lillasysterfix

Måndag igen, och när klockan ringde idag kändes det som om någon stoppat huvudet fullt med sten. Ingen höjdare att vakna med huvudvärk och käken ihopbiten till max. Vet ju precis vad det handlar om eftersom detta aldrig inträffar under sommarhalvåret när jag har mitt arbete på kyrkogården.
Nu ska det liggas och funderas på nätterna istället för att sova. Vad ska hända den här veckan? Ska någon ringa? Ska jag ringa någonstans? Tänk om dom ringer därifrån, dit jag helst inte vill?? Tänk om det blir si? Tänk om det blir så? Tänk om jag blir avstängd från ersättningen? Tänk om …..tänk om……grrr…jag blir tokig på mig själv!!!
Nätterna är aldrig något bra tillfälle att lösa problem på, varför kan jag inte bara fatta det. Det är mycket bättre att ägna sig åt sömn då för att ha ork att ta emot ev jobberbjudanden som kommer på måndagmorgon.
Dessutom blir alla bekymmer dubbelt så stora på nätterna och man målar upp värsta skräckscenariot.
Önskar att jag kunde se varje dag som en utmaning istället och vänta med positiv spänning på vad som ska hända. Tänk om jag får chansen att prova på det och det arbetet? Tänk vad roligt att få träffa nya människor….kanske ännu fler själsfränder dyker upp….nja ärligt talat så räcker det med den upplevelsen för ett tag nu:) Jag behöver tid att bearbeta, tänka igenom och analysera såna starka känslomässiga händelser, eftersom det inte är vardagsmat precis.
Önskar ibland att jag vore man istället. Tror att de har lite lättare att släppa sånt och gå vidare. De skapar nog inte så många eftertankar av nya upplevelser som vi kvinnor gör. Vi tänker helt enkelt för mycket kring olika saker.
Får nog sätta mig och rensa huvudet en stund med lite meditation, även om jag inte är något vidare bra på det, men övning ger färdighet.
Sen får vi väl se vad dagen bjuder på, ska väl i alla fall göra det vanliga med matplanering tvättning handling mm.
för sysslolös blir man ju aldrig.

Britta

Det pratas ju om att det här ska bli en ovanligt lång och kall vinter, en sk. vargavinter , och när jag var nere i skogen idag för att hämta lite granris ser jag plötsligt de här spåren på marken under en stor gran. Känslan går inte riktigt att beskriva men glädje och vördnad…??..är det ett bra ord?…känns nästan som om det är en ära att få lägga ner handen bredvid dessa tassavtryck för någon vanlig hund är det väl knappast frågan om. Jag mätte min handflata när jag kom hem och den mäter 17 cm nedifrån och upp till långfingrets topp så någon cockerspaniel är det då i alla fall inte.

Då var det nog inte bara inbillning häromkvällen när jag tyckte att det ylade nere i skogen. Ett otroligt mäktig ljud måste jag säga, nästan så att man fick lite rysningar.
I och med detta så känns den här dagen som en av de bästa på länge och nu fick jag ju användning av snön också, för utan den hade inte spåret visat sig.
Så okej då, det finns vissa fördelar med den och måste väl erkänna att det blir ovanligt tyst och mysigt nere i skogen när snön ligger utbredd över både mark och grenar.
Får nog gå ner dit lite oftare och känna närheten till naturen och dessa fantastiska djur som smyger omkring därute.

Britta

…..väntar alldeles för länge!!
Den här helgen har hittills mest gått åt till att vänta på att oxköttet vi köpt ska komma, och än har det inte synts till trots att första budet var att vi skulle få det på fredag eftermiddag.
Det blev dock ändrat och efter det var det lördag ”under dagen” som gällde ända tills min systers sambo ringde och sa att det inte blev något kött idag heller. Då var klockan ca ett och när jag insåg att jag inte behövde räkna med att ägna ett par timmar åt köttuppdelning och infrysning så tog jag äntligen itu med Findus ”igloo” ute på bron som jag misstänkte var anledningen till att han hållit sig borta så mycket på sistone (inte likt honom).


Så nu är den äntligen på plats igen för vintern, och varenda gång jag tittat ut på bron idag har han gett mig den här blicken och även om jag inte precis är någon djurkommunikatör så är väl budskapet ganska tydligt.
”Det var då väl fan på tiden”
Kan förstå att han saknat den eftersom den nämligen har ”golvvärme” så nu kan han ligga därute i frisk luften och sova så gott som hela vintern, vilket han faktiskt gör också. Får nog kalla det Findus ide istället.
Tror förresten att alla katterna har haft köttets intåg på känn idag eftersom de plötsligt var på plats i köket alla fyra på en gång, vilket inte händer så ofta.

Katter är ju inte precis flockdjur och mina håller sig helst på sina egna olika favoritplatser. Det är ju inte så att de precis ryker ihop och slåss, men Rasmus och Findus ser gärna till att ha varandra på minst en katts avstånd. Findus och Samus kan ibland, även om det är sällsynt, dela samma fåtölj inne, men aldrig med alltför mycket kroppskontakt. Selma kan ibland få äran att dela igloon med Findus, i alla fall i väntan på att vi ska komma hem så att hon kan skynda in till sin älskade fotpall framför kaminen.  Samus är förresten den enda Rasmus släpper i närheten av sig och han kan till och med acceptera att hon borrar in nosen i hans härliga yviga svans när han kommer utifrån och har en massa spännande nya lukter med sig. Samus är också den enda Rasmus har respekt för när det gäller att stjäla ostbitar av varandra, trots att hon är yngst så är hon den som biter ifrån sig värst när han försöker.
Selma är längst ner i rangordningen och viker sig alltid inför de andra, även om hon ibland försöker med den mest skrämmande fräsning hon kan när Samus lek blir alltför våldsam och jobbig.
Selma har dock fördelen att vara minst och smidigast så hon kommer för det mesta undan med sin snabbhet.
Ja dom är roliga och härliga mitt lilla kattgäng, och bra sällskap är de också, skulle inte kunna tänka mig att vara utan dem. Samus har förresten en period nu då hon absolut ska under mitt täcke om hon varit ute på natten och någon släpper in henne på morgonen innan jag gått upp. Då vill hon lägga sig som en liten boll alldeles intill min mage och det är faktiskt riktigt mysigt när vi väl fått upp värmen efter den första ”kallduschen” när hon just krupit in.

Så nu har även den här dagen gått utan några större händelser. Gud vad tiden går fort måste jag säga! Känns som om att veckorna består av tisdag och lördag ungefär. Men det har jag inget emot för det tar ju oss alltid en dag närmare ljuset.

Och eftersom jag lovat att försöka vara positiv så kan jag väl säga att det står väl inte på förrän vi kan plocka de första blåsipporna igen

Britta

Har alltid varit intresserad av våra olika stjärntecken och brukar roa mig med att läsa lite olika sidor om dem på nätet. Det är nästan kusligt hur bra det mesta stämmer när det gäller personlighet och egenskaper som vi påstås ha när det gäller vårt tecken.

Själv är jag Jungfru vilket innebär att man är lite blyg och gärna håller sig i bakgrunden, (instämmer), Jungfrun kan också te sig obegriplig och gåtfull, (jo det har man ju fått höra), sen gillar Jungfrun ordning och reda, (vet att jag städar onödigt mycket ibland),  vi sägs också vara arbetsmyror och gillar att hjälpa andra utan krav eller förväntningar på gentjänster eller betalning,  (stämmer också ganska bra eftersom jag gillar fysiskt arbete och hjälper gärna andra när de vill ha hjälp med någon form av ”grovarbete”),  Jungfrur brukar också vara pålitliga och punktliga (vilket jag hoppas stämmer,vill och  försöker i alla fall alltid vara både och), sen det där med att vi ofta har stil och klass och alltid är välklädda måste väl ha blivit en miss med mina planeter. Visst skulle jag vilja ha de ”rätta” kläderna för de rätta tillfällena jämt men tyvärr så är det ju ekonomin som sätter stopp där till största delen. Sen att jag trivs bäst i mina arbetskläder för att de helt enkelt är mest bekväma är väl kanske ett ålderstecken. Tycker mindre och mindre om uttrycket ”ska man vara fin får man lida pin” vilket verkligen stämmer. Snygga kläder är faktiskt sällan sköna och bekväma.
Men för att förklara vad jag menar med rubriken så måste jag visa ett stycke som jag hittade idag när det gäller hur bra olika stjärntecken passar ihop med varandra.  Måste tyvärr säga att även här stämmer det alltför väl och man kan ju verkligen undra hur jag och min skytt till sambo har kunnat hålla ihop i över tjugo år:)

Jungfru och skytt: Skytten är alltför vild och galen när det kommer till kärlek för att jungfrun ska kunna orka med. Jungfrun känner sig inte tillräckligt trygg i ett sådant här förhållande eftersom denne vill ha stabilitet medan skytten söker omväxling. Då jungfrun inte är hälften så intresserad av sex som skytten finns det risk för att skytten söker sig till andra partners vilket jungfrun i så fall kommer att bli väldigt sårad av. Möjligheten till en kärleksrelation för den här kombinationen ser inte så ljus ut.

Nu kanske jag kan förstå vad han menar när han säger att jag borde få Nobellpriset för att ha stått ut med honom så länge;)
Men det sägs ju att ”det är någon mening med allt som sker” och att ”det som inte dödar härdar”,  och ja, jag är nog ganska härdad vid det här laget. Måste även säga att skyttens rastlöshet och behov av nya händelser hela tiden passar mig rätt bra så länge han inte förväntar sig att jag ska hänga med på allt, jag gillar ju ensamhet också vilket det blivit en hel del av genom åren.
Men nu ska jag bege mig ner till min syster ”lejonet” vilket också stämmer i bra på henne, och äta tacos tillsammans med hennes familj. Vår skyttepappa har dragit iväg till Norrköping på cykelmässa den här helgen så nu får vi vila oss från energiknippet ett tag. Mina söner är Jungfru och Kräfta, alltså också något lugnare tecken så ibland blir skytten lite för mycket för oss:)
Men självklart är det alltid trevligt när han kommer hem igen.

Britta

Igår kväll kändes livet lite så där tungt som det gör ibland. Alltför många tankar och funderingar hade dykt upp under dagen och sen har vi ju alltid en viss packning i ”ryggsäcken” som ligger och gror under ytan.
Den ”packningen” kan och vill jag inte berätta om här eftersom jag skulle blotta andra människors liv då på ett sätt som man inte gör. Särskilt inte när det gäller nära och kära.
Hur som helst så fick en del andra händelser och upplevelser ”bägaren att rinna över” igår och jag kände mig helt uttömd på kraft och ork att gå vidare på livets stig med denna packning, vilket man ju ändå måste, för andras skull om inte annat.
När det kommer såna dagar känner jag att jag vill bli liten igen, vara det där trygga barnet som alltid kunde få tröst hos någon vuxen när man behövde det. Jag är tacksam över att ha haft en bra barndom då jag känt mig älskad och haft bra vuxna förebilder.  Det är verkligen något att luta sig mot när det känns som att det mesta jobbar emot en.

Gick i alla fall och satte mig vid mormor och morfars gamla tramporgel som jag fått tagit över eftersom ingen annan (otroligt nog) ville ha den. Dels så tycker  jag att den är vacker i sig och sen är det så skönt att sitta där och spela lite ibland eftersom tankarna direkt far tillbaka till tiden då morfar satt vid den och spelade ur koralboken.
Man känner genast hur det var att vara liten och myskänslan som fanns när familjen var samlad och sång och musik fyllde huset.  Mormor var alltid noga med att damma orgeln och jag försöker att inte låta det gå alltför lång tid emellan dammningarna heller även om jag inte är i närheten av att hålla mitt hem så välstädat som hon gjorde.
Så jag satte mig där och började dra med fingrarna på tangenterna samtidigt som jag pratade med henne. Jag pratade lite om hennes liv och att jag nog gärna hade levt som hon istället med den huvudsakliga uppgiften att sköta om familjen och hemmet. För även om det innebar mycket arbete så vet jag att jag skulle trivas mycket bättre med det än att tvingas ut i ett arbetsliv med nya människor hela tiden, som jag tycker är så jobbigt.
Under pratstunden fortsatte jag att damma orgeln med fingrarna, sakta men säkert. Jag undrade också om hon kanske tyckte att jag var otacksam som inte riktigt uppskattar den sortens liv man som kvinna kan leva nu om man vill. Göra karriär och tjäna en massa egna pengar tex, eller om hon kunde förstå att jag tycker det är synd att man inte kan vara hemmafru längre utan måste ha två löner för att få en familj och ett hem att gå runt.
När jag dammat färdigt tittade jag på ljuslyktan jag tänt och ställt framför mig på orgeln och sa att jag önskade att jag kunde få ett tecken på att hon hört mig. Ett bevis på att de är med oss på andra sidan, vilket jag egentligen tror men aldrig riktigt fått något övertygande bevis på personligen, även om jag hört andras berättelser om det.
Dessa tecken har jag bett om flera gånger under åren men aldrig fått något svar, men kände att nu om någon gång måste hon väl känna att jag verkligen behövde lite uppmuntran för att gå vidare.  Jag bad så snällt jag kunde:) och sa att du kan väl blåsa ut det här ljuset som ett bevis på att du lyssnat på mig? Snälla mormor det kan du väl därifrån du är nu? Det är inte så svårt, bara blås lite! Andar kan ju trixa och busa med el så det borde väl gå att blåsa ut ett litet värmeljus också?  Jag väntade en stund men inget hände så jag gick därifrån när jag hörde att min sambo var på ingång. Jag gick och pratade en stund med honom och sen kom min äldste son ner och ville att vi skulle gå en kort promenad, vilket jag kände skulle vara skönt för att rensa tankarna lite, så det gjorde vi.
När vi kom tillbaka var min sambo i tvättstugan som är alldeles innanför dörren och stack ut huvudet och sa. ”Jaha var det ni som lät, jag hörde att det var någon som liksom flåsade, eller blåste ut luft på något vis”
??? Jag förstod inte riktigt vad han menade eftersom vi bara hade gått raka vägen in och inte var vi väl precis andfådda efter den korta promenaden, men tänkte inte så mycket mer på det och orkade inte ärligt talat fundera på det heller. Tyckte dock att det var lite underligt eftersom han hör väldigt dåligt, och varför skulle han höra våra andetag när vi kommer och går utanför dörren? Men släppte som sagt tanken på det….i alla fall för stunden.
Efter promenaden gick jag in i vardagsrummet igen, kastade en blick på ljuslyktan som fortfarande brann naturligtvis och satte mig i soffan för att sätta på tv:n.  Sätter på tv:n, går därifrån för att hämta en bok och sätter mig sedan på samma plats igen. Tittar åter på ljuslyktan……..och nu är den släckt!!!!!
Kan inte riktigt fatta det, går fram till den för att se så att den inte brunnit ut men vet ju att jag tände den alldeles innan jag hade min pratstund med mormor och ljuset var alldeles nytt. Det hade nog knappt gått en timme vid det här laget och längre brinntid än så är det ju på ett värmeljus. Jag tittar ner i lyktan och ser att det är fullt av smält stearin i så det har inte brunnit ut, utan helt enkelt bara slocknat……eller….kan det verkligen bara slockna sådär när själva lyktan är så pass djup? (Samma lykta som den på första bilden).  Känner en otrolig glädje och liksom spänning inombords när jag inser att nu har det hänt. Hon lyssnade på mig, och jag fick svar.
Men som den eviga skeptiker man är (i alla fall fram tills nu) så frågar jag min sambo om han av någon anledning blåst ut ljuslyktan, vilket han inte gjort. Då slår mig tanken på blåsljudet han hört när vi var borta. ”Vad var det för ljud du hörde egentligen?” ”Ja jag vet inte, men trodde att det var ni som var utanför fönstret och att Emil blåste på rutan eller något, det lät precis som någon andades ut med blåsande andetag flera gånger”
Nu ryser jag, även om jag egentligen inte är rädd. Hur skulle jag kunna vara rädd för mormor som var den snällaste man kan tänka sig. Jag berättar för honom om vad jag bett om innan han kom hem ,och att jag nu äntligen efter flera år fått beviset som jag så många gånger bett om. Som tur är så är han också medveten om att det finns mer än vi kan se och ta på och har haft kontakt med andra sidan förut, så då förstår han genast vart blåsljudet kom ifrån.
Men naturligtvis måste han tillägga (som den pappa han tror att han är ibland för mig) att man ska vara lite försiktig med vad man ber om och särskilt när det gäller ljus. Men det orkar jag inte ens kommentera, för inte tror han väl på allvar att varken mormor eller morfar skulle riskera att  sätta eld på vårat hus??
Beviset räcker i alla fall för mig och nu kan jag inte låta bli att le åt mormor på deras bröllopsfoto  på väggen när jag går förbi. Tänk att du gjorde det..säger jag och det känns i hela rummet att hon ler tillbaka sådär gott som bara hon kunde göra. För humor hade hon också!

Kan också tillägga att jag idag åter tänt ljuset bara för att se så att det brinner vidare och att det inte är något ”fel” på det, och än brinner lågan lika starkt som vanligt!

Britta:)

Ja då blir det ännu en dag då det inte kommer att bli så stor nytta gjord. Sonens tandskena som han fick i måndags går inte att använda då den hela tiden ger honom kväljningar, så nu har han fått en ny tid i Falun idag kvart över elva, och det betyder att även den här dagen blir uppdelad och inte kommer att räcka mycket mer än till de vanliga sysslorna.
Visst har jag fått en del gjort den här arbetslösa tiden men inte alls så mycket som jag hade velat.
Skåp och garderober väntar fortfarande på en riktig utrensning så någon arbetsbrist är det inte men det dyker hela tiden upp annat mer akut som måste gå före.
Igår lyckades jag i alla fall få iväg sopberget som städskrubbsröjningen resulterade i och som stått ute på bron nu ett tag så snart kan jag göra adventsfint därute med lite granris och annat, och naturligtvis med hjälp av en värmande termos glögg:) Har köpt Luciaglöggen som är smaksatt med choklad och oslagbart god, så nu står den där i skåpet och väntar på att första adventhelgen ska infinna sig. Får nog bli på fredagskvällen den här gången eftersom lördagkvällen ska tillbringas i bystugan på höstfesten som ska hållas där.
Så idag blir det alltså en sväng till ”storstan” igen och när vi kommer hem har halva dagen redan gått.  Ska också försöka hinna med att ordna en till salu annons åt Mia på shettisarna som hon känner att det är dags att hitta nya hem åt där de får bli lite mer aktiverade. Känns lite sorgligt men är nog bäst för dem eftersom shettisar också är arbetshästar även om de är små. Styrka och vilja har de i alla fall, det är då ett som är säkert:)
Om jag inte har några bilder redan så måste jag försöka hinna fota dem idag innan det blir mörkt i alla fall, och det är ju inte många timmars dagsljus nu så jag hoppas att hinna det innan tre.
Egentligen hade jag tänkt att städa köket och sätta upp vintergardinerna mm. men då en Faluresa (mitt på dagen dessutom) inte ingick i de planerna så får jag ta nya tag med det imorgon då jag hoppas att jag får en hel, osplittrad dag att använda till det.
Oj, nu ser jag att Findus är på ingång och eftersom han tydligen fått någon medelålderskris och fått för sig att han ska vara ute hela natten trots flera minusgrader så är det nog bäst att jag släpper in honom nu. Han som är den av katterna som håller sig mest hemma sovandes inne i någon fåtölj eller ute på bron i soffan sommartid, har nu börjat vara borta flera timmar i sträck och som sagt även fast det är riktigt kallt ute. När han sedan behagar komma hem luktar han ungefär som en sån där gammal jutesäck, tomtesäck kallar jag dem. Lite unket och torrt på något vis så han har definitivt hittat något ställe som han gillar att ligga på.
Det kan också vara en ren protest mot att jag ännu inte fixat värme åt honom ute på bron i favoritsoffan. Brukar ordna med en liten ”igloo” där gjord av ett täcke som jag i botten lägger ett par skotorkare, och där han brukar tillbringa vintrarna när han inte ligger inne framför kaminen. I år har det dock inte blivit av än så han kan vara lite sur över det, för nu var det längesedan han låg i soffan därute överhuvudtaget. Får ta och försöka fixa det också idag kanske för jag vill gärna ha min Findus hemma så jag vet vart han är, min bästa kurator som alltid brukar finnas till hands när man vill ha någon att prata med och som alltid ger massor av kärlek tillbaka.
Nej, nu måste jag fixa lite innan det är dags att åka.

Britta

Ibland kan det kännas som att den vetskap, insikt och förståelse man fått när det gäller den del av oss människor som inte går att se med blotta ögat, blir till en belastning.
Visst är jag mest glad över att ha kommit så pass långt efter alla de liv jag levt, så att jag inte bara tror att det är här och nu vi lever, sen dör vi och sen är det slut. Punkt!
Det känns väldigt skönt att ha blivit av med den fyrkantiga synen på livet och döden eftersom den kan vara oerhört skrämmande när man får för sig att fundera lite djupare omkring den.
Att det här skulle vara det enda liv jag har och någonsin får, att ensam gå in i döden och sen återstår inget mer, bara ett enda långt mörker som trots att jag inte kommer att vara medveten om det då, ändå känns så skrämmande och nästan ångestframkallande.
Att aldrig mer få träffa och umgås med de människor man har omkring sig och trivs så bra med, att aldrig någonsin mer uppleva saker med alla sina sinnen  kan ju få vem som helst att få dödsångest, och det är nog det som i grund och botten gör att så många mår så dåligt idag. Kan förstå vilken inre stress det måste skapa när man tror att startskottet har gått och man nu har ett liv på sig att förverkliga alla drömmar och uppleva allt man skulle vilja uppleva och ändå hinna vara nära och umgås med de själar…förlåt….dödliga människor i det här fallet……som man älskar och känner gemenskap med.
Det tog några år av detta liv för mig att förstå hur det hela egentligen fungerar eftersom mina föräldrar nog till största delen fortfarande har det fyrkantiga uppfattningen om livet, och när vi var små bestämt hävdade att det inte finns några ”spöken” och allt man tyckte sig se och höra bara var ren inbillning.  Min farmor däremot hade nog förstått lite mer,om inte annat så gjorde hon det den dag då hon hörde farfar ropa på henne en tid efter sin död, eller den gången hon en mörk natt blev ledsagad av en ljus gestalt på vägen framför sig som inte gav henne annat än en känsla av trygghet och viljan att hjälpa henne se vägen och komma hem välbehållen. Hon berättade den här och andra historier för en av mina systrar, som i sin tur inte riktigt kunde hålla det hemligt för mig trots att farmor sagt att hon även skulle låta mig få höra dem när jag blev lite större, och jag vet att min far inte blev så glad åt att hon satt och ”lurade i” barnen dessa historier.
Är inte riktigt säker på om han själv absolut inte trodde på dem eller om han bara tyckte det var onödigt att skrämma oss. Vet bara att mamma och pappa under hela min uppväxt höll fast vid uppfattningen om att ”spöken” inte finns, eller i alla fall så var det vad de förmedlade till oss barn och vilket jag faktiskt är tacksam för idag då jag var ett oroligt barn som var blyg och rädd för det mesta, och gärna trodde på dem när de pratade om inbillning och fantasier.
Så den uppfattningen höll jag fast vid ända tills jag blev strax över tjugo år då det dök upp en man som till att börja med blev kompis med min sambo (kommer inte ihåg när, var och hur de träffades) men sen även blev bekant med min syster och hennes familj, som hälsade på då och då och efter ett tag och på olika sätt gjorde oss uppmärksamma på det som finns utan att vi kan se och ta på det. Våra energifält och nära och kära på andra sidan mm.
Det var också tack vare honom som min sambo förstod att han kunde se och känna mer än andra. Tyvärr så blev hans liv alldeles för kort då han dog i cancer inte långt efter sin 40 årsdag. Men vi saknar honom fortfarande och kan ibland känna att han är här och ”busar lite” med oss. Visst ses vi igen men han hade gärna fått vara kvar och dyka upp lite som ”gubben i lådan” ibland som han gjorde.
Men för att komma tillbaka till det jag hade i tankarna när jag började detta inlägg så är det att man ibland också önskar att man inte visste allt det man vet nu, och att när man träffar en ny person som man direkt känner sig så där bekväm med bara kunde tänka att, ”Jaha, vad trevligt att träffa en människa som man tycker är trevlig och som verkar tycka att det är ömsesidigt”, och inte börja fundera på när man träffats tidigare?, i vilket liv? under vika förhållanden? Och vilken koppling man då hade till varandra? Och sist men inte minst varför man träffats igen?
Livet vore nog helt enkelt lite lättare då….men förmodligen också ganska mycket tråkigare!
Man kanske inte heller ska förstå meningen med alla möten på en gång (vilket jag sa till en person igår) , men svaret kommer nog förr eller senare. Låt livet flyta på så visar det sig till slut. Det kanske helt enkelt bara är så att själarna tycker att det är dags att träffas lite igen och ordnar då så att omständigheterna gör så att det blir så.
Det är ju bland annat det som jag tycker gör livet så spännande mitt i den kanske lite tråkiga vardagen, man vet aldrig när en gammal bekant själ dyker upp men det känns alltid lika tveklöst bekant när de väl gör det. Sen gäller det att inte krångla till det och blanda ihop gamla och eventuellt nya känslor, se vart man står idag och bara njuta av den gemenskap man genast känner. Vi är ju ganska ”små” när vi är här på jorden och det primitiva mänskliga sinnet vill ibland blanda ihop och röra till känslor hit och dit, och då gäller det att veta vem man är och vart man befinner sig idag.
Men det är inte så lätt alla gånger och det finns inget som gör så ont som att få förmånen att träffa en av dessa ”nära” själar som sedan ”försvinner” igen utan att höra av sig trots att man trodde att man kommit överens om det.
Det är nu tretton år sedan detta hände mig och förmodligen var personen ifråga inte mogen för och/eller medveten om varför vi kom så bra överens (vi är inte ens från samma land), och klarade väl helt enkelt inte av att hålla kontakten bara för den sakens skull och inget annat. Jag vet inte och har slutat hoppas på att höra av varandra igen men personen finns i mina tankar lite då och då, och om det är meningen så får vi väl kontakt igen.

Nåja, nu ska jag prova och se vad min axel går för efter gårdagens behandling. Känner faktiskt hopp om att kunna bli bättre och får jag riktigt ont igen så vet jag vart hjälpen finns , och tvekar inte att vända mig dit igen även om personen ifråga var rädd att han ”skrämt iväg” mig med allt sitt prat så att jag aldrig skulle våga komma tillbaka igen.
Men tack vare den vetskap jag har idag så behövs det nog mer än så för att skrämma mig. Hade jag däremot haft kvar den fyrkantiga synen och bara tolkat det hela med hjärnan och det mänskliga sinnet så hade jag inte ens åkt tillbaka efter första gången

Britta

Har idag varit uppe i Mias stall och hjälpt henne ännu en liten bit på väg. Än är det mycket kvar att fixa men alla framsteg är just framsteg i arbetet med att få till ett praktiskt fungerande stall med snart fem boxar.
Idag har vi röjt undan där de två ännu ej byggda boxarna ska vara så nu ser man ungefär hur slutresultatet kommer att bli och det blir hur mysigt som helst.
Energierna i byggnaden är fortfarande enbart positiva och så ska det fortsätta vara. Vi hade nog en och annan medhjälpare också idag då det helt plötsligt plumsade till i en av vattenhinkarna. Jag gick genast dit för att, som jag trodde, plocka upp en av skruvarna som faktiskt låg på boxväggen rakt ovanför hinken och som jag tog förgivet hade ramlat ner, men….i hinken fanns det ingenting att hämta.
Jag kavlade upp ärmen och kände igenom botten flera gånger men kunde inte hitta något. Hämtade till och med en ficklampa och lyste igenom allt för att vara helt säker men det vara bara att inse att det lilla plumset som lät ungefär som när man kastar en sten i vattnet hade orsakats av…..?….ja…något annat helt enkelt????????????
Både Mia och jag hörde det tydligt och vi var inte långt därifrån så någon inbillning var det inte.
Men det är inte något ovanligt när man umgås med Mia, då vad som helst faktiskt kan hända:) Har även märkt att min dator inte sköter sig som den ska när hon är i närheten, men är inte förvånad över det heller. Det kan också vara svårt att prata i telefon med henne någon längre stund utan att det blir någon typ av störningar.
Nåja, men det är i alla fall bara positiv energi  och som hon också delar med sig av så det är helt okej.
Ja, tänkte nu fortsätta att skriva under dessa båda bilder men som det datageni man är så lyckas jag inte flytta markören nedanför utan att bilderna hoppar längre och längre ner så jag skriver väl vidare här.  Man kan ju nästan tro att det är två av Mias hästar man ser här men det är helt enkelt resultatet av god omvårdnad, bra foder  och vistelse i rätt miljö som förvandlat denna unghingst Jojje till ”en hel karl” på bara ca tre månader ungefär. Eller så är det Mia som börjat krympa:)??  Verkligen härligt att se hur han har utvecklats och nästa år någon gång är det dags för Mia att påbörja inridningen.  Så spännande att se vad det blir av en så stilig ung man.
Men nu är det dags för lite kvällsté och sen blir det nog sängen för mig. Imorgon ska jag och äldste sonen tillbringa hela dagen i Falun då han efter två år ska få ta ur sin tandställning.  Det krävs att man tar ur tandställningen och gjuter ett avtryck för den skena han ska ha nattetid på en och samma dag så därför har vi fått en tid vid kvart i nio, och den andra kl tre och med tanke på att det är ca fyra mil så sitter vi inte och åker fram och tillbaka två gånger. Så vi får helt enkelt hitta på något att roa oss med under dagen. Förmodligen gå i lite affärer, äta lunch någonstans och kanske ta en sväng till Falu gruva och utsiktsplatsen över gamla brottet som faktiskt är en upplevelse att se. Det sägs att de ska finnas Berguv där och har vi tur så kanske vi får se en.  Men det visar sig vad vi hittar på. Tiden går nog fortare än man tror.
Britta

Nu har jag proppat en mapp full med underbara, livgivande, positiva, och själsglädjande bilder från sidan ”alltinggratis.se”. Tack och lov för dessa bilder som jag kommer att visa lite då och då under vintern när själen gråter efter annat än vitt, vitt och åter vitt.
Bara tanken på att ligga i hängmattan ovan och lyssna till vattnets brus gör ju att man blir varm ända in i själen.
Tänk vilken tur det är att dygnet har så få ljusa timmar nu så att man slipper se världen därute så mycket. Tänk om det skulle vara omvänt så att december var lika ljus som juni…….hjälp…..usch vilken läskig tanke….brr …ryser nästan…vill inte ens sätta mig in i det.
Nej….nu måste jag tänka på något annat.

Den här bilden har jag haft med flera gånger tidigare men jag kan liksom inte få nog av den. Jag har faktiskt tagit den själv och gillar verkligen den lugnande effekt den har på mig. Är väl färgen antar jag eftersom det sägs att grönt har en sådan verkan på oss människor.
Har varit alldeles för lite ute i skogen den här säsongen och nu är det försent att ändra på det eftersom lappmöglet (snön) redan har lagt sig som en envis hinna över den fina gröna mossan.

Får försöka ändra på det tills nästa år då Bore trillat ner från sin smältande tron och gumman Tö satt sig tillrätta på en mossig stubbe någonstans.
Men man vet ju aldrig, det kan ju bli en snöfattig vinter lika som de som var ett tag på slutet av åttio och början av nittiotalet. Då var det faktiskt fler vintrar i rad som var så gott som snöfria. Vet detta eftersom jag har kusiner som är födda 87 och 89 och under deras första år hade de knappt lekt i snön alls.
Det absolut bästa vore barmark och ca -30 för då dör nämligen fästingarna som börjat bli alldeles för många nu tack vare det tjocka härliga snötäcke de kan övervintra under.
Men nu en sista överlevnadsbild innan jag och äldste sonen ska ta  vår kvällspromenad. Kanske ska tillägga att yngste sonen naturligtvis alltid också är tillfrågad om att följa med men för det mesta så har han den stora ”oturen” att vara mitt i ett HON game och kan tyvärr inte följa med när vi frågar;) (eller så är det bara något han skyller på för att slippa, men det kan jag väl aldrig tro )

Så den här (också egenhändigt tagna) bilden får avsluta detta inlägg. Och ja, det är väl bara sisådär 210 dagar kvar till midsommar så snart får man göra en blomsterkrans att ha i håret igen

Britta

Följer ju lite olika bloggar, bla två hästbloggar varav den ena skrivs av  Thilde Höök som var med i Bonde söker fru och sen har jag hittat någon som bor i Jämtland och har islandshästar som hon verkar tävla med (har just hittat den så är inte så insatt i vilken slags verksamhet hon har).  I alla fall så blir jag alltid lika förvånad och förundrad när folk skriver, ”nu har snön äntligen kommit”, ”va skönt att snön kom så att det blev lite ljusare” osv.
???????????
Undrar hur det känns….?? Tänker jag och försöker sätta mig in i tanken på att jag skulle tycka om snö !
Hur i hela friden..??? Tänker så det knakar. Menar de det verkligen ? Eller är det bara något man säger som svensk när man bor i ett land där det obönhörligt blir vinter?
??????????????
Nej Britta! Det är nog faktiskt så att det finns människor som tycker om vintern, punk slut.

De tycker nog helt uppriktigt att det blir ljust och fint, att det är roligt att kunna åka skidor, släde, skridskor mm.
att det är helt okej att inte få se jorden, gräset och marken på sisådär ett halvår.
De kanske inte tänker som du som ser vintern som…..en tid då de vilda djuren fryser och  svälter….då man måste sopa av och skrapa rutorna på bilen var och varannan morgon……då trädgården försvinner och det enda man gör utomhus är att skotta snö tills axeln värker och balanserar i gångarna fram till vedboden och hönshuset…..en tid då vedinbärning läggs till hushållssysslorna (som om man satt och rullade tummarna annars),……man drar in snö i hallen så att de nyss bytta strumporna blir genomblöta när man passerar……en tid då bara att gå ut med soporna förvandlas till ett helt projekt pga att alla dessa j…a kläder och ett par rejäla skor måste på….en tid då det töar och fryser på om vartannat så att den förrädiska isen gömmer sig och ligger där och hånflinar i väntan på att någon människa ska komma och slinta och bryta handleden av sig…..en tid då hundägarna tycker att det är helt okej att hunden skiter var som helst eftersom det ändå inte syns under snön, men tyvärr däremot märks när man trampat igenom det där tunna vita lagret och hela bajskorven sitter ordentligt fastklämd i mönstret på de rejäla skor man måste ha!!…..!

Nej, de ser bara det vackra vita och passar på att utnyttja det på bästa sätt så länge det varar.
Jag erkänner att jag också skulle vilja ha den inställningen…..jag erkänner att jag blir lite avundsjuk på alla vinterfantaster…..kanske också ska försöka inbilla mig att jag gillar snön…?

Får nog försöka gå in i mitt inre och ta reda på varför jag tycker så illa om den. För det har inte alltid varit så, men blir bara värre och värre.
När man var liten var det ju toppen med snö…tänk hur man lekte…..byggde snögubbar….snölyktor….grävde grottor…åkte pulka…tolkade på miniskidor efter hästarna och åkte släde.

Men nu känns det som om jag inte har någon användning av den längre, snön alltså. Den gör bara allt besvärligare  och ställer till en massa elände. Och vackert ?? Ja det är det ju bara när frosten sätter sig på trädgrenarna….och ljust?….ja nog f_n blir det ljust ute! Man ser ju inte ett skrutt så fort solen är framme om man inte utrustar sig med solglasögon förstås.
Nej, jag är ledsen..men jag kan inte lära mig att tycka om vintern igen….jag vill hålla på med jorden…kratta gruset….kunna gå barfota….se hur hönsen sprätter i rabatter och betar på gräsmattan…..se katterna leka och rusa över hela gården utan att vara begränsade till de skottade gångarna…..inte behöva vara orolig när de ger sig ut på vägen och det inte längre finns någon självklar flyktväg när bilar, bussen eller snöplogen kommer framrusande i 120km/h.

Så jag får nog fortsätta att förundras och avundas när andra skriver om hur underbart det är att vintern är här..fast det roliga är ju att det brukar låta något annat typ ett halvår..eller är det ett ljusår senare… då de börjar tröttna på detta underbara vita vackra puder och plötsligt har ändrat syn på det hela:)
Då är det ”Nej inte mera snö” och ”Nu får det ta och bli vår” och liknande som gäller…och då…då kan jag känna igen mig igen och njuta av läsningen av alla olika bloggar

Britta