lillasysterfix

Ett jättekort inlägg bara!
Sitter här med ännu en ny känsla inom mig.
Grannpojken har fått körkort och ska precis hämta upp min son????
Hjälp! Får man släppa iväg barn såhär alldeles själva i en bil??

Hur gick det här till? Det är ju mamman som ska köra till skolan, till fotbollen, till barnkalaset medan de sitter i baksätet och sjunger med underbara falska stämmor eller byter pokemonkort!!
??
Okej! Jag vet! Det här måste betyda att det är jag som börjar bli gammal!

Men idag skiner solen igen och vinden har lugnat sig en aning. Tror att jag ska ta en morgonpromenad ner i skogen och kanske göra lite nya försök med stora kameran. Stora kameran är alltså den digitala systemkameran jag fick i present för ett par år sedan, men lite trög i huvudet som jag är så har det varit jobbigt att lära sig alla inställningar med en massa siffror och elände!
Har dock på senaste tiden fått hjälp från nytt håll av en person med det tålamod och den envishet som behövs för att få mig att förstå nya saker, framförallt när det är siffror med i ”spelet” 
Och faktiskt så har det börja sätta sig så smått i hjärnan på mig Tack vare både ritningar och exempelbilder.
Får väl se vem som ger upp först, jag eller han! Eller så kan jag snart utan att behöva fundera så mycket få till det rätta ljuset och skärpan i bilderna.

Men nu skulle ju det här bli ett kort inlägg så här sätter jag punkt för den här gången!
Ha en bra dag!
Kanske skriver mer ikväll!

Britta

Ja nu står det faktiskt inte på förrän syrénen står i blom…men tyvärr  så tog vi ner våran  häck  förra våren så några blommor lär det inte bli i år.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva något idag eftersom det blev ganska sent med matlagning, disk mm när jag hade ”stalltjänsten” ikväll. Men kom att tänka på hur fort tiden går och kände att jag måste skriva lite om det.
Nu är det te x bara en vecka kvar tills sambon åker till Mallorca på en välbehövlig ”kommaifrånvardagen” semester. Fast inte på någon sol och badresa precis (inte hans stil) utan en 11 dagar lång cykelresa….nej, hur lät det där nu då?? Han ska inte cykla från punkt A till punkt B under 11 dagar utan bo på ett och samma hotell och göra en träningsrunda per dag på cykeln.
Sen insåg jag också idag att det bara är lite drygt en månad kvar tills jag börjar på kyrkogården igen…? Hur gick det till ? Vart är min vanliga vinterdepression? Och mina detblirnogaldrigvårigen tankar?
Ja det är ju inget jag saknar precis, så varför hålla på och fundera på det?
Hoppas nu bara att man hinner njuta av våren ordentligt och verkligen känna sig ett med naturens härliga, ”vakna till liv igen” process!
Den enda ”skuggan” på himlen är väl sönernas pollenallergi även om den äldsta så gott som vuxit ifrån den. Den yngsta däremot har under ett par tre år blivit sämre och faktiskt varit tvungen att hålla sig inomhus någon vecka för att överhuvudtaget få någon luft. Alltså för att slippa vara totalt igentäppt i luftvägarna.
Nu hoppas vi dock på att det faktum att han under  det senaste halvåret vuxit enormt på längden från att ha varit kortast, till att numer vara längst i familjen,plus att han börjat träna regelbundet ska hjälpa honom att klara av allergin bättre. Dels har han alltså bättre kondition och dels har han gått ner åtskilligt i vikt så det borde underlätta och ge honom mer motståndskraft. Men vi får se, det visar sig om ungefär en månad när träden börjar slå ut och gräset grönska.

Åh vad härligt det där lät….när gräset börjar grönska….nu vill man ju sjunga ”Nu grönskar det” i stämmor med syrrorna och kusinerna
Suck vad härligt!

Nåja men nu får det räcka för idag. Sängen väntar 

Godnatt och sov så gott !!
Britta

Sitter här och känner mig sådär ”skönt trött” som man gör när man fått massor av friskluft. Har tillbringat större delen av dagen utomhus, och sol i kombination med en hel del blåst gör att man nu känner sig varm och rosig om kinderna, men ändå lite frusen.
Städade av ute på gården idag, och det var en hel del skräp som töat fram redan, även om det mesta av marken fortfarande är täckt av snö. Förstår inte att det varje vår dyker upp en massa ”saker” under snön trots att jag tycker att jag ser till att det är rent på marken innan vintern tar över??
Men det roliga är att det inte bara är skräp som kommer fram igen utan andra saker som man nästan glömt av att man hade, och som man blir glad av att se igen.
Skulle egentligen ha med en bild på en del av dessa ”glada överraskningar” men det går inte alltid som man tänkt sig    I alla fall så blev jag extra glad över att återse mina små fåglar som jag köpte under förra sommaren på vår handelsträdgård.  Lite svåra att beskriva, men de är små gråa fåglar av okänt material, möjligen något slags gips eller liknande och färgen ska nog få en att tro att de är av gjutjärn. Benen är gjorda av någon slags stark ståltråd som bär bra och gör att man kan placera dem lite vart man vill ute i trädgården.
Hade faktiskt nästan glömt av dem och då blir det ju extra roligt när de dyker upp.

Brokvisten fick sig också en avstädning och ute i hönsgården har jag börjat kratta upp ett lager av allt spån som rasar ut från hönshuset lite då och då under vintern.
Hugin och Idunn, (min tupp och hans enda höna) fick spatsera fritt omkring på gården och leta, picka och krafsa efter något ätbart och man ser verkligen hur de njuter av det.
Men ibland ”förvirrar” de sig ut i djupsnön och då får man lyfta tillbaka dem till barmarken igen. Idag var det Hugin som plötsligt insåg att han gått för långt ut i det vita, och i det läget så blir de helt paralyserade och sitter bara still tills jag kommer och räddar dem.
Idunn brydde sig som vanligt inte det minsta om att ”gubben” hennes befann sig i nöd utan pickade lugnt vidare, längre och längre bort ifrån honom.

Sen har jag fått lite att fundera på idag då min far, (som var in en sväng för att kolla hur pass mycket skada ”dripp droppet” jag skrev om häromdagen hade gjort) talade om att det äntligen är dags för en av mina systrar att köpa gården, alltså vårat barndomshem som hon och hennes familj bor i nu, och att jag i och med det blir ägare av ett timrat härbre som står på samma gård.
Ett jättefint härbre i toppskick med loftvåning, dock inte inrett.
Så nu är frågan?? Ska jag sälja det och på så sätt få pengar till mitt stallbygge, eller ska jag ha det kvar och sätta upp det som sommarstuga någonstans??
Jättesvår fråga!?
Förmodligen skulle pengarna räcka till att inreda ett stall i uthuset och det skulle kännas skönt att bekosta det själv, alltså inte på min sambos bekostnad, eftersom han egentligen inte är det minsta intresserad av att ha häst, snarare önskar han nog att jag ska ändra mig på den punkten
Men å andra sidan så vore det ju härligt att sätta upp det någonstans, kanske vid en sjö, en å eller liknande eller bara mitt ute i skogen och ha en egen ”oas” att åka till.
(OBS Jag vet att det inte bara är att sätta upp ett hus hursomhelst och vartsomhelst om nu någon skulle tro att jag trodde det:) ) men min far äger en del mark som kanske skulle vara lämplig, så omöjligt är det inte.
Fast egentligen så har jag ju redan möjlighet att komma hemifrån och bo ute i skogen, då min mors farbror har en stuga uppe i Klitta fäbod som vi får låna och vara i så mycket vi vill, så frågan är om jag inte kan nöja mig med det ??
I år ska jag förresten göra verklighet av planerna på att åka dit och bo där ensam. Något som jag ”drömt” om att göra sedan barnen var små. Det är en stuga som saknar både ström och rinnande vatten och tystnaden och friden där är så välgörande för både kropp och själ. Det enda som hörs är fågelsång och ljudet av någon bil som passerar på vägen utanför ibland, (ca två till tre bilar per dag kanske, om ens det).
Vatten får man gå till brunnen och hämta och ”kylskåpet” är ett betongrör en bit ner marken med rejält gjutet lock för att hindra ev tjuvar (inte mänskliga tjuvar alltså).
Fiskesjö med eka finns på gångavstånd men badsjön vill man helst ta bilen till, annars är man nog lika svettig och dammig när man kommer därifrån.

Det är i alla fall ett litet paradis och att få vistas där alldeles ensam skulle nog vara helt underbart. Förutom om man måste ut på dass mitt i natten kanske, det är ju ganska björnrikt område, även om jag egentligen är mer rädd för ev människor än björnar
Men som sagt, det här med härbret gav mig något att fundera på, och jag misstänker att det kommer att uppta en del av mina tankar när jag gått och lagt mig ikväll.

Men nu ska jag ta och njuta av en semla och lite mjölk innan det är dags att krypa i säng.
Sen får vi se vad som händer under morgondagen, har inga särskilda planer förutom att jag ska ta ”kvällspasset” i stallet.

Ha det bra!

Britta

Okej……… som jag väntat på att få skriva detta!
Nu är det vååååår  !! 

Visst kommer det fortfarande att bli många minusgrader, och visst kommer marken att åter täckas av snö…många, många gånger, men idag….och förhoppningsvis även imorgon, är det faktiskt VÅR!!
Nu vågar till och med jag släppa fram känslan helt och fullt !
Vi har klarat av ännu en vinter 

Det känns i hela kroppen nu att någonting liksom börjar vakna. Sakta men säkert, sträcker det på sig och gäspar högt och länge efter en flera månader lång och djup sömn.
Och den här gången är det på riktigt. Vare sig det kommer en meter snö till eller inte, så har känslan vaknat och kommer inte att lägga sig till ro igen förrän i november, december någon gång. Känner att det är dags för en av mina dikter tillägnad våren nu.

Välkommen våren

Solen värmer helar fyller
hela min kropp med liv och lust
varsamt fyller strålarna själen
med brygden av sin livgivande must

Sekunder innan själen tömdes
och vintern frös den till livlös is
grep våren tag om det hopp som gömdes
och väckte den med sin ljumma bris

Av Fix Britta Karin Andersson feb-10

Kan verkligen förstå Ronja Rövardotter när hon känner att det är dags för ett vårskrik. Det är ju precis så det känns att man skulle vilja göra. Åka ut långt bort i skogen någonstans och bara ropa och skrika ur sig allt som känts tungt under vintern, och liksom ”städa ur” inombords.
Ut med det gamla och in med nya friska energier. Nya drömmar, nya härliga upplevelser att se fram emot! Men vänta nu….? Hur var det nu med det här att leva i nuet som jag skrev om för ett tag sedan?? 
Och inte bara tänka på det som ska hända sen, och då när man ska göra det, och det där osv.
Men egentligen så kan man faktiskt både njuta av nuet och se framåt på samma gång, eller hur?
För så länge man fortfarande njuter även av det man har för stunden,  så kan det väl inte vara fel att tänka på sådant som kommer framöver också?
Jag njuter verkligen av den här stunden, här och nu, därför att ”känslan” har vaknat inombords.
Vårkänslan som kommit för att stanna för den här gången. Känns ungefär som att ha simmat över en å och tagit sig över till andra sidan, inte förflyttas man plötsligt tillbaka till sidan man simmade ifrån, även om man nu skulle råka göra illa sig på något eller vädret skulle bli sämre. Man har ju fortfarande nått det stora målet som var att ta sig över.
Det är lite så jag tänker med alla de ”bakslag” som man bara vet kommer innan sommaren vunnit striden om årstiderna. Att även om det snöar ett dygn i sträck och hela marken blir alldeles vit igen så är vi ändå snart inne i april……….OOOHHPS!!!!!!! HJÄLP VAD RÄDD JAG BLEV!! Ursäkta det underliga avbrottet men helt plötsligt öppnades dörren in till sambons sovrum alldeles bredvid mig!!!  Han är inte därinne och inte var det någon katt heller….det är inte ens någon lampa tänd där…..hm.?….nu kom jag på att det de senaste dagarna varit lite mysko med strömmen härinne?? Och vilka är det som gillar att mixtra med ström??
Jo våra nära och kära som ”kilat vidare” till andra sidan såklart….? undrar vem det nu är som vill göra mig sällskap här i min ensamhet?????
Farmor tror jag…..brukar få känslan av mormor eller morfar men nu tror jag att det är farmor, och känns det så ,så är det nog så.
Någon är det i alla fall för nu känns det sådär ”kyligt” på armarna. Kanske ska tala om för de som inte är så ”insatta” att bara för att det känns kyligt så betyder det inte att det är något kallt och ont, det är bara så vi brukar känna av andlig aktivitet. Vet inte varför men vi är ju liksom inte ”på samma våglängd” så att säga 

Nåja, vart var jag nu? Kom liksom av mig med vårpratet.
I alla fall så såg jag att det börjar töa av rejält ute på gården nu, och i år ska jag försöka hålla efter och städa undan där det dyker upp sådant som blivit kvar på marken sedan vintern kom och täckte över det.
Så imorgon ska jag försöka att vara mest utomhus och plocka och ”fixa” lite som en tidig inledning på utesäsongen. Hönsen ska också få det städat. De har förresten också börjat sin utesäsong nu och man ser verkligen hur de njuter av att hitta gräs och jord igen.
Men nu känner jag att det kommer lite huvudvärk smygande….(också typiskt för andebesök)…så det får vara färdigt med datoranvändning för ikväll så återkommer jag nog imorgon.

Ha det bra! Och njut av takdropp och fågelkvitter! (I alla fall av det som droppar utomhus   )
(Nu ska vi se vad farmor har på lilla hjärtat    nejdå, skoj, skoj, brukar inte lyckas få reda på det )

Britta 

Visst är det härligt med takdropp?…………….men??……….inte ska det väl droppa där??? På insidan av fönstret ?
Nej, men det var precis vad det gjorde idag när yngste sonen var på väg uppför trappen till sitt rum.
Hörde hur han stannade till och …..”Nämen?? Vad??”  eller ”What?” som ungdomarna säger idag!
Erkänner att mina öron spetsades lite extra, för vad skulle det kunna vara som fick honom att reagera så?
Hade någon av katterna vält ner en blomkruka, vilket ju händer ibland? Eller vad?
Behövde i alla fall inte fundera så länge eftersom han i nästa sekund säger:
”Mamma vet du att det droppar här?”
”????????????”  Nej….det visste inte mamman kan jag säga, även om hon brukar veta och ha svar på de flesta frågor som rör allt innanför hemmets väggar 
Dessutom kände mamman att hon inte ville veta att det droppade någonstans inomhus….”too much information”  helt enkelt!
Men hur gärna jag än hade velat ”stoppa huvudet i sanden” istället så var det väl bara att gå upp och titta.
Och jo….nog droppade det allt! Inte så lite heller kan jag säga!
Äldste sonen som hört vad vi pratat om kom också och beskådade eländet.
Dripp, dropp, dripp, dropp ner på fönsterbrädan och vidare ner på trappstegen.
Sen gör var och en av oss det som är typiskt för våra personligheter, eller hur vi tänker kanske man ska säga.
Jag skyndar mig ner för att hämta handdukar, yngste sonen som har en ganska lättsam inställning till livet rycker på axlarna och går vidare upp på sitt rum, och äldste sonen ser nya möjligheter!….till vad?…..jo man kan ju ta ett foto just när dropparna landar i pölarna nedanför!!??  
Nu kände jag dock inte att det var  fotografering som stod överst på ”vad göra åt saken” listan, så det blev väl vissa protester när jag kom med mina handdukar och bestämt lade dem över de små pölarna som bildats.
För hur det än är så är det fortfarande mamma som bestämmer, även om hon numer är minst i familjen

Så när sonen insett att det inte skulle bli några bra ”frysta droppar” foton så konstaterar vi båda att det som först och främst måste göras är att skotta av snön som ligger kvar och smälter på taket.
Tack och lov så verkade han tycka att det skulle vara skoj, så han tog genast på sig uppgiften. Själv har jag på senare år blivit lite feg för höjder, men han har inget emot att klättra på tak, framförallt inte om det gäller att fånga en fin solnedgång eller himmel med kameran.
Nu gällde det ju snöskottning men han såg det helt enkelt som ett träningspass  Bra med söner som är intresserade av att bygga muskler

Ja så det var vad äldste sonen och sambon (som kom hem strax efter att vi upptäckt droppet) ägnade någon timme på eftermiddagen åt. Att skotta, skotta och skotta 

Själv ägnade jag mig åt matlagning istället och nog får det väl erkännas att det är bra att ha ”huset fullt av karlar” ibland 
Så nu väntar vi på råd om åtgärder från min far som är snickare och ”bygga hus expert” efter ett helt liv som snickare, timmerman och egen företagare. Han fyller 69 i år och har varit i ”branschen” sedan han som 14 åring började på Utby snickeri, som nu är nedlagt för längesedan, så det han inte vet om snickring är nog inte värt att veta tror jag.
Sambon gjorde i alla fall den första akuten åtgärden då han tog bort fönsterfodren och rev ut det av isoleringen som blivit blött.

Men eftersom jag gillar positivt tänkande, och försöker se de egna problemen ur ett annat, större perspektiv så tycker jag att, vad är väl lite takläck och ev vattenskada jämfört med hur de har det i Japan just nu?
Nej…just det….se vad enkelt det kan vara att göra sig av med ett ”problem”!!
Den här jämförelsen drog jag förresten för sambon, innan jag lugnt och försiktigt tog hans hand och ledde honom uppför trappen för att visa honom att våren kommit även på insidan av vårat hus.
Misstänkte nämligen att han skulle hetsa upp sig ganska rejält över droppet och inledde därför med orden..”När du ser det här som jag ska visa dig, så tänk på hur de har det i Japan just nu!”

Och jag tror faktiskt att budskapet gick in någonstans för han blev inte ens hälften så förtvivlad över det som jag väntat mig, även om han inte precis jublade. Kan förstå att detta inte är vad man önskar komma hem till efter en tuff dag på jobbet!

Nåja, än så står huset kvar i alla fall trots att det snart är hundra år gammalt, och dessutom är det ju snart vår på riktigt. Kändes verkligen i luften idag! Vårdagjämning är det ju också!

Men nu drar det ihop sig till läggdags, tänkte komma i säng tidigt och läsa min senast lånade bok som handlar om forntida kvinnor. Riktigt intressant hittills i alla fall !
Så godnatt på er! 

Britta

Måste göra ett ”vad är det för samhälle vi lever i ” inlägg. Sitter här och äter lite lunch och lyssnar på radion. Det är ett program som handlar om tvångsomhändertagna barn och ungdomar.
Det jag hör, gör att jag känner att jag måste dela det med någon och prata om det,  och i brist på mänskligt sällskap så får jag ”skriva av mig” om det här på bloggen istället.
Har ju hört liknande program förut ,och läst om detta under min barnskötarutbildning, då jag gick  med den här olustkänslan inom mig under flera veckor medan vi studerade biten om hur barn som misshandlas eller utsätts för sexuella övergrepp påverkas och behandlas av myndigheter,  så detta jag hör nu kommer väl inte som en total överraskning…men ändå!
Hur kan det få gå till så som det gör på våra sk ungdomsvårdsanstalter  ute i landet ?
Våra fångar har det betydligt bättre än dessa barn och ungdomar som i de flesta fall inte ens begått något brott förutom att de anses vara en risk för sig själva och sina liv.
De kan hållas inlåsta och totalt nekas utevistelse under flera veckor i sträck om de inte anses ha ”skött sig” och tagit sitt ansvar.
HUR SKA DE KUNNA OCH ORKA GÖRA DET ???????
Det är barn det handlar om! Barn som fått sina kroppar och själar förstörda av vuxna i sin omgivning. Barn som aldrig fått chansen att ta efter vuxna förebilder på ett bra och utvecklande sätt. Barn som aldrig fått känna och uppleva vad mänsklig kärlek, närhet och trygghet kan innebära.
Hur kan man tro att det är genom bestraffning de ska lära sig rätt och fel??????????
I våra fängelser har alla intagna laglig rätt till minst en timmes utevistelse om dagen, t om de som sitter i sk isolering pga de försökt skada eller t om döda andra intagna eller personal.
Jag säger inte att det är fel, eftersom de ju också egentligen innerst inne bara är de här små söndertrasade barnen, men varför har inte de under 18 år samma rättighet till åtminstone en stunds frihet och frisk luft varje dag??

Suck! Blir så frustrerad och ledsen ända in i själen. Önskar att jag kunde ge mig ut i landet och dela ut så mycket kärlek och trygghet det bara går  till alla dessa barn. Krama, trösta och visa att det finns vuxna som bara vill dem väl.
INTE låsa in dem och säga, ”Du får komma ut när du blivit snäll” ????
Vadå blivit snäll?? Vadå skött sig??
De vet ju inte hur man gör!!!!

Tjejen som berättar i programmet och som själv varit tvångsintagen säger att rökare däremot har rätt att gå ut och ta ett bloss, så alltså försökte hon börja röka under tiden då hon var inlåst. Men tyvärr så lyckades hon inte med det heller då det behövdes tillstånd från målsman för att få göra det??
Hon berättar också att hon innan hon blev tvångsintagen bott i ett familjehem el liknande där hon faktiskt började må bättre ett tag, och just för att hon ansågs må så bra så beslutatdes det att hon kunde flytta tillbaka hem igen???? Hem till en far som misshandlat henne så gott som hela livet??
Ja…därför att hennes mor (som förmodligen inte vågade annat) sagt att det inte var någon risk att hon skulle behandlas illa igen därhemma???
Nej…mår nästan illa nu, och dessutom måste jag göra mig i ordning för att gå på våffelmiddag hos mamma.

Hoppas att aptiten infinner sig när jag väl är där, för efter att ha lyssnat till det här programmet så är mat det sista man tänker på.
Får se om jag återkommer ikväll!

Britta

Eller kanske borde skriva, förväntningar om drömmar! För det var längesedan jag upplevde en så stark fullmåne som nu ikväll då vi åkte hem ifrån bion, och fullmåne innebär alltid händelserika, betydelsefulla drömmar med stark verklighetskänsla för mig.
Stor, rund, vit och med ett närapå bländande sken, följde den som vanligt med hela bilturen hem. Kunde inte ta ögonen ifrån den och önskar att jag hade haft kameran med, men övriga passagerare hade nog inte varit så intresserade av att stanna till för att fota 

Ibland känner jag mig ganska ensam om mitt sätt att se och tänka på saker, till och med när jag umgås med mina närmaste.  Nu var det jag, min sambo, min syster, hennes sambo och deras 11 årige son som åkte med i bilen och visst konstaterade de andra också  att det var en stark fullmåne, men sen tänkte de nog inte så mycket mer på det utan pratade vidare om andra saker.
Har lite svårt att förstå och sätta mig in i hur de tänker ?
Eller är det jag som tänker lite konstigt, ovanligt djupt och onödigt mycket?
För hur kan man bara titta på månen, konstatera att ”oj vad den var stor och rund och lyste starkt ikväll” , och sedan bara ”släppa” tanken på den?
Visst, det händer ju en gång i månaden och är väl förmodligen inte sista gången man ser den men ändå……..?
Kanske är min ”Nalle Puh hjärna” som gör att jag behöver lite mer tid på mig för att ta in och bearbeta intryck först innan jag går vidare och pratar om vardagliga saker, för som vanligt så kände jag att jag liksom fastnade med blicken på månen och gled in i fantasins värld, medan de andras prat hördes som på avstånd.
Den enda som hörde och höll med mig när jag sa ”titta, det ser ut precis som om den åker med oss”  var väl 11 åringen, och som för det mesta på våra ”släktträffar” vid födelsedagar och högtider så känner jag att jag mer delar barnens tankesätt än de vuxnas.
Har i många år drömt om att skriva en barnbok och kanske borde jag försöka omsätta den tanken till handling ?
Men som sagt, drömma är jag bra på, både när det gäller dag och nattdrömmar, men att sen göra verklighet av alla tankar som finns inom mig är en helt annan sak. Då blir jag feg, tar ett steg tillbaka och flyr in i fantasins värld igen 
Verkligheten kan vara ganska läskigt, särskilt när det gäller att få personlig uppmärksamhet.
Har jättesvårt för det, och skulle nog trivas bäst med att gå omkring och vara osynlig om man kunde välja det.


När släkten samlas umgås jag för det mesta mer och hellre med barnen, än att jag sitter med de vuxna och diskuterar jobb, hårfrisyrer och de  senaste gympatrenderna 
Här är det jag och en av mina systerdöttrar som tar vara på en av livets guldstunder ute i gröngräset vid stugan i Klitta fäbod som vi brukar vara i    Vet att jag är en uppskattad moster (ojoj, vilket skryt va, inte bra   ) och även om det inte är så ofta vi umgås så känner jag verkligen att mina systrars barn blir glada när vi träffas.

Bara en sån sak som att ta sig tid och göra en liten tjej fin i håret gör såklart att man blir uppskattad av barnen. Barn och djur känner när känslor är äkta, och att man gör saker tillsammans med dem för att man vill, och inte bara för att man tycker att man måste.

Men nu börjar jag bli ganska trött och sambon har redan somnat, (hör hans ljuva snarkningar, tur att man har eget sovrum att stänga in sig i   ),  och imorgon är det faktiskt dags för en träff med ”tjocka släkten” då min mor, som alltid vid den här tiden på året  bjudit in oss systrar med familjer på våfflor.
Blir säkert lika trevligt och gott som vanligt, med mammas kräftstjärtssoppa till förrätt och våfflor med grädde och sylt till efterrätt. Mums! Blir nästan lite hungrig nu!

Nåja, hörs säkert något imorgon också!
Godnatt , sov så gott och dröm härliga fullmånedrömmar!

Britta

Känns så bra att kunna säga godmorgon och verkligen mena det. Tog nämligen ett par gin drinkar igår och nuförtiden brukar det räcka för att jag ska vakna med både huvudvärk och illamående, men nu sitter jag här kl 8 på morgonen och har till och med fått i mig frukosten utan problem.
???Nästan lite för bra för att vara sant och kanske kommer verkligheten ikapp mig snart, men jag borde ha känt av något vid det här laget.
Förresten så kan man inte må annat än bra, och bli annat än glad, med en sådan underbar morgonstund tillsammans med solen som lyser in genom köksfönstret.
Idag finns i alla fall alla chanser att få en stund i solstolen ute på bron, förmodligen tillsammans med en katt eller två

Vet inte vad som hänt med mig den här vintern, men har faktiskt inte haft den där känslan av hopplöshet och uppgivenhet över att det aldrig blir vår någon gång.
Vid den här tiden brukar jag väl i det närmaste känna mig både deprimerad och frustrerad över att allt bara är vitt och vitt ute, vart man än tittar, men som idag kan jag till och med tycka att det är vackert.
Vet att jag gjorde ett inlägg för ett par eller tre veckor sedan som hade överskriften ”känns som om det räcker nu” där jag skrev att jag fått lite nog av vinter, men den där riktigt djupa, gnagande och äkta känslan av att nästan inte stå ut längre har inte fått fäste i mig i år.
Eller så är det så enkelt som att jag nu, efter snart 40 år insett att det faktiskt blir vår ändå, hur mycket snö det än kommer i både mars, april och till och med maj ibland…????  Otroligt vad intelligenta vi människor är 
Fast när jag tänker efter så har det nog inte med åldern att göra eftersom min mor som häromdagen kom in och hälsade på en stund, allvarligt och ärligt sa.
”Har du varit på ditt jobb och tittat???Guud vad med snö det är där!!Hur ska ni kunna börja arbeta där snart, det är meterhögt med snö på gravarna…ojojoj..det kommer aldrig att hinna töa bort!”
Hihi! Visst är det en komisk inställning hos någon som är inne på sitt 66:e år!
Skulle ju ha frågat om det någon gång under hela hennes livstid legat metervis med snö kvar på marken i maj ?

Nej, det har alltså med inställning och inte ålder att göra och tack och lov för att jag ”redan” (om vi jämför med min mor i alla fall som är 26 år äldre)  har fått den insikten när det gäller årstidernas växlingar. Det är bara att hänga med och försöka se det positiva i varje ny dag, vare sig det snöar, regnar, stormar eller vid andra mindre trevliga väderlekar.
Vi kan ju ändå inte påverka vädrets makter…tack och lov för det….för tänk vilket krig det skulle bli, med tanke på hur olika vi är när det gäller favoritårstider och vilken av dem man tycker att man får ut mest av.
Sen kan man ju faktiskt flytta om det är så att man tycker att vintern är antingen för lång eller för kort här, men vi svenskar vill ju gärna ha lite att gnälla om och vädret är väl det största ”gnällämnet” för många av oss 

Men nu får det här bli ett ganska kort inlägg, ska se till att ”komma ur pyjamasen” och gå ut till mina väntande djur. Tuppen gal så det hörs ända in hit i köket Gillar verkligen ljudet av det. Tycker att det talar om att vi har en ny orörd dag framför oss som det står oss helt fritt att använda till det vi vill, (ja om man nu inte måste åka och jobba eller så, men det har väl också med inställning att göra, för även en arbetsdag kan ju bli bra om man går in i den med positiva förväntningar )

Avslutar med den här bilden som jag inte tänker avslöja vad den föreställer än, men tar gärna emot gissningar

Britta

Jag vet att den är suddig men kände att det var dags för bilden av piggsvinet igen. Det händer inte så ofta men den här kvällen har jag känt mig sådär förb….t, irriterad!! I det där ”rörintevidmigprataintemedmigläget” 
Och vad kan det då vara som fått ”tanten” att hetsa upp sig så?
Ja egentligen flera småsaker som lagts på varandra och som ”grädden på moset” så gick pannkaksstekningen åt…ja åt skogen för att uttrycka sig milt. (Tror inte att man får använda alltför starka ord enligt vissa regler på bloggen.)
Ibland känns det som att det är med pannkaksstekning, som med fiolspelning.
Man måste liksom vara ”in the mood” för det, för att lyckas med det.
Fiolen ger bara ifrån sig vassa orena toner och pannkakssmeten kladdar och bränner fast om man är spänd eller irriterad.
I alla fall så kände jag hur hornen började växa ut i pannan ( inte i stekpannan alltså) under stekningens gång, när jag fick lägga den ena pannkakan efter den andra åt sidan. Nu ska det väl också tilläggas  att jag är ganska känslig för lågt blodsocker, och eftersom jag var redan var sen med matlagningen så var det nog en stor bidragande  orsak till att ”änglavingarna” veknade och ramlade av medan hornen växte och växte.
Till slut var det bara att inse (trots att jag i vanliga fall är en riktigt envis människa)  att det inte skulle bli några pannkakor idag och  efter ett snabbt konstaterande av att det inte fanns något annat att laga till fort nog så var det bara att ta till den sista ”livlinan”…..alltså  att ringa en kompis……eller ja…sambon som inte kommit från jobbet än och förhoppningsvis skulle kunna köpa med sig något hem åt två hungriga tonårssöner.

Själv hade jag fått för mig att jag inte behövde någon mat, vilket ju också är ett underligt sätt att tänka när jag egentligen vet att det är just det jag behöver för att bli någorlunda snäll igen.
(oj…nu kom jag av mig lite…fick just en lång varm kram av ena sonen..finns väl inget som kan få en grinig morsa att tina upp och bli snäll så fort som det…är så tacksam över att fortfarande få kramar av mina tonåringar…och särskilt när man vet att det är just för att de känt att man verkligen behöver det, de vill väl ha sin glada snälla mamma tillbaka så fort som möjligt   )
Hur som helst så försökte jag så snällt som möjligt( han ska ju inte behöva drabbas bara för att jag är på dåligt humör även om det nog tyvärr oftast är han som råkar ut för det)  förklara situationen för sambon som tack och lov löste matfrågan genom att köpa med sig två kebabrullar hem.
Helt okej tycker jag ,även om jag är starkt emot att äta hämtmat på vardagarna, men det fick gå för den här gången och sönerna lyste verkligen av tacksamhet när de ropades ner och upptäckte vad det blev för mat på en torsdag

Men nu sitter jag här och känner att all irritation runnit av mig . Nu kom dessutom äldste sonen ner med sin cello och det är riktigt sköna toner att lyssna till.
Fast vår långhårskatt Rasmus gillar inte stråkinstrument och efter att ha varit här och strukit sig emot spelmannen…eller spelmännen då sambon tagit fram fiolen också, så väljer han nog att gå ut istället om han inte lyckas få dem att sluta spela.  Lite lustigt är det att han är så emot det, för de andra katterna reagerar inte på samma sätt, men så kommer han också från en riktig spelmansgård  (från Göras Leif i Östbjörka) och förmodligen fick han nog av fiolmusik under de tolv veckor han bodde där som kattunge

Men nu vill jag avsluta med några roliga,tänkvärda och vackra  citat.  Ska snart lämna tillbaka boken så det gäller att passa på.
Det första är roligt bara för att det var nog lite så jag kände att livet var ett tag här under kvällen när det verkade som om piggsvinet nog var mitt egentliga ”kraftdjur” och inte vargen som jag annars är 99% säker på att det är.

I alla fall, här kommer citaten:

”Livet är bara den ena jävla saken efter den andra”
Elbert Hubbard (1859-1915) amerikansk författare

”När en kvinna tiger är det alltid för att hon vill säga något”
Elinor Glyn (1864-1943) brittisk romanförfattare

”Kvinnor älskar enkla saker här i världen – män”
Okänd

”Måttet på kärlek är när man älskar måttlöst”
Augustinus (354-430) romersk kyrkofader

”Jag föddes när du kysste mig, dog när du lämnade mig, och levde några veckor medan du älskade mig”
Gloria Grahame (1925-81) amerikansk skådespelerska

”I svartsjukan finns mer egenkärlek än kärlek”
La Rochefoucauld

”Att dricka dränker inte bekymren utan vattnar dem”
Engelskt ordspråk

”Man bör säga sanningen men alla sanningar bör inte sägas”
Drottning Kristina

”vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt”
Francoise de voltaire

Skulle kunna hålla på med det här  hur länge som helst men nu måste jag sluta!

Godnatt!
Britta 

Även om jag på senare år tycker att jag blivit bättre på att uppskatta och ta vara på ”guldstunderna” i livet så fick jag igår plötsligt känslan av att man hela tiden går och längtar till, och ser fram emot något annat än det man är i ”just nu”. Kanske skulle man behöva bli bättre på att leva mer för stunden och för dagen, Carpe Diem ni vet, fånga dagen!
Är väl kanske ett av ”välfärdsproblemen” att vara så trygg i det man har så att man kan kosta på sig att drömma om något ännu bättre som ska komma längre fram. Eller ska man se det som ett privilegium istället för ett problem?
Vet faktiskt inte vad som är bäst?
Om man behövde kämpa för sin överlevnad varje dag så skulle man nog uppleva känslan av att vara nöjd för stunden oftare.  Tänker på naturfolken som fortfarande finns kvar.
De lider nog varken av psykiska problem eller av stressjukdomar. Vet nog knappt vad det är !

Just det här med att gå och se fram emot något annat tror jag egentligen är ganska stressande, för ibland känns det som om det är det enda jag gör.
”Tänk när den tiden kommer, då ska jag göra det” och ” Tänk vad bra vi ska ha det när det är si och så istället” och liknande.  Visst kan det säkert vara bra att ha saker att se fram emot och visst uppskattar jag när de väl händer som te x alla högtider, påsk, midsommar, jul och nyår och andra små familjära traditioner.
Men det är inte riktigt det jag menar!
Ibland blir jag så rädd för att jag glömmer att leva mitt eget liv, för min egen skull bara för att jag har satt dagen då barnen klarar sig själva och flyttar hemifrån som ett slags mål här i livet.  Som det enda målet kan det kännas ibland.
Har så många fantasier och föreställningar om hur mitt liv ska bli då, men tänk om det aldrig kommer att hända.
Ja inte att mina barn inte ska bli vuxna och flytta, för växer gör de, det kan jag lova
Men vad som helst kan ju egentligen hända på vägen dit och det finns ju inga garantier för att jag kommer att kunna börja förverkliga mina egna drömmar när jag väl nått målet.
Men jag hoppas att jag gjort rätt som valt att stå tillbaka för egen del för att ha tid och ork över till dem och deras små och stora bekymmer. Det var ju trots allt jag (vi) som satte dem till världen, och de har inte uttryckligen bett mig om att bara leva mitt liv för dem tills de blir stora.
Jag har gått på den där känslan som alla säger att man ska lita på, ”hjärtats röst” heter det väl, och förmodligen skulle jag mest gå omkring med dåligt samvete om jag låtit mina egna intressen ta större delen av min tid.
Hur det än är och vad som egentligen varit bäst så är det i alla fall försent att göra några drastiska förändringar nu när ”målet” är ganska nära. Om bara fem år är de 21 och 23 år gamla och på något vis så känns det som om min närvaro är ännu viktigare nu så här på ”upploppet”.
Tonåren är en jobbig ålder, både för individen själv och omgivningen. Dessutom stämmer verkligen uttrycket ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” väldigt väl.
Nu är det inte längre frågan om att de tappat bort sin favoritleksak eller att de för stunden blivit lite osams med sin bästa kompis.
Nu ska man plötsligt släppa ut dem i stora världen, på fester, där det finns droger och andra ”barn” som kanske inte haft tryggheten hemma under uppväxten vilket gjort att de fått en annan syn på ”människovärdet”.
Vem som helst kan råka ut och befinna sig på fel plats vid fel tillfälle nuförtiden. Och man behöver inte ens ha provocerat för att utses som ”måltavla”  av någon eller några som fått för sig att ta  ut sina aggressioner på någon.
Sen är det trycket från andra också som de ska stå emot, och med alla de droger som cirkulerar idag så vet man aldrig hur det kan sluta.

Men nu halkar jag från ämnet igen.
Att leva i nuet var det.
Att försöka att göra varje dag till en dag värd att leva. Att vara rädd om och uppskatta dem man har omkring sig och som man älskar, och visa det i både ord och handling.
Det är väl egentligen det som räknas, för man vet aldrig vad morgondagen har att bjuda på. Det kanske inte ens kommer någon morgondag.
Den där tiden då man ska göra ”det och det” kanske inte kommer överhuvudtaget så varför gå och vänta?

Tänk om man kunde dela på sig och inte behöva välja vem/vilka och vad man skulle finnas till för? Då behövde man aldrig fundera på om man valt rätt eller fel!
Inget dåligt samvete, plågande längtan eller stress!
Visst vore det underbart!

Men nu måste jag sluta för tröttheten börjar ta över nu känner jag. Skriver säkert något imorgon också!

Godnatt! Och var rädda om er !

Britta

P.s Bilden jag valde för inlägget passade bra som symbol för att leva i nuet och fånga dagen tycker jag, och den är en av de bilder jag ”lånat” av min massör som så generöst delat med sig av sina foton som är helt i min ”smak”.  Kommer nog att ha användning för dem alla    Tack!