Även om jag på senare år tycker att jag blivit bättre på att uppskatta och ta vara på ”guldstunderna” i livet så fick jag igår plötsligt känslan av att man hela tiden går och längtar till, och ser fram emot något annat än det man är i ”just nu”. Kanske skulle man behöva bli bättre på att leva mer för stunden och för dagen, Carpe Diem ni vet, fånga dagen!
Är väl kanske ett av ”välfärdsproblemen” att vara så trygg i det man har så att man kan kosta på sig att drömma om något ännu bättre som ska komma längre fram. Eller ska man se det som ett privilegium istället för ett problem?
Vet faktiskt inte vad som är bäst?
Om man behövde kämpa för sin överlevnad varje dag så skulle man nog uppleva känslan av att vara nöjd för stunden oftare. Tänker på naturfolken som fortfarande finns kvar.
De lider nog varken av psykiska problem eller av stressjukdomar. Vet nog knappt vad det är !
Just det här med att gå och se fram emot något annat tror jag egentligen är ganska stressande, för ibland känns det som om det är det enda jag gör.
”Tänk när den tiden kommer, då ska jag göra det” och ” Tänk vad bra vi ska ha det när det är si och så istället” och liknande. Visst kan det säkert vara bra att ha saker att se fram emot och visst uppskattar jag när de väl händer som te x alla högtider, påsk, midsommar, jul och nyår och andra små familjära traditioner.
Men det är inte riktigt det jag menar!
Ibland blir jag så rädd för att jag glömmer att leva mitt eget liv, för min egen skull bara för att jag har satt dagen då barnen klarar sig själva och flyttar hemifrån som ett slags mål här i livet. Som det enda målet kan det kännas ibland.
Har så många fantasier och föreställningar om hur mitt liv ska bli då, men tänk om det aldrig kommer att hända.
Ja inte att mina barn inte ska bli vuxna och flytta, för växer gör de, det kan jag lova 
Men vad som helst kan ju egentligen hända på vägen dit och det finns ju inga garantier för att jag kommer att kunna börja förverkliga mina egna drömmar när jag väl nått målet.
Men jag hoppas att jag gjort rätt som valt att stå tillbaka för egen del för att ha tid och ork över till dem och deras små och stora bekymmer. Det var ju trots allt jag (vi) som satte dem till världen, och de har inte uttryckligen bett mig om att bara leva mitt liv för dem tills de blir stora.
Jag har gått på den där känslan som alla säger att man ska lita på, ”hjärtats röst” heter det väl, och förmodligen skulle jag mest gå omkring med dåligt samvete om jag låtit mina egna intressen ta större delen av min tid.
Hur det än är och vad som egentligen varit bäst så är det i alla fall försent att göra några drastiska förändringar nu när ”målet” är ganska nära. Om bara fem år är de 21 och 23 år gamla och på något vis så känns det som om min närvaro är ännu viktigare nu så här på ”upploppet”.
Tonåren är en jobbig ålder, både för individen själv och omgivningen. Dessutom stämmer verkligen uttrycket ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” väldigt väl.
Nu är det inte längre frågan om att de tappat bort sin favoritleksak eller att de för stunden blivit lite osams med sin bästa kompis.
Nu ska man plötsligt släppa ut dem i stora världen, på fester, där det finns droger och andra ”barn” som kanske inte haft tryggheten hemma under uppväxten vilket gjort att de fått en annan syn på ”människovärdet”.
Vem som helst kan råka ut och befinna sig på fel plats vid fel tillfälle nuförtiden. Och man behöver inte ens ha provocerat för att utses som ”måltavla” av någon eller några som fått för sig att ta ut sina aggressioner på någon.
Sen är det trycket från andra också som de ska stå emot, och med alla de droger som cirkulerar idag så vet man aldrig hur det kan sluta.
Men nu halkar jag från ämnet igen.
Att leva i nuet var det.
Att försöka att göra varje dag till en dag värd att leva. Att vara rädd om och uppskatta dem man har omkring sig och som man älskar, och visa det i både ord och handling.
Det är väl egentligen det som räknas, för man vet aldrig vad morgondagen har att bjuda på. Det kanske inte ens kommer någon morgondag.
Den där tiden då man ska göra ”det och det” kanske inte kommer överhuvudtaget så varför gå och vänta?
Tänk om man kunde dela på sig och inte behöva välja vem/vilka och vad man skulle finnas till för? Då behövde man aldrig fundera på om man valt rätt eller fel!
Inget dåligt samvete, plågande längtan eller stress!
Visst vore det underbart!
Men nu måste jag sluta för tröttheten börjar ta över nu känner jag. Skriver säkert något imorgon också!
Godnatt! Och var rädda om er !
Britta
P.s Bilden jag valde för inlägget passade bra som symbol för att leva i nuet och fånga dagen tycker jag, och den är en av de bilder jag ”lånat” av min massör som så generöst delat med sig av sina foton som är helt i min ”smak”. Kommer nog att ha användning för dem alla Tack!