lillasysterfix

Då sitter man här då, den första arbetslösa dagen och kontrasten mellan omgivningen omkring mig och aktiviteten i min tankeverkstad är stor.
Har nyss skjutsat iväg sambon som ska åka till Trysil idag på konferens, och utomhus var det tyst, frostigt och stilla. Det enda som hördes var tuppen som gol ibland inifrån hönshuset.
Här inne är det också tyst och stilla eftersom det på övervåningen ligger två uttröttade LAN söner och sover tungt efter nattens aktiviteter. Känner att jag inte vill slamra och låta alltför mycket så hushållssysslorna får vänta.
Solen har precis gått upp och med den kom vinden också, så nu blåser det på ganska friskt ute. Låtsas inte om det men misstänker att det är snö på väg med tanke på temperaturen och de blågråa molnen som kommit in.
Nåja, det går ju inte att stoppa och jag är i alla fall oerhört tacksam över det snöfria milda dagar vi fick efter att den första snöchocken smält undan, och på något vis så känns det som om jag ger mig. En del av mig har ändå redan slocknat, böjt sig ner och börjat krypa sakta sakta genom tunneln som känns oändlig, på väg mot våren och ljusare tider. Får lite panik ibland. Klaustrofobi kallas det väl, när man känner sig instängd.
Ska jag verkligen orka krypa hela vägen igen? Ja vad har jag för val?
Får ta en dag i taget, krypa en meter åt gången och försöka se något positivt i varje dag, timme, minut som går.
Tack och lov att man har julen att sikta på som första station. Ljusmys, god mat och kanske någon julklapp om man varit tillräckligt snäll?

Tänk om man ändå inte hade något samvete! Då skulle man nog till och med kunna njuta av att vara arbetslös ett tag, och inte känna den där ständigt jagande känslan.
Tyvärr så kan man ju inte välja det. Undrar om man är född med eller uppfostrad till den nivå man har på sitt samvete?
Är det så att vissa (de flesta antar jag) bara har det och andra inte, eller är det föräldrarnas påverkan som gjort att man byggt upp ett samvete?
Borde veta det eftersom jag läst utvecklingspsykologi med allt det där om ”detet” och ”jaget” och det ”undermedvetna” som formar oss till de människor vi är, men just nu kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg hur det var.

Vi får väl se vad som händer den här perioden, har i alla fall gett ett löfte till mig själv om att skriva minst två sidor per vecka på min berättelse ”Nattfjärilen”, och kanske blir jag så inspirerad så att jag blir färdig med den.
Tänk att jag aldrig avslutat en enda berättelse, trots att jag nog börjat på minst ett tiotal under årens lopp.
Älskar att skriva men får liksom sällan ro och tillfälle att sitta och göra det och när det går så långt mellan gångerna så glömmer jag och tappar bort vart jag befann mig i handlingen, vilket betyder att jag måste sitta och läsa igenom allt varenda gång jag ska skriva igen och vips så har tiden gått alldeles för fort och det är dags att göra alla sina måsten igen.
Ska nog be om en hjärnoperation som tar bort samvetet så att jag kan utnyttja den här arbetslösa perioden till att skriva istället. Annars får jag väl vänta till pensionen innan jag blir författare;)

Men nu ska jag ta och gå ut till Hugin och Idunn och se hur det är med dem idag.

Britta

Trots att jag tycker att det gick ganska bra för mig på arbetsförmedlingen idag, så sitter jag här med den så välkända spänningshuvudvärken som alltid kommer efter att min introverta hjärna utsatts för en ny, ovan och spännande situation.
Försökte dock slappna av lite mer än vanligt och ha inställningen att ”det här går bra och är inte så farligt”  och tror nog att jag lyckades lura mig själv litegrann eftersom magen i alla fall höll, utan att paja ihop någon timme innan det är dags att gå igenom de där hemska dörrarna som leder in till arbetsförmedlingen.
En del människor blir nästan sjuka av sjukhuslukten eller lukten av tandläkare, men det är något som jag aldrig upplevt men däremot kan förstå känslan av eftersom af miljön framkallar detsamma hos mig.
Har funderat en del idag på vad det egentligen är som gör att jag tycker att det är så skrämmande och oerhört jobbigt att leva på a-kassan och det första som slog mig är mindervärdeskänslan.
Man känner sig verkligen som lägsta klassens medborgare och en parasit för samhället. Förnedrande helt enkelt.
Sen är det vetskapen om att det när som helst kan ringa någon främmande person som vill att man ska komma och arbeta åt den och som tror att jag är en helt vanlig människa som klarar av vilket jobb som helst.
Dessvärre är det inte så och jag tror att jag är livrädd för att någon ska ”avslöja” mig genom att ge mig arbetsuppgifter som jag inte klarar av. Bara som te x ett så vanligt jobb som kassabiträde skulle jag aldrig fixa med tanke på hur mycket siffror det är frågan om då.
Jag och siffror går INTE ihop och förmodligen ligger jag någonstans på lågstadienivå när det gäller matte och huvudräkning, om ens det.
Ibland tänker jag att jag kanske har någon liten liten oupptäckt hjärnskada. Vad vet man egentligen? Det kan ju faktiskt vara så, trots att jag klarar mig hyfsat bra i det vardagliga livet. Syrebrist vid födseln upptäcks nog inte alltid men kan påverka vissa delar av hjärnan till viss del utan att det behöver märkas så tydligt.
För hur kan det komma sig att båda mina systrar jobbar på kontor, den ena som redovisningsassistent (siffror siffror), den andra som hm..vad ska man kalla henne? Hon jobbar åt en arkitektfirma och sitter och ritar och räknar på hus (siffror siffror igen). Min mamma har jobbat som kontorist och löneassistent åt pappas företag, och pappa har både byggt hus (timring och snickring) och tagit hand om pappersarbetet under många år.
Alla övriga familjemedlemmar är alltså duktiga på huvudräkning och logiskt tänkande och jag….?  Ja, jag kanske är en bortbyting eller något Eller så fick jag helt enkelt lite syrebrist vid födseln!
Jag älskar kroppsarbete och vill hellre vara fysiskt än psykiskt trött efter en arbetsdag, då fungerar jag bäst helt enkelt.
Om jag skulle få chansen att börja om och bli ung på nytt så skulle jag tveklöst utbilda mig till någon form av hantverkare, snickare, målare, elektriker, plattsättare el liknande.

Fast helst av allt skulle jag nog byta liv med den här varelsen och bara sväva bort från vardagens bekymmer med känslan av att vara styrd av andra och slippa oroa mig för ekonomi och att tvingas in i nya jobbiga situationer med nya främmande människor.
Får nog ta ett sabbatsliv nästa gång och låta själen och sinnet få vila ett tag.

Men nu är det snart dags för sista avsnittet av det okända, för säsongen. Sen får det nog bli sängen, så får vi se om huvudvärken ger med sig.

Britta

Läste ett uttalande av en jägare häromdagen och kände hur det liksom blev sådär tomt i huvudet(tommare än vanligt alltså)  när jag precis läst det. Uttalandet löd.
”Om vi ska ha så här mycket varg så kan vi inte fortsätta jaga älg” ?…………?………..??………………………..?
Öh!
Nej, det är liksom det som är meningen….ville jag nästan viska fram….eftersom det kändes lite pinsamt ….trots att personen ifråga inte ens var i närheten, och trots att det var ett uttalande som redan stod skrivet i dagstidningen som tusentals förmodligen redan läst. Men jag kände att jag nästan ville skydda den här stackars personen som sagt dessa ord. Stackars liten, var nog min reaktion helt enkelt.
Vilket förmodligen skulle få mannen ifråga att plocka fram geväret eftersom de flesta jägare anser sig vara karlarnas karlakarlar.
Som jag har förstått det här med jakt och vad jag alltid har fått höra från jägare som svarat på varför man jagar, så är det för att hålla stammen nere som de säger. Och detta behövs pga vi inte har nog med rovdjur som klarar av att göra det.
?????
Ja men då måste det väl vara bra om vargar och björnar ökar så att naturen kan sköta sig själv och kretsloppet får ha sin gång ???
Eller är jag dum på riktigt?
För det är väl inte så att det bara är den fyllda frysboxen som hägrar?
Det är väl viltvården i första hand, som alla jägare påstår?
Ja inte vet jag? Men nog blir man lite fundersam när uttalanden som detta kommer fram.

Men nu till något helt annat. Blev så glad idag då jag hittade en sida med gratis bilder som man kunde låna som skrivbordsunderlägg eller till sin blogg. Jag har ju hittills bara haft mina egna bilder vilket väl är roligast men ibland har man ju inte någon bild som passar till det man vill skriva om som tex bilden på den ylande vargen . Även om jag önskade att det var imorse på min morgonpromenad som jag lyckades fota den:)
Så nu har jag lånat några bilder som jag kan använda och tyckte helt enkelt att bilden ovan var så vacker så att jag ville ha med den även om jag inte kommer att skriva något som passar till den just nu.

Ja i morgon är det min första arbetslösa dag och kl tio ska jag och mina kollegor på kyrkogården träffas för inskrivning på arbetsförmedlingen och därefter gå och fika tillsammans som en avslutning av säsongen.
Sen följer väl pappersarbete och införskaffning av arbetsgivarintyg som ska skickas in och fixas med för att få igång utbetalningarna så fort som möjligt.
Tänkte faktiskt ta en promenad ner till Rättvik eftersom jag då kan ta lite sovmorgon istället för att behöva skjutsa sambon till jobbet nu när vi bara har en bil. Och med tanke på det underbara vädret som varit på sistone så ska det nog gå bra. Är väl förresten bara att klä på sig om det skulle vara något annat. Men en sak är säker, att blir det snö så går jag INTE!!!!
Men nu ska vi inte måla fan på väggen. Snön kommer förhoppningsvis inte förrän till första advent, och då kan till och med jag välkomna den.

Britta

Det blev inget mer skrivet igår kväll men nu sitter vi faktiskt här med varsin laptop i knä framför brasan i kaminen, sambon och jag. Sönerna är åter hemma och välbehållna och sitter mätta och nöjda framför sina datorer på övervåningen. Skönt att få vila sina hönsmammenerver ett tag
Gick i alla fall bra för dem igår även om en av dem sov kvar över natten och den andra istället kom hem lite tidigare än planerat när det blev lite för roligt på förfesten:)
Nåja, så länge de är glada,snälla och välbehållna efter sina små äventyr så får man ha lite överseende tycker jag.
Dessutom är jag glad att de faktiskt har förtroendet att ringa hem när de inser att de behöver lite vuxenstöd och inte försöker hemlighålla något. Tycker det är oerhört viktigt att ha den nära kontakten med sina tonåringar, vilket man får om man försöker se saker ur deras synvinkel och stötta istället för att skälla så fort de går lite över gränsen.
Man måste komma ihåg hur det var när man själv var ung och trodde att man visste allt om livet och vad som var bäst för en själv

För övrigt har det här varit en lyckad dag då jag lyckats städa åt hönsen, och röjt lite i uthuset. Vill hålla efter storstädningen jag gjorde där i våras och det har väl varit lite si och så med det under sommaren.
Men nu har jag sorterat allt och ställt i olika grupper så det bara är att köra iväg med det till soptippen när det blir något bra tillfälle för det.
Fick i alla fall fram en hel del golvyta som det alltid gör bara man delar upp allt som ligger slängt lite här och där.
Så nu har mopparna gott om plats och man behöver inte eländas för att få ut och in dem.
Fantiserade och mätte lite när jag ändå var därute och har kommit fram till att det lätt går in boxar för två små och en stor havremoppe om det nu skulle bli så någon gång i framtiden. Fantisera får man i alla fall.
Men nu kommer nog äldste sonen snart och vill ha med mig på en promenad vilket inte skadar eftersom vi har stoppat i oss pizza till kvällsmat.
Imorgon skulle det visst bli lite sol också så det är väl bara att se fram emot ännu en underbar snö och frostfri höstdag:)
Lättnaden över att vakna den där morgonen när snön var borta var så stor och befriande att det kändes som om jag ville lägga mig ner och bara rulla i det gröna gräset och dra in doften av jord i näsan.
Nu lever jag ett tag till

Britta

Ja egentligen hade jag nog föredragit en bulle till kaffet om valmöjligheten funnits men Diklofenak är ju också gott….???? Eller kanske inte, men den gör väl gott i alla fall hoppas jag.
Eftersom axeln och jag inte vill samma saker just nu så får jag försöka förvirra den med lite roliga piller.

Har i alla fall lyckats vara ganska positiv idag trots sista arbetsdagen för säsongen. Har nyligen kommit hem efter att ha avnjutit en lunch som bestod av en Big Meal på Rättviksrasten, tillsammans med mina kollegor.
Men än behöver vi inte säga hejdå eftersom vi ses på måndag morgon på den kära arbetsförmedlingen igen
Vi längtar nog dit lika mycket allihop tror jag.
Nu ska jag ta itu med fredagssysslorna vilket betyder städa, tvätta, handla,bära in ved, elda, laga mat (hoppas nu att pillret verkar snart ) och mysa med familjen.
Fredagkvällar är lite heliga när det gäller familjelivet tycker jag även om det just denna fredag är första gången båda sönerna ska iväg på lite roligheter, så det blir en ny upplevelse.
Med andra ord en kväll i orons tecken. Vet att jag måste inse att även min yngste son börjar känna att han vill ut och träffa jämnåriga på fredag eller lördagkvällar, och att det egentligen är bra för den sociala utvecklingen. Men helst skulle man ju vilja att de höll sig hemma till arton års ålder:)
Dessvärre var det ju inte vad jag själv gjorde, så man får väl försöka tänka tillbaka på hur kul man tyckte att det var att sitta hemma med mamma och pappa i tonåren.

Men det går säkert bra och ger man dem förtroende så får man det förhoppningsvis tillbaka.
Nej nu måste jag sätta igång med sysslorna, men återkommer nog ikväll när sönerna är skjutsade och jag och sambon förmodligen sitter framför kaminen med varsin laptop i knäet.
Romantiskt !!

Britta

Tusan också att det ska vara såå svårt!
Har fått påminna mig själv tusenmiljoner gånger idag då tankarna dragit iväg åt det negativa hållet.
”Ååå nu är det slut på jobbet igen” ”
Nu ska man till den där f…….e arbetsförmedlingen på måndag och få höra att man måste söka jobb som man egentligen inte vill ha”
”Nu tar pengarna snart slut igen och sen är det att vända på varenda krona (ören finns ju inte längre) i ett halvår ungefär”
”Nu blir det magkatarr och sömnsvårigheter som dominerar mitt liv”

Ja, ungefär sådär har hjärnan gått på idag och jag blir bara så less på det när jag vet att det är pga att jag intalar mig alla dessa negationer som det verkligen blir så!!!!!!

Snälla snälla Britta! Försök att för åtminstone en enda dag vara bara positiv, du veet ju att det fungerar och hjälper.
Tänk på affirmationen om ”livet utan slut”, försök att minnas den så fort det negativa hotar att ta en enda millimillimeter av platsen i hjärnan.
Det ordnar sig med allt om du bara vill tro att det gör det. Du kan få ditt drömliv! Det finns energi och kraft för det till alla som bara vågar TRO!
MEN DU MÅSTE VÅGA TRO PÅ DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAD HAR DU ATT FÖRLORA?????????????????

Ja suck!
Vad säger man? Är gnäll en allmän svensk hobby? Måste vi få gnälla för att må bra? Har vi det helt enkelt för bra för att inse hur bra vi egentligen har det????
Välfärdsproblem kallas det visst.

Nej nu ska jag faktiskt försöka se fram emot den här perioden som kommer. Se fördelarna med den istället. Chans att röja och städa i skrymslen och vrår härhemma.  Chans att elda på dagtid och därmed sänka elräkningen. Förmånen att få tid och ork att umgås med djur och familj. Låta axeln vila och läka ihop.
Och om jag skulle tvingas ut på något jobb som jag egentligen inte vill ha så får jag väl se det som en del av min personliga utveckling, man lär sig något av allt.

Så nu ska jag ta och föreställa mig hur det perfekta livet i mitt tycke skulle se ut och så gör jag en redovisning av det här imorgon. Tror att det är bra för fokuseringen att skriva ned vad man tycker och tänker.
Snart är det dessutom sängdags så istället för läsning ska jag nog ägna mig åt visualisering av mitt nya underbara liv:)

Britta

I livet utan slut, där jag befinner mig
är allt perfekt, helt och fulländat.
Jag är ett med kraften som skapade mig.
Jag är fullt öppen och mottaglig för överflödets
ström av välstånd, som universum erbjuder.
Alla mina behov och önskningar uppfylls t o m
innan jag ber om dem.
Jag leds och skyddas av en gudomlig kraft, och jag
väljer vad som är fördelaktigt för mig.
Jag gläds åt andras framgångar, då jag vet att det
finns i överflöd åt oss alla.
Jag ökar ständigt min medvetna uppmärksamhet
på överflödet, och detta yttrar sig i ständigt
ökande inkomster.
Mitt goda kommer från allt och alla.
Allt är bra i mitt liv.

Tro nu inte att det har snurrat till totalt i huvudet på tanten. Detta är en sk affirmation och kan vara bra att ta till de stunder och dagar man har lite svår att vara den där glada människan som alltid tänker positivt.
Affirmationen är tagen ur boken ”Du kan hela ditt liv” av Louise L. Hay och själv har jag skrivit ut den och satt upp den på anslagstavlan i köket.
Tankar är kraft och om vi tänker något tillräckligt ofta och tror på det så blir affirmationen så småningom till verklighet. Det lustiga med denna är att den gjorde sig påmind häromdagen genom att plötsligt titta fram bakom en del andra papper och jag får väl erkänna att jag nästan hade glömt att den satt där .
Kan dock förstå att ”någon” tyckte att det var dags att återuppta den dagliga läsningen av den eftersom vi nu, i alla fall i mitt liv, går mot mörkare tider.
Dels är det på väg att bli vinter och dels kan jag räkna mig som arbetslös på måndag vilket betyder oro över ekonomi och över att tvingas in i något jobb eller någon aktivitet som jag känner att jag inte klarar av.
Så jag behöver verkligen försöka peppa mig själv med lite positiva tankar, om att ”det ordnar sig”:)
Och egentligen vet jag ju hur viktigt det är med den egna inställningen till saker, men ibland känns det som om man inte riktigt vågar vara positiv därför att det eventuella bakslaget om det inte blir som man önskar och tänker, ska bli dubbelt så jobbigt då.
Hur som helst så sägs det att en affirmation fungerar även om man innerst inne kanske inte riktigt tror på den, men att om man dagligen nöter in budskapet så fastnar det i alla fall någonstans i hjärnan och börjar ge verkan.
Så nu försöker jag att läsa den minst en gång om dagen (gärna fler) och hoppas att den gör någon nytta någonstans inne i det omedvetna.

Hur jag än mår så brukar jag alltid ta ett djupt andetag och ”se” mitt liv så som jag vill ha det innan jag läser, går alltså in i det med positiva tankar eftersom jag tror att det ”tar” lite bättre då, och för att jag tycker att jag är skyldig att göra det med tanke på att jag faktiskt i det stora hela redan har ett liv som många på jorden bara kan drömma om.
Boken jag nämnde är förresten att rekommendera om man känner sig lite nere för man får helt enkelt en liten ”knuff” och börjar tänka lite positivare under läsandets gång, och det är väl det som är vitsen med den.

Men nu ska jag gå ut och släcka åt hönsen och sen är det väl snart sängen som gäller.
Blev tyvärr ingen ridning idag för min del eftersom bilen krånglade, men det kanske var någon mening med det också om man ska se det positiva med det, och ärligt talat så har jag så ont i axeln (eller den subacromiala leden som det så fint hette på röntgensvaret) så bara att få på hästen en sadel hade nog varit en kamp idag. Vi har ju som bekant ”krattat snö” den här veckan och slutet av förra veckan på jobbet och det har slitit på den här gamla utnötta kroppen…..hoppsan!….tänka positivt var det ju!
Nåja, som den svensk man är måste man få gnälla lite också;)

Britta

Då var det dags igen, för sista veckan för säsongen på kyrkogården. Känns alltid lika sorgligt och tråkigt att ”kastas ut” från den trygga tillvaron och trevliga arbetskamrater för att känna sig som en belastning för samhället när den största delen av inkomsten kommer från a-kassan.
En del frågar om det inte känns skönt att sluta snart?
Nej!
Om det bara fanns uppgifter att utföra även vintertid så skulle jag mycket hellre fortsätta att arbeta trots att det är utomhus, än att leva på a-kassa vilket betyder ungefär halva inkomsten och känna att arbetsförmedlingen vakar över en som en hök.
Det är psykiskt påfrestande och jag är betydligt tåligare fysiskt än psykiskt. Arbetar hellre tills det värker i kroppen än går och oroar mig för om pengarna ska räcka till räkningarna eller om någon ska ringa in mig som vikarie eller inte.
Jag är en sådan som vill ha koll och rutiner i tillvaron och om jag bodde på en större ort så skulle jag nog stå vid ett rullband på en stor fabrik eller något.
Jag vill  jobba för att leva och inte leva för att jobba, så det spelar inte så stor roll vad jag gör så länge jag får ihop pengar till räkningarna och kan åka hem till hemmet och familjen på kvällen.
Jag har inte heller några problem med att sysselsätta mig hemma hela dagarna om det skulle vara så att jag hade råd att vara ledig under vinterhalvåret.
Många säger att de hatar att gå hemma för att de känner att de måste ut och träffa människor och få stimulans men det har jag egentligen inget behov av.
Idag har jag ägnat mig åt städning både inne och ute. Mestadels inomhus då hela övervåningen fick sig en uppfräschning med plock, dammsugning och rena lakan mm, så nu blir det extra skönt att krypa i säng.
Städningen utomhus bestod i att plocka bort möblerna ifrån brokvisten eftersom det är färdigsuttet där ute nu för säsongen. Tog även bort lite blommor som naturligtvis frusit nu när vintern slog till så lömskt och oväntat, men det är väl ändå snart dags att pynta med lite granris istället. Har en liten tradition då jag till första advent brukar hämta granris och binda en girlang att ha i nederkanten på fönstren på bron och för att utföra det arbetet då det kan vara ganska kallt så måste jag naturligtvis dricka en stark och värmande glögg också. Det är riktigt mysigt att sitta därute med Findus och en termos glögg som sällskap.
Inatt hade jag en så där härligt klar och tydlig dröm där jag och Mia var ute och red barbacka på ett par Islänningar med en helt fantastisk tölt. Det var på en skogsväg med lång raksträcka i fullmånens sken och alldeles tyst och lugnt omkring oss, och vi fullkomligt flöt fram bredvid varandra, så snabbt att det riktigt sög i magen
Härligt!!
Men nu ska jag gå ut och släcka lampan åt Hugin och Idunn eftersom det faktiskt inte är så jättemånga minusgrader just nu.  Inatt hade dom det släckt hela natten och ändå höll temperaturen sig ovanför nollan trots ca fem minus ute, tack vare att hönshuset är så välisolerat.
Kanske återkommer jag imorgon om jag kommer på något att skriva om. Man vet aldrig vad morgondagen har att erbjuda. Kanske hittar ett jobb tex

Britta

Japp, då var det färdigbyggt då, stallet som jag önskat mig och drömt om så länge, till och med hästen är på plats som ni ser!
Eller????
Nä, okej då, det är inte mitt stall som är på bilden, men blev så glad då jag hittade artikeln om bygget av detta stall eftersom det är precis så här det skulle kunna se ut om jag fick chansen att inreda vår timmerlada.
Väggarna består ju av synligt timmer och precis som på bilden är det ett hål i taket upp till skullen där jag naturligtvis skulle förvara höet.
Däremot vet jag inte om jag skulle välja att måla det i rött och vitt men ganska fint var det i alla fall och sen gillar jag lamporna på väggarna.
Tänker i alla fall fortsätta hålla drömmen vid liv eftersom det ökar chanserna för att det en dag blir verklighet.
Tankar är ju egentligen en stark kraft och energi och det sägs att om det är något man önskar så ska man tänka sig att man redan har det och därför är jag så glad åt denna bild eftersom den stärker mina tankar på ett stall.

Annars har det här varit en bra dag, som började med en sovmorgon ända till kvart över åtta, alltså tre och en halv timme längre än vad jag får sova på vardagarna och det kändes verkligen skönt att slippa vara styrd av väckningssignalen.
När jag ätit frukost och fått på mig kläderna ringde en av mina systrar och ville ha mig med på en promenad till Q8 macken ca sex km härifrån och eftersom jag ändå tänkt ta en promenad någon gång under dagen så tackade jag ja till det.
Dessvärre var det ju sol idag och det i kombination med den vita snön är något av det värsta jag vet, men det gick bra trots att jag glömde att ta på mig solglasögonen.
Efter det blev det matlagning och sedan åkte jag och min sambo upp till Söderås för att hjälpa Mia och hennes man att sätta upp ett vindskydd till hennes utegående hästar.
Sammanlagt var vi sex personer som hjälptes åt så det gick som en dans att montera och få på duken, och efter att hästarna ätit upp sin lunch kom de för att titta vad vi höll på med.
Shettisarna Mike och Lucy var de som var mest nyfikna och först på plats tätt följda av Islänningen Djarfur och snart hade vi tre hästar som vandrade ut och in ur vindskyddet.
Det verkade som om de gillade det och undersökte det både från ut och insidan, och fortsatte med det även när vi var klara och hade gått därifrån.
Men snart börjar jag väl gäspa som vanligt vid den här tiden och kryper nog strax ner i sängen,  sen får vi se vad jag ska använda morgondagen till.
Det blir antingen utomhusstädning av uthuset eller så blir det inomhusstädning av övervåningen, vädret och temperaturen får avgöra.

Britta

Som vanligt när klockan börjar närma sig 21 00 så blir ögonlocken tunga och gäspningarna kommer allt tätare. Ibland önskar jag faktiskt att jag åtminstone skulle orka hålla mig vaken till 22 00 ungefär, i alla fall fredag och lördag kvällar, men tyvärr så vet ju inte kroppen och hjärnan att den faktiskt slipper ljudet av väckarklockan imorgon (för första gången på ca 14 dagar) så det är väl bara att lyda när hela mitt jag ropar efter en natts ostörd sömn.

Visserligen kommer jag säkert att väckas av fullmånens sken genom fönstret (har bytt rum och inte hunnit skaffa rullgardin än) eller en och annan katt som vill ut någon gång under natten, men känslan när man vet att man får somna om utan att bry sig om vad klockan är och utan att behöva tänka på att man nog snart måste upp ändå, är så mysig och behaglig.
Så nu sitter jag här och blinkar och ser fram emot att krypa ner i sängen, (kanske ska tillägga att jag inte ens är 40 år även om det kan låta som om jag är närmare 80 med tanke på mitt sömnbehov) och kanske läsa lite ur min senast lånade ”citatbok” om jag hinner innan John Blund kommer och strör sömnpulver i mina ögon

Har för övrigt inget emot att ta en tupplur mitt på dagen heller, vilket ju verkar ligga i släkten;)  här är det jag och en av mina systerdöttrar som kopplar av i solstolen under en vistelse vid släktens sommarstuga i Klitta fäbod, en underbart avkopplande miljö med endast skogens sus och fågelkvitter att lyssna till.

Britta