”Jag längst ner till vänster”
Om jag inte minns fel så var det lika förra året…och kanske till och med året innan? Inga påskkärringar som knackade på och ville lämna söta egenhändigt ”ihopknåpade” påskkort med motiv som får det att knipa i hjärtat på en.
Minns själv när man satte sig med kompisarna, ritblock, pennor och sax för att få till några fina kort att lämna i gårdarna man skulle till. Och det var ganska många så man visste vilket jobb man hade framför sig. 
Den enklaste varianten var att rita en kyckling med pratbubbla som sa ”Glad påsk!” Men ibland ansträngde man sig lite extra och fick till en vas med påskris och till och med olikfärgade fjädrar i , eller en påskkärring som flög på en kvast på väg till Blåkulla men det var mest i början av ritandet som man lade ner så mycket jobb. Framåt slutet var det kycklingar på löpande band som gällde för att man var ivrig att bli klar någon gång.
En del gårdar såg man fram emot att gå till och andra gruvade man sig lite för. Åtminstone jag som var lite blyg och försiktig, trots att det ju aldrig var jag som var den som knackade på eller gick in först. Skulle aldrig falla mig in att våga det. De första åren var ju systrarna med och det var enkelt och självklart att någon av dem ”tog kommandot” och sen när de ”vuxit ur” påskkärringskläderna och ansåg sig vara för stora för sånt, så såg jag till att någon kompis eller kusin som var både tre och fyra år yngre än mig men inte led det minsta av blygsel gick först och knackade på.
Kommer ihåg spänningen när man sträckte fram sitt noga utvalda kort för att först höra deras förtjusta reaktioner över hur fina de var och sedan säga ”då ska vi se om vi har något gott åt er då” eller ” och så vill ni väl ha lite godis också?” eller till och med ””jag vet inte om vi har något gott åt er men en liten slant kan ni väl få!”
Bästa reaktionen fick man alltid hos Emil och Karin ett äldre par som alltid var så snälla och verkade ärligt imponerade av påskkorten de fick. Åtminstone Karin som snudd på lät som om hon var nära till gråten när hon beundrade både oss och korten.
”Meeen så fina ni är och oj vilka fina kort ni har ritat, ojojoj vilka fina påskkärringar” osv! Och Emil satt på en stol eller kökssoffan, log och nickade och höll med på sin lite skrovliga stockholmska medan han tuggade på sitt tuggummi eller vad det var för något? Kommer ihåg att han alltid hade något för sig med munnen i alla fall.
Gissa om man kände sig stolt och uppskattad. :)
Nåja…det var på den tiden det. Nu verkar det som om påskkärringarna är på utdöende för här har det inte varit några på minst ett par år nu. Kanske är det på väg att försvinna ? Eller så tar sig/har föräldrarna inte tid att engagera sig i utklädning och liknande? Eller så är det bara så att det just nu inte finns så många barn häromkring som är i den bästa påskkärringsåldern?
I alla fall så pyntade jag lite utomhus igår och började med att göra i ordning påskpresenten till syrran som håller i släktmiddagen idag.
Blev mest nöjd med mitt ”fågelbo” innehållande marsipanägg :) Ser riktigt verkligt ut tycker jag!
Sen fick det bli lite påskliljor i korgar och ….
”Mattslarv” (matttrasor på Rättviksmål) på kvastarna såklart :) och…
…ris med ”naturliga” fjädrar i .
Fjädrarna kommer från vackra Alice och min kära oförglömliga tupp Hugin som nu tyvärr blivit offer för något rovdjur.
Hela hans ”nya” flock där i Bollnäs som han flyttade till, försvann en natt och bara några fjädrar och ett hönshuvud fanns kvar på morgonen. Så sorgligt slut för honom och hans tjejer men han hade i alla fall levt det perfekta ”tupplivet” och skulle nog fylla sex eller sju år i år så nu får man väl tänka på att han är på andra sidan tillsammans med alla sina ”före detta” fruar igen.
Till exempel lilla Freja av rasen Dvärgkochin som fick något problem med lungorna och andningen och en dag låg död i hönshuset.
Och Idun såklart..den mycket speciella höna som jag aldrig förr eller senare haft maken till. Så tam, klok och orädd.
Köpte lite penséer på Granngården också. Kunde inte låta bli trots att jag inte brukar sätta ut dem förrän till sista april. Men varför måste man alltid göra som man brukar? Man ska ju leva i nuet sägs det
Det blev så många penséer ( tre sexpack för 100 kr) så att det räckte till att fylla gröna baljorna också :) kul att redan ha det lite fint utomhus också.
Och till sist….en tussilago som jag och Line hittade under en promenad häromdagen…jippie..NU är det verkligen vår…..!!!!
GLAD PÅSK !!!!
Britta