Ibland ser det väldigt skönt ut att vara hund eller katt och bara kunna vara i ”nuet”. Vi människor har så mycket tankar som far omkring i huvudet hela tiden. Tankar på vad som hänt under dagen…vad som ska hända under morgondagen, i helgen, en vecka framåt osv!
Ja en vecka framåt är jag nog ganska pirrig vid den här tiden. Kvällen före den stora stafettdagen 
Men egentligen är det ju bara inställningen till det som avgör hur nervös man behöver vara. Man kan välja att antingen skrämma upp sig själv med att tänka på vilka problem som kan uppstå, att föret blir uselt, att kroppen och orken sviker en osv osv….eller så väljer man att se det mer som så som det faktiskt är.
Bara ännu en vanlig dag i livet som varken går fortare eller saktare än de andra och som ja…går som den går helt enkelt.
Man vaknar på morgonen, går upp och gör bara sitt bästa. Mer kan man inte heller förresten.
Lyckas det så lyckas det, och skulle det bli fiasko av alltihop så stannar inte planeten för det.
Igår tog vi sista träningsturen till Mora innan stafetten och trots ganska tungt nysnöföre så kändes det helt okej. Jag och äldste sonen åkte de 14 km från Läde till Mora och han var framme på prick en timme medan jag kom ca en kvart senare. Det känner jag mig nöjd med och vet nu lite mer hur och vad jag orkar. Sträckan jag ska åka är 5 km till men det ska nog gå det med :)
Som sagt så gäller det bara att ha rätt inställning i huvudet. Men det är intressant med skidåkning för när man i ena stunden tror att ”Nej nu ger jag upp, nu orkar jag inte en meter till!” så går det någon minut, kanske kommer lite nedförsåkning och så vips ”Ja men det här går ju bra det, nu orkar jag uppför en backe till!” .
Men något som jag faktiskt gruvar mig lite för är omkörningar. Gjorde mina två första igår då jag kände att de framför gick liiiite för sakta och att jag orkade liiiite mer än dem men fy fas….n vad mycket energi det går åt att kliva ur spåret, ta sig fram och sen dessutom förbi en bit innan man kan kliva i spåret igen.
Huvaligen. Trodde ett tag att jag skulle få ge upp med första omkörningen men , det vore väl lite väl pinsamt? Åka jämsides ett tag och sen…”nej förresten, jag ligger nog bakom dig istället!”
Nej…där går nog gränsen för mig tror jag ?
Sen fick jag också prova på en del riktigt ”magkittlande” nedförsbackar och tack och lov att det är så bra spår där så att det är som att åka på räls, och tack och lov att sikten var så bra så att man såg att ingen ramlat eller så framför en för då hade jag nog inte stått på benen.
Och det bästa med åkningen igår är att det var samma sträcka som jag kör på fredag, ja förutom de 5 första km då. Men det känns väldigt bra att vara lite bekant med terrängen och vet nu att det är väldigt blandat med upp och ner men mest slätåkning.
Det kommer ju förmodligen att hinna börja bli mörkt innan jag är i mål men som tur är så är sista milen ungefär belyst med elljusspår och sen kommer jag såklart ha en pannlampa med som säkerhet också.
Men nu hinner jag inte skriva mer för idag blev det lite jobb för mig.
Ha det gott och ha en bra helg!
Britta