Idag gjorde vi en tur till Mora och den lilla byn Läde som vasaloppet passerar. Meningen var att vi skulle turas om att åka i spåret och åka med Line längs vägen där, men när vi väl kom fram så visade det sig att Sv inte ville använda sina skidor längs vägen så till slut blev det så att det bara var jag som testade att åka i spåret tyvärr.
Frågade flera gånger om vi inte skulle bytas av så att jag kunde vara hundvakt medan han fick prova skidorna men…är det något jag lärt mig, och som jag säkert nämnt förut så är det att om han har bestämt sig för något så är det bestämt och klart!!
Han är faktiskt snäppet envisare än mig ska jag erkänna.
När vi först kom dit och hade parkerat bilen så var jag dock nära att ”fega ur” när jag såg hur mycket folk det var. En ständig ström av passerande skidåkare av alla de slag och för ett ögonblick …eller ja…lite längre var det nog till och med…tog min introverta sida över och modet och lusten att åka hamnade på noll.
Hur ska jag kunna åka mitt bland alla de där proffsen? Tänkte jag och kände hur tanken nästan svindlade. Plötsligt fick jag en väldig längtan till skidspåren ”hemmavid” …särskilt det på sjön Brossen där man oftast är ensam med hela den stora sjön omkring sig. Det känns tryggt och skönt inombords.
Men men…sen kom det lilla förnuftet man också har fram och påstod att ”Jamen du måste ju kunna åka bland andra också för du tror väl inte att du kommer att vara helt ensam på din sträcka i stafetten”!
Och nej…det var ju sant förstås!?!
Så efter lite ”småångest” och vånda och självklart Svs ”puschning” så knäppte jag fast skidorna på fötterna.
”Men hur ska jag göra när de kommer ifatt mig? ska jag gå ur spåret då?” Frågade jag med lite småpanik i rösten..för det är inte så bara för mig att kliva ur och i spåret hur som helst, balansmässigt alltså.
Men ett tryggt och lugnt ”Nej nej, det är deras uppgift att kliva ur och köra om dig i så fall!”…blev svaret på det och då kändes det ju genast lite tryggare.
Och så bar det iväg…alldeles vid skylten där det stod att det var 14 km kvar till Mora. Och vet inte om det fortfarande var rädslan för och obehaget av alla människor runtomkring som satt i kroppen och gjorde att jag på en gång kände mig lite knäsvag, men efter bara ett par hundra meter trodde jag att jag skulle ramla ihop.
Var så fruktansvärt tung och seg i kroppen så att tanken på att ge upp på en gång var väldigt lockande.
När jag sen efter vad som kändes som en evighet fick syn på nästa skylt där det stod 13 km till Mora trodde jag knappt att det var sant:
1 km…!!!! Hade jag bara åkt 1 km och kände mig färdig för att bäras därifrån på bår????
Ja..det var bara att konstatera, men med hjälp av lite envishet tog jag mig i alla fall fram till skylten och bestämde mig för att vända där.
På tillbakavägen gick det dock lite lite lättare så hoppet om att orka åka några km ökade så smått.
Så till slut lyckades jag faktiskt få ihop en mil bara genom att åka den där kilometern fram och tillbaka…fram och tillbaka…
”Sirapen” i kroppen släppte allteftersom och efter ett tag kändes det inte läskigt med alla de andra åkarna omkring heller. Det körde ju som sagt lugnt och fint om mig i mitten av de två spåren och de få..(typ två gånger tror jag det hände?) som jag lyckades åka ikapp höll en lagom ”hängapåfart” för mig så jag höll mig faktiskt på benen hela tiden.
Kunde också konstatera att 1 km tar ca 5 min för mig så nu har jag åtminstone lite koll på hur jag åker. Alltså varken särskilt fort (vilket jag ju aldrig inbillat mig heller ) eller alltför sakta så det blir nog bra till stafetten.
Ja så det var dagens skidträning och det räckte bra för mig. Tänkte först sluta vid 8 km men Sv antog rollen som hård tränare och lyckades efter lite övertalning få iväg mig på ännu en vända för som han sa…”Tänk vad skönt att veta att du gjort en mil idag också!”
Och det var ju så sant!
Så nu kändes det ju extra bra att kunna skriva ”ännu en mil avverkad” i överskriften.
Och för första gången i mitt liv tror jag, känner jag faktiskt att vintern gärna får stanna kvar i någon månad till…det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva!
Tack Sv för att du införde skidåkningen i mitt liv! ;)
Britta
Det är tydligt det
Men tack Göran
och ja just det! Är ju detsamma för dig att det är din sambo som infört skidåkningen. Inte så förvånande kanske då våra liv ju många gånger tycks ha följt samma mönster!?! Har sagt det förut men säger det igen. Vi valde nog ”samma kurs” här på jorden den här gången 
Starkt jobbat Britta. Förstår hur tufft det var om det var första gången. Har själv varit där. Men som sagt så är det inte så farligt för de finns de som är betydligt bättre än dig men det finns precis lika många som är betydligt sämre. Så du behöver inte alls skämmas.
Och visst är det tur att vi har våra sambos som introducerat skidåkningen i våra liv