lillasysterfix

Ja nu ligger det där på köksbordet och väntar. Nummerlappen och chippet. Nervös?
Jodå…nog känns det allt!!
Har haft ett litet ”krig” som pågått ett tag inom mig nu och det slaget står mellan den tänkande, grubblande människan i mig och den lättsamma ”det fixar sig, det här blir bara kul” människan.
För jag har faktiskt bägge i mig men …tyvärr så är det väl bara att erkänna att det är den lilla ”filosofen” som har övertaget.
Typiskt!
Men men…igår kom jag på en ny taktik och ett nytt tankesätt som jag jobbar med idag.

Jag tänker mig att det här bara är en vanlig dag då vi ska till Mora och träna lite skidor precis som vi faktiskt gjort den senaste tiden. Vi ska till Mora och jag ska åka ca 5 km mer än jag gjort hittills i en enda sträcka. Och var jag totalt slut när jag och äldste sonen kom fram då efter 14 km ?

Nej…jag var ju inte det. så varför skulle 5 km till fullständigt ta knäcken på mig?
5 km på skidor går faktiskt ganska fort…åtminstone om det är en nedförsbacke ibland, och det är det ju. Jag har ju till och med förmånen att redan ha åkt 14 km av de 19 som sträckan är.
Och egentligen så är jag nog inte så nervös för själva åkningen utan helt enkelt att allt omkring ska fungera. Att alla kommer till sin start. Alla bussar hit och dit. Överdragskläder som ska plockas upp. Att man man får i sig mat i lagom tid..osv ..osv!
Tror att alla i laget är överens. Det här blir första och sista stafetten. Nästa år åker vi kortvasan då det bara är från start till mål som gäller .

Det har varit alldeles för mycket tänkande och planerande runt detta lopp och senast igår fick vi ännu en av alla de mindre trevliga överraskningar vi stött på.
Svs son hade plötsligt läst någonstans att skidfodral på bussarna var så gott som obligatoriskt.
Skidfodral?
Ingen av oss har ett sånt och ingen av oss hade lust att lägga ut en massa pengar på det.
Så då var det väldigt nära att vi ställde in. Det kändes lite som ”droppen” ni vet.
Men efter att Sv suttit i telefonkö ca en halvtimme så fick vi klart för oss att..”Ja, vi kommer ju inte att slänga ut er från bussen om ni inte har…men vi ser helst att man har det!”
Så nu kör vi ändå. Utan fodral. Eller ja..ett hittade vi faktiskt ute i ett av våra ”loppisuthus”  :) har ju sagt att det är bra ibland att ha så mycket saker så att man inte vet vad man har!
Så det skickade vi med Svs son som ska ta bussen från Mora till sin startplats och kusinen som tar första sträckan skulle fixa till ett eget av typ sopsäckar så det blir nog bra.
Men nu måste jag hjälpa till med förberedelser och packning!

Ha det bra!

Britta

Älskar dessa morgnar när jag kommer ut i köket, kastar en snabb blick ut genom fönstret bara ”för att” och som man alltid gör utan att kanske tänka så mycket på det…och blicken fastnar på ännu en sådär magiskt vacker soluppgång!

Första tanken som slår en….kameran…snabbt….! Gå ut…?
Njaee?? Inte med tanke på vad jag har på mig…vi bor ju tyvärr inte alldeles ensamma i byn och någon av de andra hundägarna brukar oftast vara ute tidigt. Storprickig morgonrock med brunrödrutig filt lindad runt nedre delen av kroppen (så att det inte ska blåsa in kalluft runt benen) Hm..?
Plan B…?? Gå upp på övervåningen och hitta fönstret med bästa utsikten åt rätt håll! Japp…så får det bli!
Och om man dessutom öppnar fönstret så är det ju nästan samma förutsättningar som att stå där ute och fota. Förutom dessa förbaskade ledningar som såklart går genom luften precis mitt i bästa ”fotofältet”! Men men…tar lilla kameran som det går att zooma riktigt bra med utan att få alltför usel kvalité på bilderna (genom mina amatörmässiga ögon sett alltså).

Går in i rummet…får en misstänksam blick från Samus som ligger där i fåtöljen, kan nästan höra henne tänka ”Jaha och varför kommer du och stör såhär mitt i min sköna sovmorgon”! Säger godmorgon till henne (utan att få något svar såklart) . Ställer mig vid fönstret och känner fortfarande hennes forskande blick i ryggen. Öppnar fönstret och kalluften börjar strömma in. Hör hur det knarrar lite i fåtöljen och förstår att det här inte är så populärt. Samus vill gärna ha sin sovplats för sig själv och vill inte dela den med någon, varken människor, hund eller andra katter. Annars är hon väldigt social och trevlig men sömnen vill hon ha helt i sin ensamhet och går undan nästan direkt om man kommer och lägger sig bredvid henne.
Nåja…nu får hon stå ut med lite sällskap ett tag tänker jag och börjar fota.
Och med dessa bilder tänkte jag bara säga …godmorgon!

Ha en skön söndag…!!

Britta 

Jobbade heldag igår med rumsstäd på ett äldreboende och vaknade idag med sådär förbenat ont i armen. Eller ja…det sitter inte bara i armen när det blir som värst utan i hela skulderbladet och nedåt revbenen vilket gör att det liksom strålar och molar ut i armen.

Det är just det här som har fått mig att vara tveksam till skidåkning och att klara av någon längre sträcka, och just det här som dykt upp i tankarna lite då och då sedan vi bestämde oss för att anmäla till stafetten.
Har flera gånger under året tänkt att ” Tänk om jag får jobb med rumsstäd när jag behöver träna till stafetten, hur ska jag fixa det då?”
Nu var det visserligen bara en dag och förhoppningsvis…(vet att det är förbjudet att tänka så)….så blir det inte mer av den typen av städ för mig under nästa vecka. Vikariatet jag går på, på onsdag är  på en skola och det är helt annan städning. Inte alls lika ensidigt och ”tungmoppat”! 

Idag har vi först ett 17 års kalas att gå på och sen hade vi tänkt oss lite skidåkning på sjön Brossen men just nu känner jag mig inte lika entusiastisk?
Kanske blir att jag bara promenerar med Line istället? Är ju så nära nu med mindre än vecka kvar till stafetten så någon märkbar ökning av konditionen hinner jag ändå inte få till vare sig jag tränar eller inte. Kanske bättre att låta kroppen återhämta sig? Frustrerande det här när jobbet, (som man måste ha för att få ihop till brödfödan) gör att man måste begränsa det roliga man vill göra när man är ledig.  

Men nu ska jag dricka en kopp kaffe och sen är det äntligen dags för mina små livsbladsplantor att få lite mer utrymme åt ”fötterna”! Var ute i ett av våra uthus och hittade den här fina lilla keramikkrukan. Så ibland är det faktiskt bra att ha uthus som är så fulla med ja vad ska jag använda för ord tro? ”Rappel?” …eller det kanske är ett rättviksmålsord? ”bös”?, ”skrammel” ? ”prylar”? …ja ni fattar…så att man inte vet vad man har. Det är lite som att gå på loppis faktiskt när man kommer ut där.
Och roligt är det också när man hittar så perfekt passande saker som den här lilla krukan. Inte för stor och inte för liten för plantorna att ta lite ny ”växtfart” i. För nog kan väl vem som helst se att de vuxit till sig sedan den första bilden jag tog på dem?

Då för lite drygt en månad sen kändes ljuslyktan som en alldeles lagom bostad åt dem. Hoppas nu att de gillar sin nya ”lya”…men det tror jag nog. Med lite ny jord och ännu mera dagsljus så blir det nog full fart på tillväxten….ja?…..om ”mamma” nu kommer ihåg att sköta om dem vill säga?

Britta

Ibland ser det väldigt skönt ut att vara hund eller katt och bara kunna vara i ”nuet”. Vi människor har så mycket tankar som far omkring i huvudet hela tiden. Tankar på vad som hänt under dagen…vad som ska hända under morgondagen, i helgen, en vecka framåt osv!

Ja en vecka framåt är jag nog ganska pirrig vid den här tiden. Kvällen före den stora stafettdagen
Men egentligen är det ju bara inställningen till det som avgör hur nervös man behöver vara. Man kan välja att antingen skrämma upp sig själv med att tänka på vilka problem som kan uppstå, att föret blir uselt, att kroppen och orken sviker en osv osv….eller så väljer man att se det mer som så som det faktiskt är.
Bara ännu en vanlig dag i livet som varken går fortare eller saktare än de andra och som ja…går som den går helt enkelt.
Man vaknar på morgonen, går upp och gör bara sitt bästa. Mer kan man inte heller förresten.
Lyckas det så lyckas det, och skulle det bli fiasko av alltihop så stannar inte planeten för det.

Igår tog vi sista träningsturen till Mora innan stafetten och trots ganska tungt nysnöföre så kändes det helt okej. Jag och äldste sonen åkte de 14 km från Läde till Mora och han var framme på prick en timme medan jag kom ca en kvart senare. Det känner jag mig nöjd med och vet nu lite mer hur och vad jag orkar. Sträckan jag ska åka är 5 km till men det ska nog gå det med  :)

Som sagt så gäller det bara att ha rätt inställning i huvudet. Men det är intressant med skidåkning för när man i ena stunden tror att ”Nej nu ger jag upp, nu orkar jag inte en meter till!” så går det någon minut, kanske kommer lite nedförsåkning och så vips ”Ja men det här går ju bra det, nu orkar jag uppför en backe till!” .
Men något som jag faktiskt gruvar mig lite för är omkörningar. Gjorde mina två första igår då jag kände att de framför gick liiiite för sakta och att jag orkade liiiite mer än dem men fy fas….n vad mycket energi det går åt att kliva ur spåret, ta sig fram och sen dessutom förbi en bit innan man kan kliva i spåret igen.
Huvaligen. Trodde ett tag att jag skulle få ge upp med första omkörningen men , det vore väl lite väl pinsamt? Åka jämsides ett tag och sen…”nej förresten, jag ligger nog bakom dig istället!”
Nej…där går nog gränsen för mig tror jag ?
Sen fick jag också prova på en del riktigt ”magkittlande” nedförsbackar och tack och lov att det är så bra spår där så att det är som att åka på räls, och tack och lov att sikten var så bra så att man såg att ingen ramlat eller så framför en för då hade jag nog inte stått på benen.

Och det bästa med åkningen igår är att det var samma sträcka som jag kör på fredag, ja förutom de 5 första km då. Men det känns väldigt bra att vara lite bekant med terrängen och vet nu att det är väldigt blandat med upp och ner men mest slätåkning.
Det kommer ju förmodligen att hinna börja bli mörkt innan jag är i mål men som tur är så är sista milen ungefär belyst med elljusspår och sen kommer jag såklart ha en pannlampa med som säkerhet också.
Men nu hinner jag inte skriva mer för idag blev det lite jobb för mig.

Ha det gott och ha en bra helg!

Britta

Ja idag var det precis som om vintern kom tillbaka…trots att den ju inte försvunnit än
Men det var faktiskt väldigt nära att den skulle göra det igår.Vaknade på natten av ett spöregn som smattrade mot rutan och då brukar det gå ganska fort med snösmältningen.
Tog verkligen en stund innan jag fattade vart ljudet av regnet kom ifrån. Vad det var sådär mitt i natten?
Sov uppe vilket jag gör mest nuförtiden då Sv fortfarande snarkar en hel del.
Kändes så konstigt att höra ljudet av regn såhär mitt i vintern  och man kunde nästan inbilla sig att det var sommar.

Själv tyckte jag det var jättevackert att vakna till det här men Sv är inte lika nöjd då han har hand om våran skidvallning. Nysnö är tydligen det värsta som finns att valla för och klistret han lade på igår (under en del svordomar över hur förb…t kladdigt det är att hålla på med) måste tydligen bort igen om vi ska åka idag. Och det hade vi tänkt! Till Mora igen i sällskap med äldste sonen som nu lovat att hoppa in och ta Svs plats i stafetten. Känns lite tråkigt såklart att han inte ska åka men samtidigt också som en lättnad. Har ju haft en lite gnagande oro i kroppen över hur det ska gå med hans hälsa om han skulle ställa upp.

Men tänk vilken skillnad det blir på utemiljön på en gång när det kommer lite vitt. Igår stod träden där och såg ut som svarta oklädda spöken och idag ser de ut som rena konstverken.

Vintern är verkligen vacker när den får chans att vara det full ut. Ska ju komma mer snö de närmaste dagarna också och sen kan man ju önska att det blir minusgrader resten av tiden fram till vasaloppet.
Vilket drömläge det vore för alla skidåkare!

Men nu ska jag ta en vinterpromenad med Line så att hon kan stanna hemma medan vi åker skidor. Blir nog mycket hopp, skutt och rull i den nya snön nu  :)

Och tänk att de små livsbladen faktiskt vuxit till sig lite redan. Får nog snart ge dem en lite större plats att ”bo i” än den lilla ljuslyktan. Måste verkligen vara tåliga och tacksamma dessa små då jag kan erkänna att det varit perioder som jag glömt av dem. Eller så har de bara mått bra av att få torka upp ordentligt mellan vattningarna?

Britta 

Idag gjorde vi en tur till Mora och den lilla byn Läde som vasaloppet passerar. Meningen var att vi skulle turas om att åka i spåret och åka med Line längs vägen där, men när vi väl kom fram så visade det sig att Sv inte ville använda sina skidor längs vägen så till slut blev det så att det bara var jag som testade att åka i spåret tyvärr.
Frågade flera gånger om vi inte skulle bytas av så att jag kunde vara hundvakt medan han fick prova skidorna men…är det något jag lärt mig, och som jag säkert nämnt förut så är det att om han har bestämt sig för något så är det bestämt och klart!!

Han är faktiskt snäppet envisare än mig ska jag erkänna.

När vi först kom dit och hade parkerat bilen så var jag dock nära att ”fega ur” när jag såg hur mycket folk det var. En ständig ström av passerande skidåkare av alla de slag och för ett ögonblick …eller ja…lite längre var det nog till och med…tog min introverta sida över och modet och lusten att åka hamnade på noll.
Hur ska jag kunna åka mitt bland alla de där proffsen? Tänkte jag och kände hur tanken nästan svindlade. Plötsligt fick jag en väldig längtan till skidspåren ”hemmavid” …särskilt det på sjön Brossen där man oftast är ensam med hela den stora sjön omkring sig. Det känns tryggt och skönt inombords.
Men men…sen kom det lilla förnuftet man också har fram och påstod att ”Jamen du måste ju kunna åka bland andra också för du tror väl inte att du kommer att vara helt ensam på din sträcka i stafetten”!

Och nej…det var ju sant förstås!?!

Så efter lite ”småångest” och vånda och självklart Svs ”puschning” så knäppte jag fast skidorna på fötterna.
”Men hur ska jag göra när de kommer ifatt mig? ska jag gå ur spåret då?” Frågade jag med lite småpanik i rösten..för det är inte så bara för mig att kliva ur och i spåret hur som helst, balansmässigt alltså.
Men ett tryggt och lugnt ”Nej nej, det är deras uppgift att kliva ur och köra om dig i så fall!”…blev svaret på det och då kändes det ju genast lite tryggare.

Och så bar det iväg…alldeles vid skylten där det stod att det var 14 km kvar till Mora. Och vet inte om det fortfarande var rädslan för och obehaget av alla människor runtomkring som satt i kroppen och gjorde att jag på en gång kände mig lite knäsvag, men efter bara ett par hundra meter trodde jag att jag skulle ramla ihop.
Var så fruktansvärt tung och seg i kroppen så att tanken på att ge upp på en gång var väldigt lockande.

När jag sen efter vad som kändes som en evighet fick syn på nästa skylt där det stod 13 km till Mora trodde jag knappt att det var sant:
1 km…!!!! Hade jag bara åkt 1 km och kände mig färdig för att bäras därifrån på bår????
Ja..det var bara att konstatera, men med hjälp av lite envishet tog jag mig i alla fall fram till skylten och bestämde mig för att vända där.
På tillbakavägen gick det dock lite lite lättare så hoppet om att orka åka några km ökade så smått.

Så till slut lyckades jag faktiskt få ihop en mil bara genom att åka den där kilometern fram och tillbaka…fram och tillbaka…
”Sirapen” i kroppen släppte allteftersom och efter ett tag kändes det inte läskigt med alla de andra åkarna omkring heller. Det körde ju som sagt lugnt och fint om mig i mitten av de två spåren och de få..(typ två gånger tror jag det hände?) som jag lyckades åka ikapp höll en lagom ”hängapåfart” för mig så jag höll mig faktiskt på benen hela tiden.

Kunde också konstatera att 1 km tar ca 5 min för mig så nu har jag åtminstone lite koll på hur jag åker. Alltså varken särskilt fort (vilket jag ju aldrig inbillat mig heller ) eller alltför sakta så det blir nog bra till stafetten.
Ja så det var dagens skidträning och det räckte bra för mig. Tänkte först sluta vid 8 km men Sv antog rollen som hård tränare och lyckades efter lite övertalning få iväg mig på ännu en vända för som han sa…”Tänk vad skönt att veta att du gjort en mil idag också!”
Och det var ju så sant!

Så nu kändes det ju extra bra att kunna skriva ”ännu en mil avverkad” i överskriften.

Och för första gången i mitt liv tror jag, känner jag faktiskt att vintern gärna får stanna kvar i någon månad till…det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva!

Tack Sv för att du införde skidåkningen i mitt liv!    ;)

Britta 

Kikar bara in för att skriva om ingenting?? Om man nu kan göra det? Ibland känner jag bara att jag har lust att skriva men utan den blekaste aning om vad jag ska skriva om? Oftast vill jag ju ha en bild med också men det är inte alltid som jag har något nytt att komma med. Särskilt inte dessa dagar då jag måste göra ”ingentinginlägg”! 

För vad ska man visa bilder på om man inte har något särskilt i tankarna som man vill ”få ut”? 

Men lite sommarbilder kan i alla fall aldrig vara fel. Särskilt inte såhär mitt i vintern!

Dessvärre är det ju bara bilder jag visat förut men förhoppningsvis har dem som ev tittar in här på min blogg hunnit glömma att de sett dem förut  :) . Det lite roliga med den här bilden är dock att jag precis nu faktiskt ..just när jag sitter här och skriver och tittar lite närmare på den plötsligt upptäcker en liten, liten…ja pytteliten skalbagge eller något till vänster om sländan. Eller är det bara jag som har dåliga ögon? Tycker att jag ser ett litet ”kryp” på ett blad som är lite brunrött till färgen (bladet alltså)  och plötsligt ser den lilla sländan ut som en jätteinsekt i jämförelse.
Skoj!!  

Idag har det varit en sån där otroligt seg ”zombiedag” pga att jag gjorde ett försök att sova tillsammans med Sv inatt. Har ju tyvärr fått lov att sova uppe i gästsängen ett tag nu pga hans snarkningar men då och då gör jag mina försök att sova nere vilket jag trots allt helst vill. De morgnar jag ska upp och jobba är det ju nästan ett måste att jag sover uppe men lediga dagar som de jag haft hela den här veckan tar jag gärna ”risken” att få en ganska sömnlös natt bara för att få dels hans sällskap och dels sova i våran underbart sköna säng  :)

För ibland går det nämligen ganska bra och då behöver jag bara putta på honom kanske ett par gånger under natten men…inatt blev det en sån där natt som känns som om jag vaknat var tionde minut ungefär och puffat på, dragit i hans armar, knuffat lite hårdare, dragit i kudden osv.
Visst…jag kunde ha gått upp och lagt mig under natten någon gång men ni vet hur man är på nätterna och hur man tänker att typ.
”Nu sover han nog tyst resten av natten om jag bara flyttar lite på hans kudde!”
Eller!
”Ska bara försöka somna om en gång till, annars går jag upp och lägger mig!”
Och!
” Vad skönt det vore att gå upp och lägga sig i tystnaden, men orkar jag verkligen det? Nej, han slutar nog snarka snart, ska bara vänta en liten stund till!”

Ja sådär håller jag på och till slut är det ju morgon igen.
Så egentligen får jag ju skylla mig själv såklart. Att det blir dagar som denna då man knappt kan tänka klart!!
Sömnen är så himla viktig för oss som är lite extra känsliga…för oss ”hsp:are”. Vi måste verkligen få tid att vila hjärnan och ladda upp energi som ska räcka till en helt ny dag med en massa nya intryck och upplevelser.
Annars hamnar vi i det där ”zombietillståndet” då det känns som om man bara är halvvaken. Reaktionsförmågan funkar knappt och logiskt tänkande samt minne är =0.

Är glad att jag inte behöver vakna till någon väckarklocka imorgon i alla fall.

Så nu ska jag ta och gå upp på övervåningen och krypa ner i den visserligen tysta men tyvärr också alltför tomma, kalla sängen.
Nåja…det kommer bättre tider! När ”någon” kanske tappat lite vikt som nu gör att denne ”någon” snarkar ovanligt mycket.

Sånt är livet!

Ha det bra så länge och sov så gott!!

Britta 

Blev så glad i morse när jag insåg att det var lite dimmigt ute. Hade precis ätit frukost så det passade perfekt att hoppa i overallen och ta en liten runda med Line. Tyvärr så var det en sån där dimma som inte ligger kvar särskilt länge så när vi väl kom ut var den så gott som redan borta. Låg bara några stråk kvar över skogarna längre bort. Får alltid en väldig längtan att gå ut när det är dimmigt. Älskar den där tysta, lugna lite hemlighetsfulla känslan den ger. Skulle tro att det har en hel del med den introverta sidan av mig att göra för det är precis som om man känner sig tryggare och inte så ”exponerad” för omgivningen i dimman. 

Men vi fick ju i alla fall lite friskluft (för temperaturen kändes som typ -15 trots att det var ca-8, har väl med luftfuktigheten att göra?) och alltid finns det något att fota.

Den mäktiga granen som står mitt i byn. Svårt dock att få uppfattningen om hur stor den är såhär på bild. 

Line stannade som vanligt till och tittade drömmande ut över åkrarna där hon brukar få springa lös medan vi går eller åker skidor…men nu var det bara en liten morgonprommis som gällde och då är den här rundan runt byn perfekt. Är väl kanske ca 7-800 meter runt tror jag? En alldeles lagom liten morgonkissarvända för en hund.

Gamla missionskyrkan som inte längre är i bruk. Numer fungerar den som uthus och förråd men kommer ihåg att det var möten där ibland när jag var liten. Jag har konstigt nog aldrig varit in där trots att jag bott i byn hela mitt liv (snart 46 år) men kommer så väl ihåg att det pratades om att det skulle finnas en ”bassäng” där inne.
Då när jag var liten föreställde jag mig en stor bassäng i så gott som hela byggnaden men förmodligen handlade det bara om något litet (kanske nedsänkt) kar som typ ett sånt man döper vuxna i ? Om det nu finns något sådant överhuvudtaget därinne? Vet inte och kommer inte ihåg vem jag hörde det av men kommer mycket väl ihåg känslan det gav att tänka på att man skulle kunna bada i en bassäng därinne. Kändes som något man längtade efter att få uppleva  

Och här ser man spåren efter rådjursmatningen som vår granne har. Märks att det är populärt bland djuren då det på morgnarna när jag passerade  här vid ca 5:10  (de veckor då jag började 5:30) kunde vara upp emot säkert 10-15 rådjur där. En del stod och åt medan andra låg i små grupper och vilade. Känns bra att någon bryr sig så mycket om dem vintertid.

Sen var det skönt att komma in i stugvärmen igen och sitta i köket och lyssna till knäppandet från vedspisen. Fick till och med sällskap på kökssoffan. Något som inte hänt sen hon var liten. Finns en förklaring till det men det hinner jag inte gå in på nu  :)

Älskar morgonsolljuset i vårat kök. Särskilt nu när det nya kaklet är på plats och luckorna nymålade  

Nog får man lite vår och sommarkänslan av solens morgonstrålar på Orkidén.
Och snart står det inte på förrän vi är där!

Måste bara klara av stafettvasan först…och det står inte på heller!!

Hjälp!

Britta 

Något som alltid är lika roligt med att åka ut till okända platser i naturen är just den där överraskningen man kan få när man minst anar och förväntar sig det. Tog ju bilen igår och körde ut på en skogsväg där vi letade en lagom backe för Sv att testa vallor i och ett skoterspår el liknande för mig och Line att promenera i. Hittade snart ett ställe som såg bra ut där vägen lutade nog för ett ”glidvallatest” och med en stig eller kan väl kalla det spår ned i skogen som vi vid första anblicken trodde var ett gammalt skoterspår.

Spåret ledde först nedför en ganska brant backe med tät skog omkring så man såg inte så långt framför sig. Längst ner såg man dock att det ljusnade så man förstod att där blev det något annat. Till en början kunde jag inte riktigt avgöra om det var skoterspår eller inte och efter en stund insåg jag att det såg mer ut som lite trasiga ojämna skidspår.
När vi sen kommit nedför hela backen och ut i ”gläntan” där det ljusnade breder plötsligt ett jättefint skidspår rakt ut på en stor härlig myr ut sig framför oss.

En riktigt överraskning och nog önskade man att man hade haft skidor på fötterna istället för dom stora tunga vinterstövlarna, skidåkarkläderna istället för tjocka ”bylsiga” vinteroverallen.

Men men…det var bara att börja knalla på i snön bredvid spåret för promenera skulle vi ju Line och jag…det var ju bestämt!

Är så vackert med dessa små träd ute på myrarna. Träd som kämpar och kämpar för att växa sig lika stora som sina släktingar i skogskanten men marken är alldeles för sur och blöt så fort går det inte. Men desto finare blir de tycker jag. Nästan lite Japan och ”bonsaikänsla” blir det över dem.

Sen finns det ju faror ute i naturen också…i alla fall för vissa….:)
Det här älgpasset fick sig både en liten utskällning och morrning, plus lite rest ragg på ryggen innan Line vågade sig fram för att nosa på det….

…hon är en riktig ”tuffing” våran vovve!! Känns tryggt att ha någon med sig som skyddar en från älgpass, rotvältor och annat sånt som kan få för sig att gå till attack!?!    ;)

Nej, någon vakthund blir hon nog aldrig men däremot lavinhund skulle hon nog passa som. Älskar att nosa och spåra efter saker och älskar att gräva i både snö och jord.

Två ”Bonsaitallar” på en myr någonstans i Dalarna!

Och tänk om det kunde räcka med såna här skyltar i alla dessa krigsdrabbade länder??

Skjutförbud över hela världen tack!!

Efter att ha gått i ca 20 min var det dags att vända då vi hade ett besök hemma att passa. Långt hann vi inte precis men svettig hann jag bli på att lufsa fram bredvid skidspåret. Det är riktigt drygt när man sådär liksom ”halvsjunker” ner för varje steg man tar.
Så efter ytterligare 20 min var vi framme vid bilen igen.

Och där höll ”vallatestaren” på för fullt….

…åhejåhå….!!!!!   Ser riktigt bra ut det där tycker jag!!!!  

Och här kommer mattes egen ”vantbärare”!

Sen bar det av hemåt för lite lunch och efter det kom jag äntligen mig för med att städa undan ljusslingor och ”juliga” saker utomhus.

Tänkte ta bort granarna också men…se det gick inte Kung Bore med på. De satt fastfrusna som i sten så det får vänta någon månad till.

Mycket sladdar och slingor blir det. En härlig härva att ta itu med nästa gång det är dags.

Alldeles för ”julig” för att hänga framme nu i mitten av februari tycker jag!

Och den här som hänger ute på bron har jag tagit in nu för att sätta andra ”band” i. Ja band är nog en försköning för det är helt enkelt bara vanliga mattslarvsremsor. ”Mattslarv” är nog ett Rättviksmålsord men tror att man förstår ändå? Alltså remsor av gamla kläder och lakan som man väver trasmattor av.

Och till sist en bild på det fina renhornet som vi hittade under semesterresan förra sommaren….vilket fynd!! Så förbaskat vackert och ”kraftfullt” på något vis?

Också en sån där oväntad, härlig överraskning man kan hitta i naturen!

Britta

Älskar lediga vardagsmorgnar då man kan gå och fixa och greja lite som man vill medan man dricker en god kopp kaffe. Frukosten är avklarad och har precis varit ute och fyllt på mat åt fåglarna.
Jag hör ju till de där lite ”tokiga” människorna som faktiskt lägger ut mat år skatorna också. Dom måste ju också överleva vintern och får kämpa precis som alla andra vilda djur för sin överlevnad så varför inte?
Många ser dom som skadedjur som man inte ska underlätta för när det gäller överlevnad och  förökning av men då tror jag inte att man tänker på vilken otrolig nytta de gör också ifråga om att städa upp och hålla rent i miljön omkring oss.
De är ju asätare och minst sagt allätare så inte är det mycket dött och annat avfall som blir liggande länge om skator och kråkor får syn på det.
Och glada är väl vi för det även om de flesta nog inte ens hinner se eller reflektera över en del obehagliga saker som ligger lite här och var innan kråkfåglarna varit framme och städat undan.

Jag tycker i alla fall att de är väldigt vackra också med sin svartvita fjäderdräkt som skiftar i både grönt och lila när solen ligger på. Sägs ju att kråkfåglar även hör till de mest intelligenta och nog är det roligt att se hur de kommer svävande från ingenstans när jag slängt ut lite mat i form av gammalt bröd och ostkanter och visslar på ett speciellt sätt varje gång.

De har definitivt lärt sig att det är ”matsignalen”  :)
Känns roligt att ha den kommunikationen med dem.
Jag matar dem när de har svårt att hitta annat och de städar undan ”råttlik” och annat som katterna lämnar efter sig här ute på gården.
Bra affärsöverkommelse tycker jag.

Idag är det lite allt möjligt som ska fixas och så ska vi hinna med lite skidträning för Sv och promenad för mig och Line.
Jag har åkt ca 2 mil i helgen (sammanlagt alltså) så idag får nog armar och axlar vila lite. Men då finns det ju en som blir lite extra glad…

…över en promenad med full uppmärksamhet!

Vi kan ju tyvärr inte ha med Line varje gång vi tränar skidor då vi åker i kommunens spår där det är hundförbud så ibland får hon finna sig i att stanna hemma medan vi klär på oss och packar in skidor och ryggsäck i bilen.
Orättvist tycker hon säkert då hon ju vet att vissa gånger får hon följa..som när vi åker på sjön där hon kan vara med.
Men sånt är livet som hund och i det stora hela har hon det så bra ändå så lite ”ensamträning” skadar inte heller.

Så nu ska jag ta och stoppa i mig en talrik gröt innan vi packar bilen och drar iväg någonstans där Sv kan testa lite olika valla på sina skidor och jag och Line kan upptäcka lite nya vandringsmarker.

Ha det gott så länge!

Britta