lillasysterfix

Ja nog är det intressant när man träffar människor som man, (trots att det är första gången), känner sig bekväm med. Särskilt för mig som egentligen inte är så förtjust i att träffa nya  människor, kanske mest för att jag vet att det tar lång tid att lära känna mig och det första intrycket jag brukar ge är långt ifrån den jag vill att man ska se mig som.
Iskall, tyst, tråkig och inåtvänd är några jag under livets gång fått höra och även om jag inte precis älskar mig själv så tycker jag inte att det riktigt stämmer med mina innersta tankar och värderingar om livet och människor i allmänhet.

Igår däremot träffade jag en människa som direkt ”såg” mer av mig som person än bara den stela  ytan, och detta har aldrig hänt mig förut. Hade lite svårt att ta in det han sa om mig och kände flera gånger att ”det här händer inte”.
Påståenden som, du har en härlig aura, hela rummet blev ljust när du kom in, du var mig en speciell person och det säger jag inte ofta, å vad glad jag blir av dig, nu kommer jag att vissla och vara glad resten av kvällen mm. är liksom ganska tvärtemot vad folk brukar tycka om mig till att börja med.
Detta var alltså massören jag gått och gruvat mig och laddat för att våga ringa. Nu förstår jag dock varför det blev av till slut eftersom vi förmodligen har något eller några tidigare liv gemensamt. Kan inte förklara känslan av att vips ha fått en ”extrapappa” på något annat sätt:)
För någon annan typ av ”samhörighet” var det inte frågan om och dessutom är han nog ca 20 år äldre än mig, fast ganska svår att sätta ålder på, men jag uppfattade honom som en go, glad, trygg och mysig gubbe helt enkelt.
Att han sen är från Hälsingland gör ju inte saken sämre eftersom jag gillar den dialekten.
Hur som helst så började han med att be mig bara ställa mig framför honom och det första han sa var att jag nog brukade ha lite problem med högerbenet, och det stämmer eftersom jag känner av ischiasnerven på den sidan ibland. Han förstod också genast problemet med min axel och arm eftersom jag var lite sned i hela kroppen åt högra sidan.
Musklerna vill ju kompensera när det börjar göra ont någonstans och tydligen har musklerna på höger dragit ihop sig på något sätt för att avlasta det onda, vilket ju inte gör saken bättre i det långa loppet.
När han började behandlingen kunde han direkt säga att han inte skulle klara av att hjälpa mig vid ett enda tillfälle pga att det var så pass illa och att jag gått så länge med det. Annars brukar han bara behöva göra en behandling på folk för att rätta till det de har problem med. Han har tydligen redan fått namnet ”Backa Jesus” pga att han så snabbt kunnat hjälpa så många på så kort tid, och det säger väl en hel del om hans kunnande och kompetens.
Han hade nyligen botat ett knä på en man som redan var utdömd av sjukvården så Jesus är det nog inte helt fel att kalla honom
Behandlingen gjorde bitvis fruktansvärt ont och jag var tvungen att andas djupt vid flera tillfällen, men det var behövligt eftersom den här typen av skador liksom behöver ”rivas upp” igen för att kunna påbörja en läkningsprocess. Han tror dock att det ska gå att få bukt med det, eller som han uttryckte det : Den här axeln vill bli frisk,och alla du har runtomkring dig kommer att hjälpa dig med det.
Och det låter ju tryggt tycker jag. Till slut körde han också med ultraljud och stretching vilket min kropp tydligen svarade bra på och detta gjorde honom väldigt glad och hoppfull. Så jag hoppas verkligen att jag får tillbaka min friska kropp, som jag vill kunna använda många år till (även om jag inte är någon elitgymnast som han påstod att man skulle kunna tro och nästan vägrade att tro att jag inte höll på med någon särskild sport överhuvudtaget),  och kunna ägna mig åt det fysiska arbete jag mår bäst av.
Ja, så vad säger man efter sådana komplimanger!

Än är det liv i kärringen:)

Så nu sitter jag här och gör det jag avskyr mest. Tar det lugnt!
På kvällarna när jag är klar med matlagning disk och allt vad det innebär har jag inget emot att koppla av med en bra bok eller sitta vid datorn men på dagtid vill jag göra saker!
Men inser att jag måste ge kroppen en chans att återhämta sig från igår och idag är jag öm och känner av träningsvärk i högersidan så det är väl bara att slappa.
Fick en ny tid på måndag och det känns verkligen bra att träffa någon som ser och vill ta tag i problemet inifrån. Det enda sjukvården gör är att skriva ut tabletter och hoppas att man ska bli bra på en vecka. Därför orkar man inte bråka med dem hur länge som helst och röntgen jag fick göra fick jag nästan tjata mig till. Så ska det inte vara tycker jag i det moderna samhället vi lever i och med tanke på skatten vi faktiskt betalar.
Men nu ska jag ta mig något att äta och sen får vi se vad jag gör. Någon promenad blir det inte förrän till kvällen då solen gått ner. Avskyr kombinationen sol och snö, är alldeles för ljust för ett troll som mig.

Just det, nu vet jag vad jag ska göra. Blev nämligen väckt av en uggla som satt ute i eken och lät inatt, och tänker försöka ta reda på vilken sort det är. Det var inget vanligt hoho utan ett slags gläfsande läte som gjorde att jag först trodde att det var en bybos hundar av rasen tysk jaktterrier som var ute på äventyr.
Ska söka på nätet och se om jag hittar den. Häftiga djur är de i alla fall. När jag stod och tittade på den kom förresten en räv förbi också och gjorde en sväng runt hönshuset. Men han insåg nog snart att det skulle bli för arbetsamt att ta sig in så han fortsatte vidare nedåt byvägen. Stor och fin var han i alla fall och med en tjock och yvig svans. Det är väl något av det första man tittar på när man ser rävar, så att de inte ska lida av den vidriga rävskabben.  På den här syntes det dock att det varit gnagarår och att den haft obegränsad tillgång på mat.

Härligt att se att naturen fungerar och kretsloppet sköter sig. Hoppas bara att han låter bli mina katter, men det skulle förmodligen hinna undan honom och slinka upp i något träd om han får för sig att försöka.
Nej nu kurrar det i magen!

Britta

Fick idag äran att rida endast sex år gamle och mycket vackre Villingur, vars namn tydligen ska betyda vilde eller den vilde, men snällare vilde får man nog leta efter. Visst märktes det att han var ung, framförallt i kroppen tyckte jag som är van att sitta på de lite kraftigare äldre herrarna Taktur och Draumur tex.  Att rida Ville kändes nästan som att sitta på ett föl och steget kändes som om han tog fyra steg på två Taktursteg.  Pigg var han i alla fall trots snöstorm, eller kanske på grund av det eftersom hästar ofta blir lite busiga i blåsväder:)
Han var också lite mer nyfiken på vad som händer utanför ridbanan än de andra hästarna. Är väl så med ungdomar att de kan ha det lite svårt med koncentrationen;)
Duktig var han i alla fall med tanke på att han är så ung och inte gått med så länge på lektion.  Själv tyckte jag nog att det var lite vågat av Susanne att låta mig rida honom men litar på att hon vet vad hon gör. Tänker främst på att jag (som också är nybörjare, åtminstone på islandshästområdet) , nog lätt ger hästen dubbla och kanske lite förvirrade budskap ibland när det är hundra saker man ska tänka på som:
”Ta släpp driv, lätta lite på sitsen, fram med underskänkeln, ner med hälen, kortare tyglar, ner med högerhanden, ställ hästen utåt 20 meter, rakt 5 meter, inåt 20 meter, lägg in halt då och då, håll dem i kort tempo tölt” mm. mm.
Hur som helst så klarade vi oss ganska bra tillsammans Ville och jag och det var verkligen nyttigt att rida en häst som inte är riktigt så erfaren som de andra. Man måste tänka ännu mer och verkligen koncentrera sig på vad man gör. För det allra sista man vill är ju att förstöra hästen på något vis.

För övrigt har jag i alla fall börjat med operation städa städskrubb, men blev inte riktigt klar då jag fick den betydligt roligare uppgiften att lunchfodra Mias tio hästar. Passade på att mocka och packa lite höpåsar också när jag ändå var där och vet att Mia uppskattar all hjälp hon får i stallet.  Kan ju säga att det lockade mer att stanna kvar där än att åka hem och fortsätta med städningen:)

Men nu ser jag att tiden rusat iväg och även om jag för ovanlighetens skull inte känner mig så trött så är det väl dags att krypa i säng.
Ute rasar snöstormen vidare men jag har på något vis stängt av den del av hjärnan nu som står för vinterångesten. Orkar inte våndas över att det snart är vinter, för det är bara slöseri med energi och förr eller senare måste den ju komma. Sen det där snacket som går nu om att det ska bli den kallaste vintern på tusen år, lyssnar jag bara på med ett halvt öra.  Vadå tusen år??? Vem  är det idag som kan säga något om hur vintern för just tusen år sedan var????????? Är det typ Yoda som har tagit jobb på SMHI eller?
Nej sånt där snack bryr jag mig inte om! Tror att det är omöjligt att ställa någon långtidsprognos på väder. Det kan ju ändras hela tiden och de ”spådomar” som hittills sagts om att vissa somrar skulle bli så varma och soliga har då inte stämt en enda gång vad jag vet.

Nåja, vi får väl se vad kommande månader har att bjuda på. Det blir som det blir i alla fall och det här året har vi laddat upp med rejält med ved så det är väl bara för Kung Bore att inta tronen igen. Kom igen bara gubbe!
Snart är likt förbannat gumman Tö tillbaka, hur kaxig du än är där ute i ditt vita rike:)

Britta

Har nu äntligen lyckats ta mod till mig och fått en tid för massage imorgonkväll 18 30! Visserligen blev det inte före halv tio som jag påstod var gränsen igår men ni anar inte hur många ”bra ursäkter” jag hade innan dess för att inte ringa.
Ni vet, att man måste ju elda, sköta om höns och katter, äta frukost, dricka kaffe mm.
Men nu ligger jag lite efter i tidsplanen så det är bara att dra igång. Idag ska det röjas i städskrubben som numer så gott som är full av tomma kattmatsburkar, pantflaskor och burkar och reklam.
Kartongen som burkarna ska ligga i har nämligen svämmat över och när det gått så långt så brukar det bli att jag bara slänger in allt annat också. Men som man bäddar får man ligga heter det ju, så nu är det väl bara att ta hand om kaoset, för inte lär då någon annan göra det.
Ska nog ta en före och efter bild så att man ser det fantastiska resultatet För synas kommer det att göra, det vet jag,(är ju knappast första gången jag släppt oredan så långt).
Det är lite lustigt med mig som faktiskt är Jungfru (stjärntecknet alltså) eftersom det sägs att vi är pedanta och vill ha ordning och reda omkring oss. Och det stämmer till viss del, men för min del bara så länge det sträcker sig till det ögat ser. Hatar när det ligger grejor här och där och vill gärna ha städat och plockat omkring mig men inne i mina garderober…..!!! Oj oj oj, där ser det verkligen inte ut som om en pedant skulle ha största ansvaret.
Egentligen vill jag ju ha ordning även där men när tid och ork inte räcker till och när övriga familjemedlemmar inte har något intresse av det så brukar ordningen vara ett minne blott på ett par dagar efter städningen.
Inbillar mig att det skulle vara annat om jag bodde ensam, men det vet man inte. Kanske skulle bli så lat då så att endast det nödvändigaste blev gjort.
Nej nu börjar det knäppa i vedspisen vilket betyder att det är dags att peta in en pinne till. Sen startar dagens projekt!

Britta

Idag släppte förlamningen jag drabbades av förra veckan och har faktiskt fått en hel del uträttat under dagen. Förra veckan var det ju höstlov för sönerna och jag kände att det liksom inte gick att komma igång med allt jag vill göra de dagar jag är arbetslös.
Men imorse när jag skjutsat sambon till jobbet och huset var tyst och tomt kom jag äntligen igång med sånt jag har velat få gjort en längre tid nu. Det gäller att ha karaktär och rutiner när man är hemma om dagarna annars blir det lätt att man slöar till sig och hamnar framför datorn eller ännu värre tv:n. En situation som jag egentligen inte trivs med alls eftersom jag helst vill röra på mig på dagarna, min kropp funkar bäst så. Dessutom får jag svårt att somna på kvällarna om jag slöat under dagen och det är något jag verkligen inte är van vid, (jag som brukar börja gäspa före nio).

Så idag har jag lyckats bli färdig med 16 punkter på listan och ändå är det bara ytan av det jag förhoppningsvis kommer igång med imorgon, om det nu inte ringer någon som vill ha mig som vikarie.

Gårdagens nackvärk är i alla fall betydligt bättre så det var nog bara helt vanlig träningsvärk som headbangingen resulterade i.
Jo just det, en punkt lyckades jag faktiskt inte med eftersom jag drar mig för att ringa till främmande människor. Ska nämligen beställa en tid hos en massör som tydligen är specialiserad på idrotts och arbetsskador, och imorgon måste det ske!
Förstår inte att det ska vara så svårt att prata med folk. Vad kan hända? Han vet inte ens vem jag är om det är så att jag (hur det nu skulle gå till?)  skulle göra bort mig i telefonen.
Han vill naturligtvis ha kunder och är antagligen bara tacksam för att man ringer. Men jag är mästare på att vara livrädd för att vara till besvär för folk.
”Tänk om jag ringer olämpligt” ”Tänk om han inte tycker att jag behöver hans hjälp” ”Tänk om han tycker att jag bara gnäller angående min axel och arm?” Osv. Osv.
Nej nu ska jag ta och skärpa till mig och om jag inte ringt före halv tio imorgon så…….!? Ja vad ska jag hota med tro?
Ingen aning faktiskt, vet bara att jag inte har något att förlora på att beställa en tid, och skulle jag göra bort mig så behöver jag förmodligen aldrig mer prata med människan.

Lite hästliv blir det förmodligen också imorgon, om det är så att jag blir hemma så ska jag nog hjälpa Mia med lunchfodring av hästarna (10st varav 6 hennes egna), och skulle det inte bli något av med det så har jag ju i alla fall ridlektion imorgon kväll, vare sig jag varit på något jobb eller inte.
Blir nog till att plocka fram ridoverallen nu eftersom det är -10 här just nu och jag vet att det uppe på byn Blecket där Susanne bor brukar vara minst fem grader kallare.
Men lite kyla ska inte få stoppa mig, man blir ju varm ganska direkt på hästryggen när man får jobba lite. Insåg förra veckan att det bara är tre lektioner kvar nu för terminen. Och jag som tyckte att vi nyss började:(
Och nästa termin blir det nog inget för mig, helt enkelt för att jag inte är gjord av pengar och inte har hittat några ”guldbyxor” än:) Kommer ihåg ett Tv program som gick när jag var liten som hette ”Pojken med guldbyxorna”, och handlade om en pojke som (kommer inte ihåg hur) fick tag i ett par byxor vars fickor var outtömliga på pengar. Hur många gånger han är plockade upp pengar så kom det bara mer och mer. De byxorna skulle vara bra att ha ibland:)

Britta:)

Eller åtminstone snart 40 åriga i alla fall, 39 för att vara mer exakt. Men vad gör man inte för underhållningen:)
Dessutom är det svårt att inte dras med när djävlar, zombies, spöken, vampyrer, katter och clowner släpper loss på dansgolvet till gamla godingar från ungdomen:)
Dessvärre får man betala för sina synder numer. Har haft skaplig värk i skuldror och nacke idag och konstigt vore det väl annars. Är huvudet dumt får kroppen lida, heter det visst och det är verkligen en sanning med innehåll.
Hur tänker man? Tror man att man är 20 och oförstörd?
Ja inte vet jag, det är bara att hoppas att det är ren träningsvärk och inte någon ”kotförflytttning” av något slag. Kan knappast vid min ålder komma till en läkare och säga att jag varit på Halloweenfest och headbangat????????
Nej, får nog hitta på något annat i så fall.
Roligt var det i alla fall på festen, så länge den varade. Ända till 22 00 tror jag:)
Alldeles lagom för mig i alla fall, och med tanke på att det yngsta spöket var 8 år.
Annars har jag väl mest tagit det lugnt idag och gjort det vanliga. Plockat lite och tvättat, lagat mat, diskat och ja…sånt som helt enkelt måste göras dagligen. På eftermiddagen gick vi ner till min syster vars son hade 15 års kalas, så nu har man fått sin dos av socialt umgänge med tjocka släkten för ett tag igen.
Nästa tillfälle blir väl vid julfirandet och så fort som tiden går så är vi väl snart där.

Men nu ska jag försöka ägna mig åt lite positivt tänkande eftersom mörka tankar och måndagsångesten hela tiden vill ta en plats i min hjärna för tillfället.
Det är just det här jag måste vänja mig vid det närmaste halvåret när jag inte har något jobb att gå till.
Söndagstankar om ”vad ska hända imorgon?” ”Ska någon ringa för att vilja ha mig som vikarie?” Kan jag planera något annat?” ”Om ingen ringer, vad gör jag då?” mm. mm.
Det är helt enkelt ingen idealisk situation för en introvert människa som helst vill ha koll på tillvaron och veta vad som händer och när det händer.
Tror jag ska ta och göra en lista på saker jag kan ta mig för om det inte skulle dyka upp något jobb, då har jag i alla fall en plan B. Och saker att göra är det ingen brist på, det är ett som är säkert.

Britta

Japp! Då kör vi en lektion till då i livets skola, med ett fantastiskt väder som utgångspunkt. Idag kan man inte vara annat än positiv när solen strålar och luften känns så där ren och klar som den bara kan göra på hösten.
Det är precis det här vi behöver för att ladda upp inför vintern. Eller åtminstone jag som inte uppskattar den.
Tänker börja med att gå ut och fixa på gården lite. Finns alltid något att göra om man bara vill. Plocka undan lite saker, kratta mm.
Något ska jag nog hitta på innan det är dags att väcka yngste sonen som beställt väckning vid tolv idag. Med tanke på att han sov till halv tre igår så är det väldigt tidigt. Igår kom han muttrande ut ur huset, lite sur för att jag tvingade honom att hjälpa till med veden så ”direkt på morgonen” ??????????? Halv tre på eftermiddagen???
Nåja, vi blev i alla fall klara med vedinkastningen och jag tror att de båda (sönerna alltså) kände hur bra det gick när vi samarbetade. Istället för att en person ska behöva stå en hel helg med arbetet.
Sen ska jag försöka klämma in två promenader, en med syrran ner i skogen och en med sönerna till macken, och det ska nog gå bra hoppas jag, innan det är dags att ”spöka ut sig” och gå på systersonens Halloweenfest.
Får väl se om det blir någon bild på spöket att lägga ut här. Men i så fall måste nog känsliga läsare varnas.
Särskilt nu när vi närmar oss vintern och min själ går på sparlåga så gör jag mig otroligt bra som lik/spöke. Det faller sig liksom helt naturligt Utan ansträngning, hihi!
Men nu är det dags att gå ut och göra lite fint inför helgen och kanske tända lite ljus utomhus för våra nära och kära på andra sidan.

Britta

…..en konst jag knappt behärskar!!!!
Sitter här och blinkar och gäspar och kämpar emot det ”ludd” som hela tiden vill ta över och släcka ner min hjärna.
Äldste sonen har lämnat iväg sin kära dator på något slags ”fix” till en kompis i en grannby ca 2 km härifrån och som den snälla mamma jag är så har jag både kört dit den och sitter nu och inväntar besked om att den är klar för att hämtas.
Det värsta är att vi inte har en aning om hur lång tid det kan ta och i värsta fall får jag väl slumra till här i fåtöljen en stund.
Känner mig ganska avundsjuk på sälen ovanför som ser ut att sova så otroligt skönt. Verkar som om han/hon drömmer söta drömmar också med tanke på det ansiktsuttrycket:)

Imorgon blir det nog en hel del promenerande eftersom min syster var här idag och ville ha mig med ut i skogen för att titta på ett övergivet hus som vi aldrig sett förut, trots att vi rör oss en hel del i skogarna häromkring.
Det skulle visst finnas gamla bikupor där också så någon gång har det väl bott en biodlare där.
Sen undrade min yngste son om vi inte kunde promenera till macken igen, (vilket vi ju gjorde igår) och det tyckte jag lät som en bra idé. Är glad för all typ av aktivitet som mina söner utför jämfört med att sitta vid sina datorer.

Imorgonkväll är vi bjudna av min andra systers son, hem till dem på Halloweenfest vilket ska bli roligt. Älskar att klä ut mig och den här gången ska jag helt enkelt vara ett spöke. Brukar vara häxa men tyckte att det var dags för något nytt så nu blir det bara vita kläder istället för svarta, och vitt smink i ansiktet, med lite mörkare partier runt ögonen.
Som häxa har jag alltid svart långhårig peruk men som mitt hår ser ut nu när jag inte klippt det sedan i våras  så kommer det att vara helt naturligt perfekt som spökhår.
Ser faktiskt lite halvdö ut när jag har det utsläppt, tunt och stripigt och med kluvna toppar, och det ska bli så skönt att inte behöva göra någon ansträngning för att försöka få det att se bra ut, behöver bara rufsa till det lite för att få den rätta ”looken” tror jag
Kul med lite naturlig ”skönhet” för en gångs skull!
Gääsp…..!
Nu måste den där datorn vara klar snart!
Att hämta den imorgon är inte att tänka på. Sönerna har vänt på dygnet nu under lovet så för dem har dagen så gott som bara börjat, men för mig är det natt.
Kan knappt fatta att jag måste ut och köra bil igen ikväll. Vill bara krypa ner i sängen och dra täcket över mig!

Nej, nu måste jag nog tyvärr blunda en stund och snabbladda hjärnan för lite bilkörning.

Britta

Kände att jag ville skriva lite om hösten eftersom den, i alla fall för mig är den årstid jag tänker minst på under de andra årstiderna. På vintern längtar jag alltid efter våren och fantiserar även om sommaren som ska komma (även om den känns som om den är på ljusårs avstånd då) .
Men hösten, som egentligen är så vacker när den är som bäst, tänker jag sällan på. Förmodligen för att den är alldeles för kort, och för att man som svensk inte precis är bortskämd med någon lång het sommar, vilket gör att man inte hinner längta till hösten innan den är här.
Om man gillar att fota så är ju hösten egentligen den årstid som bjuder på de finaste bilderna, med alla färger och det glödande både morgon och kvällsljuset den ger. Lustigt nog så kan jag inte hitta många höstbilder när jag tittar i mina fotomappar, men jag vet ju att jag tänkt hundratals gånger under hösten att ”åh, där skulle man ha tagit ett kort” och ”kolla vilket fantastiskt ljus det är ute, nu skulle man ha tagit en bild” osv.
Varför det sen inte blir av, vet jag faktiskt inte. Nu har visserligen min äldste son så gott som ”tagit över” min systemkamera (vilket är lika bra eftersom han under några veckor lärt sig mer än jag gjort på drygt ett år och dessutom lyckas ta till sig och komma ihåg kunskapen;)  men jag har ju fortfarande den lilla kameran som (enligt mig i alla fall) också ger fina bilder.
Nu har ju tyvärr de flesta träden fällt alla sina fina löv och förmodligen kommer nästa höst lika överraskande men jag hoppas att jag påmint mig själv lite extra i och med det här inlägget och försöker att se fram emot hösten nästa sommar.
Men nu är det dags att släppa ut fjäderfäna:)

Britta

Detta hände egentligen i måndags men måste skriva om det ändå. Eftersom vi bara har en bil just nu ,och faktiskt tänkt klara oss med det så länge som möjligt med tanke på min minst sagt dåliga ekonomi under arbetslösheten. Så tyckte jag att när jag i måndags skulle ner till arbetsförmedlingen kunde ta mina ben (alltså promenera) istället för att först skjutsa sambon till jobbet, sen åka hem igen, och därefter åka ner igen ett par timmar senare, och inte nog med det åka ännu en gång för att hämta hem sambon också.
Vädret var ju bra och någon tidspress hade jag inte på mig heller. Räknade med att gå vid kvart i nio för att vara nere till tio då af öppnade.
Kom iväg vid fem i nio ungefär eftersom det alltid när man ska iväg dyker upp en massa andra saker man måste göra innan. Hur som helst så spelade ju det ingen roll om jag skulle komma någon minut över tio eftersom jag visste att det skulle vara mycket folk ( många säsongare) som också skulle anmäla sig idag.
Börjar till slut min promenad på ca 7km men kommer inte mer än ca 200m när jag ser att mina föräldrars bil kommer emot mig. Tänker att jag ska väl hälsa och lyfter handen för att vinka men inser att bilen är på väg att stanna så det är väl bara att vänta och se vad de vill.
Det är min far som ser lite bekymrad ut. Jag går fram och öppnar bildörren.
-Ska du till Rättvik? Frågar han.
-Ja det ska jag!:)
-Ja men ska jag inte skjutsa ner dig då?
-Nej, jag hade tänkt att gå…få lite motion du vet
-Öh….ja men….få se…du kan ju låna bilen!!
-Nej, jag tänkte gå….jag vill gå….jag har ingen panik ner och så…!
-Nähä….öh…ja okej…dåså!
- Japp vi säger så, hej då!
Jag stänger bildörren och han åker sakta iväg. Hinner gå ungefär 3-400 m till när jag hör att en bil som kommer bakifrån saktar in ordentligt.  Det är en av min mors ”kompisar” i byn och bredvid henne ännu en kompis samt i baksätet min mor själv. Bilrutan glider ner.
- Ska du till Rättvik? (Bekymrat ansiktsuttryck igen)
-Javisst jag tänkte gå….ska på arbetsförmedlingen!
Hör att min mor gapar något i baksätet.
-Vad säger hon? Frågar jag.
- Ska du inte ha skjuts?
- Nej…jag tänkte gå ner.
- Men…?..ska du gå?
-Ja precis:)
- Men vill du inte ha skjuts då?
-Nej, det vill jag inte…jag vill gå!
- Jaha! slipp då!
- Jadå..men tack ändå!
Förmodligen hade det blivit lite mer tjat om det nu inte (tack och lov) kommit ännu en bil bakifrån så att de var tvungna att åka.
Skakar på huvudet och ler för mig själv när de åkt. Är det så konstigt att man vill promenera? Det är ju inte frågan om flera mil och vädret var helt okej så varför inte?
Tyvärr så har vi gjort oss alldeles för beroende av våra kära bilar och jag tror inte ens att vi tänker tanken på att man faktiskt kan ta ”benen” de gånger man inte har alltför bråttom. Det är ju dessutom den bästa motion man kan få.
I alla fall så när jag kommit ungefär halvvägs så hör jag en bil tuta ute på riksvägen, (själv gick jag på den gamla järnvägen som går parallellt med riksvägen), jag tittar dit och hinner se min kompis Mia susa förbi.
Jag vinkar och tänker, måtte inte hon stanna nu också och hålla på att krångla och vända någonstans. Men samtidigt hade jag på känn att hon skulle förstå att jag faktiskt ville gå, och tack och lov så hade jag rätt.

Ja på vilket sätt skulle man föredra att ta sig fram på den här vägen? Vilka sinnen skulle man få använda vid en promenad jämfört med att åka bil? Med bilen skulle man inte känna doften av träden, inte lyssna till fåglars kvitter, inte hinna med att se allt som dyker upp under promenadens gång, såsom smådjur, insekter eller en ovanligt fin blomma.
Att promenera kan jämföras med att meditera och egentligen skulle man göra det mycket oftare och längre än man gör!

Så tänk efter nästa gång ni tänker ta bilen, det kanske är möjligt att passa på att få lite motion också….fast räkna med att det dyker upp en del (som de själva i alla fall tror) räddande änglar som vill ge er skjuts istället………för motion….. det är farliga saker

Britta

Blev lite full i skratt när jag läste kommentaren till det senaste inlägget.
Där ser man hur otroligt lätt det är att trilla ner i det där svarta negativitetshålet, och inte ens inse att man fastnat därnere.
Jag kan bara hålla med om och erkänna att jag varit onödigt negativ i de senaste inläggen och får väl tacka för den ”väckarklockan” kommentaren gav mig, så Tack Göran! För att du påminde mig om att inte låta det negativa dominera:)

Jag får nog helt enkelt skaffa mig en fondvägg liknande den här bilden ovan eller något i stil med den här ↓

För bara att låta ögonen vila på dessa bilder gör ju att man genast känner sig lite bättre till mods.

Jag lovar att försöka vara mer positiv igen, och skulle det dra iväg så långt åt det andra hållet som det gjort den här veckan så får jag väl be om att bli påmind igen.
Vi får väl helt enkelt hjälpa varandra för om jag inte minns fel så har jag också fått ge en liknande kommentar en gång till den som nu skrev till mig

Britta