lillasysterfix

Tänkte precis stänga av datorn när jag råkade kika ut genom fönstret och fick syn på honom. Ett par sömnlösa nätter är alltså att vänta, med galna drömmar när man väl lyckas somna till lite då och då.
Jag borde ha förstått att det var på gång när jag inatt drömde korta underliga, men ändå verkliga och klara drömmar. Slår aldrig fel, och nu är det dags igen.
Det är alltid när han precis ska till att bli full, och sen när han väl blivit det blir det lugnt igen.
Många kallar det inbillning, men hur orkar en kropp och hjärna hålla på att inbilla sig att den inte kan sova?? Till slut borde man väl somna ändå av ren utmattning.
Nej, inte är det väl så konstigt om en människokropp som består av så mycket vatten påverkas av månen såsom tidvattnet gör.
Jag påstår inte att det skulle vara något hokus pokus med det, utan är väl en helt naturlig process.
Sen varför vissa påverkas mer än andra har jag ingen aning om.  Min äldsta son påverkas precis som jag medan den yngsta inte märker av någonting. Den yngsta kommer sällan ihåg sina drömmar också, vilket den äldsta och jag gör efter varenda natt. Vet heller inte vad det beror på men finns säkert någon bra förklaring.

Nåja, nu ska jag i alla fall stänga av datorn och krypa ner i sängen med en bra bok, sen får vi väl se vad drömteatern har att bjuda på inatt. Hoppas jag slipper mardrömmar bara. Natten som var gjorde en dröm så att jag vaknade upp svettig och livrädd. Ingen trevlig upplevelse precis även om man till slut lyckas göra sig av med känslan.
Men funderingar över betydelsen med vissa drömmar kan också göra så att man inte kan somna även om de inte leder någon vart.
Nej nu måste jag sluta!

Godnatt och sov gott !
Britta

Ja en sak är då säker. Vill man känna hur det är att få blickarna på sig så kan jag rekommendera:

1)  Om man vill ha lite extra uppmärksamhet från männen, skaffa blåöga. Går ju att sminka ett om man inte vill springa och krocka med stolar o dyl. Under min ”blåögstid” märkte jag att det faktiskt var männen som tittade mest.

2) Om man vill få kvinnorna att reagera så ska man gå på samhället i arbetskläder en lördag. Oj oj oj, vilka blickar en helly hansen jacka och ett par småskitiga arbetsbyxor kan dra åt sig
Ja, jag kanske borde tänka mig för lite mer men eftersom jag hade trädgårdsdag (och sällan går i något annat än arbetskläder under sommarhalvåret) och skulle passa på att panta lite burkar medan sambon gjorde andra ärenden så åkte jag med honom ner.

Avsmak är ett lindrigt ord för vad de blickarna verkade vilja förmedla.
Men som jag brukar säga så får väl var och en skämmas för sig själv. Jag har aldrig, och kommer förmodligen inte heller att bli något ”modetroll” som känner att jag måste springa omkring och se ut som alla andra bara för att det är på modet just nu.
Jag trivs i mina arbetskläder och känner mig mest bekväm i dem helt enkelt.

Visst kan det väl kännas kul att göra sig fin ibland, men när man sällan tar sig råd att köpa nya kläder, så är det inte så ofta man får just den där känslan av att man tycker att man är fin och fräsch.

Det finns så mycket annat jag  vill och behöver lägga pengarna på och tack och lov så känner jag heller inget måste, när det gäller att visa upp en särskild fasad inför andra.

Någon måste ju se till att bevara ”byfånar och original” som håller på att dö ut, och jag räknar mig gärna till en av dem som faktiskt vågar visa och stå för att vara den man känner sig mest bekväm som, sen får andra tycka vad de vill.

Britta

Trodde ett tag att det var kört för mig. Nu närmar man sig fyrtio och då går man upp i vikt vare sig man vill eller inte. Men det var inte så illa som jag trodde.
Insåg nämligen förra ridlektionen att det var dags att skaffa ridbyxor inför nästa eftersom vi skulle rida barbacka och  blev rekommenderade så halkfria byxor som möjligt.
Hjälp, tänkte jag. Vad ska jag då ha på mig??

Det jag ridit i nu sedan vinteroverallen åkte av är vindbyxor och det vet man ju hur ”halkfria” de är.
Snarare ”halkhalkiga” skulle jag vilja säga.
Jag vet ju hur det är att rida barbacka och träningsvärken kommer att vara olidlig ändå även om jag skulle lyckas skaffa halkfria byxor.
Så som den snåla och fattiga människa jag är så gick jag in på tradera i hopp om att hitta något som kunde passa, även om jag anade att det skulle vara svårt att skicka efter ridbyxor som skulle sitta skönt.
Är nog något man egentligen ska prova innan man köper men med tanke på den ”håla” man bor i så misstänkte jag att man skulle få lov att åka en bra bit för att hitta ridbyxor till humana priser.

Hur som helst så blev jag så nöjd när jag hittade ett par på traderas  ”köp direkt” som det heter. Man håller alltså inte på och budar utan handlar som vanligt, beställer och betalar.
Enkelt, tänkte jag.

Detta var dessutom byxor av ett märke som jag skulle kunna få betala tre gånger så mycket för om jag köpte dem i någon annan ridsportswebbshop. Helskodda var de också vilket betyder påsydd mocka på området där man sitter på hästen. Perfekt, och så halkfritt det kan bli.
Storlek 36 var det och det är ju vad jag brukar ha på jeans så det var bara att slå till

Beställde, betalade och fick dem hem i brevlådan. Snabbt och smidigt

Redan när jag tog upp dem ur förpackningen tänkte jag.
”OJ, de har nog skickat fel storlek!?”
Såg ut att passa en tioåring ungefär men jag kollade lappen och, jodå! Storlek 36!
Hmm….? De ska ju visserligen vara ganska töjbara, kanske ska prova i alla fall.
Tänkt och gjort!
J….r vad tajt det blev. Okej, jag fick på mig dem men lyckades inte knäppa knappen förrän efter tredje andningsuppehållet.
När jag till slut stod där med byxorna på mig, knäppta och klara insåg jag att någon häst kommer jag inte att ta mig upp på i de här tvångsbyxorna.
Så det var bara att inse, jag hade gjort en blunder.
Så vad gör jag nu?? Hade visserligen bara betalat 294 kr för ett par byxor som normalt kostade 800-1200 så det sved inte alltför mycket i snåltarmen.

Det var då jag kom på det!
Helt otroligt, men jag har faktiskt en kompis som är några storlekar mindre än mig. Rider gör hon också! Har till och med egen häst. Mia, min kära lilla kompis som ser ut som 22 trots att hon bara är två år yngre än mig.
Så nu har jag meddelat att jag har ett par splitternya ridbyxor om hon vill ha dem, och i så fall byter vi dem mot hjälmen som jag lånat av henne på obestämd tid

Hoppas nu att det ordnar sig och att hon vill ha dem. Bara de inte är för stora istället.
I alla fall så var jag snabb och hittade ett annat par för ungefär halva priset mot vad de brukar gå på, men den här gången fick det bli storlek 38.

Våndades lite innan de kom. Tänk om jag inte passar i dem heller??
I så fall skulle jag banta tills jag passade i dem, var så säker.

Idag kom de och spänningen var olidlig. Kände på en gång när jag stack mina ovanligt kraftiga ben i dem ( brukar säga att jag var ardenner i mitt förra liv) att, Jo det här skulle nog funka.
Det gjorde det.  Så någon idiotbantning behövs inte, jag kunde ha storlek 38 och det får jag väl vara nöjd med vid 38 ½ års ålder

Britta

Ja så här såg det ut när jag i höstas gjorde sista besöket för året hos Nisse. Min kära gamla vän som hann komma in på sitt artonde år innan sjukdom gjorde att jag var tvungen att inse att vår tid tillsammans var över.
Det var mitt livs absolut tyngsta beslut och än idag kan jag sakna honom så att det värker i bröstet. Kommer aldrig att glömma honom, min andra katt som jag fick strax efter att min första katt (Tigern) blivit påkörd och förlamad och därmed fick lov att avlivas.

En ung Nisse som somnade tryggt på min ”bakdel” efter vår första dag tillsammans. Jag var tolv år då och kunde nog aldrig föreställa mig att han skulle finnas i mitt liv fram till mitt trettionde år.

Nisse var en sådan där genomsnäll och klok katt. En god vän som alltid lyssnade, sov hos mig varenda natt och kom alltid och tröstade med sitt lugna spinnande när han kände att man var ledsen.

Även när jag var bortrest fanns Nisse med i resväskan, (i alla fall som ett inramat foto).

När jag sedan flyttade hemifrån följde Nisse med, visserligen bodde vi kvar i samma by men han förstod att det nya huset var hans hem och jag kan inte komma ihåg att han envisades med att springa tillbaka dit vi bodde innan.

Efter något år skaffade vi Rasmus och Nisse tog emot honom som om det vore den naturligaste sak i världen. De sov tillsammans och Nisse kom till och med hem med halvdöda byten som han lämnade över till Rasmus, antagligen i hopp om att han skulle lära sig att jaga.

Nu har det gått nio år sedan vi tog farväl men jag kan fortfarande känna hans lilla huvud mellan mina händer och den sista kyssen jag gav honom på hjässan innan vi skildes åt för gott.
I alla fall för den här livstiden.

Kommer ihåg att jag i alla fall viskade ”hej då och tack för allt vännen, vi ses snart igen” och inte ”ses aldrig mer”, för det är jag helt övertygad om att när det är dags för mig att gå över till andra sidan finns Nisse där och väntar på mig

Britta

Idag känner jag att jag måste ”provjobba” lite. Ja det är inte så att jag har någon ny anställning på gång utan bara det att jag tänker göra lite nytta istället för att sitta vid tvn eller datorn och glo.
Det får räcka nu, och jag tänker naturligtvis inte göra något jättetungt och enformigt, så dum är jag inte.
Hade i alla fall tänkt att dra om lite nät åt hönsen, alltså utöka hönsgården tillfälligt så att de får något annat än jord att krafsa i.
Höns är otroligt effektiva när det gäller att utrota växtlighet och det enda som överlever i hönsgården är brännässlor.

Sen ska jag nog städa lite på övervåningen, verkligen nödvändigt nu.
Men vi får se hur det känns efter utejobbet, för jag börjar där tror jag.

Imorgon hoppas jag på att ta en promenad med kameran, var längesedan nu och förstår inte varför man inte gör det oftare. Man vet aldrig vad man stöter på som kan vara värt att fotografera. Finns så mycket fina saker ute i naturen, särskilt när det gäller närbilder. Vad som helst kan bli ett konstverk om man fotar riktigt nära.
Spännande!

Nej nu gal tuppen så det är nog dags att gå ut och utöka hans revir med några meter

Britta

Jippie! Lyckades sätta upp håret idag, även om jag fick luta huvudet lite åt ena sidan. Men det fungerade och det betyder ett litet framsteg i alla fall. Har faktiskt hängt tvätt också så snart är jag nog på gång igen.

Har varit ganska kyligt ute ett par dagar nu och idag blåser det ordentligt också så det har inte varit så olidligt att hålla sig inne och slöa.
Men trååkigt är det! Usch och fy!
Inte sover man bra heller när kroppen inte får jobba sig trött.
Men om två veckor är det bekymret över, då stupar man i säng vid nio efter en dags utomhusarbete, för att hinna få sina timmar innan klockan ringer vid 4 30 ungefär.
Lite slitsamt men ändå så härligt. Mår så psykiskt bra av att hålla igång på dagarna. Dessutom trivs jag ju så bra med arbetet och arbetskompisarna så det känns nästan inte som att vara på ett jobb.
Brukar bli minst ett skrattanfall om dagen

Är nog många som lätt kan hålla sig för skratt så länge de är på jobbet tyvärr, och som har den där söndagsångesten när en ny vecka närmar sig. Jag har själv haft det så en gång i tiden och hoppas att jag inte ska hamna där igen.
Det svåra är att ta sig ur en sådan situation och när man är mitt i den så ser man nästan inga andra möjligheter. Själv lyckades jag hitta en utbildning som räddade mig ur min situation.
Och trots att jag insett att jag inte passar för det yrket den skulle leda till och att jag nu dras med ett studielån så var det värt det. Hundra gånger om.
Man kan säga att jag köpte mig fri från en jobbig situation och när jag nu vet hur bra man kan må även på vardagarna så ångrar jag det inte en sekund.

Men man får väl se de jobbiga åren som en bra erfarenhet. Alltid lär man sig något av det.

Britta .)

Ja min diagnos är väl uttjatad vid det här laget, men däremot jobbar min hjärna just nu med en mycket allvarligare förträngning.
Den låtsas nämligen inte det minsta om att det är tisdag, jag skulle ha suttit på hästryggen nu och dessutom barbacka, vilket jag sett fram emot i ca tio veckor.
Men men, vad vore väl en bal på slottet??

Britta

Idag gör det inte alls lika ont längre, men dessvärre verkar nervbanorna till hjärnan som ser till att armen går att använda över midjehöjd ha fått ett tillfälligt avbrott.
Verkligen en otäck känsla när man som vanligt tar för givet att man kan tex ska ta ner ett glas ifrån hyllan och det bara inte gåår!
Hjärnan tänker och tänker: Lyft armen och greppa glaset!
Men det funkar inte, armen stoppar strax ovanför midjan och där är det stopp.
Testade att göra det sakta sakta som i slow motion och det funkade skapligt men så kan man ju inte hålla på. Har ingen lust att hålla på i tio minuter för att få tag i ett glas så det är bara att ta till vänsterarmen till det mesta.
Det känns ungefär som när man råkat sova på armen ett tag så att den liksom är förlamad och omöjlig att styra en stund innan den vaknat till. Ingen behaglig känsla precis.

Det här får mig att fundera över hur det måste vara att bli gammal.
De flesta verkar se rynkor som det största hotet ,och köper salvor för flera hundra, kanske tusen kronor i ren panik för att hålla sig unga på ytan.
Själv tror jag faktiskt att livet går vidare även om man blir lite skrynklig med åren, det hör ju liksom till.
Vem vill ha en farmor eller gammelfarmor som försöker se ut som 25?
Nej rynkor skrämmer mig inte! De kommer ju inte precis över en natt och de man redan har fått har man ju vant sig vid vartefter.
Visst kan det kännas lite läskigt ibland när man tittar sig i spegeln på morgonen och hajar till!
-Hjälp! Vem är det där? Men så länge kroppen fungerar som den ska så är det väl egentligen inte något stort problem.
Och det finns ju faktiskt smink att ta till.
Själv använder jag ”foundation” (vet inte vad det heter på svenska) varje dag men jag tror att det mest är för andras skull. Innan jag gjorde det så fick jag ofta bekymrade frågor om hur jag mådde egentligen och två gånger blev jag mer eller mindre intvingad på blodvärdestest av sjuksköterskor på vårdcentralen trots att jag var där i helt andra ärenden.
Jag försökte ju försvara mig.
-Nej, det är inget större fel på mig, jag är bara allmänt blek helt enkelt. Men de vägrade lyssna. Vi kan väl ta ett test i alla fall för säkerhets skull.
Jag kan inte klandra dem heller eftersom min hud har en läskig gråblåvit?? färg och näsan för det mesta är lite röd, i alla fall vintertid.
Så numer använder jag smink dagligen och dessutom är jag ju blodgivare vilket jag kan ta till som försvar om någon skulle påtala att jag ser sjuk ut igen.

Nej, när det gäller åldrande är det väl de som händer under ytan som skrämmer mig mest. Tänk den dagen man inte längre kan gå ut och kratta och vårstäda, eller röja i uthus och flytta runt en massa tunga saker. Eller gräva nya rabatter och stapla ved.
VAD gör man då???
Jag måste få arbeta med kroppen. Det är ett beroende jag har.
Förhoppningsvis så kommer psyket också att ändras med åren och man kanske nöjer sig med att sitta ute på bron och dricka kaffe med en katt i knä, men jag har väldigt svårt att tänka mig det.
Usch, får nästan lite panik, är det så här de som är livrädda för rynkor känner? I så fall kanske jag kan förstå att de lägger ner tusentals kronor på att åtminstone försöka hålla sig vackra och unga.
Det kanske jag hade gjort om man kunde köpa lite nya leder och muskler som gjorde att man fungerade ett tag till?

Men än så länge är jag bara 38 år och ska väl, när armen börjat fungera igen, ha många fysiskt aktiva år framför mig än.

Britta

Som den äkta svensk jag är så måste jag få gnälla lite, även om jag vet att det inte är ett dugg synd om mig egentligen.
Först gnäller jag för att jag har ont och ont och inte får någon riktig utredning och diagnos. Sen när jag väl får en diagnos (och inte vilken som helst heller) och till och med anses förtjänt av en kortisonspruta så gnäller jag för det också.

Har alltså fått den där sprutan nu idag och fy he….e! Vad ont det gör nu.
Börjar nästan tro att vitsen med sprutan är att man ska veta vad som verkligen gör ont, och vara glad för den ”milda smärta” man hade innan.
”Jaså du tycker att du har ont? Tänker doktorerna! Då ska du få en spruta som visar hur ont du skulle kunna ha, så efter den här sprutan vill vi inte att du kommer hit och påstår att du har ont igen.”

Nejdå, så är det väl inte,  och det vore väl konstigt om musklerna inte skulle protestera efter att få en ganska stor mängd vätska insprutad rakt in av en ganska lång nål.
Påminner lite om biverkningarna på svininfluensavaccinet fast det dubbla.

Nåja, det är bara frågan om ett par dagar som smärtan ska hålla i sig och efter att ha tagit det lugnt i en vecka (hur det nu ska gå till mitt i vårstöket) så kommer nog min axel att fungera som aldrig förr.

Nej nu har jag fått gnälla av mig lite och armen protesterar mot att sitta så här och skriva så det är väl bara att lyssna till kroppen. Återkommer nog imorgon.

Britta

Idag kom jag ut till hönsen lite senare än vanligt, klockan var nog nästan tio och Idunn låg i värpredet för att fixa ett ägg.  Men eftersom hon är ”högsta hönset” och därmed har första tjing på ev delikatesser jag har med mig så tyckte hon nog att ägget kunde vänta ett tag.
Hon for upp och var först fram som vanligt för att kika ner i bunken.
Jag grejade med mat och vatten och öppnade sedan lilla luckan som jag gör så att de kan gå ut för dagen.  Idunn vill ju helst att jag ska lämna stora dörren öppen, alltså dörren in till hönsgården så att  hon kan gå fritt omkring på hela gården och idag var hon extra envis.
Jag smet snabbt ut som vanligt och fick fösa in henne med foten som alltid, men den här gången skrockade och klagade hon högt och bestämt och sprang fram och tillbaka innanför nätet för att hitta en smitväg.
Eftersom hon aldrig förr varit så desperat över att komma ut så kände jag att jag inte kunde neka henne, jag skulle ju ändå vara hemma och kunde hålla det extra öga på dem som behövs när de går fritt.
Så jag öppnar dörren och ”pang” som om ett startskott gått så var hon ute ur hönsgården och sprang så fort hon kunde medan hon flaxade på med vingarna vilket ger lite extra fart.
Jag stod bara och gapade och tuppen som var minst lika förvånad satte efter henne så gott han kunde.
Helt klart var att hon hade ett bestämt mål och inget skulle få hindra henne.
Mot bron bar det av och hon har väl aldrig hoppat så snabbt uppför de tre trappstegen, och med ett extra flax hoppade hon upp i soffan och lade sig tillrätta.

Resultatet blev det här! Ett äkta soffägg!
Snacka om att ha nära till färska frukostägg, bara att ta in och koka utan att ens behöva ta på sig skorna först.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Höns är inte dumma! Hon var helt på det klara med vart det fanns ett underbart mysigt och behagligt ställe att värpa sina ägg på, i soffan på det mjuka dynorna övertäckta med ett duntäcke, kan det bli bättre?

En annan överraskning för dagen var väl att min rökmaskin fungerade efter att ha legat ute i ett gjutet betongfat hela vintern. Det var bara att stoppa i kontakten så började den puffa på igen, fantastiskt måste jag säga.

Är så mysigt, särskilt kvällstid när ångan puffar upp ur betongfatet med lite mossa och stenar i. Lite magiskt känns det.
Men katterna avskyr det! Antagligen för att det skvätter lite vatten om man kommer för nära.

För övrigt så har till och med mina små dvärghöns börjat våga sig ut utanför hönsgården när dörren är öppen. Men de går inte så långt och några långvariga utflykter blir det inte.
Lite läskigt är det med allt som händer i den stora världen utanför nätet. Men de har ju Hugin med sig som kommer springande så fort någon av dem gnolar lite oroligt. En riktig gentleman ända ut i fjäderspetsarna.

Britta