lillasysterfix

Igår var det fyra år sen vi gick ner till vårat speciella ställe vid ån och satte ringarna på varandras fingrar. 

4 år som förlovade och lite drygt 5 år som par….konstigt?….känns som om vi känt varann en evighet. Det är möten som vårat som gör att man förstår att man levt förut, förmodligen många gånger tillsammans. Annars hade jag som egentligen är ganska blyg och reserverad mot främmande människor aldrig kunnat känna mig så ”hemma” och trygg med Sv från första stund vi träffades. 

Det var inte det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”  utan bara en stark känsla av något ”bekant” och ett slags ”återseende” som inte gick att definiera sådär första gången.

Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag nog inte att Sv skulle komma ihåg vårat datum den här gången…alltså att det var 10-11-12 som vi förlovade oss men….jag lär mig nog aldrig …att han faktiskt inte ”funkar” riktigt som de flesta karlar verkar göra. Han är så annorlunda på många vis och har ett tänk som överraskar mig gång på gång.
Så nog blev jag ganska snopen när det plötsligt står en brun tillsluten papperspåse på köksbordet denna morgon. Och lite skamsen också eftersom jag inte köpt något till honom. Påsen innehöll såklart blomman på bilden och bara det visar hur pass han känner mig…den hör ju till den sorten som inte behöver så mycket vatten  

Som ”plåster på såren” eller kompensation för att jag inte köpt något svängde jag in och köpte oss en varsin bakelse på vägen hem…en bombmurkla till honom och en stor groda till mig (och äldste sonen som bor hemma hos oss nu) och det lustiga var att det var precis vad han hade tänkt göra när han skulle åka och klippa sig senare på kvällen… …praktiskt det där när man allt som oftast tänker i samma banor!

Måste visa en liten ”protestbild” av Rasmus också. Det var en dag när jag kanske eldat lite onödigt mycket vilket verkade få honom att tänka ” Okej…ska det eldas så in i helsike när en annan har tagit på sig värsta vinterkappan …då lägger jag mig här på husets kallaste, dragigaste plats i hopp om att få lite sömn och svalka!”
För jag kan lova att det drar från precis varenda hörn i våran trapp. Skulle tro att en brinnande tändsticka slocknar ganska fort om man sätter den intill väggen där han har tryckt in huvudet  

Men nu ska jag ta och ”mysa” vidare i soffan med gube, hund och katt  :) första veckan som städvikarie är avklarad och nog känns det i kroppen allt. Kom på idag att när jag för typ hundra år sen hade just det här städjobbet som mitt första sommarjobb enbart hade de allmänna utrymmena att sköta om på en heltid. Nu ska en person (jag just för tillfället) sköta både alla allmänna utrymmen plus lite drygt 50 boenderum, så nog har tiderna förändrats med indragningar och besparingar överallt. Man ”suger” verkligen ur allt som går ur människor idag för att slippa anställa fler. Sorgligt men sant!

Nåja…ha en bra helg nu…det verkar ju bli en del solsken och är det något jag saknat den här veckan så är det utevistelse.

Britta

Det här blir mitt åttahundraåttioåttonde inlägg! Lite roligt att uppmärksamma det tycker jag. Och nu har jag äntligen kommit mig för med att ändra bilden i sidhuvudet. Alltså bilden på vårat hus längst upp till höger här på bloggen.
Hade ju tänkt ta en vacker höstbild som skulle få sitta i alla fall november ut men…eftersom vintern bestämde sig för att komma tidigt i år så fick en vinterbild från förra året duga.
Sakta men säkert försöker jag acceptera och inse att det nog nu kommer att fortsätta vara vitt …kanske ända fram till i vår? …och det går faktiskt ganska bra ändå.
Får se det som en fördel för våran skidträning som behövs inför vasastafetten i mars och idag…men det är först idag …när jag tittar ut på stora snöflingor som sakta sakta singlar ner på marken så kan jag till och med tycka att det ser lite mysigt ut!
Så länge jag får vara här inne och elda i kamin och vedspis alla fall    ;)

Min lediga vecka är snart slut nu och imorgon rycker jag ut som städvikarie åt kommunen igen. Har haft turen att få börja med att vara på samma plats på heltid i sex veckor och det är något jag verkligen uppskattar. Har till och med kunnat undvika att anmäla mig på arbetsförmedlingen tack vare det och slipper alltså detta ständiga redovisande av sökta jobb som man måste göra när man är inskriven där. Visst förstår jag att man håller arbetslösa ”aktiva” genom att tvingas lämna in dessa rapporter, för det är ju inte meningen att man ska bli bekväm i att gå hemma och leva på bidrag men…har man dels ett säsongsarbete på heltid under ett halvår och sen timvikariat under resten av året så tycker jag att man kunde ha lite andra regler. Skillnad vore om man var arbetslös året om och knappt ens försökte göra något åt sin situation.
Men men…vart finns förnuftet i dagens samhälle överhuvudtaget? Är det något som fungerar som det borde? Nej!

I alla fall så har vi ägnat veckan åt köket. Eller ja…det är ju Sv som gjort det jobbet eftersom han är den som målat och fixat, medan jag har ägnat mig åt gardinsömnad och sömnad av två små förhängen som vi har istället för skåpluckor på två ställen. Sen har jag ju motionering av hund på mitt schema också eftersom Sv fortfarande har ganska ont i sitt ben och knä.

Målningen är klar nu och det blir så himla fint. Den största överraskningen är nog bänkskivorna som blev som nya bara genom att få lite brun lasyr. Så skönt att slippa den ljusa träfärgen som var förut.

Porslinsknopparna istället för mässingshandtag blev också precis så fint som jag föreställt mig. Mycket mer gammaldags känslan över det. Här ser man också att en av skåpdörrarna ersatts av ett litet förhänge istället. Faktiskt Svs idé och det blev ju jättebra!

En annan idé som dock var min och som jag fick envisas lite med pga att Sv var starkt tveksam till resultatet, var att klä in skåpsidorna med pärlspontskiva och nu när det är färdigt kan han erkänna att det blev bra.  

Den gamla stilen det ger passar in bra med övriga köket och t ex skafferiet som också är klätt i pärlspont. Så jag är glad att jag stod på mig trots att vi var tvungna att köpa nya skivor till det. Min egentliga tanke var att jag trodde att vi hade skivor kvar så att det skulle räcka, men när vi letat igenom alla uthus insåg jag att så var inte fallet. Så det blev till att investera i två hela skivor då det inte gick att köpa en och en. Så det blev 599 kr extra men….det var det värt tycker jag!

En bild till på bänkskivan som blev så lyckad. Går så fint ihop med golvet som också är mörkt och bordskivan som är målad med samma färg.

Och till sist…en bild på de här två gullungarna! Vi är ju tyvärr kanske man ska säga, lika ”sålda” på tomtar Sv och jag så nu när vi var ute och kompletteringshandlade lite till köket så kunde vi bara inte stå emot.
Det finns ju hur mycket fina tomtar som helst och hur ska man kunna stå emot alla??? Det GÅR bara inte när de står där och ropar att de gärna vill följa med hem. Sen har de ju kommit på säljtricket med att sätta namn på dem också och då blir de ju ännu mer personliga och oemotståndliga…  så det är väl bara att hälsa Tim och Tilda välkomna till våran tomtefamilj..trots att det är lite väl tidigt och trots att övriga tomtar ligger nerpackade i julkartongerna lite drygt en månad till.

Men nu ska jag och Line ge oss ut i snövädret och försöka få till en bild för veckans tema. Förra veckan var temat ”High key” och mitt bidrag då var den här bilden på henne. Meningen är att bilden ska överexponeras, alltså tas i skarpt ljus så att de mörka detaljerna kommer fram och den här blev jag ganska nöjd med.

Den här veckan är temat ”Complementary colours” vilket betyder att man ska få med färger som är mitt emot varandra i färgcirkeln och jag har en liten idé som jag hoppas ska bli bra.
Ha det bra så länge!

Britta

Ja det var väl nästan som om någon beställt det …eller som om naturen gick precis efter en almanacka vad det gäller väderleken. Den första november börjar vintern.
Och det gjorde den med besked.

Just när jag var ute och skulle fota så gjorde solen ett tappert försök att bryta igenom det tunga molntäcket. Jag peppade så gott jag kunde …”ja det är bra..kom igen solen,kom fram och smält bort det här igen!”…men…kung Bore vann matchen för den gången i alla fall, och nu två dagar senare håller han fortfarande ”nollan”!

För även om jag vet att det blir vinter nu och inget annat så tycker jag att det är lite väl tidigt. Det kunde gärna få dröja åtminstone en månad till. Försöker se det positivt och hålla med alla som säger…”ja men det blir då ljusare ute i alla fall”….vilket verkar vara något man förväntas säga när man diskuterar vinterns tidiga ankomst. Men…innerst inne och om jag ska vara riktigt ärlig så struntar jag i om det blir ljusare ute eller inte…det blir ändå mörkt så tidigt på kvällarna nu och då tänder man ju alla myslampor inne, så om det är snö eller inte ute då, gör ingen skillnad egentligen. Ett snöfritt november med soliga morgnar är något som jag tycker känns mycket mer magiskt och vackert med det varmt orangea ljuset på frostiga grenar och gräs. Kall klar luft och allt känns bara så tyst och stilla.
Att skotta snö, sopa av en översnöad bil och krångla med torkare som fryser och skrapning av rutor är något som man ägnar så stor del av vintern åt ändå. Så för min del hade det gärna fått dröja ett tag till.
Nu har jag ju turen att vara ledig den här veckan och även om det inte ser så hoppfullt ut på väderleksrapporterna just nu så kanske kanske snön smälter undan tills nästa vecka?
Om jag vore pensionär, miljonär eller kunde arbeta hemifrån så skulle det nog inte kännas lika negativt med en tidig vinter. Om jag kunde välja när jag ville ge mig ut i snön så skulle det möjligen vara lite sådär ”mysigt” och ”ljust och fint” som så många tycker?

Men alltid glädjer det någon.  :)   Line fick en massa ny energi och livslust så fort snön kom. Hon verkar älska det och kan roa sig själv hur länge som helst med att hoppa skutta, rulla sig och ta fart och köra ner tassarna så att det sprutar snö omkring henne.
Det är tur att vi är olika  ;)

Och så är det ju…att det som inte passar den ena, glädjer och roar den andra här på jorden. Det vet jag egentligen och blir inte precis deprimerad av att vintern kommit men ville bara skriva min åsikt om den. Bloggen är ju delvis min ”åsiktssoptunna” och när man skriver något så kan det nog upplevas mer negativt och allvarligt än det är menat. Jag har så mycket att vara tacksam och glad för så att snön kom tidigt är inget som skapar en ”livskris” inom mig precis…
Men nog om vädret nu!

För oss betydde ju den första november också att vi åkte på den första seansen (för oss alltså) med Terry Evans och det var verkligen en positiv upplevelse. Dessutom fick vi åka med en kollega till mig på kyrkogården så det var bara att sätta sig i en varm bil och få skjuts både till och från Falun. Riktigt lyxigt att slippa ut med bilen i snöovädret.

Och visst är det fascinerande med kontakten med de som inte längre är kvar här på jorden. Har ju undvikit storseanser förut pga rädsla för att bli en av dem som får kontakt eftersom uppmärksamhet i större grupper är en stor skräck för mig, men med tanke på att det var 400 personer där så kände jag att det knappast var någon större chans…eller ska väl kanske säga risk att man skulle bli en av de ”utvalda”. Sen hade vi ju redan ”provat på” en seans med Jörgen Gustafsson och känslan när vi satt där var att det ändå inte kändes så skrämmande om man ev skulle behöva prata med honom. För mig gör det stor skillnad om man sitter i ring eller med ansiktena vända mot en scen, vilket var fallet där för när alla är vända mot samma håll så blir det inte så att man sitter och tittar på den som pratar.
Sen tror jag också att OM man skulle få möjlighet att få kontakt med någon på andra sidan så är det nog en så stark upplevelse i sig att man glömmer omgivningen.
I alla fall så var det mer givande än skrämmande att vara med i Falun och hädanefter kommer jag inte att tveka att vara med på fler när chansen bjuds.

Seansen höll på i två timmar och trekvart med en paus på en halvtimme så allt kommer jag inte ihåg men kan ge några exempel på det som berörde mest och som nummer ett måste jag nämna kvinnan som blev kontaktad av ett barn som dött i cancer (hennes egen dotter). Hon (barnet alltså) ville absolut inte att någon skulle gråta över henne mer för hon hade det så bra nu och blev väl omhändertagen i samma ögonblick som hon gick över. ”Jag väntar på er här och vill att ni ska leva livet så bra som möjligt innan vi träffas igen. Det fanns inget mer som doktorerna hade kunnat göra för mig för det var meningen att jag skulle ha en kort livstid på jorden. Du var och är den bästa mamman och hälsa pappa att han också är det.”

En annan rörande upplevelse var när pappan till en ung kille kom och ville be om förlåtelse. Han hade själv druckit mycket under sin tid på jorden och använt både fysisk och psykisk misshandel av sin familj och sonen var en av dem som tagit störst skada, vilket man kunde både se och känna genom att titta på honom. Tror det på ett sätt var skönt för sonen att höra att när pappan kommit över till andra sidan fick han själv känna och uppleva all smärta han tillfogat sina nära och kära på jorden och efter ett tag kunde han säga att han förlät sin far. Det var starkt och rörande och otroligt modigt av sonen som till och med ställde upp på att komma ner till Terry på scenen så att han kunde hålla hans händer under kontakten.
Ryser till och med nu när jag skriver om det.

Sen var det ju också en del roliga kontakter där den som gått över erkände för sin vän eller släkting att de hade haft rätt om att det faktiskt inte var slut och nattsvart efter döden  :) Det är alltid lika roligt att höra när någon av de ”äkta skeptikerna” får lov att erkänna att den som trott medan de var här hade rätt.
En hel del humor var det också då många från andra sidan kom med skämt som fick hela publiken att skratta, vilket kan kännas rätt skönt och ”lättande” när stämningen kanske ibland blev lite sorgsen och allvarlig. 

Skämt som ”jag har nog sett hur du står framför spegeln och beundrar dig själv” och ”du får minsann ta och köra lite lugnare för till och med jag som inte ens har en fysisk kropp längre är ju livrädd när jag sitter i baksätet”.

Ja många olika känslor var det som kom fram under kvällen, både skratt, gråt, allvar och glädje och det är ju precis så som det är när vi är här i livet också. En härlig upplevelse var det i alla fall och Terry har ju en rutin och säkerhet i kontakten med andevärlden som skulle få vilken tvivlare som helst att bli övertygad. Han kan liksom inte gissa och chansa sig till saker som kommer fram som är så personliga så att kanske endast den som gått över och den som är kvar här vet om. Om någon vill påstå att det är ”fejk” så skulle jag vilja höra den ”vetenskapliga” förklaringen på det…för då får man nog ta till en vetenskap som ännu inte ens existerar här på jorden    

Ha ett fortsatt bra liv nu!
Britta

Igår blev det en sån där dag då livet är precis så bra som det kan vara. En dag då allt liksom flyter på och energin i kroppen är på topp. Det började med en skogspromenad för mig och Line, och det är väl bästa sätt att börja en dag på. Man känner sig så glad, frisk och ”rätt” när man är i skogen tycker jag.
Man känner sig harmonisk och som att man fylls på med livsenergi.

Just det där skogspartiet som vi var på är ett av Lines favoritställen. Hon blir så busig där och springer som en galning över den minst sagt  kuperade marken. Vet inte hur den kan ha formats som den gjort men har väl med planteringen att göra antar jag? Det syns ganska bra på första bilden att marken liksom går i vågor och det är precis som om Line tycker att det är extra roligt att springa tvärs över dem.
Stod där och bara tittade på henne när hon ”flög fram” över mossan och helt plötsligt gjorde hon ett tvärstopp då en spillkråka skrek till ganska nära oss. Som tur var så hade jag redan kameran beredd och hann få den här bilden innan hon, efter att ha konstaterat att det var ett ljud hon kände igen, rusade vidare.
Gillar att solljuset lyser upp hennes svans så fint. Nog är hon bra vacker ! Men så tycker väl alla ”mattar” och ”hussar” om sin egen vovve.  :)

Känns längesen nu som hon var den här lilla ”tultan” som man gick och bar omkring på. Ändå är hon bara lite drygt två år. Tänk vad det händer mycket med en hundkropp på den korta tiden? Växer så det knakar, stämmer verkligen på hundvalpar.

När vi kom hem såg jag att det fastnat en grön kvist i spännet på en av mina damasker. En liten bit av sommar som ville göra sig påmind och visa att det finns något kvar.
Var så gulligt! Precis som om jag medvetet placerat den där.
Vill förresten passa på att rekommendera att skaffa sig damasker om man är ute och går mycket i skog och mark.

En helt suverän uppfinning som man sätter utanpå byxorna bara. Mina har både dragkedja och knäppning och en ganska tunn men stark och hållbar ståltråd som går under skon. Grovt och hållbart tyg är det också som står emot väta och skyddar byxorna mot kvistar och grenar som stryker sig mot benen där det är snårigt. Lite extra värmande är de också nu när det börjar bli lite kyligt. Tror vi beställde våra på engelssons för ca 150 kr?

Efter våran promenix blev det lite lunch och sen satte jag igång med att kratta hela gården. Och jäklars vilken energi jag hade. Trodde aldrig att jag skulle hinna och orka med alltihopa men det var som om jag bara blev piggare och starkare ju längre jag höll på.

Eken har ju släppt alla sina miljoners miljarders löv nu så det fanns lite att göra. Var inte klar förrän det började skymma och den sista säcken…tror det blev tretton eller fjorton säckar?…packades i halvmörker. Men vilken känsla när det var klart!
Halleluja ! Älskar den här typen av arbete! Att få använda sin kropp till något som ger ett sånt resultat…det är livet för mig i alla fall!  :)

Och just när jag höll på som bäst och krattade tyckte jag mig se Findus komma knatande över gräsmattan i ögonvrån…och det skulle inte förvåna mig om han var med och höll lite koll på mig. Han brukade ju så gott som alltid göra mig sällskap i mitt trädgårdsarbete.

Saknar honom något oerhört trots att jag ju vet att han fortfarande är här med oss ibland!

Imorrn ska vi förresten få en liten ”dos” av de som befinner sig på andra sidan då vi ska på storseans med Terry Evans i Falun. Det blir spännande även om det knappast är troligt att man blir en av dem han väljer ut att få något budskap. Eller…det är ju inte han som väljer utan andevärlden såklart och med tanke på att det finns plats för 400 personer och är slutsålt så vore det väl som att vinna på lotteri om man skulle få chansen att ”prata” med någon vän eller släkting som så att säga vandrat vidare.
Men det är i alla fall nog så spännande att lyssna till vad de andra får för hälsningar och alltid lika fascinerande att höra och se när budskapen som kommer fram träffar de berörda rakt i hjärtat.
En hälsning från någon de saknat enormt, någon de kanske haft dåligt samvete gentemot och inte kunnat be om förlåtelse innan den försvann eller någon som hälsar att ”du hade rätt, det finns något även efter döden” osv!

Så det blir en bra start på min lediga vecka. Nästa måndag börjar jag som vikarie på städ igen och har haft turen att få vara på samma plats på heltid i sex veckor till att börja med. Det känns skönt att slippa ha pressen på sig från arbetsförmedling och a kassan med papper hit och dit och aktivitetsrapporter osv.
Ha det bra så länge!

Britta

Kom på det ordet idag…krogallergi…och kände bara att det var precis rätt diagnos…  :)…det är precis det jag lider av trots att ordet eller begreppet väl inte finns än?   Men ….det är bara att konstatera…jag är överkänslig mot krogbesök!
Jag klarar helt enkelt inte av det. Orkar inte befinna mig i en miljö med massor av människor som ”vimlar omkring”, hög musik och då och då doften …eller rättare sagt stanken av parfym som slår emot en som en intensiv,  kvalmig vägg.
Så nu har jag bestämt mig…nu ska jag sluta att säga ja och gå med på att följa med ut på den typen av platser bara för att inte göra andra besvikna eller för att de ska tycka att jag är så omåttligt tråkig.
För det är nog bara att konstatera att ska jag vara mig själv och lyssna på min kropp och mitt innersta så är jag kanske en omåttligt tråkig person…och då får det vara så! Jag varken kan, vill eller tänker försöka göra något åt det.
Jag gillar verkligen mina kollegor på kyrkogården. Trivs nästan skamligt bra med att jobba med dem och tycker om alla deras olika personligheter på sitt sätt men…nästa gång det blir tal om att gå ut på kvällen och äta och umgås med varandra så tänker jag inte följa med. Den här gången gjorde jag det mest för att jag tyckte att jag borde, för att jag inte hade någon annan ursäkt för att inte följa med och…för att jag helt enkelt inte orkade sitta och förklara varför jag helst inte följer med på sånt som är på kvällstid.
Men den här gången tog jag också ytterligare ett kliv i steget vad det gäller personlig utveckling. Jag konstaterade att det här ska jag inte utsätta mig själv för mer. Det ger mig ingenting och känns som en del av livet som jag redan klarat av och lagt bakom mig.
Jag kan stryka ”kroglivet” från min lista därför att jag känner att jag verkligen är helt färdig med den typen av sätt att umgås.
Låter kanske som att ”Oj..nu har hon nog haft en riktigt blöt krogkväll och är jättebakis” osv…men nej….jag hade egen bil, och lämnade stället redan vid nio och ändå….ändå känner jag att det blev för mycket för min kropp och hjärna.

Så idag har jag mest gått omkring som en ”zombie” …i ett vaccum av huvudvärk, nackvärk och molande känsla ut i armarna. Dels för att hjärnan blir lite smått utbränd av allt det sociala med en massa människor omkring och alla tusentals intryck som kommer emot en under en sån här typ av kväll,  och dels för att jag förmodligen gått och spänt mig i hela kroppen. 

Som tur är så har jag min älskade livskamrat som hjälper mig, som förstår mig och kan t ex ta bort låsningar i nacke och rygg. Det är verkligen guld värt! Så med hjälp av honom och en treo så kunde vi ge oss iväg till Mora en sväng och köpa de knoppar till köksluckorna som fattades.

Tack…för att jag äntligen, helt och fullt har insett det!

Britta

Ja nu har jag (än en gång) bestämt mig för att försöka göra lite mer av det. Att leva i det där berömda nuet och inte tänka så mycket hit och dit.
Och vips så blev livet betydligt mycket roligare!!
Jag och Line tog en höstpromenad i duggregn och lite snålblåst men…har man bara rätt kläder så är det ju bara skönt att komma ut lite.

Och så fick vi ju chansen att träna på att gå med regnkappan vilket hon inte är särskilt förtjust i. Som den känsliga hund hon är så reagerar hon direkt när hon får något på kroppen genom att knappt kunna röra sig. Eller ….hon tror väl i alla fall att man inte kan röra sig.
Ganska praktiskt ändå då det räcker med att bara lägga något över ryggen på henne så står hon blickstilla tills man tar bort det  
Fast nog rör hon på sig ändå med regnkappan men bråttom får hon inte.

Nej sakta sakta går hon och sätter sig gör hon högst motvilligt och i slow motion när man ber henne. Men som sagt. Det är ju en träningssak och om vi ska kunna få henne att bära klövjeväska så är det ju bara att börja träna.

Men efter en ganska lång sträcka med regnkappan på lät jag henne slippa den och ”springa av sig” när vi kommit in i skogen. Älgflugorna verkar äntligen ha dukat under nu så nu är skogen våra marker igen…skönt!

Lyckan över att få springa fritt utan den ”hemska” kappan på sig gick inte att ta miste på. Tjoho vad det gick över stock och sten i skogen och sen ännu snabbare över ängarna.

Vi (eller jag är det väl mest) har ju haft mycket tankar om boendet på senaste tiden och den största funderingen har väl varit på om vi ska bo kvar eller inte? Har vi råd eller inte? Vill vi eller inte?
Men nu känner vi väl båda att varför gå och fundera så och liksom ”skjuta upp” livet. Varför inte leva lite mer här och nu och om vi känner för att förändra något här inne så kan vi väl göra det utan att det är onödigt på något vis.
Jag menar att OM det är så att vi blir tvungna att sälja pga ekonomin eller att det händer något som gör att vi väljer att flytta härifrån så kan det ju inte vara en nackdel om vi gör det lite finare och fräschare under tiden vi bor här i alla fall.

Så nu har Sv börjat med köksluckorna som han pratat om så länge men som jag nog varit den som hindrat mest pga att jag gått och tänkt så negativt och tyckt att ”varför ska vi göra det om vi ändå kanske ska flytta snart” osv!
Ett sånt där dumt, fyrkantigt, tråkigt och bara destruktivt tänkande som jag egentligen är förvånad över att jag ens håller på med när jag så ofta tjatar om att man ska ”tänka positivt” och att vi skapar våra liv med våra tankar och ja…ni vet nog vad jag menar!

Så nu blir det alltså ommålning av köksluckor…

…byte av tråkiga handtag (som jag inte har någon bild på) till fina gammaldags porslinsknoppar…

Ommålning av den tråkiga ”gulaktiga” bänkskivan till den …

…mörkbruna bets vi har på köksbordet.

Och nytt kakel i vitt med fasad kant 10×20 cm som jag tittat på så länge i inredningstidningar och på nätet och som passar så bra i kök med lite gammaldags stil.
Ska bli skönt att byta ut det typ gråblåa kaklet som är nu i 10×10 plattor och som egentligen inte alls stämmer färgmässigt med övriga köket.
Det kommer att bli så bra och så fint när allt är klart. Visst blir det mycket vitt men i och med den mörka bänkskivan och det mörka golvet vi har så kommer det bara att kännas ljust och fint tror jag.

Lådorna får behålla de här fina handtagen som passar bra till de nya knopparna med en ”mitt” i samma färg. Gillar verkligen den här typen av gammaldags handtag.

Så …ja…äntligen händer det något roligt i livet igen…tänk vad bara en liten förändring av ett tankemönster kan göra gott !!

Lika gott som en tallrik äppelpaj nästan…ja fast bara nästan för det är väl något av det godaste man kan äta! I alla fall den här efter receptet ”knäckig äppelpaj” med grädde,sirap, socker och smör i smeten. Rekommenderas verkligen!

Britta 

Ja tänk hur olika syn vi kan ha på livet egentligen. Det som är helt naturligt och ”vardagligt” och till och med trivsamt att göra för den ena kan ses som slit och nödvändigt ont för den andra. Den här helgen har varit en aktiv helg för mig…och inget konstigt med det! Jag fullkomligt älskar att göra saker, att röra på mig, få använda kroppen …ja både kroppen och knoppen förresten.  

Har så länge jag kan minnas gillat att städa, dona, fixa, greja och pyssla med olika saker, både utomhus och inomhus. Inte för att jag är rastlös eller har någon slags oro i kroppen, nej helt enkelt för att jag mår som bäst då, när jag får saker gjorda och får röra på mig.

Men jag kan också…när jag känner mig nöjd…slappa och koppla av ordentligt. Sitta vid datorn, tv n, läsa eller skriva eller till och med lägga mig och sova lite middag är också något jag kan njuta av när jag känner för det. Grejen är den att jag så gott som aldrig gör något som jag tycker är tråkigt och jobbigt, bara för att det är något man bör göra…för att te x gården ska se fin ut för grannarnas skull eller att jag städar enbart för att vi ev får besök osv.

Tror att jag kan jämföra mig lite med en hund som är av den typen som kräver motion för att må bra och vara i balans. När Line fått en rejäl promenad eller varit ute på ett joggingpass med mig så märker man ju hur nöjd hon blir. Först då kan hon riktigt slappna av och fortsätta ta dagen lite som den kommer.

Precis så fungerar nog jag också  :)
Sv däremot har lite svårt för att förstå det här och säger ofta ”men vad du sliter” när jag bara tycker att jag lever livet som jag vill och känner för. Nu har jag väl börjat vänja mig vid att han har den inställningen, men i början blev jag alltid lika förvånad när han nästan verkade tycka synd om mig för att jag ville göra någon av de tusen sysslor som finns att göra när man har hus och gård att ta hand om.
Sliter …är så fel ord som det kan bli för mig om jag nu ska sätta ord på det jag så gärna fyller mina dagar med . Sliter det gör man när man har en massa måsten för t ex ens egen överlevnad. När man måste kämpa med tunga arbeten trots att kroppen egentligen inte orkar. När man aldrig får en chans att koppla av och fullkomligt rasar i säng helt utmattad bara för att sova ett fåtal timmar innan väckarklockan ringer igen och nästa arbetspass börjar.

Så skulle jag inte vilja ha mitt liv…och så skulle jag nog inte klara av att leva heller i längden, även om vi människor orkar så mycket mer än vi tror.

Nej jag sliter inte när jag sköter om min trädgård på helgerna, och jag sliter inte när jag på fredag eftermiddag t om ser fram emot att få städa huset inför helgen…sliter inte när jag lagar mat ,bakar,eller kokar sylt,  bär in ved, tar ut askan eller röjer ur någon garderob, när jag klipper gräs, trimmar eller krattar, packar eklöv i sopsäckar och klipper ner perenner, rensar hängrännor eller kryper ner i pannrummet och fyller på salt i vattenfiltret. När jag rensar grusgång eller skurar av brokvisten, beskär buskar och träd eller rensar rabatter.

Jag sliter inte…..jag LEVER…..
….lever helt enkelt…och uppskattar varje ny dag som jag vaknar och känner att kroppen och knoppen för den delen, fortfarande vill och ser fram emot att få göra det jag mår bäst av .
Att fylla dagarna med liv och inte livet med dagar…

….för mig är det bara livet….helt enkelt!

Britta

En av mina guldstunder på dagen är ju frukosten..såklart…är nog många som känner så, och det allra bästa är när man kan äta den utan att behöva titta på klockan stup i ett.
Att gå upp tidigt en lördagmorgon (6:15 idag) göra i ordning sin frukost, sätta sig på favoritplatsen vid köksbordet och bara glömma att tiden tickar iväg är en lyx som verkligen förgyller tillvaron.

Det är väl så vi människor funkar. Att vi, hur jobbigt, fattigt och eländigt vi än har det, lyckas hitta det där lilla lilla guldkornet i livet som gör att vi hänger kvar.
Vi har våra små stunder och speciella rutiner för dagen som gör att vi trots motgångar och strävsamma liv ändå någonstans lyckas känna livslust och framtidstro.

Oj…hur lät det där nu då? Som om att jag skulle vara en av dem som har det så fruktansvärt kämpigt och jobbigt ?
Nej..räknar inte mig själv till dem precis. Jag är ju en av dem som lever i ett paradis jämfört med så många många miljoners miljarders människor här på jorden.
Bor man i Sverige, har ett jobb, bostad och mat för dagen så har man egentligen inte mycket att klaga på.
Men därmed inte sagt att även vi som lever så har våra motgångar och tunga stunder ibland. Visst är det också många av oss som strävar väldigt i våra liv med jobb som kanske gör oss sönderstressade, jobbiga relationer, krav från omgivningen osv osv och hur jobbigt vi har det är ju beroende på vad man jämför med.
Sen har vi ju olika höga trösklar också för allt då en sak som är jättejobbig för den ena kanske ses som en ”baggis” för den andra.
Men vart vi än bor i världen och vad vi än kämpar med i vardagen, både stort och smått, så tror jag att vi är mästare på att hitta vårt lilla ljus i tillvaron ändå.
Tänker ofta på det när vi tittar på program om olika slags folk i olika delar av världen då man ibland sitter och tänker…men hur kan de klara av att leva sådär? Vart finns glädjen och lyckan i livet och vad är det som får dem att sträva vidare? Hur hittar de meningen med sina liv…osv!
Människor som lever i ett kargt klimat som t ex nomader, eller i någon  nergången torftig stad där allt verkar lortigt, smutsigt, kallt och fuktigt…både utomhus och inomhus, eller de som kämpar så mycket de bara orkar med för att få mat och vatten för dagen.
Då tänker jag ofta….hur orkar de?

Det kan vara bra att titta på den här typen av program ibland bara för att påminna sig om hur j..kla bra vi har det egentligen. Vilken lyx jag har omkring mig dagligen när jag går omkring härinne i mitt varma hus med kylskåpet fullt av mat och både varmt kallt vatten rinnande i kranarna. RENT vatten dessutom, ja till och med i toaletten har vi dricksvatten.
Och igår fick jag ännu en påminnelse om min egen situation då jag som vanligt parkerade bilen vid hemköp för att gå in och handla.
Tyckte väl först att jag slitit lite under veckan då det varit sådär råkallt att jobba utomhus. En kyla som tränger in i märg och ben trots att man packat in sig i så mycket varma kläder som möjligt. Lite extra ont i armen och höfterna efter att ha legat på knä och rensat häckar hela dagarna…..men….så kommer jag där och går, lite småfrusen och trött och får syn på henne som sitter där utanför butiken med sin lilla pappersmugg på marken framför och då tänker jag tyst för mig själv….”skäms på dej Britta om du ens snuddar vid tanken på att du skulle ha ett kämpigt liv!”
Där sitter hon, en ung tjej i kanske 20/25 års åldern på marken, insvept i en tunn fleecefilt och då tänker jag….det där hade lika gärna kunnat vara jag!

Tänker på hur frusna vi känt oss på jobbet den här veckan trots att vi ju ändå får röra på oss och trots att vi har tillgång till varma kläder och dessutom får gå in på rast och äta oss mätta och värma oss ibland. Och så jämför jag det med att sitta sådär stilla på en och samma plats i denna råkyla en hel dag så gott som utan avbrott och ….nej…..fy tusan !
”Kom ihåg att du inte har någonting att klaga över”…tänker jag för mig själv när jag tar upp plånboken och stoppar en tjuga i hennes pappersmugg.
Ett svagt ”tack så mycket” når mina öron och blicken jag möter ser ut som en trött ledsen hundvalps.
Sen går jag in i den varma butiken och handlar mat för helgen utan att behöva fundera på om det finns pengar till det på kontot.
När jag kommer ut igen möter jag åter hennes blick, ler och nickar bara för att jag vill visa att hon också är en människa precis som jag och då får jag ett försiktigt leende och ett tyst ”hej då” till svar och då tänker jag att de av oss svenskar som klagar över tiggare och tycker att de ska köras bort och ut ur vårt land kan bara dra åt…”någonannanstans”.
Sätt er där själva en dag och försök få ihop till ”brödfödan” . Sätt er där på asfalten en grå oktoberdag med endast en tunn fleecefilt som skydd och bara vänta på att någon som går förbi ska ens ge er en blick.
Tror inte att många av oss skulle stå ut särskilt länge.

Men nu får dagens frukoststund vara över tror jag? Tänkte ge mig ut och motionera lite som en bra start på dagen, sen får vi se vad vi hittar på tillsammans?
Sv har ju fortfarande problem med sitt ben så det får väl bli en utflykt med bilen någonstans. Rasmus däremot nöjer sig väl som vanligt med att tillbringa dagen på kökssoffan.
Katter är då otroliga på att kunna göra ”ingenting”!

Ha en bra helg och låt inte vädret hindra er från att vara ute en stund. Har man bara passande kläder och en varm bostad att ”krypa in i” efteråt så är det ju en lyx att få tillbringa några timmar ute i friska luften.

Britta

Ja idag är det söndag och bara för att jag tog en semesterdag i fredags så känns det som om helgen varit otroligt lång.

Inte mycket gjort har det blivit heller förutom den vanliga helgstädningen och lite brödbak och det är väl bara att erkänna att kroppen behöver dessa helger ibland.
Men måste också erkänna att vilodagar är något av det tråkigaste jag vet…nästan i alla fall! Visst kan det vara mysigt att bara ta det lugnt, slöa, slappa, läsa, se på tv, fika, sitta och kolla runt på datorn osv men…nog är våra kroppar gjorda för fysiskt arbete. Våra knoppar också förresten för visst mår man  oförskämt bra psykiskt efter en dag med kroppsarbete.
Och det är väl inget konstigt eftersom fysisk ansträngning gör att det frigörs en massa ”lyckohormoner” i kroppen.

Endorfiner heter det visst, det som utsöndras efter fysisk ansträngning och skapar lycka och vällust. De ni…! Det sänker också stresshormonerna i blodet, lindrar smärta och har till och med visat sig vara effektivt mot depression. Det enda som krävs för att utsöndringen ska starta är att vi höjer hjärtverksamheten. Är väl därför en promenad kan kännas så uppiggande och ge en massa ny energi när man känner sig extra trött och lite ”nere”!

Men men…hur det än är så måste man ju vila någon gång ibland också vilket jag blivit lite bättre på de senaste åren. Helt enkelt beroende på att kroppen ju säger ifrån numera när det blir för mycket kroppsarbete och då är det väl bara att lyssna. Skräcken vore ju att ställa till så att man knappt kan göra något alls och det hör verkligen inte till mina planer för de kommande trettio åren i alla fall.
Målet i mitt liv är ju att leva och vara frisk tills jag blir pensionär och får uppleva känslan av att kunna göra vad jag vill när jag vill. Det måste bara vara den totala lyckan! Och tro inte att jag kommer att få tråkigt, bli rastlös och lida av typ ensamhet…nej då kan jag äntligen ge utlopp för alla tankar och ideér som finns i min lilla hjärna och tråkigt kommer jag inte att ha en enda liten stund!
Och om jag skulle leva ensam då och Sv befinner sig på ”andra sidan” så är jag övertygad om att jag kommer att känna av hans närvaro ändå och djur kommer jag alltid att ha omkring mig så ensamhet är inget som skrämmer mig det minsta heller. Jag trivs ju oförskämt bra med att vara ensam! 

Den här veckans tema i fotoutmaningen är ”monokromt” och som jag förstått det så gäller det att fota enfärgat eller svartvitt för den delen. Det finns ju inställningar på kameran som går under ”fliken” monokrom där bland annat sepia, magenta, blått och grönt går att välja så nu i helgen har jag ägnat mig lite åt att fota med de olika inställningarna, därav bilderna i detta inlägg.

Igår tog jag och Line en promenad ner till Nisses grav då det var hans namnsdag och tanken var då att jag skulle ta en bild med såpbubblor mot timmerväggen på den lilla ladan som står därnere…men som vanligt när jag ska fota såpbubblor så blåste det busiga kastvindar åt alla håll och bubblorna skyndade sig så fort de kunde ifrån den fina bakgrunden. Alltså timmerväggen. Den översta bilden är en av de få jag lyckades få till trots att vi provade alla sidor av ladan i hopp om att det skulle vara skapligt med lä på någon av dem…men icke…bubblorna drog iväg innan jag hunnit släppa ”blåspinnen” och fått upp kameran så den enda nyttan med dem var att Line fick lyckan att hoppa omkring som en galning i luften och försöka fånga dem.

Hon blir som tokig av såpbubblor och kastar sig handlöst för att spräcka dem. Tyvärr så tog jag ingen bild av det vilket ju var ett misstag för kanske hade en sån bild blivit både rolig och lyckad? Men nu valde jag att ta några bilder inomhus senare istället då vädret ju inte var så mysigt igår.
Idag är det heller inget vidare väder men det är väl egentligen bara att vänta. Vi har ju haft en otroligt fin höst ändå!
Men nu ska jag ta och försöka somna om en stund då natten varit ganska fylld av ”sköna” snarkningar från min kära livskamrat, vilket gjorde att jag vid tjugo över fem gav upp och gick upp och gjorde frukost och eldade lite i vedspisen istället.
Mysigt det också men nu är jag ganska trött så någon timmes sömn till behövs nog innan dagen får börja på allvar. Men nu får det vara slut på slappandet i alla fall för där ute väntar en trädgård som behöver lite omsorg. Sv har fått ont i ett ben efter en långpromenad på asfalt i dåliga gummistövlar (konstigt va?)  ;)   så han har inte kunnat göra det han tänkt den senaste veckan. Gräsmattan skulle behövas klippas en gång till men då måste man första plocka upp alla dessa äpplen som fortsätter att ramla ner i hundratal och kratta bort en del av alla eklöv och kvistar innan så nog finns det att göra allt.
Ska klippa ner lite mer perenner också och sen har vi planer på att kapa av syrénhäcken en bit men det behöver jag hjälp med så det kanske får vänta till nästa helg? Har ju en son hemmaboende också som kan vara till nytta.
Men ha det så bra så länge och se till att ”använda” kroppen så att ni får en liten extra dusch av lyckohormoner ibland. Kan behövas nu när vi går mot lite mörkare tider, även om det har sin charm det med med innemys och tända ljus.

Britta 

Är ju med i en fotoutmaning på flickr som en av mina systersöner och min äldste son startat för att helt enkelt få lite mer motivation och inspiration till att fota och nu har den äntligen kommit igång igen efter ett lååååångt sommaruppehåll.
Första temat var ”Bokeh” vilket jag inte hade en aning om vad det innebar, men kort sagt så kan man säga att det är bakgrunden på ett foto.
Om man googlar på bokeh, vilket jag såklart gjorde så fort jag hört talas om det, så får man mest bilder av dessa små ”ljusprickar” oftast cirkelformade, som blir i bakgrunden när man fokuserar på något ”närmare” i bild. Lite suddiga prickar/ fläckar i olika storlek färger och former.
Har aldrig ägnat en tanke åt det här förut men nu när man fått upp ögonen för vilka fina färger och mönster som kan skapas i bakgrunden så är det jätteroligt att experimentera med det.
Bilden ovan, som jag valde att lägga upp i utmaningen, tog jag vid kanten av en tjärn när solen speglade sig i ytan.
Älskar färgerna som blev utav blandningen av vatten, växter, blå himmel och solljus.
Gillar den här typen av fotografi när man inte riktigt vet vad som fotats och vad det ska föreställa men när det ändå blir en vacker bild av det.

Blir så konstnärligt på något vis och ger fantasin lite fart och spelrum vilket är det bästa jag vet. Allt måste inte vara så radrätt, inrutat och förutbestämt jämt!

När man inte har talangen att måla så finns det så otroligt många möjligheter att få till vackra fantasifulla bilder ändå genom foto.
Nåja! Om man är nyfiken på bilder som visar vad som ingår i och räknas som bilder med ”Bokeh” så är det ju bara att som sagt googla på det i bilder eller varför inte gå in på flickr och söka där vilket ger hur mycket bilder som helst att njuta och inspireras av.

Här kommer några av mina andra ”bokehbilder”!

För som jag förstod det efter en del sökande så behöver bakgrunden inte bestå av just dessa tydliga ”prickar” för att bilden ska räknas in i kategorin bokeh. Nej det kan lika gärna vara en bakgrund som harmonierar med eller ger fin kontrast till motivet.

Eller så har man inget särskilt objekt som man fokuserar på utan låter helt enkelt hela bilden vara i oskärpa, vilket jag tycker ger en känsla av en oljemålning. Det här är bara lite torrt gräs med fukt i som reflekteras av solen.

Här ännu en bild med gott om ”prickar”. Gillar att ju mer man studerar bilden desto fler små detaljer upptäcker man. Kan tänka mig att små barn skulle gilla att studera och fantisera kring den här typen av bilder…ja…också jag då förstås….men …det är ju ungefär samma sak  

Men nu är det snart dags för ett nytt avsnitt av Det okända och det är något vi aldrig missar så…ha det så bra så länge !

Britta