Ja då är November här…månaden då hösten övergår till vinter. Träd och buskar har fällt sina löv och gräs och växter har vissnat.
Måste vara extra skönt för dem att få sin långa vila nu efter den kämpiga sommaren med hetta och torka.
Undrar just hur den här vintern blir?
Hoppas inte lika snörik som den förra?
Den här bilden är från den sista november förra året. Då tyckte vi kanske att det här var mycket snö?
Tur att vi inte visste vilken vinter som väntade då!
Idag har jag jobbat min första dag den här veckan och faktiskt så kändes det inte ett dugg tungt. Brukar ju kännas en del efter en förkylning. En matthet i kroppen och lite kallsvettiga attacker.
Men nej….jag kunde jobba på precis som vanligt och var nästan svårt att fatta att jag i måndags tyckte att till och med en kattmatsburk kändes tung, och att benen knappt bar när jag under natten skulle smyga upp på toaletten!
Har faktiskt funderat en del på sistone, hur stark och pigg jag känt mig nu ett tag! Och idag när jag åkte hem slog tanken mig att kroppen kanske varit ganska påverkad av tumören ändå?
För den måste ju ha funnits där under ganska lång tid innan den blev upptäckt, för de växer väl ganska sakta ?
Det är ju celler som börjar dela sig och de är ju inte särskilt stora. Undrar också när det började? Och varför?
Fast det får man ju aldrig svar på så varför fundera på det?
Känns i alla fall väldigt skönt att känna att man har en kropp som orkar och kan vara med på det man vill göra. Därför var det extra roligt att jobba idag!
Är ju storstädning som gäller nu på lovet så största delen av dagen ägnade jag åt att krypa på knä och gå på huk och dammsuga lister, element och hörn i korridor och en massa klassrum. Och inte en enda gång kände jag att ”nej nu orkar jag inte mer”…kändes snarare som att man inte ville sluta och gå på rast 
Då kan man väl inte säga annat än att man är fullt frisk i alla fall…?…eller ja…en del kanske skulle kalla det för någon slags ”störning”….när man tycker att städning är roligt men i så fall har jag lidit av den störningen hela livet och är nog inget som kommer att bli gå över
Hoppas jag … 
November ja….månaden då det skickas lite extra tankar till dem som gått över till andra sidan. Dags att tända ljus speciellt för dem!
Vet inte om vi kommer iväg till kyrkogården, men annars gör jag som jag gjorde förra året, då jag tände mina ljus för nära och kära härhemma istället. Närmare bestämt i utegrillen. Kändes mysigt och lika betydelsefullt som att göra det på deras gravar.
De vet och ser ändå att vi gör det, för jag kan lova att det inte är en enda ”döing” som tillbringar all sin tid på kyrkogården.
Möjligen när släktingar och vänner är där och uppmärksammar dem men annars finns de med runtom oss ändå! Överallt och när som helst om vi vill och ber om det!
Var till en medial kompis för ett par veckor sedan och fick lite kontakt med mormor faktiskt! Hon tyckte att jag skulle ägna mig mer åt mitt skrivande. Vara ute i skogen mer och få inspiration därifrån och skriva för barn.
Se till att göra sånt jag tycker är roligt och mår bra av under min tid här på jorden. Hon tillhörde ju generationen kvinnor som verkligen gav sina liv åt att ta hand om familj och hushåll och även om hon säkert trivdes bra med det så hade hon kanske drömmar om annat också under sin livstid.
Tänkte på det när jag åkte hem efter samtalet. Att man ju egentligen inte visste mycket om hennes drömmar och intressen när hon levde. Hon var ju liksom bara (visserligen inte så bara) ”mormor”som fanns där och skötte sitt hushåll exemplariskt men vad hade hon gjort om hon varit ung och levt idag?
Vilka intressen hade hon haft och vad skulle hon ägna sin fritid åt?
Det var väl lite så hon uttryckte det också…att hon tyckte att jag skulle passa på att göra sånt jag ville nu på det sätt som hon aldrig riktigt gjorde. Därmed inte sagt att hon inte trivdes och var nöjd med sitt liv!
Sen tyckte hon att jag skulle använda finporslinet jag ärvt efter henne mera. Att det inte bara skulle stå där i skåpet och aldrig tas fram. Och det har hon helt rätt i ! För det är dåligt med användning av det kan jag säga! Hon tyckte att jag var för rädd om det helt enkelt och ja ..så är det nog.
Men ska försöka ta fram det någon gång på helgerna alla fall! För hennes skull om inte annat
Och till Svs stora lycka tyckte hon att jag skulle baka lite oftare …att man skulle unna sig att äta lite gott ibland. Och visst har hon väl rätt i det men är lite svårt när man har en ”fikatokig” karl som behöver gå ner ett stort antal kilo.
Sen sa hon också att hon tyckte att Sv var bra för mig, att han var min stora trygghet men att han också kunde vara väldigt envis….. :)….hihi! …snacka om att ha ”koll på läget”!
Och så har vi ju våra ”fyrbenta” vänner där på andra sidan , som vi också tänder ett ljus för. Och tyvärr så finns Samus med där den här gången också! Har nog ännu inte riktigt accepterat att hon skulle försvinna från oss så tidigt. Den yngsta och starkaste av katterna. Findus hade liksom levt sitt liv redan. Han var gammal och sjuk och hade ingen livslust kvar, så hans bortgång har varit lättare att ta till sig, även om jag självklart saknar honom också!
Men, vi träffas ju igen när det är dags och det är väl det man får trösta sig med!
Men nu är det dags för lite kvällsmat och sen blir det nog tv soffan resten av kvällen! Ha det bra så länge!
Britta
