Det har jag ju förstått…men det är ju inte säkert att jag hamnar här i Sverige nästa gång då jag kanske har en helt annan ”läxa” att lära, erfarenhet att göra eller hjälpa någon annan att växa på en helt annan plats i världen.
Och om man tänker så, så känns det inte så helgalet att man så gott som bestämt att ställa upp i vasastafetten nästa år 
Varför inte?
Varför inte passa på att uppleva även en sån sak? Man ska ju använda sin tid och kropp här under sin stund på jorden.
Var på min systersons 18 års kalas igår som vi (jag, Sv, mina två systrar och en kusin) började diskutera att man skulle ha upplevt ett skidlopp.
Vi pratade om lite olika lopp som tjejvasan, Engelbrektsloppet….mm men tjejvasan är ju bara för just tjejer så där skulle inte kusinen och Sv få vara med…Engelbrektsloppet är ganska snöosäkert så det blev också uteslutet.
Efter en stund slog det mig….jamen vasastafetten då! Det måste ju vara det roligaste. Inte så långt för varje person och med en ”lagkänsla” att stötta sig emot.
Och vips…så hade vi nog nästan bestämt det.
Så nu finns det två sätt att välja att se på det hela, det ena är!
”Hjäääälp, hur ska vi klara det här…nej det är omöjligt och alldeles för jobbigt!”
Eller!
”Tjoho, va kul det här ska bli! Vilken upplevelse och erfarenhet och vilken motivation för att hålla sig i form!”
Och det roligaste av de alternativen måste ju vara det senaste
Idag är det ju vasaloppet och på senare år har det blivit lite av en tradition att starta dagen vid tvn med frukost i form av te och rostat bröd.
Mysigt och gott och kul att ha den här söndagen att se fram emot såhär i vårväntanstider.
Har alltid haft vasaloppet lite som en milstolpe och märkesdag för att ens kunna börja tänka vår och i år har tiden gått så fort så att jag knappt hunnit längta.
Ha det gott!
Britta