Är ju ett konstigt ordspråk men ändå vet väl de flesta vad det innebär. Och det är precis vad jag måste erkänna att jag gjorde när jag inbillade mig att jag och sonen ensamma skulle fixa häcken på en eller max två dagar???
Herregud så fel jag hade….!!!
Men till en början gick det ganska bra! Gick ut och förberedde lite medan sonen fortfarande sov. Plockade ”högar” efter Line, tog bort hennes stängsel som går längs häcken och krattade undan löv och ruttnande äpplen så att vi skulle veta vart vi satte fötterna.
Kom på den briljanta idén att markera några stadiga pinnar med jämna mellanrum och klippa av dem i lagom ”staketpinnelängd” så att vi kunde spara dem till att sätta tillbaka stängslet mot.
Kände mig nöjd och glad med detta och började sen handklippa längst ner i änden innan sonen till slut kom ut.
Och för att sen göra en ganska lång historia kort så kan jag säga att det från och med att han kom ut mest faktiskt bara krånglade.
Ja inte på grund av honom naturligtvis, men på grund av en massa trassel med de maskiner vi lånat för att just slippa handklippa allt….för det var några ”pinnar” kan jag lova!
Första maskinen, alltså klingsågen blev inte använd i mer än en kvart kanske innan sonen av olika anledningar svärande gav upp med den…..och någon timme senare lades ännu en maskin bort (elmotorsåg lånad av morfar) då kedjan plötsligt hoppade av.
Vid det här laget hade dessutom sonens ganska dåliga humör från början smittat av sig på mig så snart gick vi där som två surande surkart och jobbade tigande tillsammans.
Jag släpade och han handklippte och den positiva ”arbetsanda” jag känt på morgonen var som bortblåst.
Började nog inse nu hur mycket jobb det egentligen var och att vi aldrig på något vis skulle hinna klart innan mörkret.
Men vi fortsatte….och som sagt….många pinnar var det!
Sonen klippte och klippte och jag släpade och släpade och gjorde hög på hög.
Lastade lilla släpvagnen så full jag vågade. (inte färdiglastad på den här bilden)
Tack och lov så kändes det i alla fall skönt att se hur häcken sakta men säkert försvann och gav mer och mer utsikt.
Men fy hundan vad det tog på krafterna….! Tanten börjar nog bli gammal tror jag 
Line hade rena rama skräcklördagen då hon smög omkring och hukade sig och tyckte att det hela bara var fruktansvärt läskigt.
Två av hennes älskade trygga människor på värsta, sämsta humöret och den höga häcken som rasade ner undan för undan.
En del av hennes egen lilla värld som förändrades till oigenkännlighet.
Till slut stod hon uppe på brokvisten och hängde med huvudet och när jag gick dit och frågade om hon ville gå in blev svaret ganska glasklart i form av att hon i ett enda skutt ställde sig vid dörren och gav den en krafs.
Okej…du vill gå in….konstaterade jag och släppte in henne! :)
Jag som hade trott att hon skulle tycka det var roligt med en fin ”gårdsdag” tillsammans!
Men som den känsliga vovve hon är så blev det hela alldeles för mycket för henne!
Men men…vi stretade vidare och till slut började det dåliga humöret släppa lite…även om vi vid det här laget var ganska möra i kroppen.
Tror att det var när vi nådde den punkt då vi insåg att vi ändå inte skulle hinna färdigt, att mörkret ju snart skulle komma och att det började bli dags att beställa ”hämtmaten” som ju var en del av ”mutan” för att sonen skulle hjälpa till, som humöret lättade och vi trots allt kunde känna oss ganska nöjda med dagens resultat.
Men är det något jag lärt mig nu så är det att jag inte längre är i form nog för att jobba såhär hårt två dagar i rad, för dagens arbete med att börja köra bort alla rishögar (tack och lov med Sv till hjälp) blev bara en enda lång kamp.
Lördagens arbete kändes alltför väl i kroppen och det värsta är när det sätter sig som en tung och ”luddig” huvudvärkskänsla.
Lite vanlig träningsvärk hade jag kunnat fixa men den här känslan av att vara helt tömd på kraft och energi och samtidigt ha ett huvud som molar och dunkar så fort man böjer sig ner eller rör lite för fort på huvud och nacke….det är något som får mig att helt tappa arbetslusten och känna att ….nej, nu skiter vi i det här!!!
Så det blev inte färdigt idag heller ….men å andra sidan så är det nog ingen som kommer och tar jobbet ifrån oss, så vi kommer att ta det lite ”pö om pö” under veckan istället.
Sonen klippte i alla fall vidare och nu är det bara de sista kanske 15 metrarna kvar att ”fälla” och köra bort.
Sen blir det lite ”finputs” för mig med sekatören och krattning av småkvist, men jämfört med arbetet att ta ner och släpa undan flera meter hög häck så känns det som rena meditationen som jag kommer att ta när jag känner att jag vill och framförallt……. orkar.
Får förklara för kollegorna på jobbet imorgon varför mina armar ser ut som om jag typ varit med om en misshandel i helgen. Blåmärken och rivsår om vartannat :)
Ser precis ut som om någon tagit ett hårt tag om min handled faktiskt.
Får en att tänka på hur tacksam man ska vara över att orsaken till det inte beror på något annat än att jag ”krigat” mot en syrénhäck och inte mot en elak våldsam partner som många tyvärr får göra hemma på helgerna.
Men för att komma med lite positivt också så tycker jag det känns jätteskönt att nu kunna titta ut på den lilla björkskogen utanför köksfönstret istället för att titta rakt in i en ”vägg” av syrenhäck.
Gillar frihetskänslan i det! 
Och sen har jag väl inte visat höstarrangemanget på hyllorna i hallen än heller?
Plockade in lite löv från vår morgonpromenad idag och det blev ju extra fint när lamporna från den lilla ljusslingan blev som lysande små prickar mot dem.
Ser ni ansiktet som jag tycker att jag ser i ljuspunkten på lövet? :) …kanske någon liten ”trädande” som kikar fram. ;)
Men nu börjar det bli kväller och dags att krypa till kojs.
Gäller att försöka ge kroppen lite sömn och vila nu inför en ny arbetsvecka. Så tacksam för att jag inte jobbar heltid längre.
Ha det gott så länge!
Britta