Gick ner till Nisse idag. Gjorde ett hjärta i snön medan Line lekte med min ena vante. Hade ingen lust med någon större strapats eller längre promenix den här gången.
Är så trött på att gå ”ensam” nu!
Visst har jag sällskap av bästa sort men…nog saknas det mänskliga sällskapet. Den människa som jag delar livet med. Som jag vill hinna dela så mycket som möjligt med den tid vi har fått tillsammans här på jorden.
Tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som fått chansen att uppleva den här typen av kärlek och förhållande. Ibland tänker jag…”tänk om jag inte vågat ta steget och ge mig in det här förhållandet!” Hur hade jag mått då? Och hur hade livet fortsatt?
Då hade jag nog alltid känt mig ”halv” på något vis. I alla fall om jag varit medveten om att ”den andra halvan” fanns någonstans här på jorden.
Men…det hade nog aldrig varit något alternativ, för den kraft som sätter igång när man träffar sin ”pusselbit” går ändå inte att stå emot.
Man liksom bara följer med som in en ström….för det känns så självklart och rätt att man ska vara tillsammans.
Man kan aldrig släppa tanken på att han/hon finns eftersom det känns som om man ”sitter ihop” på något sätt. Kalla det själsligt, andligt, vetenskapligt magnetiskt, eller vad ni vill men har man en gång ”fått nos på” den här andra halvan så är det ett permanent avtryck den lämnar inom en.
Permanent och omöjligt att bara sudda ut och gå vidare ifrån.
Många kanske tänker att ”Det där är ju bara romantiskt trams, är man nykär så ser man väl alltid den andra människan som fantastisk, underbar och omöjlig att leva utan!”
Men…det är faktiskt skillnad.
Visst var jag kär även när jag träffade och blev tillsammans med sönernas pappa. Visst trodde man då i början att man hittat den perfekte och aldrig skulle vilja leva utan.
Men om jag jämför förälskelsen nu och då….så ligger de på helt olika plan! Så är det bara!
Jag kände mig faktiskt aldrig som ”en del av en” under mitt första förhållande, även om vi såklart hade många lyckliga år i början. Vi hade aldrig den ”samhörighet” som jag upplever nu.
Ganska snart utvecklades det förhållandet till att vi gjorde saker på varsitt håll istället för tillsammans och kände nog inte något större behov av att dela allt och alla stunder heller. Sådana förhållanden går ju oftast mest åt ”kompishållet” till slut och det var där vi så småningom fastnade som så många nog gör.
Och när man är i ett sånt förhållande har man heller ingen aning om hur det skulle kunna kännas om man levde med den som stämmer helt och fullt ihop med ens egen personlighet.
Därför rullar det oftast bara på och åren går utan att man reflekterar så mycket över det. Man fyller livet med dagar,istället för dagarna med liv.
Sen kan jag väl också säga att om inte Sv varit min ”pusselbit” alltså om man nu inte tror att något sådant existerar, så skulle jag aldrig ha ens tänkt tanken på att ett förhållande med en 20 år äldre man vore något som jag skulle hamna i.
Det hade känts otänkbart, underligt och lite svårförståeligt för mig för bara typ sex/sju år sedan. Men då visste jag ju inte heller vilka krafter och energier som kunde finnas två människor emellan.
Nu vet jag…och nu vet jag att det är sant som man alltid hört sägas men aldrig riktigt trott på själv innan att…”åldern är ju bara en siffra”!
För det är den verkligen.
Bara en siffra som egentligen inte säger någonting om en människas inre och själ!
För innerst inne är vi ju alltid bara dem vi är, vare sig vi är 20 eller 80. Utsidan förändras och insidan blir lite visare av livserfarenhet men…grunden och kärnan inom oss är alltid densamma.
Ojoj…nu blev jag riktigt djup här…men det är ju det som är roligt med bloggande. Man vet aldrig vart ett inlägg tar vägen med en och det är väl ens tankar och filosofier man ska bjuda på i en blogg.
Men nu måste vovven ut på en liten kisspaus! Ha det gott !
Britta