Igår hade vi en jättemysig dag som bestod av både nytta, nöje och avkoppling…precis så som jag strävar efter att ha det under lediga dagar. Att få en del gjort utan att behöva rätta sig efter klockan och känna att det blir sådär lagom mycket av allt.
Sådär som livet kan vara när det är som bäst!
Det sägs ju att man ska sträva efter att ha en god balans i livet och det tror jag nog är vad de allra flesta av oss egentligen har som mål i slutändan, även om det pga olika omständigheter kanske inte går att förverkliga sådär alldeles på en gång!
Sen kan ju även målen förändras genom åren i takt med att man själv utvecklas som människa. Man får andra värderingar och inser vad man egentligen mår bäst av och nog är det lite ironiskt att det nog i de flesta fall inte är förrän man är på väg in i den ”senare halvan” av livet som man lärt känna sig själv nog för att börja leva efter det.
Sen är det ju så att man ibland också måste inse och acceptera sånt som egentligen inte ingick i den där planen, målet och drömbilden man målat upp i fantasin, och det där kan vara olika svårt för olika människor beroende på hur envis man är.
Dessvärre så måste jag nog erkänna att jag hör mer till de där lite ”tjurskalliga” och envisa än dem som enkelt och lätt släpper gamla målbilder och drömmar och bara accepterar den nya situationen.
Under våran härliga skogsskidtur igår tror jag dock att jag kom ännu ett litet steg närmare det som gnagt i mitt huvud på senare tid.
Jag måste nog helt enkelt inse att det här med en mer seriös typ av skidträning inte går att förverkliga för mig just nu i det här livet och med den här kroppen….så är det bara!
Har ju i säkert tio femton år nu haft en högersida (arm, axel och skuldra) som protesterat och börjat smärta och krångla så fort det blir lite för mycket ensidigt arbete och även om det gått lite i perioder så är det tyvärr de sämre som dominerat.
Orsaken till det är såklart mitt arbete och det i sin tur är ju inte något man bara kan sluta med ”hursomhelst” om man nu vill fortsätta få in pengar för sin överlevnad vill säga… 
…och det vill man ju ….eller det finns det väl inget alternativ till, menar jag.
Det här med träning är ju egentligen något jag vill hålla på med eftersom man faktiskt blir piggare och får mer energi ju bättre kondition man får men då gäller det också att ha en kropp som fungerar för det och det är nog bara att inse att det har jag inte längre.
Kom på häromdagen varför just skidträning i mer seriös betydelse inte fungerar för mig längre och det kändes verkligen både sorgligt och trist men hör nog till en sådan sak som jag bara måste acceptera.
För även om jag bara jobbar 75% nu så blir det ändå inte samma vila för kroppen som jag kunde ha när jag jobbade 100% på kyrkogården under sommarhalvåret och gick arbetslös och jobbade lite då och då som vikarie på städ under vinterhalvåret.
På senare tid har jag också haft mer ont än vanligt och den enda typ av skidträning (som egentligen inte ens kan kallas träning) som blivit av hittills är lite träskidåkning nere på åkrarna här hemma. Endast ett pass då jag blivit svettig och andfådd har jag fått till och det kan man väl knappast kalla ”seriös träning” !
Det som känns mest sorgligt och trist med det här är all den fina utrustning jag skaffat just för att vi för något år sedan, gick och målade upp en drömbild och ett mål om att kunna åka något längre skidlopp. Och visst blev det stafettvasan i fjol men då hade jag inte heller börjat mitt ”fasta” jobb som städerska än.
Det här året har vi gått med målbilden av en kortvasa tillsammans i huvudet men ju närmare vi kommit insett mer och mer att först måste Sv få bort en del av sin farliga övervikt. Pga andra omständigheter har han nämligen gått uppåt istället för nedåt den sista tiden och ett längre skidlopp är nog knappast vad läkarna skulle rekommendera någon som faktiskt redan haft en liten infarkt?
Så i samma veva som tankarna på hur farligt det skulle kunna vara för honom malt i huvudet så har också tankarna på min egen ”form” och träningsmöjligheter rört sig kring det faktum att inte heller jag skulle ha kunnat träna nog för att fixa ett lopp på tre mil.
Så nu är det nog bara att inse och acceptera att den där drömmen om att ha skidåkning som träningsform på vintrarna inte kommer att bli av på det sätt som jag trodde, utan nöja mig med mer ”turskidåkning” på träskidorna istället.
Och eftersom jag tyvärr hör till de mer tjurskalliga så gör den insikten mig riktigt ledsen om jag ska vara ärlig….men….får jag bara lite mer tid på mig så kommer nog acceptansen till slut?
Är ju ingen idé att gå och älta och lägga energi på sånt som ”kunde ha varit”, utan se vad man faktiskt har i livet istället. Och är det något vi har just nu så är det väl snö
Jäklars vad med snö vi har fått den här vintern.Måste vara rekord på väldigt länge och på många ställen i landet?
Visserligen önskade vi ju oss snö i höstas (när vi fortfarande såg fram emot årets skidsäsong) men nu måste man väl säga att det räcker ändå
Visst är det lite mysigt också när allt täcks av det mjuka vita, som ett täcke av bomull…
…men vad man kanske inte tänker så mycket på är de som får kämpa så otroligt mycket mer för sin överlevnad pga det! Som det här ensamma rådjuret vi sett vandra omkring här i byn på sistone. Som till och med tar risken att hoppa innanför våran inhägnad runt gården i hopp om att hitta några kvarblivna äpplen, mitt på ”ljusan dan”!
Igår slängde vi ut lite morötter åt henne , och där stod hon länge och tuggade och tuggade medan hon höll ett vakande öga (och öra) på omgivningen. Kändes så skönt att se att hon fick något i magen, även om jag ångrade att jag inte skurit upp morötterna i mindre bitar istället.
Nåja…sånt är livet på den här planeten och huvudsaken är väl att man försöker göra det bästa av den tid man har här.
Att göra sitt bästa, ta vara på det man har, acceptera läget som det är och sträva vidare …det är väl ändå vad livet går ut på?
Städade av ute på brokvisten igår och hittade den här kvarglömda islyktan. Bara en sån sak kan ju få en på lite bättre humör. Att hitta en islykta färdig för att sätta ut, tända och njuta av!
Ha en fortsatt skön söndag!
Britta