gröna omgivning som inte bara vi högkänsliga mår alldeles utmärkt bra av att vistas i.   :)

Ha en fin helg!

Britta

Ett försök!

april 8th, 2018

DSCN5392

Något man säger så gott som  varje vår är att ”nu ska jag fota en och samma plats med kanske en veckas mellanrum för att se hur våren utvecklas”….och gör man det???
Nej….än har jag inte lyckats i alla fall!!

Men idag när jag och Line tog våran morgonlångpromenad fick jag för mig att jag åtminstone ska ge det ett ärligt försök i år.

Två ställen valde jag ut och dagens bilder blev ju knappast några konstverk men kommer nog i alla fall att visa ganska stor skillnad från vecka till vecka eftersom de är tagna vid ån.
Ja…OM jag nu mot förmodan lyckas gå denna runda och ta dessa bilder åtminstone en gång i veckan från och med nu och ja…fram till slutet av maj kanske?
Vi får se?
Att lova saker har jag slutat med sedan jag bestämde det för många år sedan då pojkarna var små. Vet att jag då kunde lova dem något som jag inte kunde hålla och med de samvetskval som följde så bestämde jag en dag att aldrig mer lova dem något.
Finns väl inget som gör så ont inuti som när ens barn står och tittar på en med ledsna ögon och säger ”men du lovade ju mamma”!
Usch! Inte bara det att det gjorde ont…..men också det faktum att man knappast var någon bra förebild för dem då man visade att ett löfte inte var något som behövde hållas , gjorde att beslutet att aldrig mer lova saker var lätt att ta.

Nåja….ska åtminstone försöka så mycket det bara går den här gången.

DSCN5375

På den runda vi gick nu korsar man ån två gånger. Först längs bilvägen och sen tillbaka hemåt igen på skogsvägen… och det här är första bilden längs bilvägen. Vägstolpen och en bit av räcket tog jag med bara för att ha riktmärken för bilden. Den ”lilla pölen” nedanför är alltså vad som just nu syns av ån som annars rinner för fullt här.
Så detta är bild nr 1 och dagens datum är 8/4.

DSCN5376

Bild nr 2, på andra sidan bron.

DSCN5377

Nr 3, som egentligen inte alls avslöjar att det rinner en å nedanför.

DSCN5378

Och nr 4 som är lika ”vintrig” den….än så länge   :)
Hoppas nu att jag kan hålla den här planen för misstänker att vårfloden kommer att bli ganska häftig här om ett par veckor kanske?

DSCN5382

Dagens lite mer ”konstnärliga” bilder får bli de här två föreställande is i närbild.   :)

DSCN5383

Ser nästan mer ut som en målning än ett foto.

Annars har det varit en lugn skön söndag med lite småsysslor bara. Hängt undan lite av de tjockaste vinterkläderna, pumpat ur jordkällaren, handlat, tvättat bilen och plockat och städat lite inne. Hade väl hoppats på lite sol också men ser ut som om vi får vänta tills framåt tisdag på den. Just nu regnar det faktiskt här och med tanke på snösmältningen så är det ju positivt.

Ha det gott så länge!

Britta

Nu är det på riktigt!

april 7th, 2018

FSCN5368

Har ju varit ganska skralt med vårtecken än så länge och någon vårkänsla har väl heller inte infunnit sig men….när Sv i morse stod i köket och ropade frågande till mig….”vad är det för fågel som är helsvart och har orange näbb?”….så var det som om något inom mig vaknade och tanken …”jo men det är nog ta mig tusan vår nu!”….dök upp i mitt huvud!

Han stod och tittade ut genom fönstret med fågelmatningen utanför och när jag gick dit och ställde mig bredvid kunde vi räkna till inte mindre än fyra koltrasthanar som gick omkring och pickade på marken med alla nedfallna frön och lyfte på gamla löv för att se om det fanns något under. Honorna var säkert också där någonstans men dom lägger man ju inte märke till lika lätt med sin mer gråbruna fjäderdräkt.

Så det får nog räknas till det allra första vårtecknet i år tror jag?  :)
När vi lite senare var ute och åkte skidor hörde jag till och med tranorna nere vid den gamla igenväxta tjärnen i skogen och först var det faktiskt lite svårt att tro att det verkligen var sant…men stod stilla och lyssnade en stund och jodå….ett äkta trantrumpetande kan man inte ta fel på……Det är vår!!!!!!

DSCN4458 - Kopia

Känns så underbart att veta att man nu har den framför sig…även om det kommer att bli en riktigt ”slask, ler och geggvår”!

Inte bara för att det ju är så mycket snö som ska bort utan också för att vi snart ska få det grävt för kommunalt vatten och avlopp.
Vilken gegga det kommer att bli här ute på gården….blir till att torka av kanske både hund och kattassar när de springer ut och in och innan det torkat upp.

Ser inte fram emot det men ser desto mer fram emot när det blir färdigt. Visst är det dyrt att koppla in och använda kommunalt men med tanke på de bekymmer och kostnader både vatten och avlopp redan kostat oss så kommer det att vara såå värt det.

Skönt att kunna ”bocka av” ännu  en punkt på ”orosmomentöverhusetlistan”. Den förra punkten bestod av oron över att skorstenen inte skulle bli godkänd och klara en provtryckning men det gjorde den….Tack för det, (till den som murade den för typ hundra år sedan) snacka om hantverk!
cropped-33-2.jpg
Ja du…älskade lilla hus som ger mig så mycket bekymmer men som jag ändå på något sätt inte gärna skulle lämna.
Hyser någon slags ”hatkärlek” till dig tror jag och du är ju verkligen ”hemma” för mig.
Min fasta punkt i universum kan man väl säga   :)

Men dessvärre är det massor som skulle behöva fixas och frågan är om ekonomin någonsin kommer att tillåta det? Men vi tar en sak i taget och lovar att göra så gott jag bara kan….och med det sagt så är det faktiskt dags att klä på mig och gå ut och skotta av det sista av snön på ”lilltaket”! Upptäckte igår att det börjat tränga in lite fukt på väggen i trappen igen och är ganska säker på att det är snön på lilltaket som sakta töar bort och därmed rinner ner på plasttaket över brokvisten, som i sin tur har för dålig lutning så att vattnet rinner bakåt mot väggen istället för ner i hängrännan…..oj…blev en lång förklaring det där….nåja…kan bara hoppas att min teori stämmer…och det ska jag gå ut och ta reda på nu.

Ha en riktigt skön vårhelg nu !!

Britta