Hamnade på Siljans is utanför Sollerö camping idag då Svs dotter med familj hyrt en stuga där i hopp om att fylla frysboxen med några av de tusentals förrymda laxarna…var svärsonen som hoppades på största fiskelyckan då han är en gammal rutinerad fiskare både sommar och vintertid men så länge vi var kvar så såg vi tyvärr inte till några laxar.
Svs fiskeintresse räckte inte till för att prova lyckan idag då han ännu inte känner sig helt återställd efter förkylning och feber.
Jag börjar nog misstänka en lunginflammation då han fortfarande är oerhört trött och väldigt lätt blir andfådd. Har hört att man kan ha det utan att det behöver finnas feber i kroppen så på måndag får han nog göra ett besök på vårdcentralen om inte läget förändras.
Att gå på is blev en ny upplevelse för Line men som vanligt så var det bara lite lite läskigt i början då det var en tunnare hinna ovanpå den tjockare isen som ”krasade” och lät lite otäckt när man gick på den.
Men det enda hon gjorde var att sänka farten och huka sig lite som om hon försökte smyga tills vi kom ut på säkrare is.
Har ju förstått att hundar är väldigt känsliga för människors sinnesstämningar och känner direkt om vi blir spända och rädda, och om vi tycker synd om dem, så det som gäller är att bara gå på som vanligt som om ”krasande” is är det naturligaste i världen och inte göra någon stor affär av det, så inser de snabbt att det inte är något att vara rädd för.
Som den förutseende ”mamma” man är så såg jag till att ta med en leksak. Var ju lite orolig att det skulle vara andra människor i närheten som skulle ge henne idén om att springa fram och hälsa på dem, men lek med bollen var så pass roligt så att det räckte med att hålla sig omkring oss. Visst blev det en och annan lite längre utflykt ifrån oss men inte längre än att hon hörde och kom tillbaka på min vissling.
Hon har ju en idé om att alla människor älskar henne eftersom hon verkligen älskar alla …och då menar jag alla! Men hur snäll hon än är så vet jag ju att finns det en hundrädd människa i närheten så hjälper det inte hur gärna hon än vill dela med sig av sin omåttligt stora människokärlek. Är man hundrädd så är man och då spelar det ingen roll hur mycket matte eller husse än ropar ”hon vill bara hälsa!”.
”Vadå bara hälsa?” En hundrädd människa är övertygad om att den så gott som redan är uppäten när en överlycklig hund i hög fart närmar sig med tungan hängande utanför och öronen vilt flaxande kring huvudet.
Men hon var jätteduktig och trippade omkring på isen bäst hon kunde inom hörbart avstånd från oss.
Fast ligga var lite väl kallt…då sitter jag hellre!
Hittade en infrusen pinne som var rolig att försöka få loss.
Men men…borta bra men hemma bäst! Särskilt när man har ett gäng kattkompisar att dela sängen med på dagtid.
De har så gott som lärt sig att acceptera varann helt nu hund och katter. Visst blir det lite ”tjafs” ibland om Line blir lite för närgången men hon vet sin plats i hierarkin och tar genast låg profil tills allt lugnar sig.
I slutändan är det katterna som bestämmer över henne även om Selma ibland låter sig bli ett offer och jagas in under sängen men aldrig i någon vild jakt utan bara ett nyfiket efterföljande såklart när en katt rör sig ifrån henne i lite snabbare takt.
Då slår ju lek och jaktinstinkten till och det är väl inte så konstigt.
Selma är ju lägst i rangordning i kattflocken också så för henne känns det nog säkrast att trippa iväg när Line kommer för nära för fort. Men det är inte alla gånger deras möten utvecklar sig så så något problem är det inte egentligen.
Annars rullar väl allt på som vanligt och februari går snart mot sitt slut. Ska bli så spännande att se om vågen visar något annat den första mars när det är dags för ”invägning” igen. Hoppas hoppas på det och inbillar mig att jag ”lättat” lite kring midjan och så men kan ju bara vara inbillning också…och önsketänkande såklart.
Har i alla fall inte fuskat något och inte ätit något godis, fikabröd, efterrätt el liknande, plus att jag inte tagit några kvällsmackor så något gram måste väl ha försvunnit?
Det visar sig om ca en vecka!
Men nu ska jag passa på att pyssla lite medan Sv sitter och snyftar till ett avsnitt av ”Spårlöst Australien” ett program där människor får hjälp att hitta sina försvunna släktingar, som bortadopterade barn eller syskon som kommit ifrån varann vid barnhemsplaceringar och liknande när de var små. Otroligt hur många det finns som går nästan hela sitt liv och ångrar att de lämnade bort sitt barn eller längtar efter syskon som de ibland inte ens visste fanns.
Britta
vore väl mums det!
