lillasysterfix

Kände bara att jag måste skriva några rader om tankarna som dök upp i mitt huvud nu när jag sitter här och just har hört sambons bil lämna gården.
Jag som alltid varit en människa som , kanske inte bara sett fram emot, men i alla fall inte heller haft något emot ensamhet. Nu sitter jag här och tycker att de åtta timmar av ensamhet jag har framför mig känns som en evighet. Trodde aldrig att man kunde känna så starka band (förutom till sina barn)  och ha ett sådant behov av en annan människas närhet.
Tanken på det skrämmer lite, även om det väl egentligen mest ligger något positivt i den. Det är ju helt underbart att ha hittat sin pusselbit här på jorden men…..tänk om ..eller ska man säga ….när den försvinner ??…….VET att det är urdumt att tänka så.
VET att det är den absolut sämsta tanken att lägga energi på, men samtidigt så ligger det nog lite i människans natur. Att oroa sig !
Ska snart ge mig av ut i trädgården och låta tankarna vandra och hoppas att tiden går fort. Vet att jag ska vara tacksam för det jag har och det ÄR jag också.

Avslutar med en dikt jag skrev för några månader sedan. Har kanske haft den med tidigare på bloggen men just nu känns det som om den passar extra bra så det får väl bli en repris i så fall.

Den dagen

Om naturen får råda
och du vandrar vidare före mig
För vad ska jag då leva
och vem ska då älska mig

Den dagen känns nattsvart
som ett bottenlöst hål
Och morgonen därefter
som ett utbrunnet kol

Att vakna och veta
att du inte finns kvar
Kräver en styrka
som jag inte har..

…ha det bra och sköt om er !

Kram Britta ♥

”Tittar in ” en sväng bara för att tala om att jag lever.  Har avslutat ännu en arbetsdag och sitter här med en katt och en hund som enda sällskap. Kärleken jobbar kväll och som alltid när han är borta så sniglar tiden sig fram. Känns ovant att vara ifrån varandra så mycket nu när jag är tillbaka på kyrkogården åtta timmar om dagen. Särskilt konstigt känns det kvällar som den här då vi går om varandra då han börjar kl fyra, alltså samma tid som jag slutar, och jobbar till 21 eller 22 på kvällen.
Men men….vi ska inte klaga! Försöker så ofta som möjligt påminna mig om tiden då vi gick och längtade efter varandra mest hela dagarna. Då sms var i stort sett den enda kontakten, och då vi fortfarande inte visste om vi någonsin skulle få möjligheten att dela dagarna och livet.
Om vi skulle våga eller  orka ta steget ? Hur vi själva och omgivningen skulle påverkas av det, osv.
Den längtan man känner nu är av ett helt annat slag. Tror att man kan kalla den en positiv längtan, på samma sätt som man säger att det finns positiv stress ??

Ska ta och tvätta håret nu och sen titta på lite tv så att tiden går fort tills han kommer hem. En hel timme har jag kvar att vänta nu 

Puss, kram och godnatt på er !

  Britta ♥

OM det nu mot förmodan finns någon kvar som läser en blogg som uppdateras max en gång i veckan, och då med en massa löften om att man ska skriva då och då. Så är det nog lika bra att från och med nu säga att jag förhoppningsvis och så småningom börjar skriva mer regelbundet igen?? Tänker inte lova och påstå någonting nu utan bara hänga med i livets ”flöde”.
Är inte likt mig att lova saker som jag sedan inte håller, men vad är egentligen sig likt i mitt liv numer  .

Lite tråkigt förstås om det är så att mitt ”nya liv” är så händelserikt så att jag inte tar mig tid för att skriva som egentligen är något av det roligaste och mest avkopplande jag vet. Funderade nu alldeles innan jag började skriva det här inlägget på varför jag inte tar mig tid med det, och kom på att en anledning till det nog är att jag inte längre behöver använda skrivandet som en ”ventil” för sådant som jag önskar att jag hade någon att diskutera med.
Numer har jag någon att diskutera med och denne någon finns så gott som alltid vid min sida, dag som natt
Har nog lyckats lura mig själv ordentligt de senaste åren då jag trott att jag trivs bäst med ensamhet…finns faktiskt inget bättre än att ha någon likasinnad att dela dagarna med. Visst har jag också haft stort sällskap av sönerna som jag kan sakna otroligt mycket nu när de bor hos sin far i veckorna, men allt kan och vill man inte diskutera med sina barn, så är det ju.
Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Ska för det första gå ut och kolla hur mycket björksav som fyllts på i flaskan jag satte ut igår, sen är det dags att göra sig i ordning och åka en sväng ner på Rättviks marknad. Har inte varit dit än trots att den redan pågått i två dagar och den största anledningen till det är att vädret varit det sämsta marknadsväder på länge. Ett par plusgrader och snöblandat regn är ingen höjdare att gå på marknaden i . Sen är det så gott som tomt i plånboken igen och då brukar man se extra mycket av sådant man skulle vilja ha .  Men jag ska inte klaga. Har något som är betydligt viktigare och mer värdefullt  än pengar i alla fall 

Ha det bra!
Britta

Undrar hur länge jag kan hålla på och lova att… snart ska jag skriva mer och sätta in bilder…snart kommer jag igång igen, ska bara klara av det och det först…snart, snart, snart…?
Kanske ska säga såhär istället!
Att från och med nu så ska jag i alla fall skriva några korta rader per dag, bara så att man vet att jag fortfarande lever och avser att finnas kvar här med den här bloggen

En ganska bra ursäkt som jag har just nu är i alla fall att jag tänkte vänta med mer avancerade inlägg tills jag fått hjälp med att ”städa ur” datorn lite.
Min nye sambos son var och hälsade på oss en sväng i söndags och som den dataexpert han är så höll han tydligen på att svimma (var själv inte hemma just då ) när han fick se alla program och annan ”smörja” jag lagrar i min stackars dator helt utan anledning. ???

  Ja, vad ska man säga? Fanns tydligen inte ens utrymme nog för att lyckas starta en diskdefragmentering..hihi ! Sönerna har ju en längre tid klagat på hur seg min dator är och att jag borde köpa mig en ny, men ingen av dem har faktiskt trots att de också är ganska bra på datorer upplyst mig om att jag borde göra en ordentlig storstädning för att pigga upp ”gamlingen” lite 
Men hur som helst så ska det nu snart ske genom att sambons son hemifrån sin dator uppe i Umeå går in och ”tar över” min stackars lilla dator och gör en städning av den därifrån.
Snällt av honom att offra tid på ”den elaka styvmoderns”  gamla burk tycker jag . Men han kanske inte vågar annat…? För jag är ju faktiskt hela två år äldre än honom, sådeså…  

Så tills datorn fått en liten rehabilitering så låter jag inläggen bli lite kortare istället, men åtminstone lite mer ofta återkommande.
Ha det gott så länge…!

Britta ♥

Kan ju tyvärr inte skylla på jordens undergång ,och någon annan bra ursäkt hittar jag inte heller förutom att det händer en hel del i mitt liv nuförtiden. 
Det behövs ju lite fix, pyssel, röj, grej och moj för att få ihop två människors liv och dagarna består fortfarande mest av att få ordning och reda och allt på plats så att vi verkligen kan börja njuta av och leva livet på det sätt vi vill. Det har ju varit tuffa tre/fyra månader med allt vad en separation innebär och att sedan skaffa sig en ny tillvaro tillsammans med en annan människa vilket visserligen gått skrämmande smärtfritt trots allt arbete med flytt varvat med yrkesarbetande och dessutom en släng av influensan, så att skriva och blogga har hamnat längst ner på listan.
Lite typiskt är det också att nu när man egentligen har som mest att skriva om så räcker inte tiden och orken till.
Men jag har verkligen inget att klaga på ! I det stora hela mår jag bättre än jag gjort på många år och ångrar inte en sekund den stora förändring jag låtit ske i mitt liv.
Att få dela varje dag med en människa man känner en sådan samhörighet med och som tycker och tänker så lika är nog den största lycka man kan uppleva. Känns så lyxigt så att man ibland undrar om man verkligen är värd det. Ta bara de ”små detaljerna” som tex att soppåsen som man ställt innanför dörren i väntan på att man ska gå ut med den plötsligt är borta  luckan till hönsen som man ska öppna varje morgon och stänga varje kväll numer sköts av en människa till utan att jag bett om det eller påmint alla lampor som släcks härnere när man är på väg upp för att lägga sig och som jag är van att alltid vara den som gör att det inte bara är jag som plockar undan och ställer tillbaka prylar och saker som använts  och bara den enkla och för mig så självklara sak som att öppna ytterdörren en sista gång på kvällen för att se om någon katt vill in,som nu också sker lika självklart för någon annan är ”små detaljer” som faktiskt gör livet roligare och enklare.
Sen har vi ju de ”stora detaljerna” som sker här dagligen och de har jag tyvärr inte tid att gå in på nu.
Idag åker vi till Hälsingland för att hälsa på hans två döttrar och två barnbarn så jag har lite som ska fixas innan dess. Äldste sonen följer också med och naturligtvis har vi kamerorna med oss så vem vet? Kanske blir det någon bild här snart igen 
Hur som helst så är i alla fall min förhoppning att jag snart ska komma loss med bloggandet igen och det kommer nog att bli lättare snart då rummet där jag ska ha min skrivarplats nu håller på att bli färdigt efter tapetsering och målning. Man riktigt känner i atmosfären hur hela huset liksom myser av all uppmärksamhet och kärlek det får nu och de goda positiva energierna flödar snart i varenda rum. Kände det extra påtagligt en kväll när jag skulle gå upp och lägga mig då jag i trappen möttes av en varm skön ström av energi som fyllde hela mig. Kanske hade mormor ”ett finger med i spelet” då hennes gamla fina taklampa som  numer har fått ny strömsladd och kontakt så att den kan användas här inne, pryder taket i vardagsrummet ??
Vem vet..men något var det i alla fall som ville förmedla att det/den gillar allt som händer härinne nu. Kan ju också vara någon tidigare ägare av huset som tycker att det blir bra med vår gemensamma smak som ju går i den gamla stilen.
Men nu måste jag ta itu med lite praktiskt arbete innan vi ska åka. Ska hinna laga lite mat åt yngste sonen som ska vara hemma idag.

Ha det bra tills vidare ! ♥

Britta

Har inte tänkt sluta blogga men vet inte vart tiden tar vägen? Bestämde mig i alla fall nyss för att ikväll ska det ske. Jag ska göra ett längre roligare inlägg med lite bilder från den pågående förvandlingen inomhus 
Vill också få med lite om våra husdjur som dagligen gör att man inte kan hålla sig för skratt med sitt ”sociala spel” katter och hund emellan.
Så om inte jorden går under innan kvällen så återkommer jag då…annars kanske man även kan blogga på ”andra sidan” numer så i så fall fortsätter jag där efter jordens undergång.

Ha det bra så länge i alla fall !

Britta 

Vet att jag är usel på att blogga numer men vet också  att det kommer att bli bättre snart nu när vi äntligen börjar bli färdiga med flytten.
Vi bor nu alltså äntligen under samma tak och idag ska jag åka och göra sista rycket i urstädningen av hans lägenhet. Han jobbar förmiddag och jag kände att jag ville använda min egen arbetslösa tid till att göra helt färdigt med flytten så att vi kan koncentrera oss på att få ordning och fixa i vårat gemensamma hem så som vi vill ha det
Det är bara avfrostning av frys och fönsterputsning kvar nu och naturligtvis regnar det idag för första gången på veckor tror jag. Hoppas dock på uppehåll lite senare så att jag hinner med fönstren också.
Så tyvärr så blir det inget långt inlägg idag heller men har i alla fall gett ett litet livstecken ifrån mig. Ska snart börja få till lite bilder igen då jag ju egentligen har massor att berätta och även visa nu när vårt gemensamma boende börjar ”ta form”. Han har ju redan målat om i vardagsrummet och ska snart börja i nästa rum så det händer en hel del som kan vara roligt att berätta om. Sen har vi ju dessa husdjur som alltid är så intressanta att studera när de nu håller på att ”boa in sig” med varandra. Kan ju nämna att när vi igår kväll lagt oss för att sova hade sällskap i sängen av två katter + en hund
Men det sägs ju att ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” och det stämmer väl verkligen i det här fallet.  Själv har jag inga problem med att somna med en spinnande katt bredvid kudden, en på täcket nere vid fötterna + en lugnt och rofyllt snarkande hund. Sen är det väl inget som går upp emot att känna en annan människas varma kropp tätt intill mot ryggen medan man somnar. Trodde ju ett tag att jag mådde allra bäst av att sova för mig själv i mitt eget rum….men har ändrat uppfattning!
Mänsklig närhet och kontakt är ett behov som vi alla har och jag önskar att alla fick uppleva det. Låg faktiskt just igår kväll och tänkte på om det finns människor som aldrig under hela sin livstid får uppleva kroppskontakt med en annan människa och vad de i så fall går miste om.

Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Ska packa med mig lite städgrejor och sen ta en kort promenad med Wilma innan jag ger mig iväg på det sista städuppdraget .
Ha det gott så länge och var rädda om varandra!

Britta ♥

Ja den frågan är såklart befogad när man får reda på att det skiljer 20 år mellan oss och när jag i all hast försökt svara på den så har det alltid känts så ”futtigt” på något vis?
”Tja…vi gillar att vara ute i naturen…fota…och..?”
Känner hur kugghjulen i hjärnan verkligen jobbar på för att få fram så djup och talande information som möjligt men ….jag ÄR inte bra på att prata och hitta ord när jag inte hunnit tänka till innan.
Därför kände jag att…jag tar och gör ett inlägg om det istället, så kan jag kanske till och med hänvisa till det nästa gång någon undrar?
Fick frågan senast igår av en kusin. Eller ”vad gör ni då när ni har kul tillsammans?” Ungefär så uttryckte hon sig och jag hasplande som vanligt ur mig det jag kunde komma på där och då, sittande i bilen med motorn igång och rutan nervevad. Visste inte att hon var ”hemma i byn” för att mellanlanda innan de skulle åka vidare till Sälen och en bokad stuga idag och mötte henne och hennes två barn helt oväntat på byvägen på väg hem. Hon bor i Stockholm men har under hela sin barndom tillbringat sina lov här i Västgärde och då det bara skiljer tre år emellan oss så har vi lekt och umgåtts en hel del under uppväxten.

Så på grund av att frågan kom upp igår igen så kände jag att det nog vore bra att skriva ner och försöka förklara lite mer av vad det är som gör att vi är så säkra på att vi hittat ”vår pusselbit” , och att vi är lika säkra på att vi kommer att tillbringa resten av tiden vi har kvar här på jorden tillsammans.
Ja jag skriver ”tiden vi har kvar” här på jorden för bara för att han är tjugo år äldre så betyder ju inte det att han ”går vidare” först. Det kan ju lika gärna bli jag som drabbas av sjukdom eller olycka, så att haka upp sig på att vi förmodligen inte får åldras tillsammans bara pga hans ålder tycker jag är trångsynt och något som inte är värt att lägga energi på. Vi kommer att vara/och är tacksamma för varenda dag vi får dela från och med nu och ambitionen är att hinna uppleva så mycket som möjligt av det vi vet att vi båda vill få ut av livet. Om det sen är ett, tio eller 25 år kan bara framtiden utvisa och det gäller ju även för par som är jämnåriga.
Kan ju för övrigt tillägga att det för tillfället är han som är den piggaste av oss två och håller ett tempo i livet som jag skulle ha svårt att orka med just nu.

Så hur lägger jag upp den här beskrivningen av det som fört oss samman och fått oss att känna att vi bara måste få chansen att leva ihop? Uppradade listor är väl egentligen ganska tråkiga, men på något vis så känns det som om jag börjar med en sådan och sen försöker få till en lite mer ”berättande och målande” beskrivning, eller så gör jag en lista som innehåller både och!?
Försöker mig nog på en ”både och” lista!

Kan väl börja med foto eftersom det var det som (förutom att vi båda kände en stark själsbunden gemenskap från i stort sett första stund) gjorde att vi till en början höll kontakt även mellan behandlingarna av min onda axel. Han var den som efter tålmodigt och ihärdigt undervisande fick mig att förstå det här med bländare och slutare på kameran.  Det lustiga med vårat fotande var att jag började se likheter i bilderna vi tog, alltså vad vi såg och hur vi såg på det . Om man jämför bilderna nedan så kan man nästan tro att vi varit ute på samma fototur men det är bara det att vi inte ens hade träffats när bilderna togs, och det som gör det ännu mer intressant är att vi tagit bilderna under samma år. De med höstlöv i vatten år 2008, de med lav år 2009 och de med rinnande vatten år  2010.

Naturen är också något som vi båda gillar att vistas i. Ströva omkring i skog och mark eller bara sitta vid en eld och njuta av stillheten. Fiska, leta stenar (han är precis lika ”stentokig” som jag) plocka bär och svamp och naturligtvis äta medhavd matsäck, färdiglagad eller som tillagas på plats på glödbädden efter den uppgjorda brasan.
Vet också att vi kommer att göra övernattningar i tält så länge vädret tillåter och då menar jag inte på någon anordnad campingplats utan vart som helst ute i naturen på en plats vi kanske vandrat till hemifrån eller någon intressant och vacker plats vi rest med bil till ?
Vi båda älskar frihet och stillhet och att få chansen att slippa hålla koll på klocka och mobil för ett tag. Kanske slå läger vid någon älv eller sjö ? Fiska och koppla av och bara finnas för stunden.
Vi är också lika stora djurvänner och kanske har vi en förmåga att ”gulla” lite för mycket med våra djur och ”förmänskliga” dem Visst har vi gränser för vad vi tillåter dem men vet att det gör lika ont i oss båda när vi måste höja rösten eller tillrättavisa både katter och hund.
Vi har ju börjat vänja in mina katter med hans hund Wilma och det har gått över förväntan. Meningen är ju att de snart ska flytta hit och som det ser ut nu så kommer det att gå betydligt bättre med djuren än vad jag vågat hoppas på. Som den kattmamma jag är så har jag ju varit lite oroad över hur mina katter skulle reagera och tanken på att de skulle få för sig att dra iväg hemifrån pga att de inte känner trygghet här längre har spökat i mitt huvud.  Men än en gång har djuren visat hur kloka de är jämfört med oss människor och den som får första priset i anpassningsförmåga är absolut Wilma.

Vet inte om det beror på att hon råkat ut för någon elak katt tidigare men tack vare hennes ”osynlighetstaktik” så har katterna nu börjat lära sig att det går att vistas i samma rum som henne eftersom hon inte har något som helst intresse av att skälla på eller jaga dem på det sätt som de flesta hundar de hittills träffat haft.  Hon inte bara låtsas att hon inte ser katterna, utan till och med vänder huvudet och blicken ifrån dem när de närmar sig och det är det absolut smartaste sättet att se till så att en katt inte blir fientligt inställd och ens funderar på att gå till attack. Hon har visat en så tydlig respekt och underlåtenhet mot dem så att de nu börjar våga närma sig henne och nyfiket står och vädrar med nosen mot henne. Tuffast just nu är Samus som knappt reagerar över att Wilma finns här längre. Hon går förbi henne alldeles tätt intill och häromdagen svepte hennes svans över Wilmas nos vilket gjorde att Wilma själv vågade sig på att sniffa lite extra på henne. För visst är de nyfikna på varandra både hund och katter och för varje odramatiskt och fredligt tillfälle de har tillsammans så ökar förtroendet och avslappningen i varandras sällskap. Rasmus är den största fegisen hittills och de gånger han vågat sig in till matskålen i köket trots att Wilma är här så har han smugit, sakta och  platt intill marken som om han gjorde det med livet som insatts det roliga är bara att hon struntar i honom, men det vet han ju inte om än Hon tycker nog snarare att han är lite underlig som rör sig så annorlunda mot de andra katterna och jag ser att hon håller en sneglande blick på honom ibland för att se hur långt han kommit på sin strävsamma färd genom köket och om han möjligen är på väg åt hennes håll för i så fall går hon heller undan . Ja, fascinerande är det i all fall att se hur de samspelar med varandra trots att hundar och katter har ganska olika språk. Skulle kunna skriva en massa mer om dem, men nu var det ju inte bara det som inlägget skulle handla om så det får bli mer av det när jag kommit igång med mitt vanliga bloggande igen.
Ja så förutom foto, natur och djur så har vi också ett intresse för gamla saker. Alltså sånt som man hittar på loppisar och auktioner och liknande och det kommer nog att bli ett stort antal loppisbesök innan den här sommaren är över.( Underbart att få sällskap av någon som tycker att det är precis lika roligt blir ju liksom dubbel glädje då också )
Det kommer också att synas i vårt gemensamma hem att vi inte är några som följer senaste inredningstrenden utan hellre vill ha det i den gamla ombonade stilen med gamla möbler och prylar från förr. Underbart det med att känna sig helt överens om hur man vill ha det i sitt hem 
Något mer vi båda älskar och känner intresse för är allt som har med medel och vikingatid att göra både i levnadssätt,klädstil, smycken mm. Vi är också intresserade av växter med medicinska egenskaper och kommer säkerligen att försöka oss på att framställa egna salvor och liknande. Vi har också båda haft en ganska intensiv period med trädgårdsintresse och även om jag på senare år lugnat mig betydligt med det pga att jag helt enkelt inte haft ork att ordna med en trädgård ensam när jag samtidigt jobbat heltid på kyrkogården så tror jag att vi kommer att ta upp det intresset igen nu när vi är två om det. Pratade häromdagen om att ordna med en ordentlig kompost vilket jag haft planer och drömmar om i många år utan att det blivit något av det. Finns ju inte bättre jord att få tag på och skulle kännas bra med den typen av återvinning som det ju blir. Dessutom är det ganska lerig jord här så lite kompostmull att blanda ut den med är nästan ett måste om man vill lyckas med sina odlingar.
Så nu kan vi alltså lägga foto, djur, natur, friluftsliv, loppisar, auktioner, växter, trädgård, medeltid och vikingatid till gemensamhetslistan och ändå är det bara den praktiska delen av det vi känner att vi har gemensamt.  Vi tänker, ser och känner också väldigt lika i frågan om det mesta. Vet också att det finns något mer här i livet än det vi kan ”se och ta på” och att våra själar är här på jorden för att lära oss nya saker och att utvecklas.
Ja finns egentligen massor mer jag skulle vilja ta upp men eftersom det här inlägget nu nästan blivit en vecka försenat med publiceringen så lägger jag ut det nu och återkommer snart med fler istället.
Känns lite som att börja ett nytt liv nu och misstänker att det kommer att bli ganska mycket mer händelserikt för min del så någon ”bloggtorka” kommer det nog inte bli frågan om utan snarare tidsbrist för att sätta sig ner och skriva men jag hoppas att jag ska få in någon slags rutin även för det.

Ha det bra så länge nu och kom ihåg att uppskatta och ta vara på varje ny dag 
Kram Britta

Only fools rush in…?

…….Ja, är det så….?… så måste jag nog erkänna att jag numer hör till dårarnas skara!
Dårarna…the fools …som gör saker utan att tänka sig för …som inte förstår sitt eget bästa….?
Men då måste jag också ifrågasätta…vilka är egentligen de riktiga dårarna…?
Är det de som väljer att stanna kvar i det de har bara för att ”det ska vara så” , för att det anses mest korrekt och för att det passar in i det ”sociala mönstret”…eller är det de som lyssnar till den där svaga men envisa rösten djupt inom dem …”talesmannen” för själen som vet vad de behöver för att må riktigt bra, för att njuta av livet och uppskatta varenda dag på det sätt som vi alla har rätt till och faktiskt kan få uppleva….om vi bara vågar !?
Ja…? Ju mer jag tänker så , desto tydligare verkar det för mig som om att det är de som borde kallas dårar ! The fools...de som lurar sig själva …!

Så hur man än definierar en dåre så har jag under det senaste året ungefär tillhört dem som försökt lura sig själv. Försökt tysta och stänga av den där rösten som envetet viskat att jag är på rätt väg, trots att den stred emot alla sociala normer, regler och pekpinnar om hur man som fyrtioårig kvinna ska leva sitt liv.
Man ska leva som man alltid gjort, med den man valde när man var ung trots att man drygt tjugo år senare utvecklats åt olika håll, upptäckt att man knappt har några gemensamma intressen kvar och känslomässigt hamnat mer på ett vänskapligt stadie.
Därför att det levernet passar in i mönstret, i ramen för det svenska samhället, för om man som jag nu gjort, som lyssnat till den där rösten och uppmärksammat alla tecken och  vägvisare , följt den berömda ”hjärtats väg”  och erkänt för mig själv att jag älskar och vill leva med en man som är tjugo år äldre än mig så får man räkna med att anses som ”a fool”, en dåre eller som någon som måste ha drabbats av en psykos av något slag!

Jo…det är faktiskt sant! En av reaktionerna jag fått pga det, är just att jag måste ha fått en psykos
Och är det så ?….så hoppas jag att den håller i sig länge länge….

Så hur beskriver och förklarar man något som känns så rätt och självklart för en själv samtidigt som det ses som så onaturligt, sjukligt och näst intill vansinnigt av många andra ?
Ja, jag har tänkt länge på det, och flera gånger försökt få till det här inlägget men inte lyckats.
Ska väl också tala om att vi även fått positiva reaktioner på det vi ger oss in i nu. Faktiskt övervägande positiva hittills och då främst från hans släktingar och vänner. Antingen beror det på att de helt enkelt är öppnare, mer känslosamma och mer storsinta människor,eller så beror det på att de känner honom väl och vet vilken varm, genomsnäll och god människa han är så att de tycker att så länge han är lycklig så spelar inget annat någon roll, som tex det här med åldersskillnaden.
Jag har också tänkt om det verkligen är någon idé att försöka förklara och beskriva något som är så stort och speciellt så att bara de som själva upplevt det kan förstå det?
De som känner mig och vet att det inte är likt mig att göra drastiska och uppseendeväckande saker kanske kan förstå? Jag som avskyr uppmärksamhet och utåt ses som en blyg, tyst och inåtvänd person.
Det här som hänt nu och som jag valt att göra är absolut raka motsatsen mot vad jag förväntas och till och med mot vad jag själv trodde att jag skulle våga ,så kanske kan jag hoppas på att bara själva handlingen är en bra förklaring för varför jag gör det ?
Jag kan bara inte missa det här trots att jag vet att det anses som ett felsteg och ett sätt att ruska om människor omkring på.
Något hastigt beslut är det heller inte, och absolut inte oövertänkt. Har väl aldrig i hela mitt liv tänkt över något så grundligt som det här. Det gäller för oss båda och vi har också försökt bryta kontakten några gånger men…med uselt resultat,  och till alla de som tycker att vi är dåliga och oärliga människor som faktiskt hållit kontakt ”bakom ryggen” på våra närmaste kan jag bara säga att jag hoppas att ni själva någon gång får uppleva krafter av detta slag och försöka stå emot !
Jag anser mig nog vara en ganska härdad, uthållig och tålig människa i prövningar och även en människa som oftast låter förnuftet styra. Har också varit bra på att hålla tillbaka mina egna önskningar och drömmar till förmån för mina barn men insåg till slut att här hade jag mött min ”överman”.
Det senaste halvåret ungefär har livslusten sakta men säkert runnit ur mig och när kroppen rent fysiskt började reagera på den längtan och självförnekande jag bar på bla genom eksemet som plötsligt dök upp runt ögonen så insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle orka fortsätta finnas till för mina barn så var en drastisk förändring av situationen nödvändig. Tror också att de ”knölar” i brösten som visserligen visade sig vara ofarliga vätskefyllda cystor och som jag nyligen var in och ”tömde ur” uppstod av den inre press och stress det innebär att ständigt gå och sakna och längta efter en annan människa, en själ som man känner att man passar ihop som en pusselbit med.
Så detta är ingen oövertänkt, hastigt och naivt handlande och även om det sista man vill är att såra andra människor så kan jag inte se att vi hade något annat val?
Skulle kunna skriva mycket, mycket mer men får räcka så länge.

Återkommer så fort jag känner att jag vill och orkar. Hela den här processen med separationen har tagit enormt med energi och kraft, men jag hoppas att allt ska falla på plats till slut så att jag kan känna riktig inspiration till att skriva igen.

Ha det bra och sköt om er !

Kram Britta ♥

Hittade ett fint citat som jag kände att jag ville dela med mig av. Det gick rakt in i hjärtat på mig därför att det kändes som att det beskrev vad kärlek verkligen är och att det faktiskt är en kraft som är oerhört svår att stå emot, trots att man riskerar att göra andra människor illa när den söker upp en och tar tag i en utan att man bett om det eller jagat efter den.

” Tro ej att ni kan bestämma Kärlekens väg, ty om Kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg. Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv. ”
Kahlil Gibran

Godnatt!