Eller kanske borde skriva, förväntningar om drömmar! För det var längesedan jag upplevde en så stark fullmåne som nu ikväll då vi åkte hem ifrån bion, och fullmåne innebär alltid händelserika, betydelsefulla drömmar med stark verklighetskänsla för mig.
Stor, rund, vit och med ett närapå bländande sken, följde den som vanligt med hela bilturen hem. Kunde inte ta ögonen ifrån den och önskar att jag hade haft kameran med, men övriga passagerare hade nog inte varit så intresserade av att stanna till för att fota 
Ibland känner jag mig ganska ensam om mitt sätt att se och tänka på saker, till och med när jag umgås med mina närmaste. Nu var det jag, min sambo, min syster, hennes sambo och deras 11 årige son som åkte med i bilen och visst konstaterade de andra också att det var en stark fullmåne, men sen tänkte de nog inte så mycket mer på det utan pratade vidare om andra saker.
Har lite svårt att förstå och sätta mig in i hur de tänker ?
Eller är det jag som tänker lite konstigt, ovanligt djupt och onödigt mycket?
För hur kan man bara titta på månen, konstatera att ”oj vad den var stor och rund och lyste starkt ikväll” , och sedan bara ”släppa” tanken på den?
Visst, det händer ju en gång i månaden och är väl förmodligen inte sista gången man ser den men ändå……..?
Kanske är min ”Nalle Puh hjärna” som gör att jag behöver lite mer tid på mig för att ta in och bearbeta intryck först innan jag går vidare och pratar om vardagliga saker, för som vanligt så kände jag att jag liksom fastnade med blicken på månen och gled in i fantasins värld, medan de andras prat hördes som på avstånd.
Den enda som hörde och höll med mig när jag sa ”titta, det ser ut precis som om den åker med oss” var väl 11 åringen, och som för det mesta på våra ”släktträffar” vid födelsedagar och högtider så känner jag att jag mer delar barnens tankesätt än de vuxnas.
Har i många år drömt om att skriva en barnbok och kanske borde jag försöka omsätta den tanken till handling ?
Men som sagt, drömma är jag bra på, både när det gäller dag och nattdrömmar, men att sen göra verklighet av alla tankar som finns inom mig är en helt annan sak. Då blir jag feg, tar ett steg tillbaka och flyr in i fantasins värld igen
Verkligheten kan vara ganska läskigt, särskilt när det gäller att få personlig uppmärksamhet.
Har jättesvårt för det, och skulle nog trivas bäst med att gå omkring och vara osynlig om man kunde välja det.
När släkten samlas umgås jag för det mesta mer och hellre med barnen, än att jag sitter med de vuxna och diskuterar jobb, hårfrisyrer och de senaste gympatrenderna
Här är det jag och en av mina systerdöttrar som tar vara på en av livets guldstunder ute i gröngräset vid stugan i Klitta fäbod som vi brukar vara i Vet att jag är en uppskattad moster (ojoj, vilket skryt va, inte bra 
) och även om det inte är så ofta vi umgås så känner jag verkligen att mina systrars barn blir glada när vi träffas.
Bara en sån sak som att ta sig tid och göra en liten tjej fin i håret gör såklart att man blir uppskattad av barnen. Barn och djur känner när känslor är äkta, och att man gör saker tillsammans med dem för att man vill, och inte bara för att man tycker att man måste.
Men nu börjar jag bli ganska trött och sambon har redan somnat, (hör hans ljuva snarkningar, tur att man har eget sovrum att stänga in sig i ), och imorgon är det faktiskt dags för en träff med ”tjocka släkten” då min mor, som alltid vid den här tiden på året bjudit in oss systrar med familjer på våfflor.
Blir säkert lika trevligt och gott som vanligt, med mammas kräftstjärtssoppa till förrätt och våfflor med grädde och sylt till efterrätt. Mums! Blir nästan lite hungrig nu!
Nåja, hörs säkert något imorgon också!
Godnatt , sov så gott och dröm härliga fullmånedrömmar!
Britta