lillasysterfix

Nog för att jag brukar ha väldigt klara, tydliga och många drömmar när det drar ihop sig till fullmåne, men nu får den här mardrömmen ta slut snart tycker jag.
Jag drömde nämligen att jag vaknade en morgon för någon dag sedan och snön hade kommit, det var flera minusgrader och allt var så där vidrigt vitt!
En riktig mardröm alltså!
Hönsens vatten frös, bildörrar frös igen, soptunnorna gick knappt att få upp, ett av mina pilträd gav upp och brakade ihop av snöns tyngd, ”lövkrattningen” på jobbet blev extra tung eftersom vi var tvungna att kratta mer snö än löv……..och nu tycker jag att det är dags att denna dröm tar slut!!!!!!!!!! Den känns så himla verklig liksom…..??för inte kan det väl vara så att vintern har kommit för att stanna redan i oktober….?…det fixar jag inte……nej nu får väckarklockan ringa snart så att jag kan titta ut över gården med sitt fortfarande gröna gräs och träden med det mesta av sina vackra löv kvar…..och helt enkelt få njuta av att det är minst en månad kvar tills vintern tar kraften ur mig.
Måste vara första gången i mitt liv som jag ser fram emot att klockan ska ringa…..!
Så kom igen nu….VÄCK MIG!!!!! Står inte ut med denna mardröm mer!

Britta

Inte direkt svårt heller men JOBBIGT!
Tvi tusan vilken benträning att sitta och försöka få upp ”gumpen” i jämn och fin takt, upp ner, upp ner, medan hästen glatt travar på, varv på varv, och utan några stigbyglar att trycka ifrån i.
Men nyttigt! Snacka om att förena nytta med nöje när det gäller barbackaridning, älskar det och skulle gärna (för benmusklernas skull om inte annat) göra det varenda lektion. Kanske ska tipsa Susanne om att starta en barbackagrupp;)

Kändes bra att rida idag trots att jag blev lite besviken när jag såg att jag skulle ha Kongur istället för Taktur som jag verkligen sett fram emot att prova barbacka. Dessutom gick det otroligt dåligt sist när jag hade Kongur och var rädd att det var frågan om någon kemi mellan oss som inte fick det att funka.
Men beslöt mig i alla fall för att gå in i lektionen med en positiv inställning och det funkade ( som vanligt).
Tänk om man alltid kunde komma ihåg att tänka positivt

Kongur gick som den kung han är idag (Kongur=Kung), åtminstone efter att Susanne försiktigt lämnat över ridspöet. Kongur är smart och försöker först med taktiken ”Jaha, tänker du rida med spö, då ska jag bete mig som om jag brukar få massor med stryk med det, springa som en galning och kanske skutta till lite extra med bakdelen om du så mycket som vidrör mig med det”
Han låtsas alltså ett par varv på ridbanan att han är jätterädd för spöt antagligen för att se om ryttaren tycker att det känns läskigt att rida honom med spö bara för att han blir lite oberäknelig. Men om man bara är lugn och visar honom att han ska ta det lagom lugnt trots att spöet är med, och att man inte tänker använda det (vilket ändå inte behövs eftersom han automatiskt lägger in en högre växel) så funkar han hur bra som helst efter en stund.
Så det flöt till slut på riktigt bra idag och jag höll mig kvar på ryggen. Kongur har en underbar tölt när han väl värmt upp och att sitta barbacka och bara ”flyta” fram är helt underbart.
Tyvärr så lutar ridbanan litegrann vilket gör att det blir lite studsigt när det är nerförsbacke men mestadels kändes det bra.

Kom in i det där härliga sinnestillståndet en stund som nästan känns som meditation då tölten flöt på, regnet hade upphört, och månen kikade fram mellan träden bredvid ridbanan.
Allt var för ett ögonblick bara tyst och stilla och månljuset ger en nästan magisk känsla att rida i.
Längtade verkligen att få rida på de välkända vägarna hemma i byn en kväll som denna, och förhoppningsvis kan det bli verklighet någon dag.

Ja månen lyser som sagt ganska starkt nu och är väl på väg att bli onykter igen, med andra ord, dags för orolig sömn och heltokiga drömmar.
Men lite roligt är det också, och alltid lika spännande att se vad natten bjuder på för drömmar, och en sak är säker, det kan bli precis vad som helst.
Men nu börjar ögonlocken kännas tunga och jag tror jag gör som Findus och Selma redan gjort, som sover så sött här bredvid mig framför kaminen. En i fåtöljen och en på fotpallen.

Godnatt!
Britta

Gör ett litet kort inlägg i väntan på att ”Det okända”  ska börja. Har inte sett så många avsnitt den här gången eftersom det känns som om det blir lite samma samma av det, program efter program.
Visst kan vissa avsnitt fortfarande vara spännande men inte är det som på den ”gamla goda tiden” när onsdagskvällen (det gick ju på onsdagar i början)  var hela familjens tv tittar kväll och vi bänkade oss med fika och ett par goda grannar (som inte hade kanalen) för att avnjuta kvällens avsnitt.
Nu har man liksom blivit lite ”van” vid fenomenet att andar finns och att en del kan kommunicera med dem så det hela känns inte så ”okänt” och spännande längre.
De gånger det känns underhållande nu är när någon i den medverkande familjen är en äkta tvivlare och under programmets gång blir allt blekare och alltmer avlång i ansiktet.

Oj tiden går fort, dags att sätta igång tv.n!

Britta

Sorglig dag idag. Imorse när jag skulle släppa ut hönsen låg Lillfia (Freja) död på golvet. Har förmodligen något att göra med de andningssvårigheter hon visade ibland när jag lockade in dem till gården efter något av deras äventyr utanför. Verkade som om hon fick något slags astma om hon sprang för fort och för långt eftersom hon gapade efter luft och kam och ansikte fick en lätt  blålila färg.
Tråkigt är det i alla fall när hon äntligen blivit tuffare, tamare och en självklar del av flocken (om man nu kan kalla tre individer för flock)

Får försöka trösta mig med att hon i alla fall levde det bästa hönsliv man kan. Stor hönsgård, välvårdat hönshus, tillsammans med snälla tuppen Hugin och kompisen Idunn, och dessutom med så gott som daglig vistelse utanför hösngården pickandes och krafsandes i rabatter och diken mm.

Gillar den här bilden av Idunn och Freja spatserande på gräsmattan en sommardag, som ett par väninnor på promenad som diskuterar livets stora frågor.

Så nu är det bara Hugin och Idunn kvar och än har jag inte hunnit fundera på om och när jag ska skaffa fler höns. De är ju vana vid att vara en liten grupp och tror egentligen inte att det går någon nöd på dem att vara bara två ett tag.
Vet i alla fall att om jag ska ha fler så kommer jag inte att ta annat än de som är så gamla att man vet säkert att det är höns och inte tuppar.
Vill aldrig mer behöva slakta unga friska djur bara för att det inte går att ha alltför många tuppar tillsammans, det gör alldeles för ont i min djurvänssjäl.

Vi får se hur det blir, känner mig bara ganska tom inuti just nu och har nog inte riktigt fattat än att hon bara är borta. Hoppas nu bara att det inte var någon smittsam sjukdom hon led av för då kanske jag snart är utan dem allihop, men det visar sig nog ganska snabbt. Än så länge verkar de andra två friska och helt som vanligt och reagerade inte alls på att hon låg livlös på golvet när de skulle gå ut imorse, höll nästan på att kliva på henne istället.

Men nu ska jag ta itu med lite tvätt och annat, för livet måste ju rulla vidare trots att en liten höna flugit till hönshimlen, snyft, vet att det kommer att trilla några tårar här så småningom och det är hon värd vår lilla saknade Lillfia.

Britta

Klockan har blivit 15 19 och den värsta abstinensen har lagt sig. Nu är det liksom ändå försent för att dra igång något större projekt och tro´t eller ej men det mesta av löven ute på gården är uppkrattade!
Sambon och yngste sonen tog ett ryck med krattorna helt på eget initiativ och jösses så fort det går när man hjälps åt. Synd bara att det förmodligen är för att jag är förbjuden till det, annars hade nog jag gått ensam därute med krattan.
Men nu ska jag inte klaga, de har varit jätteduktiga och jag njuter verkligen av resultatet när jag tittar ut över gården.
Annars har jag ägnat mig åt biblioteksbesök, lite handling, matlagning och en långpromenad med syrran, och nu tänker jag ta en liten tupplur innan det är dags för kvällens sysslor, alltså matlagning igen samt fodring och insläpp av hästar.
Tack och lov att jag har hästarna att lägga fokusen på den här helgen, eftersom jag gärna vill ha ett mål med min ledighet och åtminstone göra något nyttigt av den.
Så nu tar jag och kryper under filten ett tag och försöker slumra till lite, tror det är bra för läkningen av armen.
Dessvärre spelar min yngste son musik så det skallrar i rutorna men någon blund blir det nog ändå, och man måste ju få vara tonåring också så han får hållas.
Britta

Klockan är nu 10 13 och hittills har det gått bra med mitt arbetsförbud även om jag redan stött på ett antal frestelser varav en var hundradelssekunder från att vinna över mig. Men jag gjorde det inte…..jag tittade på löven som samlats på singlet utanför hönshuset och en röst i mitt huvud sa ”Seså, kratta upp det där du, det är ju så lite och här är det bra om marken är fri från förmultnande löv, det ska vara så torrt som möjligt här och dessutom minskar du antalet löv som hamnar i vattenskålen, så ta krattan nu…den står bara ett par meter ifrån dig…två tre drag är det enda som behövs!”
Men jag gjorde det inte!
Jag tvingade mig att titta åt ett annat håll och gå ut ur hönsgården och stänga dörren efter mig.
Men det här var inte första utmaningen.
Ca en timme innan hade jag lyckats stå emot en dynggrep och en borste (hästborste alltså) som viskade när jag gick förbi för att ta ut tre av Mias hästar för dagen.
”Jamen om du ändå är här så kan du väl mocka ocskå!” Sa grepen när jag passerade för andra gången.
”Det är ju bara två boxar och inte tar det lång tid heller, titta får du se”
Här lät jag mig styras för ett par sekunder och tittade in i boxarna.
Ja, inte var det mycket som skulle ut egentligen, grepen kanske hade rätt….?….skulle jag ändå..?…nej! Sa en annan röst bestämt. Det där tråkiga förnuftet tror jag.
”Det är total nolltolerans på enformigt arbete med högerarm idag, och det veet du…seså gå härifrån nu”
När jag sen gett alla hö och stod och betraktade deras lugna tuggande kom en annan tanke smygande.
”Nu skulle det vara perfekt att borsta dem litegrann, dra några drag och få bort lite lera och smuts och samtidigt få lite mys”
”Men hallå!!” Ropade förnuftet, ”Vilken arm använder du när du borstar hästar??? Vänster kanske??Näe, skulle inte tro det…höger är det, och med en enformig upprepande rörelse! Vad sa vi om det nu då?”
Suck! Okej då, en annan gång kanske.
Räddningen här var nog att jag hade min sambo med mig som hjälp med att bära vattenhinkar mm och han har en förmåga att få mig att känns stress eftersom jag vet att han hellre håller på med ”sitt”.
Så efter fodring och vattenpåfyllning var det bara att inse att ”hästskötselkvoten” var fylld för den här gången.
Måste ändå ge beröm till sambon som för första gången i sitt liv vågade leda ut en häst till hagen, (visserligen en genomsnäll shettis men ändå), och det såg lovande ut för mitt eventuella framtida hästägande
Själv var han stolt som en tupp efteråt och frågade till och med om vi skulle ta in dem ikväll också, vilket jag inte vet än men frågan var totalt oväntad måste jag säga, eftersom han hade en positiv inställning till det.

Ja så har det gått hittills med min arbetsfria dag och snart öppnar biblioteket så då får jag väl ta en sväng dit istället för att gå härhemma och titta på allt som borde göras.
Kanske kommer med fler rapporter om nya utmaningar senare idag, vi får se vad som händer.

Britta:)

Vet inte hur det ska gå men å andra sidan har jag inget val om jag ska klara av att kratta åtta timmar om dagen i två veckor till. Min onda högerarm och axel är tillbaka och jag antar att det är inflammation i någon/några muskler där omkring, så nu är det vila som gäller i helgen.
Blä!!
Hatar att slappa och inte kunna göra alla tusen saker jag skulle vilja när jag är ledig.
Med en stor ek mitt på gården så lovar jag att det finns annat att göra än att läsa eller sitta vid datorn nu på hösten.
Känner nästan någon slags ångest inför helgen med vetskapen om att jag ska gå här och titta på allt som borde göras, och att garanterat ingen annan i familjen kommer att göra det frivilligt.
Känns som att det mest är min gård även om jag faktiskt delar den med tre personer till, dessvärre verkar de inte ha något behov av ordning och reda så det är väl skygglappar som gäller för mig med.

Nåja, får väl försöka göra det bästa av situationen och inte stressa upp mig över allt som borde göras. Har bara så svårt att acceptera att kroppen inte funkar som den alltid har gjort.
Jag vill kratta hela gården, jag vill röja i uthusen efter sommaren som varit, jag vill måla om en byrå, jag vill städa i härbret och rengöra träkaret inför vinterns badkvällar, jag vill städa hela övervåningen, jag vill jag vill jag vill……okej jag vet, jag låter som en bortskämd treåring och känner mig faktiskt som det just nu!
Men jag inser min begränsning och ska istället rikta in mig på ett biblioteksbesök och kanske en sväng till erikshjälpen, är alltid lika spännande att se vad de fått in för saker, för där kan man verkligen fynda.

I värsta fall får jag väl be sambon knyta fast högerarm på mig med en riktigt hårdknut om det är så att jag skulle råka gå förbi en kratta imorgon som står och ropar och lockar mig in i frestelsen

Britta

Okej, så här är det. Jag skrev ju om att bli katt i nästa liv eftersom de har det ideala livet med tanke på frihet och bekvämlighet, (om de hamnar i en bra familj förstås), men eftersom en av mina läsare fick för sig att jag nog skulle sakna ”brasmyset” när jag helst skulle välja att bo i ett varmare land så måste jag visa vad jag menar.

Den här katten fotade jag på lanzarote och snacka om härligt liv. Det är precis så jag skulle ha det:) Vandra i sanden och bara njuta av värmen på dagarna.

Och sen framåt kvällningen sitta på de soluppvärmda klipporna och spana efter lämplig kvällsmat.
Fånga, äta upp det och sedan hitta en lugn plats att sova på för natten, om det är så att jag inte har någon ägare.
Om jag däremot har en människa (eller två) som älskar och tar hand om mig så kan jag ju fortfarande göra samma saker som jag nämnde ovan, förutom att om jag inte fångar något byte, gå hem och jama lite utsvultet så åker nog burkmaten fram. Och om jag inte har lust att tillbringa natten utomhus (vilket förmodligen ändå är skönast för en katt på Lanzarote) så kryper jag väl ner i sängen hos min människa och sover gott tills det är dags att gå ner till stranden och få lite sand mellan ”tårna” igen

Tror nog att jag gjort mig förstådd nu, och jag lovar att varken det här eller brasmys kommer jag att sakna. Kommer att ha fått överdos av det ändå efter detta liv

Britta

Taktur heter han, och namnet betyder ”rytmisk, taktfast” och ja det stämmer verkligen. Vilket steg och vilka kliv….bara skritten kändes som att sitta på en …hm?….får man säga elefant eller ses det som en förolämpning?
Jag ser det inte så eftersom elefanten enligt mig är ett otroligt imponerande djur, men jag tror att jämförelsen kan misstolkas så jag säger istället …som att sitta på en häst med ca två meter i mankhöjd istället för ….ja nu vet jag inte riktigt mankhöjden på honom men skulle tro att han är gott och väl över 1,45 i alla fall och det är väl en ganska stor Islänning.
Dessutom var han kraftig och….ja maffig helt enkelt och jag gillar ju sådana hästar.
Kändes ärofullt också att få prova honom eftersom han kom till gården i fredags och bara gick sin andra lektion, men snällare häst får man nog leta efter.
Lite lustigt var det också när Susanne och jag precis pratar om att han är så snäll så böjer hon sig plötsligt framåt och betraktar ett av hans bakben.
”Nämen titta, han har ju ett hjärta där”
Och visst var det så. Rödskäck som han är så har han ju fläckar av lite olika storlek här och där och på höger ben fanns en liten rödbrun fläck mitt i det vita, formad precis som ett litet hjärta.
”Ja men så har han ett stort hjärta också” Svarade jag och Susanne kunde bara instämma:)
Hon fotade hjärtat och jag skulle tro att hon nog skriver något om det på sin blogg.

Ja så nu har jag en ny favorit näst efter Draumur som också är en av de större och kraftigare hästarna på gården. Hoppas nu bara att Taktur trivs som ridskolehäst så att han får vara kvar några år.
Ser redan fram emot nästa gång då vi ska rida barbacka och det verkade som om jag skulle få prova honom då också. Ska bli härligt att sitta barbacka på den där breda stadiga ryggen!

Men nu ser jag att min tid är ute och det är dags att få några timmars sömn.
Hoppas att återkomma imorgon med lite mer skrivtid i beredskap.

Godnatt!!
Britta

Just det! Glömde nämna något om varför jag skrev blåögd i överskriften. Han har nämligen ett blått och ett brunt öga och ärligt talat så har jag haft lite svårt för det förut men när Taktur för en stund när vi var helt ensamma plötsligt tycktes titta rakt in i mina ögon med sitt blåa så fick jag en känsla som jag inte riktigt kan förklara, men positiv var den i alla fall

I nästa liv ska jag bli katt! Brukar min sambo säga och ja..varför inte?
Om man hamnar hos en kärleksfull familj så måste det väl vara det perfekta livet !
Då kan man tillbringa somrarna som tex Selma gillar att göra, uppe i ett grönt härligt äppelträd när solen skiner från en klarblå himmel. Rusa från gren till gren utan risk att ramla ner och sen bara vila en stund innan nästa ”ryck” kommer.

Sen när det blir vinter kan man borra ner huvudet i fotpallen framför kaminen!

Eller sitta i köksfönstret och spana på småfåglarna utanför.

Man kunde också göra som Samus, ta en tupplur på de soluppvärmda stenplattorna till doften av grönt gräs.

Och på vintern mysa med Findus i fåtöljen!

På somrarna kunde man som Findus hjälpa till lite med trädgårdsarbetet!

Eller som Rasmus bara slappa på plattorna!

För att sedan tillbringa vintern i någon skön obäddad säng!

Ja inte vore det fel att sova bort det mesta av vintern som katterna faktiskt gör. De går nästan lite i ide de också precis som björnarna, även om de vaknar till och äter lite ibland och naturligtvis tar en sväng på ”toaletten” ( som mina bortskämda katter slipper gå utomhus för att göra vintertid, låda finns både uppe och nere och de används flitigt vintertid kan jag säga)
Nog tar de väl en sväng ut i snön ibland också och Findus kan faktiskt ägna sig åt riktiga ”rallyrusningar” i de skottade gångarna mellan huset, hönshuset och vedboden. Selma däremot behöver en ganska lång stund sittandes på bron först och skakar besvärat på tassarna innan hon ger sig iväg ut i det vita. Samus och Rasmus kan till och med göra en liten utflykt på ett par timmar i vackert vinterväder.
Men när kvällen kommer vill de alla fyra helst hålla sig inne i en fåtölj eller på en fotpall framför brasan, eller på kökssoffan mitt emot vedspisen, och jag klandrar dem inte.

Men nu tycker äldste sonen att det är dags att ta en promenad så det är väl bara att sluta drömma om ett kattliv och ge sig ut i den friska höstluften, kan nog till och med få någon katt med oss om det blir den korta promenaden vilket jag tror att det blir.

Ha det bra!

Britta