Lite svårt att fatta att ens yngsta son fyller 20 år!!? Tänk hur konstigt detta med tid kan vara! Händelser för kanske ett eller två år sedan kan kännas vida avlägsna..medan dessa 20 år som gått sedan vi kom hem från BB för andra och sista gången inte tycks ta någon plats alls i tideräkningen.
Satt och blundade i soffan igårkväll och minns hur det var att komma hem med sin andra son. Så annorlunda emot den första då man var så osäker, ovan och nästan kände sig rädd för att åka hem med. ”Skulle jag/vi nu ta hand om denna lilla varelse, lilla människa…ett eget litet liv som nu låg i våra händer?” Ja det var en lite hisnande känsla även om det mest såklart kändes positivt och fantastiskt. Men han skrek en hel del den första, vilket efter tre veckor visade sig bero på ett begynnande ljumskbråck som slutade med en operation som ju i sig blev en stor påfrestning för ett par unga nyblivna föräldrar (jag 22 och han 25) .
Nåja…det var den första det. Sen nästan ett par år senare var det dags för nummer två och den gången kände man sig betydligt lugnare från start.
Och vilken lugn bäbis han var sen. Sov,sov och sov. Redan första natten hemma sov han 5 timmar i sträck. Något vi knappt trodde var sant och att bäbisar ens kunde göra med tanke på vår tidigare erfarenhet.
Vaknade av att hans pappa faktiskt väckte mig och viskade. ”Du…lillgrisen har sovit i fem timmar!”
Detta är ett typiskt exempel på hur olika tiden kan upplevas för dessa ord och detta tillfälle kan jag hur lätt som helst återuppleva i minnet. Som om det vore igår.
Minns känslan, minns stämningen i rummet och ja allt som var under just den här stunden. Konstigt det där med tid!
Och nu helt plötsligt så är den där ”lillgrisen” 20 år!!!
Betyder det att jag är 20 år äldre också? Känns inte så i alla fall.
Jo fysiskt kanske ibland…men inte i sinnet.
Så idag har vi ett 20 års kalas att ta itu med. Ska ge mig på att göra en chokladtårta för första gången då 20 åringen önskat det..och eftersom vi har 20 som gräns för att få kalaset ordnat av mamma här i släkten så är det väl bara att göra sitt bästa. :)
Sen anses man som vuxen och får fixa kalas och inbjudningar själv. Allt måste ju ha en gräns och annars inser man väl aldrig att ens ”barn” blivit stora.
Men nu har jag inte tid med detta skrivande mer. Har en hel del att fixa med!
Ha det gott!
Britta