lillasysterfix

Ja här är hon, den vackra, underbara, härliga,mysiga, kraftiga, starka, äppel o morotsgillande, bergsardennern Tjorven. Nog är hon fin för att vara 27 år.
Ingen svankrygg här inte, vilket brukar vara standard på så pass gamla hästar.
Endast ett par meter från min gård går hon och betar och jag har svårt att få någonting gjort när jag hela tiden måste gå fram till vardagsrumsfönstret för att se vart hon är och vad hon gör. En del i familjen tycker hästar verkar ha ett otroligt tråkigt och innehållslöst liv men betraktar man henne lite då och då så kan man se att hon har lite olika rutiner och sysslor för sig.

Ibland betar hon, ibland vilar hon stående (alltid på samma plats) ibland ligger hon ner antingen med huvudet upprätt eller helt avslappnad som en död på marken, ibland står hon vid vattenbaljan och dricker eller bara ”leker” med mulen i vattnet, ibland är hon inne i träddungen och kliar sig mot de buskar och träd som finns, ibland betraktar hon något intressant som tex andra hästar, människor, katter el liknande, ibland är hennes ägare där och bara klappar om eller kratsar hennes hovar, och ibland kommer ju jag för en liten pratstund och lite ”klapp och kli”.

Nog är hon förunderligt lik stoet jag drömde om att jag red barbacka i skogen för ett tag sedan. Exakt samma färger på päls, man och svans. Och kraftig och rejäl var hon att sitta på.
Kanske var det Tjorven som hälsade på och bjöd på en ridtur, en klok gammal dam är hon, var så säker.

Men nu är det matdags och sen ska jag nog titta vad Tjorven har för sig för tillfället!

Britta

Ja jag kunde inte komma på någon annan överskrift eftersom det inte behövs någon annan överskrift när det faktiskt är Tjorven som är huvudperson (eller borde jag skriva huvudhäst?) i detta inlägg???
Jag är nog fortfarande i något slags chocktillstånd, och är inte riktigt 100% säker på att detta hänt när jag skriver det här.
Vet inte vart jag ska börja……..????….men så här är det.
Jag vet att jag för en tid sedan skrev att jag drömt om att jag varit ute i skogen och ridit på ett ardennersto med ljusbrun päls och vit man och svans. Jag vet att jag tackade detta sto för ridturen och hoppades att vi skulle träffas igen i drömmens värld, även om jag tvivlade på att det skulle hända.
Det är nämligen så att jag vet att om jag skulle skaffa en egen häst någon gång så skulle det inte vara ett sto utan en vallack av några olika anledningar, och därför så kändes det som om den här drömmen var lite udda och nog inte hade något med verkligheten att göra.

Pust… måste ta en paus nu!!!!

Okej, tillbaka igen….!
Nu är det så här! Jag tar det från början!

Jag och min sambo satt vid köksbordet och diskuterade som vanligt vid våra helgmiddagar. Vi pratade bla om mina framtidsdrömmar om ett stall och lite annat, (som vi ofta gör ) och helt plötsligt ser jag en rörelse utanför fönstret och där kommer en man/kille  ledande en ljusbrun häst med vit man och svans förbi.
Jag trycker naturligtvis näsan mot rutan och utbrister!
”Där är den, min drömhäst, kolla vilken skönhet”
Sambon tittar ut och säger!
”Jamen det är ju Perra!, nu ska jag gå ut och prata med honom!”
Jag försöker att hindra honom och ber att han ska stanna inne, eftersom vi druckit lite alkohol och jag är rädd för att han ska göra bort oss genom att gå ut och prata med den här personen som leder denna underbara häst.
Dessvärre, eller ska jag säga turligt nog så är min sambo starkare och mer beslutsam än mig och efter att ha skakat av sig mig så beger han sig ut för att tala med denna människa.
Själv så stannar jag inne och börjar greja med disk och sopor.
Efter en stund blir jag naturligtvis nyfiken och använder soporna som en bra ursäkt för att se vad som händer utanför.
Jag tar soporna med mig och går ut för att slänga dem i tunnorna.  När jag slängt dem hör jag min sambo ropa!
”Britta, kom och hälsa på Tjorven!”
Jag tittar åt sidan och där står min sambo( som i vanliga fall är livrädd för hästar) inne i den nyuppsatta hagen alldeles bredvid oss alldeles intill denna otroligt vackra häst och klappar henne på halsen.

I det här läget har jag tappat kontrollen över dröm och verklighet och känner att det är bara att köra på.
Där står min sambo bredvid detta ardennersto, min granne som jag inte vågat hälsa på trots att vi lekte som barn och hennes pojkvän som är ägare till detta sto jag mött i mina drömmar.
Så vad gör man? Ja även om jag är introvert så har jag alkoholen som stärker och räddar mig, jag går naturligtvis dit och hälsar på dem alla tre.
Jag kan inte skriva om allt som blir sagt men till slut går jag i alla fall in i hagen till Tjorven och gör en fläta av hennes underbara man.
Hon är 27 år och en mycket dominant dam som tydligen trivs bäst med att vara ensam i hagen, eftersom de provat med att ge henne hästsällskap vilka hon spöat så pass så de insett att hon nog trivs bäst med att ha hela hagen för sig själv.

Så nu går hon där, (var nyss och kikade om hon var kvar eller om jag drömt men jag såg en ljus man som rörde sig sakta i mörkret) Tjorven, mina drömmars häst!

Ägaren pratade om att han skulle hem och bära hit vatten men vi sa att det tar vi från vår utkastare här på väggen. Så från och med nu tar jag gärna på mig ansvaret för att se till att Tjorvens vattenbalja är fylld.
Han var väldigt tacksam för det eftersom det besparade honom en hel del arbete.

Ja sen hände det en massa overkliga saker som jag inte vet om jag orkar berätta om.
Men okej, ska försöka!
När vi står där och pratar, jag och denna människa som jag inte pratar med sen vi var barn så hör jag hovklapper på vägen och säger!
”Nu kommer det en häst, få se vem det är?”
Då kommer det ännu en otroligt vacker häst travande på vägen rakt emot oss. Detta är en betydligt smäckrare och mindre häst än Tjorven men helt utan sadel, ryttare och träns och uppenbarligen på flykt.

Helt lös och ledig kommer detta sto rakt emot oss och min vän bredvid säger,”Jaha, jag har ju ett grimskaft” och inom  några sekunder har hon kopplat detta lösa sto med det grimskaft hon helt tillfälligt hade i handen.
Ja jag vet att detta låter helt overkligt, men det händer faktiskt i mitt liv just i detta tillfälle och här kommer fortsättningen.
Där står vi på vägen med en helt främmande häst kopplad och med Tjorven lugnt betande bredvid i hagen, och jag börjar fundera på vem som kan äga denna smäckra skönhet vi just fångat.
Först funderar jag på en av mina söners jämngamla som äger en liknande häst och tänker gå in och fråga honom om telefonnumret när jag får för mig att titta uppåt vägen där hästen kom travande ifrån.

Pust…..måste dra ett djupt andetag här!!!!

Tar först en titt uppåt vägen och ser att det kommer någon på cykel.
Tro det eller ej, men där kommer en annan av mina barndomskamrater på cykel i jakt på en häst som smitit.
Detta är inte vilken barndomskamrat som helst utan hon som jag delade min hästägartid tillsammans med. Hon hade ett New Forest sto och jag hade en Russ vallack som bodde i vårt stall i gården jag växte upp i.

Nu börjar det bli lite för mycket för min introverta hjärna.

Men det är väl bara att följa med.
Hur som helst så får jag en pratstund med denna jämngamla barndoms och hästägarkamrat innan hennes dotter i sin tur kommer på cykel och hävdar att det är hennes häst som smitit.
Dottern ifråga hoppar upp på hästens rygg och hävdar bestämt att hon kan rida henne tillbaka utan träns och sadel utan problem, så vi låter henne göra det.

Så ja, nu sitter jag här och undrar om allt detta verkligen hänt?
Min sambo är fortfarande borta ( och pratar förmodligen med Tjorvens Husse),  och jag sitter här och funderar på om jag ska våga gå upp till dem ??!!

Ska ringa sambon nu och fråga var han är, sen får vi se vad som händer. En sak är i alla fall säker,imorgon kommer det bilder på Tjorven, var så säker

Britta

……innan öronen trillar av……..heter det visst, och nog blir jag lite orolig ibland när skvallret börjar gå in fikarummet på jobbet när kollegorna får nys om några nyheter angående min ridlärare som är en driftig, företagsam, äventyrlig, framgångsrik kvinna och som dessutom ser bra ut för sin ålder.
Då känns det som om mina öron börjar vibrera lite lätt och om jag inte ”stänger av” dem så kommer de nog att ligga där på golvet en dag.. och liksom sprattla lite som en fisk som kommit upp på land, innan de helt ger upp och avslutar sina dagar som öron pga utbrändhet, kortslutning och utmattning.
”Ledsen Britta,men nu orkar vi inte mer” kommer de att säga innan de ger upp.
Och ja, ibland undrar man om inte det vore bättre att slippa ha dessa öron som tar in allt i ens närhet hur gärna man än vill slippa höra vissa saker.
Egentligen är det inte det som sägs som är det jobbiga eftersom jag vet så väl att det bottnar i avundsjuka, utan det är helt enkelt min känslomässiga reaktion på det som nästan skrämmer mig pga att jag inte känner igen mig själv när det händer.
Jag blir så arg..!
Så upprörd och….ja vad ska jag säga? Hittar inte något bra ord för hur det känns inuti mig då.
För det första går pulsen upp i…ja jag vet inte men dubbla hastigheten är nog ingen överdrift.  Det liksom sticker och pulserar i mina blodådror och hela jag börjar darra.
I min fantasi reser jag mig upp så stolen ramlar baklänges, drämmer näven i bordet och talar om för dem att det faktiskt är ren lögn de sitter och spyr ur sig och att jag har god lust att bjuda in personen ifråga och se hur många av dem som skulle kunna säga henne dessa lögner rakt i ansiktet och våga stå för det de säger!

Men naturligtvis gör jag inte så, och jag hoppas att jag aldrig låter det hända, men ärligt talat så känns det som om jag når en gräns när mina öron tvingas lyssna på detta rena skitsnack, där jag inte längre kan kontrollera mig.
Vi är ju trots allt djur i grund och botten och alla har en gräns där det som kallas mänskligt upphör att existera och tydligen är orättvisa och lögner om andra det som får mig att blixtsnabbt nå den gränsen och snudda vid andra sidan om den vare sig jag vill eller inte.
Idag lyckades jag med nöd och näppe undvika att hamna i ett munhuggande med en kollega genom att snabbt och bestämt tala om att jag faktiskt träffar den här människan en gång i veckan och därför vet hur det egentligen ligger till.
Och hade inte hon tystnat där och lagt ner diskussionen så….ja då vet jag faktiskt inte hur det hade slutat.
Efter en stund medan de andra som tack och lov hade fullt upp med skitsnacket och inte märkt hur nära det varit till konflikt mellan oss, var jag tvungen att gå in på toaletten, ta ett djupt andetag, se mig i spegeln och intala mig att inte sjunka så lågt som till denna nivå. Därefter körde jag min bästa taktik när det gäller att krympa ner stora problem till de egentligen små och obetydliga problem de är ur ett annat perspektiv.
Jag sluter helt enkelt ögonen, ser hur jag lyfter från jordens yta, svävar upp och ut i rymden och betraktar jordklotet där uppifrån, tänker på allt som pågår på vår stackars planet och vips så verkar mina egna bekymmer helt betydelselösa mitt i allt annat som händer.
För vad är väl egentligen lite skitsnack i fikarummet på kyrkogården i rättvik, i jämförelse med krig, svält, tortyr och naturkatastrofer.
Ja…där ser man hur snabbt det kan gå att göra sig av med sina egna negativa tankar.
Låt de prata, låt de ljuga, och låt de tycka att de är felfria i jämförelse med denna människa.
Det ingår helt enkelt i deras egen utvecklingsplan och tids nog så kommer de till insikt.

Men nu är det sängdags tror jag, så får vi se vad morgondagen har att bjuda på. Har inga direkt bestämda planer men trädgårdsarbete finns det ju alltid och skulle det regna så är det nog inte helt fläckfritt här inne heller

Britta

Ja idag fick jag göra ännu en ny bekantskap, Hrimnir (Rimfrost, föddes en rimfrostmorgon) en rolig, behaglig och ibland lite småbusig herre. Han var verkligen lyhörd och noga med att göra rätt så fort jag lyckades med det.
Lite egna ideér hade han dock om att tex göra volt eller vända över när man kommer för nära framförvarande häst. Detta var vi inte helt överens om alla gånger men med tips och korrigering från Susanne, bl a att göra halt och börja från noll med volten för att visa att nu ska vi göra det här och ingenting annat, så gav han sig och gick med på det med lite lirkande. Envishet är en bra egenskap när man håller på med hästar. Envishet och att samtidigt behålla lugnet så att hästen hinner förstå vad den ska göra och inse att okej vi gör väl det då för du kommer visst ändå inte att ge dig:)
Måste erkänna att det blir mer och mer roligt när hästarna visar lite egen vilja men ändå till slut ger med sig och erkänner dig som ledare.
En annan positiv grej med Hrimnir var att det kändes tydlig skillnad mellan trav och tölt, något som jag annars kan ha lite svårt att avgöra. Här var det dock ingen tvekan om saken och det känns så härligt när man får i rätta växeln och liksom flyter fram i tölten.

Så i det stora hela kände jag mig nöjd med kvällens lektion och lyckades även idag hålla fast vid ett av målen jag strävar efter, mer beröm än tillsägelser.
Vi får väl se hur länge det håller i sig för jag vet ju att det kommer ett bakslag snart men det är väl bara att ta nya tag därefter.

Kvällen avslutades i alla fall på ett själsuppfyllande sätt då jag fick leda Draumur och Kongur till sommarhagen en bit bort.
Att gå där på vägen med all denna vackra natur omkring sig , doften av häst och skog i luften, och två starka och trygga hästar strax bakom sig som man litar på till hundra procent ger en obeskrivlig och  fullständigt tillfredsställande känsla.  Man riktigt känner hur ens egen aura liksom flyter ihop med deras och hur man får ta del av deras styrka och energi.
Jag vet att jag tjatar om hur fantastiska dessa djur är men det kan inte sägas nog många gånger, för det är dom, så är det bara! Punkt slut!!!!
Och jag säger bara, tack och lov för att jag än en gång i detta liv fått chansen att umgås med dem, jag är oerhört tacksam för det! Och stackars stackars mina systrar som förmodligen aldrig kommer att få uppleva detta pga rädsla och total oförståelse för det som det innebär att bara vara med hästar.
Jag råkade nämligen nämna för den ena systern en gång att vi kanske skulle ta och prova på en turridning på Islandhäst, men hon svarade att hon aldrig i hela livet kommer att komma upp på en häst, dels för att hon är så rädd för dem så att hon inte kommer att lyckas komma nära nog för att sitta upp. Men hon erkände dock att det måste vara en härlig känsla att kunna galoppera och ja, vad säger man?

Jo, det kan du ge dig faan på syrran

Britta

Eftersom det snart är dags att inse att hösten är här på riktigt så tyckte jag att det var dags att byta utseende på bloggen igen.
Vet dock inte riktigt om jag gillar det än men det var i alla fall det som gav mest höstkänsla när jag satt och bläddrade mellan de olika teman man kan välja.
Dessutom gillar jag både träd och fåglar så det får nog hänga med ett tag i alla fall.
Tycker dock att typsnittet är lite strikt och tråkigt och lite för kalla hårda färger men ibland måste man våga prova på något nytt tror jag.
Det kanske visar sig att jag kommer att trivas med detta utseende trots allt.

Idag har jag mest gått och känt mig frustrerad över att inte kunna åka upp till hästarna så ofta som jag vill och funderingarna på det egna stallet har återigen börjat snurra i huvudet.
Tror inte att jag kommer att kunna hålla på femårsplanen jag hade förut och idag har jag ställt siktet på 2012 istället. Tanken på ett stall ute på gården och möjligheten att ta en rid eller körtur när man vill är otroligt frestande och jag kanske till och med skulle kunna få mina söner intresserade av att följa med ut.
För tänk om det skulle visa sig att de skulle tycka det var jätteroligt (eller i alla fall helt okej;)) att leva lite hästliv emellanåt när de tröttnat på att sitta och stirra på en dataskärm en hel dag och så har jag inte gett dem den möjligheten. Usch vad hemskt att tänka på!
För hur det än är så får man ju inte ha bara en häst idag, och tur är väl det med tanke på att de faktiskt är flockdjur, så minst två måste jag ju ha ändå.
Det bästa vore väl två shettisar och en ridhäst för då skulle ingen behöva känna sig ensam när man är ute med en av dem.
Ja så där har tankarna snurrat idag och vi får väl se vad det blir av dem.
Vet i alla fall att det inte blir något av innan min fyrtioårsdag då vi tänkte ta en resa med hela familjen till Irland, så tills dess vet vi vart vi ska stoppa ev överblivna pengar.

Trodde att jag skulle ta mig upp till hästarna idag också och hinna borsta lite eftersom jag inte hann med det igår, men för det första sov jag ända till kvart i nio, (vet inte hur det gick till) och när jag väl kommit i kläderna och fått igång kroppen rullade det på härhemma med, hönshusstädning, tvätt, matlagning, skjuts av sönerna för att göra lite mopeddelaraffärer, bakning av äppelpaj, handling, tvättvikning och nu är det dags för matlagning igen.
Pust och suck, men man ska väl inte klaga så länge man har huvudet upp och fötterna ner antar jag

Som sagt så kom äldste sonen just och påminde om att jag måste marinera köttet vi ska grilla så det är bara att ta nya tag.
Har nog haft ca en till två timmars dötid idag och det är sådana stunder jag kunde ägna åt ett eget stall och hästägande. Då hade jag nog hoppat över äppelpajsbaket också och tagit en ridtur i det härliga vädret istället.

Britta

Vet inte om Lucy stavar sitt namn så och inte kan jag fråga henne helller eftersom hon är en shetlandsponny. Har tillbringat några timmar tillsammans med henne och hennes kompis Mike (också shetlandsponny) i solskenet i deras hage.
Även en hage behöver mockas ibland och att bara gå där omgiven av dessa två underbara varelser och lyssna till deras betande och ta en liten pratstund ibland när de kommer fram för att se vad man har för sig, är ren terapi även om det känns i kroppen efteråt.
Lite synd att mina leder säger ifrån och stelnar till så förbaskat så fort jag slarvar med att ta rast i ett arbete. Inte nog med att mina höfter och rygg nog skulle behöva smörjas invändigt så har ett av mina knän liksom börjat ”åka omkring” och vill inte riktigt sitta där det ska. En obehaglig känsla är det och jag misstänker att det har med menisken att göra eftersom min pappa har opererat det på båda sidor. Men men, man är ju på väg in i medelåldern så lite krämpor ska man väl ha.
Hann i alla fall med en hel del innan jag var tvungen att åka hem när husfruplikten kallade, dessutom väntade min sambo på bilen så de nästan fyra timmarna kändes alltför korta tillsammans med hästarna.
Men det var alltid något och det är väl toppen när man kan förena nytta med nöje.
Hästar är verkligen nyfikna djur och när jag håller på för fullt längst nere i hagen känner jag mig plötsligt iakttagen. Jag tittar upp och ser mig omkring och där i hagen bredvid står lilla fölet Morgongåva och betraktar mig med en undrande blick. Det måste verkligen ha varit spännande eftersom hon gått en bra bit ifrån mamma Jora för att se vad som försiggick i grannhagen. Lite senare kom en helikopter flygande ganska lågt rakt över hagen och då var det Lucys tur att vara nyfiken för hon verkligen följde den med blicken när den kom åkande rakt över henne. Jag har nog aldrig sett en häst rikta huvudet så rakt upp som hon gjorde och man riktigt såg hur hon funderade på vad det där var.
Söt som hon är stod hon där med sin mittbena och med den lilla mulen riktad mot himlen.
Jag var beredd på att de båda skulle ta en gallopp och bli skrämda av helikoptern men Lucy stod lugnt kvar och Mike verkade inte ens märka att den var där, så något hot från ovan är hästar uppenbarligen inte inprogrammerade för att fly ifrån. Och vad skulle det vara förresten? Drakar eller aerodactyler kanske
Tänker på tuppen som har ett varningsläte för fara uppifrån och ett för fara på marken. När det kommer något flygande ovanför dem låter han ungefär som när man gör ett däckskrik och på marknivå ett slags ”påp påp påp” i snabb takt.

Ja vad vore livet utan djur? Innehållslöst och fattigt skulle jag tro. Man behöver lite utbyte av andra varelser än människor ibland.
Men nu ser jag att tiden springer iväg och jag hade faktiskt tänkt att se en film för första gången på några månader.  Dantes Peak heter den och handlar i korthet om en ort som råkar ut för ett oväntat vulkanutbrott.
Får väl se om jag orkar hålla mig vaken ända till 2300 beror på hur bra filmen är.
Så nu är det bara att ta fram påsen med ostbågar och sjunka ner i tv soffan…..? Nej just ja, den är ju full av ovikt tvätt. Får väl ta en av fåtöljerna då om det inte ligger ett par katter där förstås
Nej skam den som ger sig! Nu ska jag försöka att se på film istället för att krypa ner i sängen med en bra bok, (vilket jag nog egentligen föredrar), har förresten sagt upp tv abonnemanget nu (Boxer) för varför ska man stå och betala för tjänster man knappt använder? Räkningar får man ändå så man klarar sig!

Britta

Ja då sitter man här och inser att det precis idag på dagen, är ett år kvar tills man fyller 40 och undrar om det är nu den där berömda krisen ska börja?
Kanske har jag inte riktigt insett hur gammal jag är eller så är det helt enkelt så att jag inte är ett dugg rädd för att bli 40…45…..50…..osv!
För det är jag inte.
Känner ingen som helst panik över att bli äldre, så länge som åldern bara är en siffra och jag känner mig ung till kropp och själ. Visst har jag lite krånglande leder och sviktande minne men för övrigt så känner jag mig ännu ung och ser fram emot 45 års åldern då mina söner är 21 och 23 år gamla och förhoppningsvis inte lika beroende av mig längre.
Då hoppas jag på att kunna uppfylla lite egna drömmar och går det som jag önskar så kommer mitt liv att domineras av hästar och hästliv.
Det finns inget som helst tvivel om att det är det jag vill, men man vet aldrig vad livet har att bjuda på, och om det någonsin kommer att bli läge för det.  Hästägande är ju ett stort ansvar och en livsstil och det krävs en ganska stadig ekonomi för att det ska gå ihop.
Sena festkvällar och långa sovmorgnar är ju heller inte något som går ihop med att vara hästägare men å andra sidan är det inte många gånger per år jag nyttjar något av det så det ska nog inte vara någon stor uppoffring. (Kan ju till och med vara en bra ursäkt för att slippa gå på vissa fester man blir inbjuden till, ”Nej du vet jag måste upp tidigt imorgon och ta hand om hästarna så tyvärr så måste jag nog tacka nej )
Resande kan ju också vara svårt att få till men någon globetrotter har jag ju aldrig varit, och kommer förmodligen inte att bli heller.

Så någon 40 års kris har jag ännu inte känt av och känner mig rätt ensam om att snarare se fram emot att bli gammal och sitta och sticka strumpor med en spinnande katt i knät, men först ska jag hinna med lite egna drömmar och man önskar att fler kunde se det så istället för att ha panik över rynkor, åderbråck, celluliter, hängande ögonlock och en näsa som blir röd så fort temperaturen understiger 10 plus. Allt det där har jag nämligen redan provat på och än så lever jag faktiskt, och än får jag dagligen höra att jag är älskad så vad mer behöver man?
Man måste komma ihåg att varje dag man kan kliva upp ur sin säng och får vara frisk är en välsignelse, och om man sen råkar bli lite smått chockad när man tittar sig i spegeln klockan fem på morgonen så är det bara att göra ett nytt försök några timmar senare så kan man se att det inte är så illa som det först såg ut.
Hittade ett par roliga citat i boken idag som bevisar att jag verkligen är på väg in i medelåldern eftersom de stämmer så bra med min verklighet.

”Medelåldern är när man upptäcker att ens barn och kläder är ungefär lika gamla”

”Medelåldern är då du väljer mellan två frestelser och tar den som gör att du kommer hem tidigast”

Men nu ska jag ta och njuta av chokladasken och ev prova nya strykjärnet jag fick i present idag. Jag har faktiskt önskat mig ett nytt några år nu eftersom mitt gamla nog är från 80 talet och har mist en del funktioner, och i år gick min önskan i uppfyllelse så nu måste jag ju ha strykjärn för resten av livet i alla fall.
Det måste ju också vara en säker indikator på att man har nått fram till medelålder, att önska sig ett nytt strykjärn ; !!

Britta 39 år idag

Nu sitter jag här nyss hemkommen från höstterminens andra ridlektion och med en ovanligt skön känsla inom mig. Jag mår visserligen för det mesta bra efter att ha suttit på hästryggen men idag kändes det extra roligt när jag läser på listan där det står skrivet vilken häst man ska ha att ”min” häst heter Bersan, (Berserkur, som betyder typ stark man).
Det är nämligen så att han var den absolut allra första islandshäst jag red på för sådär sju/åtta år sedan. Då var det jag, min sambo och ett annat par som vi brukar umgås med som kommit på att vi skulle testa en turridning på islandshäst.
Så idag fick jag träffa en nygammal bekant och det är ju alltid trevligt när man bara har bra minnen av det.
Han är nog den piggaste häst jag ridit lektion på och kändes som en ”Rolls Royce” i jämförelse med en del av de andra  hästarna där man har fullt upp med att överhuvudtaget hålla fart på dem.
Det enda som var lite knepigt i början var att han hade så mjuk trav så att jag hade lite svårt att känna när han verkligen gick över i tölt, så när jag tyckte att det kändes bekvämt och bra och trodde att han töltade fick Susanne säga åt mig att hålla in lite till för att han körde någon slags trav/tölt stil.
Ja det är verkligen en konst och utmaning att rida dessa islandshästar men jag har fått en lite annan inställning till det och börjar tycka att det är riktigt roligt att försöka göra mitt bästa och få till ett bra samarbete med hästen.
Det är lite som att försöka ratta in en bra radiokanal eller som att få i rätt växel när man ska få hästen att förstå vilken gångart man önskar, och alla är så olika känsliga för de hjälper man använder.
Bersan fattade snabbt och kändes samarbetsvillig så det var riktigt roligt.

Men nu ger jag upp för idag pga en envis huvudvärk som suttit i sen i eftermiddags, även om jag är ganska härdad när det gäller huvudvärk, och avslutar med ännu några kloka ord ur min citatbok. Och det här citatet valde jag med tanke på ridningen och dess konst.

”Det är inte vad man gör som är det väsentliga,
utan hur närvarande man är när man gör det”

Eller som min barndomsvän Mia säger: ”Man ska vara i hästen när man rider och inte på”,  också kloka ord tycker jag och jag förstår faktiskt vad hon menar med det. Det får mig att tänka på filmen Avatar när de rider på sina drakar och kopplar ihop sig (var det svansen måntro?) med en del av draken så att deras sinnen kan agera tillsammans och blir ett.

En underbar film för övrigt som alla måste se!!! Så är det bara. Har man inte sett Avatar så kan man sätta upp det som ett av sina mål i livet tycker jag.
Själv skulle jag vilja se den i 3D och kan till och med tänka mig en resa till den vidriga staden Stockholm bara för att få göra det, men sen åker jag bums hem igen för min storstadsallergi kan bli livshotande om jag vistas där för länge

Men nu är det sängläge som gäller!
Godnatt!!
Britta

Eftersom jag känner mig ovanligt trött efter en lika ovanligt seg arbetsdag i spöregn och kyla så tänkte jag bara skriva ner några tänkvärda citat och ordspråk jag hittat i en bok jag lånat på biblioteket. Orkar inte tänka så mycket själv just nu så det passar bra att skriva ner andra människors tankar av de jag särskilt fastnat för. Finns några hundra till men jag får väl ta några i taget, annars kommer jag inte i säng i tid ikväll heller

”Ju mer jag tycker om mig själv
desto mindre vill jag låtsas vara någon annan”

”Man ska inte sörja över det man har bakom sig!
Det är bättre att göra något roligt av det man har framför sig.”

”Om du verkligen älskar dig själv är du oförmögen att göra någon annan illa”

”Förändringar är inte bara nödvändiga i livet.
De är livet.”

”Du anklagar en kvinna för att hon fladdrar från den ene till den andre!
Klandra henne inte, hon söker bara en pålitlig man!”

”Jag har blivit så god vän med mig själv
att jag inte behöver en man för att existera”

”Meningen med livet är att fylla livet med mening”

”Utsidan högljudd, insidan tom”

”Vi har inte ärvt vår planet av våra föräldrar
vi har lånat den av våra barn och barnbarn”

”I lyckan känner man sig ett med hela världen
i olyckan alldeles ensam”

”Varje ålder har sina fördelar
man upptäcker det bara för sent”

”Ibland förlorar en kvinna sin bästa vän
när hon gifter sig med honom”

”En flicka är som skuggan
följ henne så flyr hon, fly henne så följer hon”

”Förlåt alltid dina fiender
det finns inget som plågar dem så mycket”

”En vän är den som vet allt om dig
och ändå tycker om dig

Ja som sagt så skulle jag kunna sitta här hela natten och skriva men nu börjar ögonlocken förlora det dagliga kriget mot tyngdlagen så det är väl bara att ge sig och låta dem vila några timmar innan det är dags att slå upp dem igen. Förhoppningsvis till en piggare och framförallt torrare arbetsdag. Har i alla fall ridlektionen att se fram emot imorgon kväll och det gör ju att man ser ljust på tillvaron.
Veckans höjdpunkt och energitankar dag, tisdag!

Godnatt och sov såå gott!
Britta

Vill bara säga Tack!!!!
Till den/det, vad eller vem det nu är som bestämmer när och hur vi ska uppleva, lära oss och känna på alla dessa olika känslor som vi människor får prova på under jordelivet.
Ikväll har jag fått en intensiv kurs i känslan tacksamhet och jag har den fortfarande inom mig som en slags overklighetskänsla, och tankar som ”slutade det verkligen så lyckligt?” ”är det sant att de är vid liv alla tre och sitter som vanligt på sina pinnar för natten trygga inne i sitt lilla hus?”.

Det började med att jag kände på mig att jag borde gå ut och locka in hönsen och tuppen som (som vanligt) gått lösa på gården och dess omgivningar. Jag hade inte sett till dem på ett tag och brukar se till så att de kommer in på gården emellanåt, även om de alltid kommer hem till slut så vill jag ha lite koll på dem.
Jag tog som vanligt en bunke med lite musli i och gick ut för att locka på dem. Det räcker med att skaka bunken och ropa deras namn så brukar de komma, men inte den här gången.
Efter lite rundvandring kastar jag en blick mot hönshuset och ser att hönan Idunn sticker ut sitt huvud.
- Jaha har ni redan gått in, säger jag, och går mot hönshuset.
Tycker att det är lite tidigt för det men tänker att okej, de har väl bestämt sig för det idag då. Jag går fram till hönshuset och känner på en gång att Idunn känns nervös och orolig på något vis. Hon går upp och ner för stegen och är inte så intresserad av bunken vilket är väldigt ovanligt för henne som alltid ska vara först på godsakerna.
Jag kikar in i hönshuset och ser att ingen av de andra är där och då kommer de första tankarna om att allt inte är som det ska. Idunn och Hugin håller alltid ihop och dvärghönan Freja (mest kallad Lill-Fia) är den enda som ibland kan vara en bit ifrån dem om hon tycker att de drar iväg för långt hemifrån.
Jag ger mig iväg för att leta på de andra och när inte ens Idunn följer efter trots att jag har bunken med mig förstår jag att hon måste vara skrämd av något. Hon vill helt enkelt hålla sig i närheten av tryggheten som är lika med hönshuset.
Jag går ut på vägen igen och lockar och ropar och känner det som att jag ska gå uppåt. Känner hur magen liksom knyter sig när jag får syn på några svarta fläckar på marken på andra sidan vägen. Fjädrar, tänker jag och mycket riktigt.
Kolsvarta fjädrar i olika storlekar som ligger som i en ring på ett ställe och sedan inte ett spår till. Inget blod, inte mycket smådun. Rovfågel, är det första som slår mig, men ändå, så kan jag inte riktigt känna att han är död och borta. Det där är en särskild känsla som är svår att beskriva men även om jag känner att gråten är på väg så kommer den inte riktigt fram för det känns inte som om jag helt tappat hoppet än.
Jag går en bit efter diket och där får jag syn på något vitt längst ner i vattnet. Lill-Fia ligger där och trycker men ser inte skadad ut. Jag springer och hämtar min sambo och förklarar vad jag hittat medan han tar med ett par handskar och följer med mig ut igen. Han lyfter upp henne medan jag fortsätter att titta efter tuppen. Hon är hel och välbehållen men chockad, blöt och frusen, och har hunnit få ett par sniglar på ryggen så hon måste ha legat där ett tag.
Han bär henne till hönshuset och en kort stund lägger hon sig på sidan och bara flämtar men hämtar sig snart och kommer upp på fötter igen. Själv söker jag efter tuppen med gråten lurande i halsen. Jag vet att det här är en risk man tar när man har höns ute fritt så här, men ändå så känns det så sorgligt om min fina fina Hugin skulle sluta sina dagar så.

Jag går in och förklarar för min äldsta son, som är mest intresserad och engagerad i hönsen av mina söner, och han som står i duschen säger på en gång att han kommer ut och hjälper mig leta. Han får nämligen också känslan av att Hugin inte är helt borta. Jag går ut igen och fortsätter. Går tillbaka till fjäderhögen och försöker hitta fler fjädrar som spår åt något håll och mycket riktig så hittar jag både fjädrar och dun på lite olika avstånd som leder in i grannens häck.
Det lustiga är att min sambo som håller på att ringa en granne för att ev boka en ny tupp av dem eftersom vi vet att vår tupp är pappa till dem, inte får något svar när han ringer om och om igen. Det tutar upptaget hela tiden.
Sonen kommer ut och vi hjälps åt att fundera och leta där han kan tänkas finnas. Min teori om luftangrepp stämmer inte längre nu när det finns spår som leder in i häcken. Vi letar ett tag och känner väl hur hoppet sviktar litegrann även om ingen av oss vill erkänna det. Och just när jag står där ute på vägen igen och inte kan komma på fler ställen att leta på så fastnar min blick plötsligt på något som jag ännu har på näthinnan och aldrig kommer att glömma tror jag.
Där på grannens gård, med överkroppen skymd av en björk, ser jag dessa två pinnar till ben och en lite gungande svart kropp som kommer spatserande emot mig.
Först kan jag inte tro det men efter ett par sekunder får jag ur mig.
- Nu kommer han! Han kommer där nu!
Sonen som inte heller riktigt kan tro det ser tvivlande ut och säger.
-Va! Vardå, är det sant?
Och jodå, nog var det sant alltid. Lite tilltufsad, blodig på kammen och utan några av sina finaste stjärtfjädrar kommer han försiktigt vaggande emot oss och verkar ha fullt klart för sig att nu ska han hem till fruarna, för han går (fågelvägen naturligtvis) raka vägen hem mot hönshuset över vägen och genom häcken, och min lycka och tacksamhet går inte att beskriva.
Så nu är det bara att hoppas att han inte bara gick på adrenalin eller något och dör under natten, men som det verkade så hade han inte så stora skador, haltade inte, kunde flyga upp på pinnarna och hade båda ögonen i behåll, så nu är det bara att vänta och se hur de mår imorgon.
Har ingen aning om vad som hänt och vi har spekulerat i lite olika djur men grävling, räv eller hund kan det inte ha varit för då hade de varit döda allihop. Vi har en grannkatt som är en riktig ”stridspitt” och till och med ger sig på mina honkatter och som jag dessutom såg smygande från just den här platsen någon timme innan detta hände så han är nog starkt MISStänkt! så att säga.
Hur som helst så kämpade Hugin väl och klarade livhanken, kanske för att försvara sina tjejer. Är så stolt över honom och imorgon får det nog bli en heldag inne i hönsgården tills det värsta har läkt. Och jag hoppas att vem det än är så fick han smaka på Hugins både näbb och klor och sporrar.
Som sagt så är verklig tacksamhet en underbar känsla, och den kommer jag att somna gott med inombords ikväll!

Britta