Tredje gången gillt!
Nu står jag inte ut längre!
Nedervåningen är i alla fall klar, men nu är jag dels hungrig som en varg och dels räcker inte min karaktär till längre för att stå emot………så nu säger jag!
Sooolen….here I come 
Kanske hörs och ses ikväll !
Britta
Okej…tillbaka!
Tvätten är hängd, diskbänken ren och nu är det väl damning och dammsugning som gäller!
Men….fy tusan, vad svårt det känns! Solen har börjat med sina lockande viskningar igen!
Men jag ska stå emot, måste få åtminstone hela nedervåningen klar innan jag får gå ut…suck!
Okej, bäst att fortsätta! Annars fastnar jag här vid tangentbordet istället!
Så alla dammråttor…! Here I come
Eftersom jag under de senaste dagarna antingen tillåtit mig att fastnat vid datorn eller förhäxats av solen så har det inte blivit mycket gjort härinne.
Och det märks kan jag lova! Särskilt med två tonåringar och fyra katter som inneboende
Det här huset kräver verkligen daglig uppmärksamhet för att hålla sig någorlunda trivsamt, så idag har jag bestämt mig för att skriva och städa samtidigt.
Hoppas nu att det funkar trots mitt blonda hår. Kan ju vara svårt för oss blondiner eftersom simultanförmågan inte är den bästa! Men å andra sidan så är jag inte så himla blond på vintrarna, utan snarare ”råttfärgad” som det kallas.
Förr brukade jag bleka håret men nu låter jag solen sköta det istället. Betydligt mindre slitsamt för mitt stackars hår som väl egentligen skulle hållas kortklippt för att se välvårdat ut.
Men nu var det städning som gällde och inte något filosoferande kring hårfärger och hårkvaliteér.
Har i alla fall lyckats besegra tvätthögen…eller tvättberget som vuxit upp i tv soffan på sistone. Och nu väntar en ordentlig dammsugning av alla miljarders katthår som lagt sig som ett täcke över möbler och golv i tv rummet, eller ja i hela huset egentligen men jag tror att jag får ta ett rum i taget.
Nästa punkt på ”fåordningpåallthärinnelistan” är att ta hand om tvättmaskinen som nyss blivit färdig, sen ska disken besegras innan jag får skriva något mer.
Ska bara dra igång spotify först, så att allt går lite lättare. Musik har ju en magisk förmåga att få fart på mig.
Har ju fastnat i ett ”gamla godingar” mönster och favoriten på spellistan just nu är, Maria McKee med Show me heaven!
Oo…vilka underbara toner…särskilt trummorna som hörs i början…brr…går liksom rakt in i en
Är strax tillbaka……!
Britta
Förra inlägget skulle ju bli så kort men det lyckades inte riktigt så jag gör ett nytt försök.
Måste bara ”skriva av mig” upplevelsen av en helt ny känsla som har smugit sig in i mitt liv på sistone. Satte mig nämligen häromdagen för första gången som passagerare bredvid min äldste son som chaufför.
Och OJ!………….vilken märklig känsla!!!!!!!!!
HUR kan det vara möjligt att han ska få börja köra bil??
Han ska ju sitta bredvid mig….fastspänd i barnstolen….babblande om allt möjligt medan han viftar och pekar med nappen som han håller i ena handen, (den andra har han naturligtvis i munnen, men med vanan inne så har han lärt sig att parera med tungan så att det går att prata samtidigt), och efter en stund ska han somna så att jag hinner ”vila öronen” en tag och koncentrera mig på bilkörningen istället, tills vi är hemma igen och det är dags att väcka honom.
Men….det är väl bara att inse att det är så här nu….även om jag hann tänka hundra gånger innan vi åkte iväg att…”nej, det här går inte, han får väl inte köra? det måste vara olagligt!”
Men vi kom iväg till slut och jag satt kvar på passagerarsidan, och det enda jag kan göra nu är att försöka hålla mig så lugn som möjligt i den här otroligt ovana situationen. Ge honom förtroende samtidigt som jag själv måste vara väldigt uppmärksam. Tänka hur jag själv tänker när jag kör…alltså vad man ska tänka på fast man egentligen inte tänker så mycket på det längre, eftersom så mycket sköter sig ”automatiskt” så att säga.
Bara en sådan sak som att tala om att han måste komma ihåg att slå på blinkersen, vara extra uppmärksam vid övergångsställen, se till så att han inte skvätter ner gående nu när det är vattenpölar överallt.
Det där ”tänker” man ju inte så mycket på själv numera, det är bara så självklart.
Men ska det här bli en ”snabbis” nu så måste jag faktiskt sluta här!
Så nu säger jag….godnatt och sovgott!
Hörs nog imorgon ….men några fler ”snabbisförsök” tror jag inte att det blir, för som jag skrev i det tidigare inlägget så tycker jag, att snabbisar kan man faktiskt vara utan !! 
Britta
Egentligen borde jag vika tvätt och dammsuga istället men måste bara skriva en ”snabbis” om dessa livets små guldstunder som dyker upp ibland.
När solen börjar värma på våren och man kan sitta ute och lyssna till takdropp och fågelkvitter, så måste jag erkänna att jag blir ganska handlingsförlamad. Trots att det finns en massa ”borden” och ”måsten” som ligger på, så är det som om solen hypnotiserar mig och lockar på samma sätt som Ronja Rövardotter lockas av ”de underjordiska”, fast här kommer viskningarna ovanifrån istället.
”Kom….låt mig värma dig….låt mina strålar värma din själ och väcka dig till liv igen….kom…jag väntar på dig…känn hur du fylls av kraft och energi….sätt dig och vila…njut och låt mig fylla hela dig med mitt välgörande ljus…kom! ”
Ja ungefär så känns det, och det är oerhört svårt att motstå när man inte är mer än människa !
Sägs ju att vi är lata av naturen men det kan diskuteras tycker jag. Att lata sig kan väl vara skönt ibland, men är för det mesta ganska tråkigt. Sen är inte min kropp gjord för det eftersom jag åldras ca 30 år om jag sitter stilla för länge. Känns i alla fall så när jag ska ”komma igång” igen. Då kan solstolen tyckas alldeles för ”djup” för både höfter och knän.
Men nu ska jag försöka hålla mig till ämnet så att jag hinner med den där tvätten och annat innan solen börjar viska igen. Känns som om hon börjar närma sig nu redan
I alla fall så blev det så att jag tog en kaffekopp med mig, ställde ut ”Brassestolen” på bron och tänkte att jag kunde ju lika gärna planera maten och skriva handlingslistan utomhus istället.
Ja tanken var ju god! Och det är den som räknas sägs det (var nog en riktigt lat människa som kom på det uttrycket, och måste säga att det kan vara oerhört användbart ibland, förutom när det gäller syndiga tankar förstås då är tanken plötsligt bara en tanke och något som inte alls behöver räknas
Lustigt hur vi fungerar egentligen, finns alltid en ursäkt!
Men mycket skrivet blev det inte på handlingslistan och plötsligt existerade inte en enda maträtt i mitt huvud.
Så jag satt bara där och njöööt av solen och det var då magin infann sig!
Som ni säkert vet vid det här laget så har jag tagit hand om en hemlös okastrerad hankatt, och han är verkligen speciell och otroligt smart. Han vet precis hur han ska bete sig för att ”få vara med” när jag och mina övriga katter är utomhus. Som den slagskämpe han egentligen är som alla okastrerade hankatter, så borde han ge sig på i alla fall mina två hanar, även om de är kastrerad. Men den enda gången han gör det är när de provocerar och ger ”fel signaler” som tvingar honom att försvara sig. Själv inleder han aldrig ett bråk med någon av dem. Precis som om han har förstått att det är han som är ”gäst” och att gården tillhör dem från början, så det gäller att sköta sig för att få vara kvar.
Där sitter jag alltså i solstolen och under mig ligger Findus (under stolen alltså) och bredvid lite längre bort ligger Rasmus. Och även om inte ens de två alltid är bästa vänner så kändes det som om de accepterade varandra och kunde ligga lugnt och njuta utan att behöva morra eller ”titta snett” på den andra.
Plötsligt hör jag dock att Rasmus börjar morra lite dovt och har blicken fäst någonstans nedanför trappen och jag förstår att det nog är Ebbe som är på ingång. Jag pratar lugnt med Rasmus och försöker få honom att släppa fokusen på Ebbe som inte ger det minsta tecken på att han kommit för att bråka, utan bara sätter sig på första trappsteget och tittar sig lite nonchalant omkring på allt annat utom den morrande Rasmus. Bara det är så smart gjort, för det kan räcka med att deras blickar möts för att starta ett slagsmål. Rasmus lugnar sig lite och Ebbe tar ett steg till.
Nu börjar Findus under stolen att ”gnola” lite som katter gör när de ser någon de inte riktigt litar på, men jag fortsätter att förklara att det är ingen som vill bråka och att Ebbe bara vill vara med och njuta av solen han också.
Och medan jag kliar Findus lite passar Ebbe på att smita förbi oss och lägger sig längst in emot ytterdörren i solen och börjar tvätta sig.
Helt rätt alltså, eftersom det verkligen visar att han är avslappnad och inte utgör något hot mot någon av dem.
Man riktigt känner hur den lugnande energin flödar nu och det är precis som om vi alla fyra ”känner av” varandra och känner efter hur det känns. Katterna tittar på mig och ser att jag är lugn trots att Ebbe är med oss så nära, och inom några sekunder har de alla accepterat varandra och ”mina” inser att även jag tycker att det är okej att Ebbe är med. Precis som om de tänker att , ”Jaha du gillar honom också, okej då får han vara med om han inte tänker bråka med oss”
Det var alltså här som ”the magic moment” infann sig, när vi är där tillsammans allihop och allt bara känns lugnt och fridfullt inuti. Alla på sin egen fredade plats, med solen som värmer och takdroppet och fågelkvittret som är det enda som hörs.
Helt underbart!
Sen kan det ju räcka med någon av dem gör en häftig rörelse eller blir skrämd av något för att de övriga ska ”slå om” till ”attackläge” men faktum är att vi satt där länge, länge utan att något hände. Rena healingen måste jag säga, för man kände verkligen att det bara var ”love peace och happiness” som gällde för tillfället.
Hela luften virvlade av goda energier från dessa tre katter.
Men nu ni! Nu gick tiden sådär fort igen, och den där snabbisen blev ingen snabbis (inte mig emot, snabbisar kan man väl vara utan ) och nu väntar min kära tvätthög!
Om jag nu lyckas stå emot den där stora gula värmande saken som skiner in genom fönstret och just nu vilar sina strålar på min panna!
Usch! Varför ska livet innehålla så många frestelser!!!!!!!!!!!
Kanske skriver mer ikväll!
Britta
Önskar att jag kunde inleda det här inlägget med att skriva ”Tänk att det verkligen är så att….”, men om jag ska vara helt ärlig så får det nog lov att bli ”Tänk om det verkligen är så att..” så jag tror att jag börjar så istället!
För tänk om det verkligen är så enkelt som att vi kan få livet att bli precis som vi önskar bara genom att tänka oss det. I så fall sitter nog gud där uppe i sin himmel och suckar, ruskar på huvudet och tänker.
”Ojoj, de stackars små människorna, när ska de inse att de inte behöver hålla på och sträva som de gör”.
Och inte kan han göra så mycket åt det heller, eftersom vi fått vår fria vilja och själva är de som bestämmer över hur våra liv ska bli, men dessvärre har inte många av oss förstått det än.
Så det enda han kan göra är att se på hur vi människor gör den ena dumheten efter den andra utan att kunna hjälpa oss om vi nu inte ber honom om det, för det är ju fortfarande vi som har ”bollen” så att säga och det är vi som måste välja att ta kontakt med honom och inte tvärtom. Så han gör nog sitt bästa genom att besvara så många böner som möjligt, för att skicka ner Jesus igen är nog inte att tänka på. Se bara hur vi behandlade honom senast:)
Inte ens Gud kan nog låta bli att vara ”curlingförälder” med tanke på hur illa vi människor gör varandra och vår jord nuförtiden. Så Jesus får nog stanna däruppe hos honom i tryggt förvar, nu när människan, som skulle bli en så bra och fulländad varelse har ”ballat ur” totalt och snarare blivit en av jordens största fiender istället.
Nåja, det blir inte alltid som man tänkt sig, eller hur!
Det här citatet säger en hel del tycker jag, och kanske är det så de flesta av oss uppfattade budskapet som Jesus försökte få fram när han var ner och hälsad på oss en sväng.
”Jesus dog för våra synder. Ska vi då göra hans martyrskap meningslöst genom att inte begå dem?”
(Av Jules Feiffer f.1929 amerikansk skämtttecknare)
Kanske ska förklara min egen egentliga uppfattning om Gud innan jag går vidare.
Den uppfattningen har förändrats en del genom åren, från att ha trott att han faktiskt var en jättestor gubbe med skägg och turban som satt uppe på ett moln i himmelen och vakade och bestämde över oss människor, (en uppfattning som jag skaffade mig då jag började på kyrkans barntimmar), och som hade koll på oss och straffade dem som gjorde något fel. Till att jag numer tror att det en del kallar Gud snarare är en slags ”kraft och energikälla” som vi kan hämta hjälp ifrån om vi ber om det, och som egentligen finns runtom oss hela tiden och inne i oss också för den delen.
Så för mig är det alltså ingen ”han” eller ”hon”, och inte bestämmer den över om det ska vara krig, olyckor, svält eller andra katastrofer på jorden heller. Det är vi människor själva som skapar allt elände och någon ”gubbe i himmelen” kan vi inte skylla på så fort vi drabbas av olyckor.
Allt vi upplever och är med om under våra livstider har någon mening och ska lära oss något, även om man många gånger undrar varför man utsätts för vissa prövningar. Men min uppfattning är i alla fall att vi får svar på det till slut.
Så även om jag tror att det finns krafter som vi inte kan se och ta på så vill jag inte kalla mig religiös. Visst är jag både döpt och konfirmerad men det är nog snarare mer för att det i min släkt alltid varit så, och ”traditionen” fortsätter så att säga. Förr var nog de flesta mer eller mindre religiösa, även mina släktingar men tron har nog liksom ”vattnats ur” under tidens gång och jag kan inte minnas att varken mormor, morfar,farmor eller mina föräldrar pratat särskilt mycket om gud när jag var liten. Men visst gick vi till kyrkan ibland, särskilt vid första advent då det var fin musik och mysig stämning, och nog kan jag ”Fader vår” utantill och hänger väl även med i ”trosbekännelsen” när prästen läser den i kyrkan, men innerst inne så har jag min egen uppfattning om vår kristna tro.
Men nu skulle ju det här inlägget inte handla om Gud och Jesus utan om ”attraktionslagen” som så många pratar om nuförtiden. Det började väl med boken ”The secret” som jag faktiskt inte läst, men har läst andra liknande böcker som egentligen handlar om samma sak.
Alltså att vi kan få allt vi önskar om vi bara tänker oss att vi redan har det. Om vi tror på det tillräckligt starkt och har det i tanken hela tiden så drar vi det till oss. En slags universell lag.
Visst har jag förstått att positiva tankar leder till positiva händelser, det fungerar faktiskt för det har jag provat många gånger. Men det är ju just det! Varför vågar man inte riktigt hålla sig kvar där i det positiva flödet när det väl sätter igång? Alltid kommer det något negativt ivägen och puttar ner en från stegen igen när man just var på väg att nå toppen. Och då genast kommer de där tankarna om att ” ja varför skulle jag få ha det så bra? varför skulle jag förtjäna att vara så lycklig? ” och vips så hamnar man längst ner igen.
Sen är det ju också så otroligt mycket lättare att låta det negativa ta över när det väl slår till . Precis som om man egentligen tycker att, det är väl så det ska vara. Livet ska vara hårt och arbetsamt, något annat ska man inte inbilla sig. Och då blir det ju så, just för att man väljer att ha den uppfattningen!
Det handlar väl helt enkelt om rädsla. Man vågar inte tro att allt skulle kunna kännas bra, bara man tror på det. Förmodligen för att man är livrädd för att det eventuella bakslaget blir dubbelt så hårt och gör dubbelt så ont om man befinner sig uppe ”bland molnen” och går och tror att man förtjänar lycka.
Därför tycker man nog att det är bäst att se till att ha lite av varje, sådär lite ”lagom” med bekymmer så att inte andra ska tro att man tycker att man ”är något”.
Är väl lite typiskt svenskt också tror jag. Visst har vi en ”gnällmentalitet” och visst lider många svenskar av avundsjukan. Nog blir det mycket baktalande och skitsnack om dem som vågar satsa och verkligen lyckas uppfylla sina innersta drömmar.
Nej, här ska man inte tro att man är något, för att passa in och få vara med i gemenskapen.
Vilket behov man nu kan ha av en sådan ”gemenskap” ??
Men hur som helst så är det en spännande tanke, att tänk om det faktiskt är så att vi skapar vår egen verklighet genom våra tankar? Är vi inte ganska grundlurade då allihop?
Djävulen (som enligt mig inte heller finns mer än att det är vi själva som ger bränsle åt negativa krafter) sitter nog och skrattar åt oss så hornen nästan ramlar av, när han ser hur vi hela tiden skadar oss själva med negativa tankar. Och Gud, ja han suckar tungt och önskar att han hade gjort en mer genomtänkt ritning när han skapade oss.
Vi blev nämligen så pass smarta så att vi klarade av att räkna ut och göra enorma utvecklingar men samtidigt lite för dumma för att förstå att vi egentligen ”sågar av grenen vi sitter på”.
Men nu ska jag försöka få lite nytta gjord. Blev inget jobb för mig idag, men härhemma finns det alltid något att göra ändå. Fast vedhuggningen låter jag bli. Har fått en del skäll för den I all välmening naturligtvis!
Så nu ska jag återigen försöka våga mig på en ”föreställning” om hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut, och sen får vi se hur det utvecklar sig
Ha det så bra och tänk en massa positiva tankar !
Britta
Fast inte av huset, men däremot bland alla mina bilder. Har nu suttit hela förmiddagen och flyttat över, sorterat och raderat bland bilder och mappar. Har en tendens att låta det gå lite för långt med oordningen och då tar det tid när man väl sätter igång med ”städningen”.
Den här gången var det dock riktigt illa vilket är ett tecken på att jag jobbat en del på sistone.
Men nu har jag någorlunda koll på vilka bilder som finns var, och bara sparat de mappar jag verkligen vill ha på avdelningen ”mina bilder”. De som jag inte använder när jag sorterar in nya bilder har jag flyttat över till D:disken där det finns betydligt mer plats än i C som jag använder mest.
Dessvärre råkade jag nog radera ett par mappar, men vill inte tänka så mycket på det och vilka bilder som fanns där. Var i alla fall inte så många i varje mapp så jag tror inte att det är någon större katastrof.
”Det man inte vet något av lider man inte av heller” , sägs det, vilket ju faktiskt stämmer, så därför tänker jag inte fundera så mycket på de bilderna.
Förresten så kommer jag på nu när jag skriver, att vi nog sparat över de flesta av mina bilder på den lilla externa hårddisken så kanske finns de kvar där.
Kan ju bara hoppas på det
Annars är det en ganska seg söndag idag. Har ju fixat till så att den onda armen och axeln är tillbaka, tack vare den något korkade idén att hugga ved. Men det är lätt att vara efterklok ,och nu vet jag att jag ska undvika vedhuggning, hur bra jag än känner mig.
Är så lätt att glömma det onda när man inte känt av det på länge och nu när jobbet hade gått så bra utan några som helst känningar, så trodde jag väl (dum som jag är) att jag skulle hålla även för lite vedhuggning.
Men man lär sig av sina misstag och förhoppningsvis kommer jag till slut att veta exakt vad jag kan och inte kan göra för att slippa få ont igen.
Hittills har jag alltså lärt mig att undvika vedhuggning och att gå ut med hundar (eller hästar för den delen) som drar. För ca ett år sedan hade jag också känt mig ovanligt bra ett tag när grannen frågade om vi kunde vara hundvakt åt hans två gråhundar. Och som de flesta jakthundar så har de väldigt bråttom när de ska ut på promenad. Starka är de också, som små björnar.
De första promenaderna var det full fart framåt redan hemma på gården och det kändes mer som om det var hunden som var ute med mig än tvärtom, vilket det ju var också!
Först tänkte jag att det väl bara var att hänga med, ”man kan ju inte lära gamla hundar sitta”, men efter ett par gånger kände jag att det fick vara nog. Tänkte på Cesar Milan och hans otroliga förmåga att få pli på de flesta hundar, unga som gamla och varför inte ge det ett försök i alla fall
Så efter det bestämde jag att det fick vara slut med att han skulle dra iväg som en galning med mig redan från start, och målet var att han i alla fall skulle gå lugnt innan vi kom ut på vägen, då han faktiskt lugnade sig lite och jag kunde ge lite längre koppel. Och tro´t eller ej, men det funkade faktiskt!
Det tog nog bara ett par gånger innan han insåg att jag inte tänkte gå någonstans om han skulle hålla full fart från början och som de kloka djur hundar är så förstod han att det var bredvid mig han skulle gå och inte två meter framför för att överhuvudtaget komma ut på den efterlängtade vägen där alla spännande lukter fanns.
Och egentligen är det ju bara så enkelt som att man envist, ihärdigt och bestämt visar vad som gäller och att om de gör som man vill så går det snabbare för dem att nå det de längtar efter. I det här fallet att få komma ut på vägen och nosa längs med vägkanten
Men det kostade som sagt min för tillfället friska arm innan jag med alla mina krafter envist dragit honom tillbaka till min sida några gånger. Som sagt så är det starka små varelser och egentligen har jag inte så mycket att sätta emot i kraft, utan får använda list och envishet istället
Och det funkade ju så de resterande promenaderna gav han mig uppmärksamhet från början, som för att kolla om det var samma regel som fortfarande gällde Ganska fascinerande faktiskt och ärligt talat förvånande att han fattade så snabbt och dessutom accepterade det, även om man kände hur det riktigt kröp i kroppen på honom för att lyckas gå lugnt de få stegen fram till vägen. För honom kändes det nog som en evighet innan vi kom fram till vägkanten och jag släppte efter på kopplet samtidigt som jag gav honom tillåtelse att börja sin efterlängtade ”sniffarpromenad”
Men nu ska jag ta och försöka få till lite mat. Får bli fläskkotletter med sås och potatis idag. Passar väl bra på en söndag!
Sen väntar jag på besked från tjejen som jag vikarierade för i veckan, om hon ska tillbaka till arbetet imorgon eller inte.
Vi får väl se! Nu har jag ju ”kommit in” i jobbet så att säga och har inget emot att åka dit imorgon igen om det skulle vara så. Tvärtom så känns det bättre för samvetet att få komma iväg och arbeta, och sen är det bra för mig som egentligen är lite ”folkskygg” att komma ut bland människor istället för att gömma mig härhemma i min egen lilla ”borg”
Kanske skriver mer ikväll!
Britta
Efter en liten ”diskussion” här på bloggen mellan mig och Göran (fotograf och barndomsvän till min sambo) så började jag fundera kring det här med naturlig skönhet och naturliga modeller.
Själv hör jag verkligen inte till någon av dem eftersom det ena (i alla fall för mig) betyder att man innehar en skönhet som inte behöver tvingas fram med smink och liknande, utan man har helt enkelt naturliga färger på både hår och hy som harmonierar med varandra och gör ”make up” onödig. Är egentligen ganska få som är så lyckligt lottade men de finns i alla fall.
Sen har vi de som alltid blir bra på bild, i vilken vinkel som helst, vilket väder som helst och vilken miljö som helst. Vet inte riktigt vad det är som gör det så, men har nog också en del med naturlig skönhet att göra, och säkert också en del med personligheten. Min barndomskamrat Mia är en sådan naturlig modell. Hon har den där förmågan att ”smälta in” och inte behöva ”göra sig till” för att bli bra på bild, det bara blir bra helt enkelt Nu hör också till saken att hon har ett vackert leende som bara förskönar henne (istället för att ”förvrida” ansiktet som mitt sneda leende gör och som dessutom avslöjar mina annalkande påsar under ögonen ) . Mia har ett milt leende som alltid kommer spontant utan att man behöver säga ”säg omelett” Och om någon nu undrar hur hon kan vara min barndomsvän eftersom jag påstår att jag snart blir 40 år så vill jag bara säga att hon faktiskt endast är två år yngre än mig även om hon ser mer ut som en tonåring (också få förunnat)
Sen finns det ju ”naturliga fotografer” också, som gör vad som helst för att få till den perfekta bilden (som att ta av sig barfota i iskallt vatten till exempel), och som har förmågan att se när, var och hur bilden ska tas för att bli just perfekt. (Även om vissa av dem inte förstått att det i 99 fall av 100 blir så också) Naturlig blygsamhet kanske !
Vår katt Samus (ett tjejnamn uppkallad efter en tv-spelsfigur) är också en naturlig modell som inte kan bli annat än vacker på ett foto.
Har fotograferat en del med inställningen Sepia idag och Samus gör sig verkligen bra på dessa bilder då hon ju är naturligt sepiafärgad. Sepia ger den där gammaldags looken på ett foto och är nog min favorit.
Mias islänning Djarfur är också en naturlig modell och naturlig skönhet också förresten, som väl alla djur är….
….och tillsammans kan de inte bli annat än bra på en bild (och jag vet Göran! bilen borde inte vara med på det här fotot ) ibland måste man förekomma noggranna proffsfotografer, i alla fall när man vet så väl hur de tänker
En annan människa som tänker lite mer som mig (lite djupare och mer konstnärligt än tekniskt när det gäller foto ) är min nya bekantskap som jag från början ”sökte upp” för att få hjälp av med min onda axel efter att ha läst hans annons om att han var specialiserad på idrotts och arbetsskador. Är alltid lika roligt när dessa ”tvillingsjälar” dyker upp i ens liv, särskilt när man minst anar det. Trots att det skiljer 23 år mellan oss så har det visat sig att vi tänker väldigt lika om många olika saker vilket gör det väldigt underhållande och roligt att prata med varandra, (har samma ”dåliga” humor också ) och jag blev nog egentligen inte så förvånad när han sa att han gillade att fotografera också, särskilt närbilder vilket jag också gillar. Vi är överens om att det finns så mycket och många olika motiv att fota om man bara tar sig tid att titta lite närmare på saker. Så nu har jag fått äran att kopiera en del av hans bilder så att jag kan använda dem här på bloggen och även om den här ovan inte är en närbild så tror jag att det blev min favorit.
Kanske inte är alla som ser magin i bilden, men jag tycker att man bara genom att titta på bilden kan känna hur det skulle kännas att sitta där på stenen med den mjuka gröna mossan och se ut över vattnet, där det ser ut som om älvorna dansar
Den här bilden fastnade jag också lite extra för. Tycker att den är ett riktigt konstverk som man skulle kunna rama in och sätta upp på väggen.
Har naturligtvis fler bilder tagna av honom att visa men vill ju inte använda alla på en gång. Men nu råkar jag veta att han investerat i en ny ”proffsigare” kamera så förhoppningsvis blir det fler ”konstverk” som jag kanske kan få använda om jag ber riktigt snällt
Så för att ”knyta ihop” inlägget där jag började så kan jag säga att även om jag själv varken hör till de naturliga skönheterna eller naturliga modellerna så lyckades jag ta en bild idag som jag står ut med trots att det faktiskt är jag som är ”modell”, alltså första bilden i inlägget. Ibland tänker jag att det är synd att det ska kännas så jobbigt att vara med på bild eftersom det ju faktiskt kan vara roligt för andra (barnen i alla fall) om det finns några foton kvar på mig när jag är borta, och den här typen av foto tycker jag är helt okej. Är väldigt sällan jag känner mig nöjd med ett foto av mig själv men är det något jag tänkt på och kanske skulle vilja så är det att bli fotad när jag bär Rättviksdräkten. Det behöver ju ändå inte visa så mycket av ansiktet om man tar det på håll. En annan situation jag skulle vilja bli fotad i är om jag någon gång blir hästägare, alltså tillsammans med hästen. Kanske en kombination med både häst och Rättviksdräkt ute på en sommaräng eller i någon miljö med gamla byggnader?
Nåja, vi får se hur det blir med det!
Men nu måste jag sluta. Tror nog att jag återkommer imorgon med nya tankar och funderingar
Ha det bra!
Britta
Tanken på att bli gammal har aldrig känts skrämmande för mig, förutom under tonåren kanske då man tyckte att de i 40 års åldern så gott som var slut som människor.
De kunde inte ha mycket kvar att glädjas åt i livet, killarna (eller gubbarna kallade man dem väl då) hade fått stora magar och tunt hår och tjejerna (kärringarna) hade fått bröst som hängde ner till midjan och rynkor både på halsen och i ansiktet (hemska tanke) och hur kul kunde de ha egentligen där de satt hemma framför tv:n på fredag och lördagkvällarna? För det var väl vad de gjorde tillsammans eftersom sex väl var ett avslutat kapitel för dem Det var i alla fall vad man hoppades på eftersom bara tanken på att så gamla människor skulle ägna sig åt sådant rentav kändes äcklande. Kommer så väl ihåg att en av mina kompisar (när vi var i 18-19 års åldern) var helt övertygad om att man vid 40 inte längre hade något behov av sex eftersom man då mist förmågan att känna njutning. Kroppen hade liksom ingen användning av den funktionen längre, så var det bara ! Avstängt, nedlagt och finito! Särskilt för gubbarna som hade större krav på sig än kärringarna för att kunna genomföra hela ”proceduren” . Men förmodligen kom de inte ens ihåg hur man gjorde, så det behövde man överhuvudtaget inte fundera på Fast jag vet att jag inte var lika övertygad som henne om att det var så det låg till, men som vanligt så var jag inte så bra på att hävda mina egna åsikter utan lät henne behålla den uppfattningen.
Ja och nu sitter man här själv med sina rynkor, åderbråck, tunna stripiga hår och ska snart fylla 40 och ändå tycker man att livet bara har börjat Visst är det lustigt! Och som jag skrev i början av inlägget så är jag inte längre rädd för att åldras. Det var många år sedan jag kände någon ”åldersnoja” och inte ens döden känns särskilt skrämmande längre. Inte för att jag ser fram emot den precis, tänkte ju hinna med massor av saker innan dess, men sen när jag förhoppningsvis gjort och upplevt allt jag önskat under den här livstiden tillsammans med dem jag älskar så vill jag lägga mig ner och dö, lugnt och rofyllt, omgiven av de i min familj som finns kvar här på jorden, och bli emottagen och välkomnad av de som redan hunnit över till andra sidan.
Det vore väl i alla fall drömscenariot om man fick välja sitt sätt att avsluta livet på.
Tyvärr så ser jag hur många i min ålder flyr i panik och för ett krig emot kroppens åldrande som förmodligen bara gör att de åldras ännu snabbare av stress och kravkänslor. De jojobantar, byter hårfärg och frisyr flera gånger per år, lägger ner tusentals kronor på antirynkkrämer (som naturligtvis egentligen inte fungerar eftersom åldrandet kommer inifrån) och gör laserbehandlingar av benen, och säkert en del andra ställen, för att slippa hårväxt.
Sen när det drar sig emot helgen måste de koppla av från alla dessa krav, vilket ju är helt mänskligt och då åker vindunken fram (som innehåller mer än dubbelt så många kalorier som de lyckats göra sig av med på dieten de gått på under veckan) och för det mesta så somnar de väl i tv soffan eller så använder de sina sista krafter till att gå ut på krogen och klänga sig fast vid 23 åriga pojkar för att övertyga sig själva om att de fortfarande är attraktiva
( OBS! Bara för att gardera mig mot ev påhopp med tanke på att jag själv dansade med dessa yngre förmågor på senaste bystugefesten så vill jag påpeka att det var de som bjöd upp och min uppfostran är i alla fall att man aldrig får neka en dans stackars mig !
Men nu halkade jag visst bort från det som jag egentligen hade i tankarna när jag började inlägget. Tanken var att jag skulle skriva om mina funderingar kring den berömda 40 års krisen som väl borde närma sig nu, och även om jag inte känt av den än, så är det kanske den som kommit smygande på sistone då jag plötsligt får en massa gamla 80 talsgodingar i huvudet.
De liksom bara ”ploppar” upp vilket gör att jag måste sätta igång datorn och söka upp dem på Spotify. Så nu har jag gjort en egen 80 tals lista där jag kan lägga till dem till när de ”kommer till mig” så att säga.
Därav bilden jag startade med eftersom jag då hade ”Prince” med ”Purple rain” spelande i hörlurarna och tyckte att de passade ihop. För tillfället är det Bonnie Tyler som med sin hesa röst sjunger…..ja vilken kan det vara tro:)…….ja naturligtvis, Total Eclipse of the heart! Härligt
Men nu är det bara att konstatera att datorn varit på alldeles för länge. Har blivit avbruten flera gånger under det här inlägget och nu är den stackaren (dator alltså) het som en…ja vad säger man?…….?….ja för varm i alla fall för att orka med så mycket mer (trots att den ju faktiskt inte är i närheten av 40 års åldern då livet nästan är slut ) så nu är det nog bäst att han får stänga av sig och vila för idag.
Blev ett lite underligt inlägg idag men så kan det bli ibland när tankarna bär iväg åt ett annat håll. Är ju vitsen med en blogg att skriva om det som för tillfället upptar ens tankar.
Imorgon blir det fint väder sägs det och jag ska i alla fall starta dagen på ett underbart sätt eftersom jag ska släppa ut och ge ett antal hästar frukost, ( närmare bestämt åtta stycken).
Så nu slutar jag till tonerna av Poison med Alice Cooper i huvudet
På återseende!
Britta
Ja det är verkligen många olika känslor som finns med nu i slutet på en av de längsta veckorna i mitt liv tror jag
Idag började nog de mesta av ”kommerjagattklaraavdethär” spänningarna att släppa, för när jag kom hem från jobbet och hunnit städa upp efter kaoset som alltid blir när ”husmor” har annat för sig, så kom det en trötthet smygande som inte gick att motstå.
Gjorde upp eld i kaminen, tog en filt och lade mig på soffan i tv rummet. Och ja….det tog nog hela två till tre minuter tror jag innan jag somnade
Sen finns det väl sämre sätt att bli väckt på än att en mjuk och långhårig katt kommer smygande på magen och försiktigt lägger sig på en med huvudet vilande på axeln, och resten av den varma spinnande kroppen längs efter ena sidan. Snacka om att bli varm om hjärtat i dubbel bemärkelse.
Det är nämligen inte alltför ofta som Rasmus (min enda långhårskatt) kommer och vill ha, och naturligtvis även ge lite kärlek, så det är bara att njuta av tillfällena.
Och så låg vi en bra stund och lyssnade till den knastrande elden och njöt av varandras närhet innan jag bestämde mig för att det var dags att öppna ögonen igen.
(tusan också…gick en säkring….måste ut och byta den…usch! i det här vädret…strax tillbaka!)
(tillbaka! ) …I alla fall så blev jag minst sagt överraskad när jag öppnar ögonen och ser en blomma +en kexchoklad på bordet bredvid……hm…vad ska man tro egentligen ???
Andra blomman inom loppet av drygt en vecka????
Antingen är det helt enkelt boken skriven av Deepak Chopra som gjort att sambon öppnat nya tankebanor, ”skapat sig själv på nytt” som det sägs att man kan göra efter att ha läst boken, eller så är det någon form av separationsångest nu när det bara är 22 dagar kvar tills han lämnar oss för 11 dagars cykling på Mallis??..eller så?….ja…eller så är det bara pga det där(som han säger är anledningen) som kallas….kärlek !!
Lika trevligt var det i alla fall med en blomma, trots att han påstod att jag skulle tröttna om jag fick blommor för ofta. Vill bara säga en sak här…..jag tröttnar aldrig på att få blommor….har liksom några år att ta igen på det området och resten av min livstid räcker nog inte ens till för det
Men sen har jag ju som sagt varit lite arg idag också…eller är väl rättare sagt!
Fick nämligen för mig att gå ut och hugga upp lite spisved eftersom den börjar ta slut ,och det får bara inte hända med tanke på hur bra min älskade vedspis värmer.
Och själva vedhuggningen gick bra, utan några djupare jack någonstans (faktiskt inte ett enda ) men efteråt känner jag en bekant känsla i högeraxeln som jag varit fri från så länge nu, (tack vare min envise ihärdige massör ) , så tydligen var det inte så bra med vedhuggning för axeln trots att jag moppat och gnuggat och fejat hela veckan utan några som helst problem.
Så nu är det bara att hoppas att det ger med sig igen om den får lite vila. Får väl tipsa sambon om att det kan vara bra att träna armarna också och inte bara benen
Men inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju och när jag var därute i ”vebon” så ramlar den här vedpinnen ner framför mig. Har i flera år faktiskt tänkt att det borde gå att göra något av dessa ”maskgångar” som finns i vissa träd. Det kan ju bildas hur roliga och vackra mönster som helst och varför inte göra smycken eller kanske små tavlor av dem??
Kände att nu ska jag verkligen ta och försöka göra något och inte bara låta det stanna vid en tanke som med så mycket annat när det gäller mig!
Titta bara på det här ”runliknande” R:et ! Vem vet…maskarna kanske har något att säga oss människor och jag kanske är det utvalda ”masktolkaren” Hihi! Vilken ära!
Någon vits med min tanke är det i alla fall, för efter att jag råkat slarva bort vedträet med det fina mönstret och insett att jag nog packat in det längst in i vedspisens vedförråd någonstans, (eller glömt kvar det ute i ”vebon” )så ramlar det plötsligt ut därifrån när jag ska ta en pinne och stoppa in i elden.
Och även om jag börjar bli ganska van vid alla dessa sk tillfälligheter i livet så blev jag lite överraskad faktiskt. Men vet ju att det är någon mening med allt som sker, både små och stora saker!
Men nu är klockan alldeles för mycket och jag måste krypa i säng för att samla lite krafter inför morgondagens sista arbetsdag på Vikarby skola.
Skulle ha skrivit lite mer om det men kanske tar det imorgon
Hörs och ses!
Britta