Har åkt på en liten liten förkylning plus att det blåser rena stormen ute så idag fick det bli en eftermiddag i soffan efter jobbet. Går fortfarande omkring och är fascinerad av att man kan få så otroligt mycket högre livskvalité bara av att jobba två timmar mindre per dag.
Tänkte passa på att visa lite bilder från min och Lines skogspromenad i helgen. Var ju och hälsade på mina föräldrar i fäbodstugan i Lördags.
Fick tips av mina föräldrar om en skogsrunda som jag inte ens visste fanns i närheten av stugan. Och det var verkligen en positiv överraskning.
Första biten fick vi gå längs den leriga bilvägen och där var det inte ens någon idé att fota. Var liksom bara en transportsträcka ändå.
Sen vek vi av in i skogen och som alltid kom den där speciella, sköna ”skogskänslan” direkt. Ett slags lugn och ro inombords som sprider sig i hela kroppen och gör att man känner sig friskare och ”lättare” på något vis?
Är säker på att Line känner detsamma! Och dessutom finns det ju så oerhört mycket mer dofter för henne att upptäcka där.
Och en chans att få rusa ur sig lite energi såklart! Och som jag misstänkte så var det något särskilt hon hade i sikte!
Snöööön såklart! Underbar, härlig, vit, kall, ren snöööö att rulla sig i !
Det är grejer det!!!
Ja enligt Line alltså! Själv har jag väl tröttnat på det där vita nu.
Men jag tröttnar aaaldrig matte…! Ska bara rulla liiiite till….
…och liiiite där också så…!
Efter ännu en bit öppnade sig terrängen runtom oss och bjöd på utsikt åt flera håll…men det som mest fångade mitt intresse var den här mäktiga knotan!
Vilket konstverk sådär mitt i naturen. Undrar hur gammalt trädet blev? Hur länge kunde det överleva med den här formen?
Vilken livskraft!
Satte handen emot för att visa storleken bättre!
Och fick syn på dessa imponerande ”maskmönster”! Så himla fina …som små små gamla hällristningar nästan! 
Och den här som jag tycker ser ut som ett träd! Tänk om man kunde såga ut och göra tavlor av just de här delarna? Och tänk om maskarna själva visste vilka skapelser de gör när de äter sig fram genom träet?
Sen vek vi av en stund från stigen för att ta oss upp till högsta punkten och kolla utsikten där. Men av någon okänd anledning tog jag tyvärr inte en enda bild där uppe?
Blev nog så upptagen med att filma för att jag ville visa Sv hur det såg ut där så jag glömde helt enkelt att ta någon ”stillbild”…(som det väl inte heter nuförtiden misstänker jag)
I alla fall så hade man jättefin utsikt där och kunde till och med se sjön Svartaxen som vi brukar meta i. Ska såklart ta med Sv hit när han blir bättre i fot och knä och förhoppningsvis ta någon fin bild också.
Sen bar det av nedåt till stigen igen och vidare in i rena trollskogen. Och där var det någon som stannade tvärt.
För vad fanns där längre fram om inte en av dessa ruskiga skogsinnevånare som Line skyggar för så gott som varenda gång.
Jo…en hiskelig MONSTERROTVÄLTA såklart!!!
De e farliga grejer de!
Men eftersom matte fortsatte gå precis som om det inte var något hot alls så var det väl bara att följa med ända fram….fast BAKOM matte förstås….det är det man har hussar och mattar till ….att skicka fram dem först när fara hotar…inte tvärtom som man kanske kan tro och förvänta sig av en hund?
Och visst…den här gången var rotvältan faktiskt lite kuslig att titta under. Det kunde till och med matte hålla med om. Undras just om det inte bor ett och annat troll därunder?
Sen var det värsta äventyret över och vi framme vid bebyggelsen i stora fäboden igen. ”Våran” stuga ligger dock för sig själv en bit ifrån alla de andra …vilket ju passar mig utmärkt som ni som känner mig vet!
Sen efter lite korvgrillning och avkoppling i solen åkte vi hem och inväntade hockeymatchen på tv.
Passade på att klippa klorna medan vi väntade. Bad Sv ta en bild att ha som minne av hur avslappnande Line tycker att det är när jag fixar ”naglarna” på henne. Ingen bråk och ”stret emot” här inte. Tack och lov för det säger jag när jag hör hur en del andra hundägare får kämpa med kloklippningen.
Men det handlar väl mest om tur för att jag aldrig gjort illa henne någon gång. Är väl därför hon törs slappna av så totalt. Skulle jag klippa henne illa så misstänker jag att det är slut på den friden? Det ska nog dock inte behöva hända så länge jag tar till mina försiktighetsåtgärder dvs genom att jag har en liten väldigt stark lampa som jag kan lysa igenom klon med och därmed se exakt vart pulpan börjar. Sen klipper jag bara inom ett säkert avstånd innan jag tar filen till den sista biten.
En fin dag hade vi i alla fall som avslutades i tv soffan med gamla Wilma på väggen som vakade över oss i skenet av solens sista timmar.
Undrar just vad hon har för sig nuförtiden?
Håller nog koll på husse lite då och då skulle jag tro. Han som var den viktigaste människan i hennes liv!
Britta