Ja jag är ju inte riktigt säker men känslan var i alla fall den när jag och Line igår var ute på våran dagliga långprommis.
Gick som vanligt över åkrarna och ner i skogen.
Tittade efter spår av monsterälgen men det verkar som om han flyttat eller dragit sig tillbaka nu? Lite lustigt är det att så fort jag fått för mig att slå upp vad älgen står för, i min bok Djurens språk, så slutade de färska spåren efter älgen dyka upp.
Slump eller ”mission completed” för dem de som kämpar för att få oss att se tecken och ”vägskyltar” i livet…?…ja inte vet jag men som sagt så finns bara de gamla spåren efter älgen kvar nu.
Hur som helst så fortsatte vi glada i hågen på våran sköna promenad i vårvintersolskenet och den här gången tänkte jag att vi skulle gå en väg som vi inte gått på länge. Man tröttnar ju lite på att gå i samma område dag efter dag så nu tänkte jag att vi tar en avstickare längre in i skogen.
Så efter att som vanligt ha tagit oss ner till platsen där min katt Nisse är begravd så fortsatte vi skogsvägen fram med sikte på en gammal kärrväg som viker av nedåt och sen övergår i endast en smal stig.
Kändes kul och förväntansfullt att gå där som vi inte gått sedan i höstas och Line var som vanligt med på noterna. Syns på henne att även hon ”lyser upp” och blir extra sprallig och glad när man ropar åt henne och visar vilken väg vi ska ta, särskilt när det är en väg som hon inte väntat sig.
Hon är smart nog att förstå när man pekar med armen vart man tänker gå och eftersom hon oftast ligger före så är hon inte sen att glatt vända och vika av på den väg man visar istället.
Så med henne lite före så stegade vi iväg nedåt den tätare skogen. Men efter bara kanske 50 meter reagerade jag på några spår som jag inte kunde känna igen först. Snön på ytan är så lös och pudrig och stegen verkade så ”hafsiga” eller hur man nu ska förklara det? Så att det inte gick att se själva spårstämpeln. Tyckte att jag anade tassavtryck i något men i nästa såg det nästan mer ut som rådjursklövar, och sen mer som trampdynor igen.
Blev inte klok på detta spår men tyckte också att steglängden var lång.
Till slut, lite längre ner längs vägen syntes i alla fall det här så något rådjur var det ju inte. Kunde heller inte se några färska människospår i närheten så misstanken om varg kändes nog ganska trolig.
Vet ju att hund och varg är väldigt snarlika men då borde det ha funnits spår efter människa också tycker jag? Sen tänker jag på steglängden och den lite lufsande hafsiga gången som gjort att snön omkring tassarna yrt och ”sopat igen” avtrycken efter trampdynorna så känslan var mest att det nog var varg.
Just i och med att jag saktade ner och började undersöka spåren så blev Line lite mer vaksam också och när vi som bäst håller på att fundera och studera så känner jag hur det liksom dundrar i marken i närheten och hör hur något/några rör sig väldigt fort.
Så den lite skrämmande känslan i kombination med att jag misstänkte vargspår gjorde nog att hon kände att jag blev lite uppjagad och därför visade ju även hon oro och otålighet att komma därifrån. Men i samma stund som jag reste mig upp och försökte lokalisera vart rörelsen inne i skogen kom ifrån så såg jag lite längre ifrån oss tre ”skuttande” vita bakdelar, alltså ett gäng rådjur som förmodligen blivit skrämda av oss, och det gjorde att jag kände mig lite lugnare igen.
Men lusten att fortsätta på den här vägen var borta och istället vek vi av genom skogen och tillbaka in på åkern där Nisses grav ligger istället.
Sen tog vi den vanliga rundan ändå längs gamla järnvägen och bort till ett skoterspår över åkrarna som min far kört upp.
Nästan hemma igen stannade vi båda upp när vi plötsligt hör det typiska trummandet från en hackspett alldeles ovanför oss och mycket riktigt så satt den i stolpen alldeles bredvid.
Line förstod inte vart ljudet kom ifrån och tittade ivrigt omkring sig, medan jag passade på att försöka zooma in med kameran och få en bild av den.Tyvärr så hade den inte lust att titta ner på oss men jag var ändå förvånad över att den satt kvar trots att vi var alldeles nedanför.
Så det får man väl kalla för det första vårtecknet. Att hackspetten har börjat locka på en ev partner att bilda familj med. Kan knappt fatta att det redan är mars och jag inte har fått någon som helst känsla av vinterdepression än.
Ja inte för att det brukar vara någon ”äkta” depression men ni vet den där känslan av att ”kan det aldrig bli vår någon gång”!
Som vintern är nu så är den helt perfekt, med lagom snödjup, temp osv….önskar bara att våran husse får bli helt frisk snart så att vi kan få sällskap på promenixerna igen.
Är väldigt trist att gå utan honom nu när man är van vid sällskapet.
Förr njöt jag mest av att promenera ensam, men när man träffat någon som känner, ser och hör samma saker som en själv ute i naturen och kan gå tyst tillsammans med en i långa sträckor, då är det något som fattas när man är ute utan sällskap.
Ha det gott!
Britta
