Ja så här såg det ut när jag i höstas gjorde sista besöket för året hos Nisse. Min kära gamla vän som hann komma in på sitt artonde år innan sjukdom gjorde att jag var tvungen att inse att vår tid tillsammans var över.
Det var mitt livs absolut tyngsta beslut och än idag kan jag sakna honom så att det värker i bröstet. Kommer aldrig att glömma honom, min andra katt som jag fick strax efter att min första katt (Tigern) blivit påkörd och förlamad och därmed fick lov att avlivas.
En ung Nisse som somnade tryggt på min ”bakdel” efter vår första dag tillsammans. Jag var tolv år då och kunde nog aldrig föreställa mig att han skulle finnas i mitt liv fram till mitt trettionde år.
Nisse var en sådan där genomsnäll och klok katt. En god vän som alltid lyssnade, sov hos mig varenda natt och kom alltid och tröstade med sitt lugna spinnande när han kände att man var ledsen.
Även när jag var bortrest fanns Nisse med i resväskan, (i alla fall som ett inramat foto).
När jag sedan flyttade hemifrån följde Nisse med, visserligen bodde vi kvar i samma by men han förstod att det nya huset var hans hem och jag kan inte komma ihåg att han envisades med att springa tillbaka dit vi bodde innan.
Efter något år skaffade vi Rasmus och Nisse tog emot honom som om det vore den naturligaste sak i världen. De sov tillsammans och Nisse kom till och med hem med halvdöda byten som han lämnade över till Rasmus, antagligen i hopp om att han skulle lära sig att jaga.
Nu har det gått nio år sedan vi tog farväl men jag kan fortfarande känna hans lilla huvud mellan mina händer och den sista kyssen jag gav honom på hjässan innan vi skildes åt för gott.
I alla fall för den här livstiden.
Kommer ihåg att jag i alla fall viskade ”hej då och tack för allt vännen, vi ses snart igen” och inte ”ses aldrig mer”, för det är jag helt övertygad om att när det är dags för mig att gå över till andra sidan finns Nisse där och väntar på mig 
Britta