lillasysterfix

Hittade en ”söt” (eller?)  gammal bild på mig som verkligen kändes passande idag. Solen skiner, fåglarna kvittrar, värmen håller sig fortfarande kvar som om vädergudarna tyckte att vi kunde behöva lite ”kompensationssommar” efter det elände till sommar som varit.
Allt skulle kunna vara helt perfekt denna helg…om inte….förkylningsbacilluskerna hade bestämt sig för att förstöra den för mig!!!    :(

Idag känner jag mig visserligen piggare i hela kroppen men det var så dags nu! Söndag och jobb imorgon igen. Det känns såå frustrerande därför att det är så himla mycket jag skulle vilja göra härhemma.
Skulle behöva en hel vecka ledigt bara för att komma ifatt med sånt jag inte orkar under veckorna efter jobbet och sånt jag inte hinner ens om jag vore frisk och fri från andra sysslor en hel helg.
Visserligen är det inget som absolut måste göras för överlevnadens skull men ändå.

Jag gillar inte känslan av att ligga efter utan vill gärna känna att jag har kontroll över vad som behöver göras och inte så småningom sitta med en massa sysslor som samlas på hög.

Vad är det då som ligger och ”trycker på”? Jo bara en sån sak som att jag ännu inte lyckats skura ur hönshuset och fått ut en annons. Det hörde ju egentligen till vårens sysslor.
Sen har jag fortfarande en stor hög med en massa stora fina stenar som vi grävde upp när nya avloppsbrunnen skulle på plats…det hörde också egentligen till vårens sysslor.
Nu har det vuxit upp högt högt gräs i och omkring stenhögen så nu är det bara att börja med att flytta alla stenar igen och sen slå av det säkert snart meterhöga gräset och se till så att det döda gräset under kan få liv igen.
Gamla hönsgården har det nu vuxit upp monstruöst med ogräs i blandat med brännässlor så det är också ett projekt för sig.
Sen har vi mitt evighetsprojekt med grusgången som jag tar lite undan för undan när jag hinner och orkar.
Den här helgen hade varit perfekt för någon av dessa sysslor men då är man orkeslös som en spagetti och kan bara sitta och betrakta ”eländet”.

Nåja…som sagt så är det inget som överlevnaden hänger på så det är väl bara att luta sig tillbaka i solstolen som jag just nu sitter i och försöka koppla bort frustrerande tankar .
Får väl se till att ”tanka” lite D-vitamin inför vintern istället.

Ha en skön söndag!

Britta 

Har inte och kommer nog inte att bli något bärplockande för oss i år (heller).  

Vi pratar om det varje år men…faktiskt så har det inte blivit av hittills under de snart fyra ”bärsäsonger” vi delat.
Man tänker alltid att i år ska det ske men sen är det plötsligt så mycket annat som tar ens tid just den tiden då bären mognar och vips..så är det försent igen!

Men …i år har vi i alla fall lyckats med en sak…nämligen att åtminstone köpa både jordgubbar och hallon, och vilken rikedom det känns som att ha dem i frysen.

15 liter jordgubbar och kanske 5 l hallon, vilken lyx det är att kunna gå ut och hämta in en påse. Att äta dem mosade med lite socker till pannkaka eller i en talrik mjölk (havremjölk som jag dricker är verkligen att rekommendera då den redan är lite söt i sig) , i filen eller såklart koka en omgång sylt på är ju så gott och så högt värdesatt.

Kan ju tala om att mina produkter från Ecoliving kom till slut + lite annat som som ett försök till kompensation skulle jag tro, men det imponerar inte på mig och kommer såklart aldrig mer att beställa något från dem. Aldrig någonsin!

Nu är vi i alla fall klara med varann och om jag någon gång skulle råka höra något från någon som hamnat i samma knipa som så många andra på grund av dem så har jag telefonnumret sparat. Ett nummer som är omöjligt att få tag i via deras sidor på nätet.
Tänker glömma hela historien nu men känner mig ändå nöjd med att jag aldrig gav upp och lät dem behålla mina pengar vilket nog var syftet från början. De tänkte nog att de ca 300 det handlade om inte var värt att bråka över för mig, men där bedrog de sig.
Jag är ingen snål person men rättvisa däremot är viktigt för mig! Har man betalat någon pengar…så ska man också få något för dem, punkt slut!!!!!!!!!!!!!!!!

Annars är det lite tråkigt just nu trots det härliga vädret. Har nämligen lyckats dra på mig en rejäl förkylning såhär ”mitt i sommaren” och det känns otroligt tråkigt med tanke på att det är så mycket man vill göra nu.
Men men, tänkte faktiskt senast i morse när väckarklockan ringde och jag låg där med värkande hals och luddigt huvud utan den minsta lust att kliva upp och gå till jobbet…” Okej Britta, se det såhär…du är inte på flykt från ditt hemland barfota över bergen utan vare sig mat eller vatten, du sitter inte i stekande sol och olidlig hetta med flugor som kryper över ditt ansikte medan hungern värker i magen på dig, du har inte fått något cancerbesked eller förlorat någon nära anhörig…den här dagen är för vissa andra som ännu en dag i paradiset!”

Och visst är det så, att man har det så bra så att man ibland måste påminna sig om just det. Vad är väl att gå till jobbet och dessutom bara jobba halvdag med en värkande hals och lite halvseg kropp jämfört med hur många många andra har det här på jorden.

Så den här helgen blir nog väldigt lugn och både kräftskiva och Hälsinglandsresa blev inställt. Men är ändå glad att förkylningen kom nu och inte om en vecka då vi åker på en kortsemester tors till söndag till Långå i Härjedalen.
Har hyrt en privatstuga där och ska bli såå skönt att komma iväg lite igen. Vandring i fjällmiljö och fiske står på schemat och en massa ”baravara tid”.
Härligt!
Datorn följer nog med tror jag så att jag kan blogga lite om jag får tid och lust. Alltid kul att visa bilder från lite nya miljöer.

Trevlig helg på er!

Britta 

Ja mycket ska man vara med om…jag säger då det!
Ni som följer min blogg kanske kommer ihåg att jag för lite drygt en månad sedan gjorde ett inlägg om företaget Ecoliving från vilket jag beställde varor i slutet av Juni och och som tydligen bara tog betalt av folk utan att skicka några varor. Fick bekräftelse på att mina misstankar stämde efter att ha läst några missnöjda, arga och elaka kommentarer de fått på sin facebooksida

Idag ringde dom……IDAG????……efter två månaders väntan och 26 inte alltför trevliga mail från mig….ja ni läste rätt ….26 mail har jag skickat dem alltsedan jag började misstänka att det var något ”fuffens”.
Förmodligen är det just tack vare min envishet och uthållighet i att stå på mig och tala om att jag aldrig någonsin kommer att ge upp och låta mina pengar stanna hos dem trots att jag inte fått några varor, som gjorde att jag idag fick ett samtal.
De började nog inse att ”Nej den här kunden får vi nog lov att göra så nöjd vi kan och skicka de varor hon betalat för!” Och detta får mig att undra!
”Hade de verkligen hört av sig om jag gett upp och bara struntat i de 298 kr de dragit från mitt konto?”
Nej..troligtvis inte!?!

Undrar också hur många de redan lurat och hur många de kommer att lura fortsättningsvis?

Hur som helst så ringde denna Johannes som han sa sig heta idag på förmiddagen och jag måste nog säga att det var en av mitt livs största överraskningar. Önskar att jag spelat in samtalet för nu i efterhand har jag svårt att minnas exakt vad han sa.
Att han hörde min förvåning och överraskning i rösten tror jag i alla fall att det inte fanns någon tvekan om för jag lät nog ungefär som om jag skulle ha fått ett samtal från en typ avlägsen okänd släkting från Amerika…    :)  :)
Han började genast prata om att det blivit något fel på leveransen från en av deras leverantörer medan jag som knappt fick luft tack vare förvåningen bara kunde svara….”Men varför har ni inte hört av er tidigare? Jag har skickat säkert 20 mail och det var TVÅ månader sedan jag beställde..!” Tror jag helt enkelt var lite chockad över att det ens kunde gå till såhär i verkligheten.
Att man TVÅ MÅNADER efter att ha fått sitt bekräftelsemail får ett samtal där vederbörande har mage att låta som om att allt var i sin ordning förutom att det tyvärr hade problem med en leverantör…!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så medan han rabblade på om detta problem och samtidigt lite flyktigt svarade mig att det måste ha skett ett misstag då han inte visste NÅÅÅÅGONTING om mina mail så upplevde jag en mängd olika känslor kan jag säga.
Nu får ni ursäkta men ….HUR I H….VETE KAN MAN MISSA ETT TJUGOTAL MAIL?????
Vilket förbaskat renodlad SKITSNACK!!!
I alla fall så undrade han lite försiktigt om jag kunde tänka mig att ta en annan produkt än den av de tre jag beställt som ännu inte kommit, en kompensationsprodukt som han kallade det…och JA TACK…det ville jag gärna bara för att få denna affär överstökad så fort som möjligt och aldrig någonsin mer beställa något från Ecoliving!

Men en sak är säker, att nu har jag kvar hans telefonnummer på mobilen och det raderar jag inte i första taget! Först ska jag ha mina varor ! Punkt slut!
Det går nämligen inte att få tag i ett telefonnummer till detta företag vilket jag kan förstå med tanke på hur nerringda de skulle bli då.
Men nu har jag numret och än är vi inte helt färdiga med varandra Ecoliving och jag!!!!

En sak som ändå är något gott som detta fört med sig är att jag lärde mig en hel del om mig själv. Hur jag reagerar på orättvisor och att jag faktiskt törs stå upp för mig själv och inte är rädd för att ställa frågor eller svara på frågor i saker som detta.
Någon blygsel eller tillbakadragenhet fanns plötsligt inte alls i min hjärna och DET var en väldigt skön känsla…för nu vet jag att när det verkligen gäller ..då törs och kan jag mycket mycket mer än jag tror!!!

Britta 

Helt plötsligt fick yngste sonen (visserligen 20 år nu men ändock min yngsta) för sig att han skulle åka till England alldeles själv. Ganska oväntat och överraskande måste jag säga. Han kom ner en dag uppifrån sitt rum och meddelade att han hade bokat en resa till England en vecka. Han har gått om gymnasiet och har ett år kvar nu och med tanke på att terminsstarten nu närmade sig och att han faktiskt inte gjort något särskilt på hela sommaren så fick han en idé om att han skulle resa någonstans innan skolan började. Någon som ville följa med hade han inte. så ville han komma någonstans så fick det bli på egen hand.

Många tankar började kretsa runt i mammahjärnan. Både …vilken bra idé, det tycker  jag att du ska göra, det blir en bra erfarenhet och utvecklande för dig…och ….hjälp. hur ska du klara det alldeles på egen hand, tänk om du inte kommer på rätt plan, rätt tåg, hittar fram till orten/huset du ska bo i. (Han hade bokat ett privat boende i ett rum hemma hos en dam på en liten ort med 1000 innevånare).  Naturligtvis uttalade jag inte mina farhågor högt utan försökte hålla en lugn och förnuftig attityd till hans oväntade idé. För innerst inne så jublade jag också, tyckte att han var så himla duktig och modig som ville ge sig in i detta helt själv. Inte ens jag skulle nog fixa en sån resa själv med bokning av biljetter, boende,tågbyten,flygincheckning, tågåkande igen osv osv. Men tack och lov så verkade han själv inte se några som helst hinder. Det fixar sig…var hans inställning …och då gör det ju det!!

I onsdags var det dags. På eftermiddagen skulle tåget gå från Rättvik till Arlanda så jag sa hej då kvällen innan …med en hel skock fjärilar som snurrade runt i magen…  fast det sa jag inte heller såklart!
Tack och lov så ringde han när han kommit till flygplatsen för att tala om att han checkat in och snart skulle gå på planet som skulle ta honom till ?? har glömt vad flygplatsen hette??? Gatwick kanske eller Portwick?? Nåja! Det var det jag fick veta då i alla fall och visst kändes det väl ganska lugnt då att han kommit till rätt plan osv. Kvällen gick och det blev läggdags. Gick och lade mig och hade honom hela tiden i mina tankar, samtidigt som jag också försökte få mig själv att inse att …det kommer att gå bra, han är 20 år, vuxen och klarar sig själv.

Somnar till slut och efter ett par timmar….ringer telefonen…klockan var nu ca 12 00 på natten här! Jag vaknar på en sekund, sliter åt mig telefonen och ser att det står Abbe på displayen. Hjärtat klappar hårdare och magen sätter genast igång att knipa (precis som den alltid gör när jag blir orolig och nervös över något). Ja…svarar jag så gott jag kan med nyvaken skrovlig röst och hjärtat hörs nästan eller känns som om det sitter betydligt längre upp än vanligt..i halsen någonstans typ. Hej det är Albin, jag är framme nu…..lättnaden just då går ju inte att beskriva…å, hej Abbe hur har det gått….han hör nog att jag låter nyvaken och säger genast….jo det har gått bra, väckte jag dig förresten (skrattar till som om han tycker att han kanske borde ha tänkt på att jag låg och sov vid den här tiden) ….ja men det gör inget, jag är så glad att du hör av dig , skyndar jag mig att svara, för han hade gärna fått ringa en gång i timmen känns det som.
Börjar känna mig lite lugnare nu ända tills han säger….ja nu ska jag bara ta mig dit jag ska bo, jag ska ta ett tåg och sen byta till ett annat innan jag är framme, vi får se hur det går och om jag hittar…..och det är nu den där fruktansvärt obehagliga känslan tar tar i  mig. 

Dels är det ju natt och jag är alldeles nyvaken, sen är det kolsvart ute vilket jag förstår att det såklart är hos honom också. Och inte nog med det…i nästa sekund bryts samtalet också. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag inte försökte ringa upp honom igen, ville väl inte verka alltför ”hönsmammig” eftersom jag vet att det kan irritera honom. På natten är man inte så klartänkt heller och allt känns bara så himla allvarligt. Blir tvungen att göra ett akut toalettbesök och tänker när jag sitter där…hur i hela friden ska jag kunna sova nu?

Går tillbaka till sovrummet och kryper ner i sängen. Tankarna mal på….varför bröts det? Hände det honom något? Hur ska han hitta fram från tågstationen till huset han ska bo i mitt i mörkret? Och känslan som kommer över mig går inte att beskriva riktigt. Där ligger jag mitt i natten och kan inte göra någonting för att hjälpa min son om han skulle behöva det. Därute i världen, i mörkret någonstans på en stor flygplats befinner sig min ”lilla” Albin utan sällskap och ska ta sig till en ort och ett hus han aldrig varit. Kan närmast beskrivas som en svindlande känsla tror jag. Känslan av att vilja flyga dit och ta hem honom igen, hem till tryggheten, skydda honom från allt eventuellt ont som det finns så mycket av i världen idag. Alla farliga människor som inte mår bra och kanske till och med njuter av att ge sig på andra? Han ensam och kanske lite ”naiv” i sitt sätt att se på omvärlden, för han är ju inte precis resvan.

Ja det var en känsla som jag helst inte upplever igen. Som att befinna sig i en verklig mardröm där man inte kan påverka alls. Tankar på och bilder av honom när han var liten avlöser varandra och jag tar faktiskt och ber en stilla bön. Ber alla skyddsänglar, vägledare och guider han har med sig att bevaka honom extra noga..och efter det lättar faktiskt känslan något. Tar det som en bekräftelse på att …det gör vi ….vi är med honom, var inte orolig.

Sen följde en orolig natt med fler toabesök och en ganska tung morgon när väckarklockan ringde och jag till slut lyckats sova någon timme. Åkte till jobbet med huvudet fullt av tankar på honom. Försöker att bara tänka lugnt och förnuftigt. Allt har gått bra och han kom fram till slut. Han ligger och sover nu och hör av sig när han vaknat osv osv. Framåt frukost vid nio kunde jag inte hålla mig längre. Skickade ett sms om att han väl kunde höra av sig när han vaknat, om så bara med en lite smiley så att jag vet att han är okej. Väntade sen i över en timme på svar. Till slut kom det i form av frptstsks….alltså bara en massa obegripliga bokstäver. Efter all spänning och oro blir jag nästan förbannad. Svarar..skärp dig…men med en glad smiley för att inte han ska tro att jag är arg på riktigt…fortsätter sen….jag vill ha ett svenskt ord från dig och adressen du bor på OM det skulle hända dig något…väntar på svaret som blir….seriööst…!.Puh! Förstår precis vad han menar med det…fritt översatt betyder det…men snälla morsan sluta oroa dig nu, jag har det bra och allt är okej.  Det var det bästa sms jag fått på länge,  :) ett enda ord som ändå sa så mycket. 

Ännu lite senare ringde han i alla fall och meddelade att det gått bra att ta sig fram till orten och huset. Hade tagit google maps till hjälp och gått igenom en skog bla …huvaligen tänkte jag…gått genom en skog själv mitt i natten någonstans i England…det hade jag heller aldrig vågat!!
Tack och lov för att han hade sina skyddsänglar med sig    :)

Britta

Om man tycker om te, och om man inte har en pepparmynta i sin trädgård så rekommenderar jag verkligen att skaffa en. Bladen doftar som ett tuggummi man brukade köpa när man var liten. Ni vet såna där tunna,mjuka, avlånga, rektangulära ”blad” som är inslagna i en bit tunn folie. De finns nog fortfarande men köper så gott som aldrig tuggummi nuförtiden. Smaken heter i alla fall ”Spearmint” och det är precis så som te gjort på pepparmynta smakar…precis så!

Så förbaskat gott och så förbaskat god doft så att man bara vill snuuuuusa i sig doften med låååånga djupa andetag. Man får liksom aldrig nog!

Så har ni en trädgård men ingen pepparmynta, skaffa en. Men se till att gräva ner en hink utan botten först som ni planterar den i för den har en förmåga att sprida sig något alldeles otroligt. Så svårodlad är den inte, tvärtom. Själv har jag endast använt de färska bladen när jag gjort te men egentligen borde man väl torka dem så att man har ett förråd till vintern också. Jag dricker det enbart för den goda smaken men tydligen så har pepparmyntan väldigt god effekt på matsmältningen också. Alltså bra för känsliga och krånglande magar med typ gasbildning osv. 

Jag och Findus sitter här ute på brokvisten och njuter av de sista solstrålarna för idag. Tänk att vi ändå fick lite sommar igen. Man vill liksom inte missa en enda liten stund av den nu. Den här helgen har ägnats åt rensning av grusgång, rensning av hängrännor, gräsklippning och fönstermålning. Eller ja..det är Sv som målat fönster och jag har gjort det andra. Känner mig ganska nöjd och har verkligen njutit i fulla drag av att få  vara hemma på gården och ”fixa och dona”! Sv bara ruskar på huvudet när jag säger att rensa grusgång är roligt, likaså att rensa hängrännor och även att klippa gräs. Jag säger bara att ”om jag inte tyckte att sånt var roligt, då skulle jag inte bo såhär heller!” För så är det ju. Ska man ha hus och gård så måste man också vara beredd på att det alltid, alltid, alltid finns något som måste göras. Gillar man inte att vara hemma och sköta om hus och hem så ska man absolut bo i lägenhet, eller ja… i något man hyr i alla fall. 

Och visst kan det väl kännas som om att det finns för mycket att göra ibland men …jag har nog hellre den känslan än att jag sätter mig i en hyreslägenhet. Kanske att man i framtiden när kroppen inte riktigt orkar längre, känner att det vore okej, men i så fall ska jag i alla fall ha ett litet sommarställe någonstans. 

Men jag hoppas att jag kommer att orka bo i hus länge länge för det är vad som passar mig bäst. Kanske inte här eftersom det är onödigt stort för två och senare förmodligen en person när Sv inte finns hos mig längre, men i ett lagom litet hus med en lagom liten trädgård på ett lagom avstånd till närmsta granne.

Men vad vet man om livet egentligen. Det är bättre att ta dagen som den kommer och göra det bästa av den istället för man vet aldrig vad morgondagen har att ge.

Britta

Blev såå himla glad när jag idag på jobbet fick syn på en artikel i tidningen om att Kay Pollak gjort en uppföljare till filmen ”Såsom i himmelen!…….    

Hade faktiskt ingen aning om det vilket väl visar att man inte är någon som ”hänger med” i strömmen av informationskällor som vårat samhälle består av idag.
Facebook, twitter och Tv tittande när det gäller underhållningsprogram är inget för mig och då riskerar man såklart att missa vissa saker….men hörni…den risken tar jag gärna!

Känns fortfarande bara helt rätt inom mig att inte ha en smartphone och att inte vara med i facebook mm och förhoppningsvis fortsätter det så.
Har nog nämnt det förut men ser ju vad den nya sortens telefoner gör med människor omkring mig. Människor som man aldrig skulle kunna tänka sig sitta och ”bläddra” på sin telefon och vara upptagna med att kolla in vad som hänt på facebook …sitter nu där och bläddrar och bläddrar….helt inne i och uppslukade av den ytliga världen!  Känns sorgligt på något vis…och lite läskigt!

Våra hjärnor behöver vila ibland…vi är inte gjorda för att ständigt vara ”uppkopplade” med flödet av information. Vi blir sjuka av det till slut!

Nåja…nu var det ju filmen jag skulle skriva om och inte våran tragiska samhällsutveckling som verkar syfta till att få total kontroll över oss, vad vi gör, när vi gör det, varför vi gör det, med vem vi gör det  osv osv!

Jag har förväntningar på den här filmen och har just sett trailern till den. Den första är en av de absolut bästa svenska filmer jag sett, och även om uppföljaren till en höjdarfilm sällan brukar kunna mäta sig med den första så tror jag nog att det finns goda chanser här att förväntningar uppfylls.
Frida Hallgren är ju fenomenal enligt mig och passar verkligen att spela rollfiguren Lena. Tycker att rollen stämmer med hennes utseende och sätt att vara. Är snarare som om att hon är sig själv i den här filmen än att hon spelar en roll. Har ju ingen aning om hur hon är som privatperson men hoppas att hon känner sig ganska ”hemma” med Lena. 

Fotade den här vackra himlen igår kväll…ser ut som en oljemålning! 

Ser ut som om vi ska få lite sommar nu i alla fall. Temperaturer på upp emot 19-20 grader är man ju mer än nöjd med!
Lite mer sol och värme behöver vi inför kommande höst och vinter.

Nu ska jag och Line ta en kvällspromenad medan husse hjälper en bekant med ryggen. Line är full av energi och jag behöver komma ut i naturen så det blir en bra kombination!

Ha det gott så länge och njut av sommaren som nu kommer tillbaka i alldeles lagom dos..!

Britta 

Vi hamnade på sjön Gryssen en dag, lite hastigt och lustigt bestämt! Lines första upplevelse av att åka båt alltså! I början var det skitläskigt tyckte hon eftersom underlaget gjorde att hon kände det som om att hon inte fick riktigt fäste då hon instinktivt såklart fällde ut klorna så mycket hon bara kunde. Men väl uppe på plats bredvid mig och med min jacka som underlag gick det lite bättre.

Stundtals verkade det helt okej att åka båt och det såg nästan ut som om hon satt och njöt av ”fartvinden” när husse rodde. Men mest var det nog läskigt, särskilt efter att matte flyttat på den sköna jackan att ligga på. Förstod försent att det var därför hon började skaka och känna sig osäker igen, förmodligen för att det kändes halkigt och osäkert med klorna mot plastunderlaget.

Ett tag tog hon sin tillflykt under husses sits istället.

Kändes nog tryggare ändå och dessutom fanns det ju en ”kudde” att vila huvudet mot, något som hon alltid föredrar…att ha kudde alltså!

Men i det stora hela gick det ändå bra med båtpremiären tyckte vi. Måste bara fixa med lite bättre underlag inför nästa så att hon slipper känna sig osäker på benen.

Hur som helst så var det i alla fall en udda upplevelse att glida omkring där på sjön bland alla vackra näckrosor samtidigt som musiken från Dalhallas ”Into the valley” hördes klart och tydligt.

En rejäl kontrast måste jag säga!

Men som sagt, näckrosor…finns det vackrare vilda blommor här i Sverige?
Här kommer en bildbomb av dem….!

Skulle kunna ha fotat i evigheter…men tror inte att Sv var av samma åsikt…  :) han var ju ute efter fisk såklart men får nog döpa denna sjö till Döda havet istället, knappt ett vak ens en gång på de ca fyra timmar vi var ute.
Och då ska det vara en sk ”Put and take” sjö alltså en sjö som de planterar in fisk i emellanåt. Men det var nog ett tag sedan sist?

Nåja…vi fick i alla fall en skön naturupplevelse och Line fick göra ännu en erfarenhet av vad livet kan ha att erbjuda.

Och hon fortsätter att imponera för hur rädd hon än var så hördes inte ett gnäll eller pip eller någon ansats till att vilja fly ur båten. Hon bara liksom finner sig i allt som vi hittar på med henne.

Men glädjen över att vara i land igen då hon efter våra peppande påhejningar till slut vågade ta ett skutt ur båten över till sandstranden gick inte att ta miste på.
Flera varv av rusande glädje i sanden med några avbrott för att gräva ur sig lite energi också visade klart och tydligt att hon tyckte typ ….”Yes….jag överlevde….jag är på torra land igen!”

Gillade den här bilden som jag knappt visste om att jag tog ens..men häftig blev den i alla fall.

Och så en närbild av….?? Ja kan ni gissa vad?      Svar kommer i nästa inlägg!

Godnatt och sov så gott!

Britta

Den kunde inte ha blivit mer lyckad! Våran 1,9 mil långa vandring rakt genom skogen, nästan här hemifrån (2km härifrån) ända till mina föräldrars fäbodstuga ca 3 mil härifrån (bilvägen). Tyvärr så vågade jag inte ge mig på att gå barfota vilket två av mina systersöner bestämt sig för att göra, men någon gång ska jag också göra det. Älskar att gå barfota men är nog ingen bra idé att börja med att gå i nästan två mil när man inte gått så särskilt mycket barfota den här sommaren…på grund av vädret såklart!

Hur som helst! Har massor med bilder jag vill ha med så det är bara att börja lägga upp. Blir mer bilder än text den här gången och det är väl alltid roligare  

Var så varierad natur under vandringen och man bara njöt och tog in så mycket man orkade med alla sinnen närvarande…t om smaksinnet då vi ibland hittade blåbär.

Vi blev inte så många som jag trodde utan 9 st istället för 15…men som ungdomarna sa ”då är vi ett fellowship”…som på Sagan om ringen…  :) så det verkade ju vara en bra siffra i alla fall  

Blött var det nästan hela vägen!  Barfotakillarna hade helt klart bästa utrustningen på fötterna för det…dvs ingenting vilket gjorde att de inte behövde oroa sig över att bli blöta om fötterna 

Förstå vilken underbar känsla att sakta kliva fram genom den här vattenpölen alldeles naken om fötterna!!!  Så enkelt och fridfullt!

Första stoppet vid den lilla sjön Bysjön efter ca fyra/fem km vandring!

Gäller att fylla på energi inför nästa etapp    :)

On the road again….och vilket underbart väder vi fick..helt otroligt med tanke på denna sommar!

Barfotakillarna föredrog gräskant framför grov grusväg…förståeligt och klokt att spara på fotsulorna lite med så långt kvar att vandra. Hörde dock en av dem mumla att ”det vore väl typiskt om någon skulle ha rastat sin hund här på gräset bara för att de tror att här går ingen ändå”    :) 

Som sagt så bjöd naturen på alla slags landskap och miljöer. Denna ”vildäng” totalt full av ett slags gräs som skimrade och skiftade utseende i solskenet kändes helt magisk att gå igenom. 

OBS! Finns tre personer med på denna bild    :)

Helt enormt stort var området med detta gräs!

Kändes skönt att dra händerna igenom de skira gräsvipporna.

Detta var märkningen vi gick på…orange färg!

På väg ut ur det stora gräshavet!

Jag och äldste sonen brukar roa oss med att fota varann som i en duell…vem ”skjuter av” först? ….

Passerade allt från åar till bäckar och små rännilar…alltid lika skönt att höra ljudet av rinnande vatten.

Yngste sonen på åexpedition 

På väg ut över den första myren…vid det här laget var nog de flesta blöta om fötterna förutom jag som fått tag i en fullträff vad det gäller vandringskängor….

….och barfotakillarna såklart…de påstod att fötterna torkade lika fort som de blev blöta och det kan nog stämma…våran kropp är väl en otrolig skapelse???

Plötsligt mitt i myrvandringen fick jag syn på något stort uppe i ett träd..yngste sonen såklart som får sina infall och bara måste testa saker ibland! Gick ju bra men såg lite farligt ut att ge sig upp i ett träd med ryggsäck och allt…kan ju faktiskt råka haka fast den och fastna däruppe!!

Två vandrande systrar…

Lite närbilder på ett par vackra varelser!

Hade verkligen vädergudarna med oss för precis när vi bara hade ca hundra meter kvar till den här raststugan satte ett regnväder igång…

…som gick över lagom tills alla fått i sig lite att äta.

Orange märkning var det som gällde men ibland var den dålig och svår att hitta!

Passerade en spetsad…???? ja vadå för nånting ????

Fick tyvärr ingen bra bild på när Line och Sv till slut kom och mötte oss men kan säga att lyckan var total för henne…”Jippie..är ni här …mina bästa kompisar, mitt ute i skogen”…typ så tänkte hon nog och sprang som en vetvilling fram och tillbaka mellan oss alla  

När vi närmade oss slutet passerade vi den lilla byn, eller fäboden ska man väl säga, Lisskog..vackert och frifullt att bo där kan jag tänka mig!

Till och med ett bibliotek verkade de ha där mitt i skogen    :)

På väg mot sista etappen…trötta men nöjda och lyckliga!

Imponerad av barfotakillarnas fötter som höll hela vägen genom den varierande terrängen. Allt från mjukt gräs, mossa, barr, kottar, rötter, vassa avbrakade pinnar, våta myrar, vattenpölar, sand, singel, lera, ris mm mm! Blir så sugen att själv göra en barfotavandring snart! Hoppas det blir lite mer sommar i år!

Måste ju göra lite reklam för mina fantastiska ”Meindl” som höll mina fötter torra hela vägen…t om genom och över myrar där man fullkomligt sjönk ner i vattnet. En enda gång blev jag lite blöt men det var pga att vattnet nådde över kanten och kunde sippra in, annars höll de tätt. Rekommenderar verkligen ett par av dessa om man letar vattentäta skor…kostar lite mer men det är det värt!

Sådärja…ett lyckligt gäng nöjda med sin insats för dagen. Jag i mitten i grön tröja, mina söner högst upp  (som tydligen har ett behov av att visa sina otroligt stora muskler), syrrorna längst fram plus en av barfotakillarna som är son till syrran längst ut på kanten, bredvid mig den andra sonen (barfota) och till höger om mig barfotakillarnas flickvänner…vårat lilla fellowship som alla gjorde en duktig insats genom den långa vandringen.

Längtar redan ut på en ny vandring och hoppas att det blir någon mer den här sommaren..det här är något man borde göra ofta och tillsammans med många eftersom det blir så mycket roligare då.

Ha det bra!

Britta 

Tyckte att den här bilden passade bra idag inför våran lilla vandring. Har inte fått riktig kläm på hur långt det är men ca 1.5 mil är nog en ganska bra gissning??
Vädergudarna verkar gilla idén i alla fall för som det ser ut så ska det mest vara solsken idag. Känner mig faktiskt lite pirrig och hade vissa svårigheter att få i mig frukosten, vilket jag sällan har då det oftast är på morgonen som jag har bäst aptit.
Varför jag är pirrig vet jag faktiskt inte för det finns inget att oroa sig för. Det är liksom inte jorden runt vi ska gå precis, vädret är bra och med tanke på att vi nog blir ca 15 pers så kommer nog alla björnar inom km avstånd hålla sig just på ett sådant avstånd   .
Vi kommer nog att höras om jag säger så!

Men det är väl alltid så inför något som ska hända att man har lite fjärilar i magen (jag  i alla fall) med tanke på packning osv. Man är rädd för att missa att ta med sig något viktigt. Kommer man ha nog med matsäck med sig? Vatten?  mm mm.
Annars tror jag att det kommer att gå bra då vi är ett glatt gäng med en positiv inställning  :)

Men nu ska jag se till att börja få lite koll på allt. Om en timme vaknar sönerna och som ”hönsmamma” trots att de är 19 och snart 22 så vill man väl vara med och ha lite koll på vad de har med sig på sig osv…JAG VET….det är vansinne att ens tänka så och innerst inne vet jag såklart att det där fixar de alldeles utmärkt själva     men men….mammor är mammor tror jag…även om jag kanske är lite för mycket åt det oroliga hållet????

Blir nog bättre så fort de flyttar hemifrån hoppas jag   !

Men nu ….dags för inventering av packningen.
Ha en bra dag!

Britta

Har tagit ledigt på fredag då jag, mina syrror och våran (barn) 8 st i åldrarna 13-22 år + tre flickvänner, ska ge oss ut på en vandring på mellan 1,5-2 mil rakt igenom skogen från Söderås 2 km härifrån till Klitta fäbod där våra föräldrar har en stuga.

Ser verkligen fram emot det och hoppas att vädergudarna är med oss. De är ju otroligt nyckfulla nuförtiden så man vet ju aldrig om det blir stekande sol eller monsunregn??
Tar naturligtvis med kameran och gör ett eget litet inlägg om vandringen sen.
Sv och Line törs tyvärr inte följa oss hela vägen utan kommer och möter oss från andra hållet istället. Dels så vet vi inte om hon bör gå så långt även om hon säkert skulle klara av det rent fysiskt, och dels så är Sv inte riktigt hundra procent bra i sitt högerben än (typ ischias) så han vill inte riskera att bli sämre nu när det ändå är på bättringsvägen, vilket jag förstår helt och fullt.

Tråkigt att de inte kan följa men så småningom kommer nog dagar då det blir möjligt också.
Blir ju i alla fall spännande att veta att de är på väg att möta oss och blir nog en uppiggande händelse mot slutet av vandringen när man är sådär lagom mör och trött i både kropp och psyke.

Sen kommer lördagen med en ganska stor utmaning för mig och min introverta/högkänsliga sida. Svs brors fru fyller 60 och vi är bjudna dit tillsammans med 70 andra för mig okända människor…..förstår ni…..70 okända människor…och så jag….???????????????????????????

Hjälp….har nog inte fattat hittills vad jag gett mig in på…!?!?!?

Eller ja…ljuger ju lite när jag säger hela 70 människor, för fem av dem känner jag ju faktiskt

Sv känner jag ju ganska bra  :)  :) …..hihi!
Sen är det hans ena syster och man som jag också är välbekant med vid det här laget, och självklart har jag även träffat hans bror och fru (hon som fyller år) ett antal gånger så endast okända människor blir det ju inte.
En liten tröst är också att Svs syster som jag träffade senast idag, tyckte att vi skulle se till så att vi hamnade bredvid varandra under middagen vilket ju kändes tryggt och skönt att höra.
Hon känner också lite likadant inför en stor fest med en massa okända människor så vi får väl se till att hitta oss en egen liten hörna  

Har ju vetat om den här festen sedan i våras nästan men inte haft tid och tillfälle att fundera så mycket på den. Kunde nog dock aldrig tänka mig att den skulle vara så stor. Hade inbillat mig att det skulle handla om en fest för de närmaste bara på typ 25-30 pers max!

Men nu är det som det är och någon återvändo finnes ej….  :)….och sen vet jag ju att när vi väl är där och har ”kommit på plats” så blir det säkert trevligt.
Att det sen kommer att komma en riktig ”dopaminbaksmälla” vet jag ju om och är beredd på.

Från första början trodde jag nog att vi skulle övernatta där eftersom vi har ganska lång resväg men då t om Sv tyckte att vi bara skulle åka över dagen så var jag ju inte sen att ”nappa” på det förslaget. Kan behöva både somna och vakna upp i min egen säng efter den här typen av upplevelse  

Sen får vi se om söndagen blir helt lugn eller inte  :) får besked vilken dag som helst här om en ev händelse som jag ännu inte kan skriva om då det är lite hemligt t om för Sv  ;)
Ska ev överraska honom med en ”aktivitet” som jag vet att han skulle uppskatta men som sagt…får se om den blir av eller inte. Visar sig imorgon eller i övermorgon!

Men nu är det sängdags som gäller. En arbetsdag kvar innan den stora helgen är här! Måste börja planera packning inför vandringen också.

Ha de gött..så hörs vi!

Britta