Helt plötsligt fick yngste sonen (visserligen 20 år nu men ändock min yngsta) för sig att han skulle åka till England alldeles själv. Ganska oväntat och överraskande måste jag säga. Han kom ner en dag uppifrån sitt rum och meddelade att han hade bokat en resa till England en vecka. Han har gått om gymnasiet och har ett år kvar nu och med tanke på att terminsstarten nu närmade sig och att han faktiskt inte gjort något särskilt på hela sommaren så fick han en idé om att han skulle resa någonstans innan skolan började. Någon som ville följa med hade han inte. så ville han komma någonstans så fick det bli på egen hand.
Många tankar började kretsa runt i mammahjärnan. Både …vilken bra idé, det tycker jag att du ska göra, det blir en bra erfarenhet och utvecklande för dig…och ….hjälp. hur ska du klara det alldeles på egen hand, tänk om du inte kommer på rätt plan, rätt tåg, hittar fram till orten/huset du ska bo i. (Han hade bokat ett privat boende i ett rum hemma hos en dam på en liten ort med 1000 innevånare). Naturligtvis uttalade jag inte mina farhågor högt utan försökte hålla en lugn och förnuftig attityd till hans oväntade idé. För innerst inne så jublade jag också, tyckte att han var så himla duktig och modig som ville ge sig in i detta helt själv. Inte ens jag skulle nog fixa en sån resa själv med bokning av biljetter, boende,tågbyten,flygincheckning, tågåkande igen osv osv. Men tack och lov så verkade han själv inte se några som helst hinder. Det fixar sig…var hans inställning …och då gör det ju det!!
I onsdags var det dags. På eftermiddagen skulle tåget gå från Rättvik till Arlanda så jag sa hej då kvällen innan …med en hel skock fjärilar som snurrade runt i magen… 
fast det sa jag inte heller såklart!
Tack och lov så ringde han när han kommit till flygplatsen för att tala om att han checkat in och snart skulle gå på planet som skulle ta honom till ?? har glömt vad flygplatsen hette??? Gatwick kanske eller Portwick?? Nåja! Det var det jag fick veta då i alla fall och visst kändes det väl ganska lugnt då att han kommit till rätt plan osv. Kvällen gick och det blev läggdags. Gick och lade mig och hade honom hela tiden i mina tankar, samtidigt som jag också försökte få mig själv att inse att …det kommer att gå bra, han är 20 år, vuxen och klarar sig själv.
Somnar till slut och efter ett par timmar….ringer telefonen…klockan var nu ca 12 00 på natten här! Jag vaknar på en sekund, sliter åt mig telefonen och ser att det står Abbe på displayen. Hjärtat klappar hårdare och magen sätter genast igång att knipa (precis som den alltid gör när jag blir orolig och nervös över något). Ja…svarar jag så gott jag kan med nyvaken skrovlig röst och hjärtat hörs nästan eller känns som om det sitter betydligt längre upp än vanligt..i halsen någonstans typ. Hej det är Albin, jag är framme nu…..lättnaden just då går ju inte att beskriva…å, hej Abbe hur har det gått….han hör nog att jag låter nyvaken och säger genast….jo det har gått bra, väckte jag dig förresten (skrattar till som om han tycker att han kanske borde ha tänkt på att jag låg och sov vid den här tiden) ….ja men det gör inget, jag är så glad att du hör av dig , skyndar jag mig att svara, för han hade gärna fått ringa en gång i timmen känns det som.
Börjar känna mig lite lugnare nu ända tills han säger….ja nu ska jag bara ta mig dit jag ska bo, jag ska ta ett tåg och sen byta till ett annat innan jag är framme, vi får se hur det går och om jag hittar…..och det är nu den där fruktansvärt obehagliga känslan tar tar i mig.
Dels är det ju natt och jag är alldeles nyvaken, sen är det kolsvart ute vilket jag förstår att det såklart är hos honom också. Och inte nog med det…i nästa sekund bryts samtalet också. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag inte försökte ringa upp honom igen, ville väl inte verka alltför ”hönsmammig” eftersom jag vet att det kan irritera honom. På natten är man inte så klartänkt heller och allt känns bara så himla allvarligt. Blir tvungen att göra ett akut toalettbesök och tänker när jag sitter där…hur i hela friden ska jag kunna sova nu?
Går tillbaka till sovrummet och kryper ner i sängen. Tankarna mal på….varför bröts det? Hände det honom något? Hur ska han hitta fram från tågstationen till huset han ska bo i mitt i mörkret? Och känslan som kommer över mig går inte att beskriva riktigt. Där ligger jag mitt i natten och kan inte göra någonting för att hjälpa min son om han skulle behöva det. Därute i världen, i mörkret någonstans på en stor flygplats befinner sig min ”lilla” Albin utan sällskap och ska ta sig till en ort och ett hus han aldrig varit. Kan närmast beskrivas som en svindlande känsla tror jag. Känslan av att vilja flyga dit och ta hem honom igen, hem till tryggheten, skydda honom från allt eventuellt ont som det finns så mycket av i världen idag. Alla farliga människor som inte mår bra och kanske till och med njuter av att ge sig på andra? Han ensam och kanske lite ”naiv” i sitt sätt att se på omvärlden, för han är ju inte precis resvan.
Ja det var en känsla som jag helst inte upplever igen. Som att befinna sig i en verklig mardröm där man inte kan påverka alls. Tankar på och bilder av honom när han var liten avlöser varandra och jag tar faktiskt och ber en stilla bön. Ber alla skyddsänglar, vägledare och guider han har med sig att bevaka honom extra noga..och efter det lättar faktiskt känslan något. Tar det som en bekräftelse på att …det gör vi ….vi är med honom, var inte orolig.
Sen följde en orolig natt med fler toabesök och en ganska tung morgon när väckarklockan ringde och jag till slut lyckats sova någon timme. Åkte till jobbet med huvudet fullt av tankar på honom. Försöker att bara tänka lugnt och förnuftigt. Allt har gått bra och han kom fram till slut. Han ligger och sover nu och hör av sig när han vaknat osv osv. Framåt frukost vid nio kunde jag inte hålla mig längre. Skickade ett sms om att han väl kunde höra av sig när han vaknat, om så bara med en lite smiley så att jag vet att han är okej. Väntade sen i över en timme på svar. Till slut kom det i form av frptstsks….alltså bara en massa obegripliga bokstäver. Efter all spänning och oro blir jag nästan förbannad. Svarar..skärp dig…men med en glad smiley för att inte han ska tro att jag är arg på riktigt…fortsätter sen….jag vill ha ett svenskt ord från dig och adressen du bor på OM det skulle hända dig något…väntar på svaret som blir….seriööst…!.Puh! Förstår precis vad han menar med det…fritt översatt betyder det…men snälla morsan sluta oroa dig nu, jag har det bra och allt är okej. Det var det bästa sms jag fått på länge, :) ett enda ord som ändå sa så mycket.
Ännu lite senare ringde han i alla fall och meddelade att det gått bra att ta sig fram till orten och huset. Hade tagit google maps till hjälp och gått igenom en skog bla …huvaligen tänkte jag…gått genom en skog själv mitt i natten någonstans i England…det hade jag heller aldrig vågat!!
Tack och lov för att han hade sina skyddsänglar med sig :)
Britta