Kan inte annat än bli full i skratt åt våra sk vandringar och promenader. Har märkt ett lustigt mönster på sistone. Ofta när vi säger att ”Idag går vi inte så långt va?” ”Nej huvudsaken är att vi kommer ut!” ”Det räcker med en flaska vatten, eller hur?” ”Ja gud ja..inte lär behöva mer än det precis!” Ja ni förstår vilken slags dialog jag menar. Det är bara det att just vid dessa tillfällen då vi inte tänkt att gå särskilt långt och länge …då slår vi till med ett mindre äventyr på över två timmar irrande lite hur som helst då vi tror att vi har koll på läget om vart vi ska komma fram osv!
Igår blev det ett sådant. Sa från början att nu när vi inte gått på några dagar och haft ”julledigt” från bantningen mm så tar vi det lite lugnt bara.
Började med den vanliga rundan som vi letat upp nere i skogarna här vi bor. En tur på ca 1 timme och 20 minuter i lite snabbare promenadtakt. Alltså en perfekt motionsrunda när man inte har lust att åka bil flera km eller mil för att komma till en vandringsled.
På morgonen hade jag däremot nämnt att ”Tänk va fint det ska vara nere vid ån nu!” alltså med tanke på hur fint det var med frost på träden på morgonen, varvid Sv svarade att ”Ja, vi skulle ju kunna svänga av åt höger och gå stigen mot ån istället på våran runda!”.
Tyckte det var en bra idé men dessvärre hade vi båda missuppfattat varann om var och hur vi trodde att denna andra stig gick, men när vi väl var nere vid stället där vi skulle vika av så kände jag att det nog var jag som hade fattat fel och att Sv nog hade rätt i tanken på hur han trodde att vi skulle gå.
Vill påpeka här att ingen av oss egentligen hade varken fel eller rätt, vi hade bara olika ”inre bilder” och uppfattningar om hur vi skulle gå.
Nåja, detta slutade i alla fall med att vi inte alls kom fram där vi trodde och inte alls hamnade på den stig vi båda trott att vi skulle göra. Men men, nyfikna som vi är så ville vi inte bara avbryta utan fortsätta framåt för att se vart vi kom. Och visst kom vi till ån, och visst var det värt det med alla dessa vackra isformationer men…huvaligen vilket ris och snår vi fick ta oss igenom sen.
Dessutom så när vi bestämde oss för att avbryta just den första planen och ta oss upp på vägen som vi visste skulle gå en bit ovanför oss så visade det sig att det inte alls var just den vägen vi kom fram till.
Ja det här är så krångligt så att jag inte ens kan förklara men hur som helst så lyckades vi till slut ta oss fram till den väg vi trott att vi var på väg till.
Men som sagt så fick vi se mycket fint längs ån och vatten hade vi så det räckte i alla fall. Till slut och efter lite krångel så kom vi återigen in på våran ”vanliga” runda och kunde börja vandringen hemåt igen. Kanske hade vi lite tur också som sprang på just den stigen igen men jag blev i alla fall glad då det visade sig att min magkänsla för detta med navigering och vart man befinner sig för en gångs skull visade sig stämma.
Annars har jag efter allt vårat promenerande lärt mig att lita mer på SVs ”lokalsinne” och känsla för väderstreck mm men den här gången stämde min bild i huvudet med verkligheten, vilket kändes skönt.
Idag ska jag och Line gå ut en sväng själva då Sv lite smått känner av något som kanske är en begynnande förkylning? Får väl se vart vi hamnar ? Nejdå! Vi tar nog det säkra kortet och går ner på åkrarna där vi känner igen oss. Huvudsaken är att Line får komma ut och göra av med lite energi.
Britta