Då blir man glad…!

september 12th, 2018

IMG_6908

När man kommer tillbaka till jobbet efter tre och en halv månads sjukfrånvaro och möts av den här synen på bordet i fikarummet!

IMG_6906

En stor vacker blomma med tillhörande kort där det står att man hälsas välkommen tillbaka och att man dessutom varit efterlängtad! :)

Då går det faktiskt lite lättare att komma tillbaka till ”verkligheten” igen. 

För visst hade jag anat att det skulle bli jobbigt att ställa om både kropp och själ till att börja leva ”robotlivet” igen som yrkeslivet ju faktiskt är…. för de flesta i alla fall!

”Äta jobba sova….äta jobba sova….äta jobba sova…..!” 

Men att det skulle bli såå jobbigt, att jag skulle bli såå trött i huvudet och att det skulle bli såå  ”ont i kroppen” direkt ….det var jag faktiskt inte beredd på, det ska jag erkänna!

En del säger…”du kanske skulle ha varit sjukskriven lite längre”….men nej….det hade nog inte spelat någon roll om jag varit hemma en vecka till, eller en månad….starten hade blivit lika jobbig ändå, det är jag helt säker på!

I måndags efter jobbet kan man säga att jag var död….ville, eller rättare sagt kunde, bara ligga i soffan och blunda med korta avbrott för att få hjälp av Sv med det onda i kroppen och att få i mig mat.
Högerarmen värkte och kändes svullen ända ut i fingrarna, nacken kändes som om någon monterat in ett spett där, vilket i sin tur ger en otäck ensidig huvudvärk som känns som om ögat är på väg att tryckas ut ur skallen.
Musklerna innanför revbenen på ryggen känns som om de drar ihop sig som typ ”ostkrokar” och ömmar som blåmärken när man nuddar vid dem.
Och som ”grädden på moset” kändes det opererade bröstet som om det skulle var fullt av mjölk ungefär…knöligt, spänt och ömt pga lymfvätska som samlats där.

Sen vet ju åtminstone de som är introverta och högkänsliga hur det känns i hjärnan efter en dag med socialt umgänge (vilket det såklart blev med kollegorna som det kändes roligt att träffa igen) för vi hade ju en hel del att ”avhandla” och prata om efter så långt uppehåll från varann.
Mätaren för ”socialtoleransnivån”  gick nog upp på rött redan under de första fem minuterna av frukostrasten och sen gick jag på ”reserven” rast nr två vilket inte räckte så långt! Reservresursen alltså!   :)

Så redan på hemvägen i bilen kände jag att jag nog egentligen inte var särskilt lämplig som chaufför. Miljarders av tankar som snurrade runt i hjärnan samtidigt som en del av den  bara ville stänga ner och ta godnatt!
Stopp…det räcker nu….måste hem till ett mörkt, lugnt ställe och bara få sortera tankar i lugn och ro!

Så det blev alltså soffan! Tack och lov att man har möjlighet att välja den!
Tack och lov att man inte har en massa djur som väntar på att bli omskötta….eller småbarn som kräver ens engagemang när man kommer hem!

Och framförallt …tack och lov för Sv som kan hjälpa mig att få bort åtminstone den allra värsta smärtan!

Nu är det onsdag och idag har jag faktiskt fungerat skapligt, tack vare Sv, alvedon, voltarensalva, värmedynan och massagedynans jobb de senaste två dagarna.

Orkade till och med åka till Leksand en sväng efter jobbet för inköp av hundmat på granngården och lite tyger och annat på PMU second hand!

Sitter ju till och med och bloggar nu, även om gränsen för det också snart känns nådd i armen. Har svårt att hålla på med datorn överhuvudtaget när jag är som sämst i kroppen, så även om jag känt att jag velat skriva så har det inte varit genomförbart under vare sig måndag eller tisdag.
Men…nu är jag som sagt snart tillbaka på banan igen och håller så smått på att återanpassa mig till att leva strikt efter klockan och göra sånt man måste för att överleva. Det sk ”robotlivet” där man till största delen ”existerar” och en liten, liten del av en ”lever”!

Såsom livet är för de flesta här på jorden! Man får bara försöka göra det bästa av det och stjäla åt sig ”guldstunder” lite då och då som ger kraft och energi att fortsätta framåt!

Dags att lägga fokusen på det nu tycker jag!  :)
Skriva om sånt som gör en glad och positiv! För visst finns det också väldigt mycket av ”den varan” här i livet, om man bara väljer att se det!

Det är faktiskt också ett ”val” man gör!

Britta

 

Hamstringspanik…

september 8th, 2018

IMG_6889

…vet ni vad det är?
Jo när ens äppelträd står överfulla med frukt och man inte har någon effektiv lösning på hur man ska ta vara på den?

Känns så hemskt att tänka att säkert 80% (eller förmodligen mer) av all denna ekologiska, näringsrika och dessutom kostnadsfria frukt bara kommer att ruttna bort till ingen nytta!

I förrgår började jag plocka upp en del av dem från marken. Kan ju inte låta det ligga, dels för gräsklippningen som nog måste göras minst en gång till i år, och sen vill man ju inte ha en massa rutten frukt som ligger på marken och bildas till en brun möglande sörja…särskilt inte när man har en hund som säkerligen skulle kunna trampa runt i det (kanske till och med rulla sig i det?) och ja…ni förstår nog konsekvensen av det?

Gick ut i härbret och hämtade två IKEA påsar…av det största slaget och tänkte att det ska väl räcka ?
Tog min bästa ”stallgrep” av plast, en sån där som man egentligen har när man mockar skit, men som är så effektiv även när man ska ta upp gräs, löv eller ris efter en trädgårdsröjning.
Började ”skopa upp” äpplen med den och insåg ganska snart hur usel jag varit på att bedöma mängden, och hur mycket plats all denna frukt skulle ta.

För när ca en fjärdedel av ytan med nedfallna äpplen var upplockad ….var en av IKEA påsarna redan full…ja överfull kan man säga med tanke på att man ju måste orka lyfta dem också!

Så när påse nr två också var fylld gick jag och hämtade nr tre….tänkte återigen att ”nu får nog alla plats”…men …nej…..var bara att gå ännu en vända till härbret och plocka ut påse nr fyra!

Och ändå fick jag lov att dela upp den sista delen på de fyra fulla påsarna för att slippa börja på ännu en.
Så nu står det fyra fulla IKEA påsar under det trädet…ett av tre träd alltså…och i alla fall tack och lov det som har mest frukt.

Vad som ska hända med dessa är ännu inte helt bestämt men en önskan som vi båda har är att köra ut dem i skogen någonstans så att djuren där kan få ta del av dem.

Sen har vi ju bekanta med både kor och hästar som kanske kan ta emot en del?

Låg sömnlös ett tag inatt efter att ha gjort ett toabesök vid tvåtiden och funderade på vad man kan göra med all denna frukt.
Köra till ett musteri? …ja men det kostar ändå en hel del pengar och det är det lite sämre med nu pga min sjukskrivning så det skulle nog kännas onödigt lyxigt!
Skiva upp i äppelringar och torka? Ja men då skulle man egentligen ha en sån där torkmaskin som är till för just det…annars blir det till att ha ugnen igång i flera timmar och är nog inte många ringar per gång man får plats med då?

Trä upp dem på pinnar och hänga upp inne någonstans? Ja men funkar det verkligen utan att de börjar mögla istället för att torka?
Har inte börjat elda för säsongen än och kan vara ganska råkallt härinne på morgnar och kvällar.
Skiva eller klyfta och helt enkelt bara frysa in?  Ja …vet faktiskt inte om det blir särskilt bra? Kan tänka mig att de mest blir mjöliga och tappar mycket smak ?
Investera i en råsaftcentrifug, tappa upp det i mjölkkartonger och frysa in?
Nja….kanske…men hur mycket plats har men egentligen i frysboxen?
Ska ju ha annan mat där också i vinter!

Skulle egentligen behöva en frysbox till. Vore perfekt att ha en för typ kött, fisk och bröd och en för frukt, bär och grönsaker.
Skulle så gärna vilja kunna ”hamstra” mer men har liksom ingen bra lösning för det!
Frustrerande och inte konstigt om man får lite ”hamstringspanik!”

Sen var det ju det här med äppelmos! Det har jag haft i tankarna ett tag och tänkt att jag i alla fall ska göra.
Men ärligt talat! Var det värt arbetet?
Plockade in ett kg igår som det stod i receptet. Syntes inte ens på marken att jag plockat äpplen där.
Sen ska det skalas, kärnas ur och klyftas. Tyvärr så är våra äpplen ganska små så det blev ett väldigt tidskrävande skalande.

Tänkte först att jag skalar allt innan jag kärnar ur och klyftar men…det funkade ju inte, för då började de först skalade såklart att bli bruna.
Vet inte varför man ska undvika det egentligen? Är det bara för utseendets skull? I så fall skulle jag kunna strunta i det för det har ingen betydelse för mig?
Eller har det med konsistens och hållbarhet att göra?

Vet inte men började i alla fall dela upp jobbet efter ett tag. Skala tre/fyra st, kärna ur, klyfta och lägga i vatten.
Kändes som om det tog en evighet innan det var dags för kokning.
Efter kokning skulle man mosa med en ”mosare” stod det ? eller köra dem i matberedare vilket jag gjorde då jag inte har någon mosare….vad jag vet i alla fall?

IMG_6901

Och visst blev det lite äppelmos till slut. En stor och en liten burk..(den tredje är hjortronsylt gjord på förra årets hjortron som jag hittade längst ner i frysboxen)…men….undrar fortfarande om det är värt besväret?

Skulle dock vara roligt att testa de andra två äppelsorterna också och se hur skillnaden blir i smak och färg men några mängder äpplen kommer det ju inte att gå åt tyvärr!

Störst nytta av äpplena hade man nog ändå om man kunde utvinna saften ur dem och frågan är om det vore värt att köpa en råsaftcentrifug? Tror man kan få tag på en för ca 500 och ja?….kanske vore det värt det?
Tänk att kunna frysa in ren osockrad äppeljuice och dricka till frukosten? Lyxigt och nyttigt!

Får fundera vidare på det och försöka äta så mycket som möjligt av frukten som finns just nu så länge!

IMG_6895

Avslutar med en bild sommarbuketten jag lyckades plocka ihop under en promenad.  :)

IMG_6899

Roligt med dessa eftersläntrare till blommor som man kan hitta ända in i september. Blir ju så när det varit så varmt så att det som slagits av i dikena en gång, hinner med en andra blomning också!

Gäller att ta vara på det som naturen fortfarande ger….vackert, gratis och så blir man ju glad av att ha lite blommor på köksbordet också!

Ha en fortsatt bra helg!

Britta

En slags meditation!

september 6th, 2018

IMG_6878

Meditation är något jag skulle vilja ägna mig betydligt mer åt, och hoppas verkligen att jag kommer att försöka göra det nu när ”livet efter cancern” börjar!

För hur lindrig min cancer än var så har man ändå lite känslan av att få ”en andra chans” i livet. Låter kanske löjligt när man klarat sig undan med en förhållandevis enkel operation och fem veckors strålbehandling för att sen klassas som frisk igen (det är ju inte flera års kamp det handlar om precis)…men samtidigt så kommer man också från och med nu alltid att leva med vetskapen om att det kan komma tillbaka.
Återfall av vid bröstcancer är inte helt ovanligt som jag förstått det!

Så det kanske mer är känslan av att ”vilja passa på att leva livet så bra som möjligt, och göra sånt man skjutit på framtiden annars” …än känslan av ” ja jag överlevde! Nu ska jag se till att ta vara på livet på ett annat sätt” …som jag har i kroppen nu, men hur som helst så är det ju en känsla av att vilja ta hand om den enda kropp man faktiskt har här och nu, lite bättre än förut!

Som sagt så är just meditation en av de saker jag länge velat få till någon slags regelbundenhet av men som ni vet…det finns alltid något ”viktigare” att göra som städning, rensning av skåp och garderober….för att inte tala om att sitta i soffan och glo på ”dumburken” de sista timmarna av dagen…för det är ju jätteviktigt???….och väldigt bra för både kropp och själ ????…..eller???

Nej…det vet väl alla att det inte är, men bekvämt och ansvarsbefriande ???….ja det är det!
Att bara sjunka ner i soffan i en allt annat än ergonomisk och ”snällmotkroppen” sittställning och ”stänga av” sig själv och sitt liv för några timmar. Ta en paus från tankar på måsten, bekymmer och krämpor i kroppen.

Lite som strutsen som ”stoppar huvudet i sanden” faktiskt!

IMG_6882

Men tillbaka till meditationen nu…för tyvärr så är det så att jag ärligt talat har lite svårt att stänga av mina tankar de få gånger jag försöker få till en slags meditation.
Hur jag än försöker stänga av och skjuta bort det som dyker upp i huvudet när det är alldeles tyst och stilla omkring mig så är det supersvårt tycker jag.

Men….i förrgår fick jag chansen att ägna mig åt det som man kan kalla en annan slags meditation, nämligen stenbalansering…och det är något som verkligen tvingar en att enbart fokusera på det man gör ”nu och här” för annars lyckas man inte med en enda sten!

IMG_6879

Nu är mina stenbalanser väldigt simpla i jämförelse med dem som te x Jonna Jinton gör…också såklart ett tecken på att jag inte är helt nedvarvad  inombords …men ändå så kräver de att jag sitter tyst, stilla och enbart koncentrerar mig på att få stenen att hitta sin balanspunkt under ja…flera minuter per sten ibland faktiskt!

IMG_6875

Och det är ett så himla bra sätt att låta hjärnan träna sig på att ägna sig åt endast en tanke i taget! Och inte bara tanke förresten…det är väldigt mycket känsla med också när man gör det här…ja hela kroppen är faktiskt med och arbetar för att ”väga av” och ”känna in” vart stenen har sitt bästa ”balansläge”!

IMG_6874

Så det här är verkligen något jag rekommenderar att man ägnar sig åt när man har chansen, och Dalälvens strand i Mora är ett perfekt ställe då det finns hur mycket sten som helst och i alla dess former. Både runda, platta och kantiga!

IMG_6870

Så såhär såg det ut på den stranden efter våra timmar där.

IMG_6869

Hoppas att några av dem står kvar när nästa människa kommer dit. Kanske kan ge inspiration åt fler stressade nutidshjärnor!   :)

IMG_6881

IMG_6880

Om inte annat så är jag säker på att de ev barn som kommer dit får lust och längtan efter att ägna sig åt annat än mobilen, datorn, paddan och allt vad det nu heter?…när de får syn på mina stenfigurer   :)

För hur det än är med dagens ”skärmberoende” barn och ungdomar så vill jag fortfarande tro att om de bara får ett mer kreativt alternativ att ägna sig åt istället för åt ”sociala medier”, elektroniska spel osv så föredrar de nog sånt som får dem att känna sig mer levande och närvarande i livet, om de bara får chansen!

IMG_6871

För det är faktiskt en väldigt skön ”yes..jag klarade det” känsla när man får den där stenen som till en början känns så vinglig och helt omöjlig att balansera, att plötsligt hitta sin balanspunkt och stå kvar när man försiktigt tagit händerna ifrån den!

IMG_6872

Vet inte vad Sv höll på med där i bakgrunden men bilden blev så rolig så kände att jag bara måste ta med den   :)   …ser ut som om han försöker få till en snygg ”pose” inför fotot!

IMG_6886

Och så en ”stenuttröttad” hund som tycks tänka…”blä vad jag är trött på alla dessa stenar…svåra att gå på och tråkiga som tar hela mattes uppmärksamhet ifrån mig…!

Men nu är det torsdag och vi är hemma igen. Känns skönt att börja leva mer som vanligt! Och just nu är det en liten vovve som väntar på en promenad så det är väl bara att stänga av datorn och ägna sig åt ”det verkliga livet”istället!

Ha det bra så länge och ut och leta stenar om ni känner att ni har svårt att koppla av och stänga av alla tankar!
Det hjälper…jag lovar!

Britta

 

Dagarna i ”Lugnet”!

september 4th, 2018

IMG_6843

Ja från och med igårkväll en stund efter att jag duschat vid åttatiden kan jag säga att stugan började göra skäl för namnet.

Då blev det plötsligt ovanligt tyst och det var knappt så att vi vågade tro det!
Det spolande ljudet från vattenrören tystnade plötsligt och även om själva toalettstolen fortfarande stod och rann (som den gjort sen vi kom i söndags), så var det inte ens hälften så störande då det ju faktiskt går att stänga dörren in dit.
Det andra susande, brusande ljudet som nu plötsligt tystnade hördes betydligt mer utanför toaletten och var något som till och med Sv tyckte var lite jobbigt att lyssna till.
Jag är ju oerhört ljudkänslig och kände direkt när vi insåg att de här ljuden var något vi skulle få stå ut med under de här dagarna, att ”det här kommer nog inte att bli så avkopplande som jag trodde”!
Hyresvärdinnan kom ganska direkt efter att vi anlänt i söndags och beklagade den rinnande toaletten, att de inte hunnit fixa den men var medvetna om den. Och sånt gör att man blir mer beredd på att stå ut med saker som kanske inte är som man förväntar sig när man hyr en stuga.

Hur som helst så insåg vi från början att det bara var att försöka vänja sig och stå ut med ”sus och brusljuden” och göra det bästa av situationen, vilket vi gjorde också och ändå hittade en ”myskänsla” här i stugan.
Så när det igår sådär plötsligt och oväntat blev tyst kändes det som en extra bonus och tack vare att det fortfarande är tyst så kan vi äntligen kalla stugan för ”Lugnet” som den är döpt till från början.

IMG_6845

Liten är den men räcker gott för oss två, och med sina 450 kr per natt motsvarar den vad man kan förvänta sig till det låga priset.
Är sällan man hittar en stuga för under 600 om man vill ha egen dusch och toalett så den här är vi mer än nöjda med ändå.

IMG_6849

Skulle såklart ha fotat innan vi började sprida våra saker omkring oss men det glömmer jag nästan alltid så ni får helt enkelt blunda för ”stöket”!   :)
Matbord, TV och en 120 säng får det plats…..

IMG_6848

…plus en våningssäng och ett par tv ”fåtöljer”…faktiskt skönare än det kanske ser ut!

IMG_6847

Och så det lilla köket som också är bra utrustat med tanke på det låga priset.

Dusch och toalett också såklart men det har jag inget foto på.

IMG_6850

Utanför finns plats för bord och stolar och eftersom vi haft sån tur med vädret de här dagarna har vi kunnat sitta ute också.

IMG_6834

Stugan ligger inne i byn och bara några meter ifrån hyresvärdarnas hus men man får ändå en känsla av avskildhet då man har en skogsdunge på ena sidan och inget fönster åt boningshusets håll så läget är helt okej om man ändå är ute på andra äventyr på dagarna.

IMG_6837

Och Line har redan ”rullat in” sitt nya revir….

IMG_6840

…och hittat en lagom stor ”lekyta”!   :)

IMG_6841

 

IMG_6842

….hallå….kan ni komma och leka lite nu då????

IMG_6688

Igår hamnade vi på en härlig plats uppe i Älvdalen där Sv äntligen kunde få dra på sig fiskeutrustningen och göra det som han trivs så bra med en stund.

IMG_6693

Ja mer än en stund blev det….några timmar snarare! Den här sommaren har ju varit så ovanlig på många vis med min cancer, väntan på beskedet om behandlingen, tiden under behandlingen och värmen som gjort att vi inte kunnat göra det vi brukar, så det kändes extra skönt att se honom kliva ut i vattnet och gå in i sin ”flugfiskevärld”…för det är verkligen en helt egen värld och vetenskap det där med flugfiske!

IMG_6725

Och jag och Line då?….ja vi bara njöööt av att få vara utomhus….

IMG_6696
….ta en skogspromenad….

IMG_6700
….hitta ”fotomodeller”….av både fullvuxna slag ….

IMG_6714
…och yngre varianter   :)

IMG_6707

Självklart lekte vi lite också med nya favoritmjukisen inköpt på Erikshjälpen i Gävle för en tia.

IMG_6703

Lycklig semesterfirare som äntligen får vara tillsammans med både matte och husse igen!

IMG_6708

Och vilket väder vi fick…! Helt magiskt vackert ute i skogen nu!

IMG_6732

Sen åts det såklart lite lunch ute i det fria….

IMG_6722
….och en slurk vatten direkt ur älven!

IMG_6759

Och medan Line sen vilade och tog det lugnt kunde jag ägna mig åt lite kreativ fotografering :)

IMG_6787

Både vid vattnet …..

IMG_6812
…och på land!

IMG_6827

Så himla skönt och avkopplande…! Att känna att man har flera timmar på sig att ägna sig åt kameran. Lyxigt och välbehövligt efter en sommar som denna!

Britta

 

 

 

 

 

Fyrtiosju…

september 2nd, 2018

IMG_1345

…år fyller jag idag! Inte särskilt jämnt alltså men ändå ovanligt många som smsat och ringt för att gratulera   :)
Förstår ju varför och visst värmer det extra gott! Det betyder nog att de kanske haft mig i tankarna på ett annat sätt än annars pga bröstcancern.

Fyrtiosju ja….tänk att man snart närmar sig femtio?
Femtio som man tyckte var så gott som ”slutet på livet” när man själv var i tjugo års åldern.

Och nu när man snart är där känns det som om livet knappt börjat!   :)

RSCN3532

Är ju först nu man börjar känna sig själv, vet vad man vill och hur man vill leva livet.

Och även om jag inte har den minsta kris av någon form pga ålder, utan snarare ser positivt på siffran som ökar, (vilket i sin tur betyder att pensionen kommer närmare)….så kan man ju tycka att det är lite synd att det ska behöva gå nästan mer än ett halvt liv innan man lärt sig hur man ska njuta av livet på bästa sätt!

Därmed inte sagt att man är riktigt där än men man vet åtminstone vad man strävar efter.

 

Just nu sitter vi förresten i en liten stuga bara ca fyra mil hemifrån där vi tänker oss att vara ett par dagar och bara just njuta lite av livet!
Blir en skön kontrast till det stadsliv vi provat på de senaste veckorna!
För nu är det uteliv som gäller….i naturen alltså…inte på krogen precis   :)

Fiske för Sv och bara avkoppling och säkert en hel del fotograferande för mig.
Line är såklart med så några sköna skogspromenader blir det säkert också!

Har dock tyvärr inte hunnit ta några bilder, vare sig inuti eller utanför stugan än så det kan jag inte bjuda på idag, men återkommer förhoppningsvis imorgon med det!

Britta

 

 

 

 

 

 

Ändrade planer!

augusti 31st, 2018

DSCN3852

Nu har vi kommit hem och ”landat” kan man väl säga…även om vi fortfarande är ganska trötta! Att komma hem kändes helt underbart och känslan när man då och då av ”gammal vana”  fortfarande får för sig ibland att man ska iväg till Gävle igen på måndag, men kommer på att NEJ…just det…det ska jag ju inte!….är en sån lättnad så jag vet inte vad?

Men den minisemester vi skulle ha åkt iväg på imorgon blir framskjuten till söndag istället då vi fick ett annat uppdrag som måste utföras under lördagen. Nämligen att skjutsa yngste sonen, hans flickvän och en del packning till Uppsala då de båda snart börjar sina studier där.
Så det blir en dagsresa till söderut innan vi helt kan slappna av och ”baravara” i några dagar. Men självklart ställer man upp när ens barn behöver hjälp!
Man har ju själv satt dem till världen en gång i tiden  :)    ….!

Egentligen skulle det ha blivit ett längre inlägg idag men de planerna blev också ändrade pga en massa annat som prioriterades före.
Var till och med på väg att hoppa i säng nu men kände att nej….måste bara skriva några rader i alla fall för annars dröjer det nog ända till söndag kväll innan det blir gjort!

FSCN4135

Känner att det finns massor jag skulle vilja skriva om nu när hösten börjat kännas så smått i luften….men får ta det när det lugnat ner sig lite mer omkring oss.

Nu ska vi klara av den här flytten av ungdomarna till Uppsala först och sen…..sen ska vi väl äntligen få tid att ägna oss mer åt sånt vi längtat efter länge nu….sånt vi kanske skulle ha gjort om inte ”den elaka tumören” kommit och vänt upp och ner på tillvaron!

Kanske skriver jag några rader imorgonkväll?….men det beror på hur sent det blir för oss?

Hoppas vara hemma innan det blir mörkt alla fall! 

Ha det bra så länge!

Britta

Hemlängtan!

augusti 29th, 2018

Sista kvällen här i Gävle och nu börjar hemlängtan verkligen kännas. Är väl för att man också tillåter den att kännas mer nu.
Förut har man liksom bara stängt av och förträngt tankar på hur det skulle kännas att vara hemma och göra det man gör dagligen, som man trivs med och själv valt att befinna sig i.

Men nu känns det som om det gärna får bli morgon så fort som möjligt så att man får packa sina saker, sätta sig i bilen och åka till den sista behandlingen och sen….sen…äntligen sätta kursen hemåt mot Dalarna igen!   :)

Hem till Line, katterna och allt det andra man saknat!
Att få gå ut på brokvisten och sätta sig med en te eller kaffekopp medan Line busar runt och kastar med sina gosedjur på gräsmattan.
Lyssna på tranorna som fortfarande håller sig kvar nere vid skogskanten.
Titta upp i ekens grenverk och bara betrakta den en stund…!
Titta ut över trädgården och planera för det som behövs göras innan vintern….!
Kanske komma på ett bra sätt att ta reda på alla miljarders äpplen som kommit det här året!?

Suck, vad skönt det ska bli att komma hem igen!

Idag hade jag först ett läkarbesök och sen tre timmar senare en behandlingstid så för att få tiden att gå däremellan strosade vi runt med kamerorna i Boulognerskogen.
Så här kommer lite bilder från det!

IMG_6621

IMG_6622

IMG_6623

Samma bild men med olika slutartider….gillar effekten av bägge på helt olika sätt men favoriten är nog den nedersta med den där lite magiska känslan…!

IMG_6626

IMG_6633

IMG_6639

IMG_6642

IMG_6647

IMG_6649

IMG_6653

Tur att man har sällskap av en ”gentleman” som bär ens handväska …  ;)   ….och som är ens egen älskling dessutom  :)

IMG_6658

Och vad vore väl en park utan änder?   :)

IMG_6662

IMG_6668

Både i vattnet och på land såklart…!

IMG_6670

Och inte blyga för att komma nära….

IMG_6671

...kanske att man skulle kunna få något gott av den där människan tro?

IMG_6672

..hm?…vad är det han håller i handen tro?

IMG_6673

Träskulptur av något slag?

IMG_6674

En faun tror jag att det var, för han hade hästhovar…..lite läskig nästan faktiskt!

IMG_6675

IMG_6676

IMG_6681

IMG_6683

Senast vi satt på de här bänkarna var det 30 grader varmt och stillastående ”växthusluft”! Måste erkänna att jag föredrar dagens temp på 19 grader istället…alldeles lagom för en svensk   :)

Men nu är det dags att titta på det första avsnittet för säsongen av Det okända.
Kanske återkommer imorgon när vi ”landat” därhemma!

Ha det gott så länge !

Britta

 

Sista veckan!!!! :)

augusti 28th, 2018

IMG_6614

Sista veckan och ett rum med lite annorlunda ”stuk”. Ett mer modernt rum kan man väl säga och med dubbelsäng istället för två enkelsängar.
Kanske pga att vi checkade in båda två direkt istället för att Sv åkte hem igen som han gjort efter de andra incheckningarna.
Han blir alltså kvar här ända fram till torsdag som är sista dagen för behandling.

IMG_6615

Vid allra första anblicken kände jag att jag inte gillade rummet så mycket, med lite ”konstig konst” på väggarna men…

IMG_6616

…när det fanns tavlor med bilder av både penséer….

IMG_6617

…och en orkidée så fick jag en lite snällare inställning!    :)

Penséer och Orkidéer är faktiskt två av mina favoriter (är väl för att de blommar så snällt och villigt även hemma hos mig) så det var ju lite lustigt.

IMG_6618

Sen måste jag erkänna att stolen vid skrivbordet är betydligt skönare än den hårda gjutjärnsstol som var i de andra rummen.

Nu har snart dag nr två gått och den har flutit på riktigt bra utan några långtråkiga stunder. Vi har ägnat oss åt att bla  förtidsrösta, letat reda på en restaurang som vi fått tips om av Svs dotters man och avnjutit lite raggmunk med fläsk där  … ;) ….varit på den stora fräscha Erikshjälpen här i Gävle, och självklart varit på behandling..så tiden har rullat på utan problem.

Lite svårt att fatta att allt det här snart är över och att man kan tillåta sig att landa ordentligt hemma sen.
Ja…nu ska vi visserligen åka på en liten ”minisemester” från lördag till onsdag , men det är en annan ”historia” som det kommer mer info om senare  :)
Men blir i alla fall oerhört skönt att slippa åka ifrån Line igen!

DSCN3854

För visst….. sägs ju att man inte ska ”förmänskliga” en hund …men nog är det svårt att se på henne som något annat än snudd på ett barn. Hon finns ju liksom med jämt och ger dessutom bara kärlek dagarna i ända…!

IMG_6721 - kopia
Man knyter ju så starka band med en levande varelse som man haft nära inpå sig från första stund…..och faktiskt varit lite som en ”mamma” för!

DSC_9404 - Kopia

Upplevt alla årstider med…

IMG_5386

RSCN3598

RSCN2076 - kopia

 

DSCN1962 - kopia - kopia

…busat med ….

DSCN3501
…och vårdat och pysslat om!

DSCN2252 - kopia

Så inte är det väl konstigt att man saknar och längtar när man är ifrån henne!

IMG_0613

Men snart är matte och husse hemma igen och allt kan återgå till det normala. Och om hon kunde förstå det så skulle hon nog också tycka att det vore väldigt skönt!

Fortsatt trevlig kväll på er!

Britta

Det drar ihop sig!

augusti 27th, 2018

IMG_6611

Snart dags att lämna det ”kära hemma” igen och sätta sig i bilen för den sista resan till Gävle. Känns skönt att tänka den tanken samtidigt som det nu börjar dyka upp en annan slags tanke och känsla som man haft förmånen att vara fri ifrån ett tag nu.

Ni vet den där ”tillbakatilljobbetkänslan”!

Kommer såklart inte att säga att jag föredrar att gå hemma och vara sjukskriven pga cancer…men har bara fått ännu mer bekräftat för mig att friheten det innebär att inte behöva åka till ett arbete varje dag och vara ute bland människor och ”socialisera” är något jag mår oerhört bra av inombords!
Jag mår definitivt bäst när jag själv till största delen kan bestämma hur mycket och ofta  jag vill ha andra omkring mig.
Så är det bara!!

Jag är inte lat och arbetsskygg, nej tvärtom så älskar jag fysiskt arbete och trivs bra med att städa men, menar bara att jag heller inte skulle sakna det ”sociala” med att ha ett arbete om jag inte skulle vara tvungen till det pga att få in de nödvändiga kronorna till ”brödfödan”

Många har jag förstått känner ju det där ..”det blir skönt att komma igång och jobba igen”…”att få träffa folk och få lite rutiner” ..osv!

Och rutiner gillar jag med, för då fungerar jag som bäst. Att veta vad jag ska ägna dagen åt och lägga upp den så att det passar mig. En perfekt dag för mig innehåller både fysiskt arbete där man ser och känner att man gör lite nytta och sen avkoppling och mys i soffan på kvällen.
Men allt det kan jag uppfylla härhemma utan att behöva åka iväg och träffa andra. Jobb finns det så att det räcker och blir över och sällskap har jag så att jag klarar mig i form av min egen lilla ”familj” plus någon släkting som tittar in lite då och då!
Det räcker för mig!

Den här sjukskrivningsperioden har varit ett test för mig för att se om jag verkligen skulle kunna känna mig nöjd med att ”bara gå hemma” som det heter och som jag så gott som alltid drömt om att kunna göra och ja….det är absolut något jag skulle klara av utan att få någon som helst ”abstinens” efter ett mer socialt liv!

Men nu är det ju inget val man har så det är väl bara att fortsätta streta på och socialisera sig några år till…ca 20 år närmare bestämt innan det är dags för pensionen!  :)

Om man nu får vara med ända tills dess? Det vet man ju aldrig men hoppas verkligen det!
Vore fantastiskt att få uppleva det innan det är dags att lämna jorden för den här gången!

IMG_6610

Annars har vi haft en bra helg med lite födelsedagsfirande   (av ”någon” som fyllt ett jämnt antal år men inte är överens med siffran, säger inte vem och vilken siffra men är någon jag delar livet med och som är ca 20 år äldre än mig…  ;)      )    och en hel del motion för mig och Line. Igår blev det en riktigt äventyrlig skogstur på cykeln  :)
Var inte meningen från början att vi skulle hamna på en halvt igenvuxen skoterled men så blev det!  Och roligt var det….och svettigt….och jobbigt….och lite, lite läskigt ett tag när jag var tvungen att hoppa av cykeln för att det blev för snårigt och för en stund trodde att vi kommit lite vilse!

Men vilse var vi aldrig även om det kändes så ett tag när jag gick där i den höga vegetationen och släpade på cykeln över stenar och djupa gropar, och aldrig tycktes komma fram till den väg jag räknat med att vi skulle.

En gång blev vi tvungna  att vända också pga att vi råkat vika av från själva skoterleden, och då började det kännas lite motigt eftersom jag redan var svettig och inte hade något att vare sig äta eller dricka med mig.
Till slut kom vi dock fram på ungefär den plats jag förväntat mig från början och gissa om det var skönt att släpa upp cykeln på den riktiga skogsvägen igen, få hoppa på och trampa iväg hemåt!

Line tyckte dock att det var kanonkul hela tiden och sprang fram och tillbaka, skuttade och hoppade och rullade sig det våta höga gräset.
Hon älskar verkligen skogen!!

Så det blev ett bra konditionspass och till och med lite styrkepass faktiskt genom att gå och släpa på min tunga mountainbike. Och det bästa med det var att jag fick känna vilken ”form” jag var i konditionsmässigt, vilket var bättre än jag trodde efter det lata stadslivet i Gävle.
Visst blev jag lite trött och svettig efter ett tag men hade kunnat hålla på ännu längre och återhämtade mig snabbt när det ”stretigaste” var över   :)
Känns skönt inför ”jobbstart” även om det kommer att bli ovant att jobba så mycket med armarna som jag gör under en arbetsdag. 

IMG_6613

Så nu är det bara att ladda för de fyra sista dagarna. Och det värsta den här gången är väl att åka ifrån Line. Sv kommer nämligen att stanna hos mig då det är så kort tid så honom behöver jag inte sakna och längta efter den här gången.

Det känns faktiskt väldigt skönt att inte bli lämnad ikväll. Jag som trodde att jag var i så stort behov av ensamhet? Och ja…hemma kan det vara skönt att vara ensam några timmar när man har sitt eget att gå och pyssla och fixa med, men borta?…..nej…det är något jag också lärt mig under den här perioden. Att bo ensam långt hemifrån är inte något jag föredrar,och om det skulle bli så att jag behöver strålbehandling någon gång igen i livet så kommer jag nog till och med att föredra att pendla varje dag.
Det som jag tidigare trodde skulle bli alldeles för jobbigt för mig. 

Ja man lär så länge man lever…det är då så sant! Och fullärd blir man aldrig…vare sig om sig själv eller om livet i stort. Och tur är väl det, för då skulle man kanske riskera att få lite långtråkigt!  :)

Britta

 

Ett betydelsefullt samtal!

augusti 24th, 2018

IMG_1689

Något jag funderat lite extra över under…ja?…ska vi kalla den ”cancerperioden”?…är det här med reaktioner hos andra när man fått diagnosen!

Kan erkänna att jag nog trodde att, kanske inte många…eftersom jag själv valt att inte ha så många ”kompisrelationer”…men att i alla fall en del av dem som jag ser som vänner och inte minst släktingar skulle höra av sig när de fått veta, bara för att prata lite och kanske fråga hur det gick för mig osv.

Inte så att jag satt och liksom ”förväntade” mig att en massa människor plötsligt skulle börja ringa och tycka synd om mig, jag är ju själv usel på att hålla kontakt och har faktiskt inte känt att det varit ”synd om mig” en enda gång i hela den här processen.

Är ju såå många som får betydligt mer allvarliga diagnoser än min och såå många som drabbas av det i betydligt mer ”sårbara” situationer i livet.
Som när småbarnsföräldrar drabbas och går bort, eller till och med barn som inte överlever. 

IMG_1705 - kopia
Jag är ju kan man säga i det ”stadiet” i livet då det egentligen ..(.och det här är min privata åsikt men självklart kan man tycka väldigt olika om det)…drabbar både andra och mig själv som minst om jag skulle gå bort.

Jag är inte ett litet barn som knappt hunnit börja leva…jag är inte någon ungdom som skulle kunna ha hela livet framför mig….mina barn är vuxna och skulle klara sig utan mig, även om de och andra närstående såklart skulle få genomleva en tung period av sorg…jag kommer heller aldrig att ha vare sig ekonomi eller mod nog att uppfylla några ”livsdrömmar”så mitt fortsatta liv kommer nog att knalla på som nu ungefär, vilket jag accepterat och i det stora hela ändå känner mig nöjd med.
Så särskilt synd om mig tycker jag inte att det varit även om det såklart aldrig känns okej att få en cancerdiagnos!

IMG_4205

Men…. tiden gick och efter ett tag började jag inse att det nog inte är så enkelt som jag trodde att höra av sig till någon som fått cancer!
Försökte tänka mig in i hur jag själv hade reagerat? Hade jag vågat ringa bara för att fråga hur det är, om det drabbat någon jag kände?
Ja nu tror jag det…men kanske inte innan jag fick min egen diagnos, för just cancer är ett så himla laddat och känsligt ämne!
Innan jag drabbades så hade också jag uppfattningen om att ”okej, nu har han/hon fått cancer…undrar hur länge till han/hon lever?” …typ!
För det är ju fortfarande den vanligaste uppfattningen hos folk att cancer betyder död.

Men det bästa med att ha drabbats av det här (om man nu ska leta fördelar?) är att jag nu insett hur otroligt vanligt det är och hur otroligt många som ändå blir botade.
Bara det här att det faktiskt dagligen från åtta på morgonen till sena eftermiddagen är fullbokat med patienter på strålningsmottagningen,och då är det bara i Gävle där de för övrigt har tre ”apparater” som går hela dagarna.
Sen finns det såklart på fler orter i Sverige såsom, Umeå, Lund, Uppsala och fler som jag inte känner till, där det säkert är lika fullbokat dagarna i ända.

Vet inte hur många per dag man hinner med men med tanke på att det går på mindre än tio minuter från det att man få komma in tills man är färdig så är det nog en hel del…den som är duktig på huvudräkning kan nog snabbt räkna ut ett ungefärligt antal.

Och vetskapen om det här gör att jag faktiskt inte är lika rädd för cancer längre som jag varit förut. För det värsta har redan hänt mig…jag fick det där beskedet som så många är livrädda för, jag har varit där längst ner i många människors värsta mardröm ….men jag kände aldrig riktigt dödsångest och jag fick även se vilka resurser och vilka fantastiska människor det finns vars enda mål är att göra dig frisk igen!

IMG_6205

Kanske just därför så har jag nog känt mig lite förvånad och fundersam över varför en del av dem som jag nog trodde som mest på att de skulle höra av sig inte har gjort det.

Men….å andra sidan….så kunde de ju heller inte veta hur pass allvarligt det var för mig och det är nog helt enkelt för svårt för folk att prata om det här i största allmänhet.
Som Sv sa igår när vi började prata om just det här att ….”folk kan inte hantera det, det är för allvarligt och de vet inte vad de ska säga.!”
Och så är det nog även om jag själv tycker att ”ja men de känner ju mig, jag är ju fortfarande bara jag som dessutom fått en väldigt lindrig diagnos, nog skulle väl han eller hon våga höra av sig till mig?”

Men nej…det är nog inte så enkelt ändå och på ett sätt har jag såklart förståelse för det och kan inse att andra ser på det så mycket mer allvarligt än jag gör!
De kan ju inte veta hur jag egentligen mår och känner mig inombords och är nog rädda för att kanske göra mig upprörd och ledsen om de ringer och pratar om det.

Ja det här är något jag filosoferat över en tid nu och tycker det är intressant att se hur olika människor reagerar och beter sig mot mig.
Har till och med upplevt att vissa undvikit mig på ett sätt som faktiskt varit helt oväntat.
Så att man liksom har känt…”nämen va??…är det verkligen så skrämmande det här?…det är ju bara jag…helt vanliga Fix Britta!!…jag är inte död än  och det gåår fortfarande att prata med mig!”  :)

Ja, ni förstår hur jag menar…! Det känns liksom så konstigt att man plötsligt börjar ses som någon annan…eller till och med ”något annat” trots att jag förstår precis varför!!
Har väl att göra med att jag inte heller gillar att ”sticka ut” och få uppmärksamhet.

Men …så igårkväll….när jag nu är inne på min näst sista behandlingsvecka, snart klassas som helt frisk  och har förstått att det mest känns besvärligt för andra att prata om den här sjukdomen med mig…då ringer telefonen!

En kusin som säger typ  …”hej, jag har länge tänkt att jag skulle ringa till dej, men det har inte blivit av, men nu kände jag att jag hade ett bra tillfälle!”

Och sen pratade vi ett bra tag om både det ena och det andra. Om både mitt mående och hur det går med behandlingen osv , men också om lite annat sådär om livet i allmänhet.

Och tänk vad glad det gjorde mig  :) vad pigg jag kände mig efteråt och vad modig jag faktiskt tyckte att hon var nu när jag förstått hur svårt det är för andra att ta kontakt!

IMG_1707

Och en sak är jag säker på nu…att om jag skulle få höra att någon i min närhet fått ett cancerbesked..då skulle jag tvinga mig till att våga ringa och bara höra lite hur det är…för nu vet jag hur uppiggande och betydelsefullt det kan vara att bara få prata lite med någon annan! Prata och bara känna sig ”helt vanlig”för en stund!
Det är värt såå mycket…jag lovar!

Ha en bra helg!

Britta