lillasysterfix

Höll precis på att ge upp försöken att lägga in en bild eftersom det hela tiden tjatades om att det inte fanns ”enough space….bla..bla..bla någonting needed to upload”  ja ni fattar….dessa underbara datorer som inte alltid vill som jag vill.  Kände att jag ville skriva men visste inte om vad, och kom på att jag nog aldrig skrev något om huset i skogen som jag, min syster och våra söner skulle gå och titta på någon gång innan snön kom.
Som ni ser på bilden så hittade vi huset eller skjulet kanske man ska kalla det.

Övergivet och förfallet stod det där inne bland granarna, och som ni ser så var det ett tag sedan kökssoffan begagnades senast.  Nog är det fascinerande hur naturen tar över sånt som människorna övergett och på ganska kort tid egentligen.

Fanns en hel del fina detaljer som folk idag säkert skulle betala en hel del för nu när det liksom är ”inne” med gammaldags inredning igen. De här fönsterhakarna te x skulle jag gärna ha på mitt nuvarande hus.
Min syster har efter att vi varit och tittat på huset, fått berättat för sig av en kvinna som vuxit upp här i byn att stugan tillhörde stinsen som jobbade på tågstationen här i Västgärde då järnvägen fortfarande var i bruk, (tror den lades ner någon gång på sextiotalet.)
Västgärde var en gång i tiden en väldigt ”levande” by med tågstation, café, bageri, lanthandel samt ett tegelbruk nere vid ån. Huset vi bor i var en gång ”telegrafstation” och det känns lite extra roligt tycker jag att ha ett hus med sådan historia.
Men nu ser jag att klockan blivit mycket och egentligen hade jag nog kunnat skriva mycket mer, men eftersom det tog sin tid innan jag kom igång pga teknikens under så får jag lov att avsluta här.
Imorgon är det ju fredag igen och bara en vecka kvar till julafton, otroligt vad fort december gått, men det säger man ju varje år
Synd att man inte kan säga detsamma om januari, februari och mars också. Nej då händer det liksom något med planeterna och helt plötsligt blir en dag dubbelt så lång och snön bara vräker ner.
Hoppsan! Blev visst ganska negativ där. Skulle ju akta mig för det.
Nejdå, så fort julen är över så blir det snart vår igen, eller hur

Britta

Hittade ett stycke i Sylvia Browns senaste bok som jag kände att jag ville dela med mig av. Det är precis det här jag skulle vilja säga till en del människor i min omgivning, som jag ser har fastnat i en negativ spiral som bara drar med dem längre och längre ner. Jag befann mig själv där nere under många år och gick väl mest och tyckte synd om mig, och förväntade mig nog att någon annan skulle ”fixa till” mitt liv så som jag ville ha det.
Vet hur oerhört svårt det kan vara att se utvägar ur negativa livsmönster, men det känns som om jag bara vill ropa ut till hela världen hur viktig inställningen till livet är. Visst dras jag fortfarande då och då ner igen i negativitetsträsket,  men min grundinställning är en helt annan nuförtiden och det går så mycket snabbare att ta sig upp igen när man insett att det enda som tar en vidare i live,t är en positiv inställning istället för att sitta där nere på botten och tycka synd om sig själv. Då kommer man absolut ingenstans och den personliga utvecklingen stannar av. Men nu till Sylvias visdomsord!

”Ur Själslig healing Av Sylvia Brown”

”Om vi har en negativ syn på det mesta i livet kommer vi att bli deprimerade,sjuka ,olyckliga, grälsjuka, cyniska, svartsjuka, lata, osjälvständiga, arga, bittra, gnälliga och petiga; och sedan dröjer det inte länge förrän vi låter vår negativa attityd gå ut över andra, vilket förvärrar situationen ytterligare. När vi bestämmer oss för att andra bär skulden för våra problem och öppet visar en sådan attityd, då riskerar vi att förlora våra vänner och kanske även vår familj.
Det mäktigaste vapen vi har mot livets svårigheter är vår inställning och våra tankar. För att du ska vara lycklig och ha kraft att bota sjukdomar av alla de slag måste du förändra ditt sätt att tänka!
För att känna dig glad och energisk ska du använda regelbunden självprogrammering med positiva affirmationer och uppmana både själen och kroppen att göra allt de kan för att du ska må så bra som möjligt. Och sedan utökar du programmeringen till att omfatta även andra-dina nära och kära, eldsjälar som ägnar sig åt ideellt arbete eller  nödställda människor. Aktiv stimulering av kropp och själ gör underverk för ditt välbefinnande , din självkänsla och din relation till omvärlden.
Om du följer mina råd lovar jag att du varken kommer att ha tid eller lust att grubbla så mycket på dina problem och att det negativa flödet kommer att minska eller rentav försvinna.
Du komme att utstråla en positiv aura och lära dig att älska dig själv. Och när du har nått så långt finns både lyckan och helandet inom räckhåll.”

Japp, det var det jag ville ha sagt idag!

Britta

Jodå, det blev julfint i köket till slut även om det blev ett avbrott på ca tre timmar mitt i stöket. Fick rycka in som hästutfodrare åt Mia och det kan man inte se som något besvärligt avbrott precis.
Sen är det ju det där med tiden som har en förmåga att gå tredubbelt så fort när man umgås med hästar, dessa magiska djur. Tänkte som sagt att jag ”bara” skulle dra av frosten från strömtråden och skjutsa undan snön så att understa tråden inte ligger under den, (blir ju dålig strömföring då) och vips så hade ett par timmar susat förbi.
Hamnade nog i något slags meditativt tillstånd där när jag gick  och följde tråden med handen meter efter meter med sju lugnt tuggande hästar omkring mig.
Sedan kom Mia och efter att hon fodrat de övriga tre med kraftfoder och släppt ut dem så åkte vi hem till mig och drack en kopp värmande kaffe. Det blev ju bara kallare och kallare under dagen idag och bara medan jag var hos hästarna sjönk temperaturen från tio till sjutton grader…burr vilken vinter vi har fått nu igen.

Gillar den här bilden av Eyrún när hon står och ser så oskyldigt snäll ut och bara tuggar så lugnt på sitt hö……

….bara för att i nästa sekund förvandlas till en riktig surkärring beredd att avfyra en spark mot eventuella shettisar som tänkte sig att smaka några strån.
På den här bilden gör hon verkligen själ för namnet som jag har förstått (efter lite snabbforskning på nätet) betyder öron, alltså Eyrún = öron på isländska, fast här ser hon ju snarare ”örlös” ut så att säga.
Tänker ibland på när man går omkring i hagen inne hos dem hur lätt det skulle vara att för dem att sparka ihjäl en människa om de kom på den tanken. Det är nog bla det som är så fascinerande med dessa stora starka djur eftersom hon aldrig skulle komma på tanken att göra så här mot en människa.  När vi går förbi är det öronen framåt som gäller och det enda man känner från hästens sida är vänlighet och nyfikenhet.
Men naturligtvis känner man respekt också och det gäller ju att veta vart man har dem när man vet att det kan gå lite hett till ibland med rangordningen, man skulle ju kunna råka vara på fel plats vid fel tillfälle så att säga och kanske bli förväxlad med tex en shettis eller annan lägre stående och då är det nog det sista man gör med tanke på de smällar de kan dela ut med sina ben.  När de är ovanligt kinkiga mot varandra och öron viks ner och sparkar delas ut hit och dit ger jag mig inte in i hagen förrän jag kastat in några knippen hö utifrån, vill inte att de ska känna att jag känner mig osäker vilket jag kan göra om de börjar bråka för mycket runtomkring mig, och hästar har ju en förmåga att ”känna av” när någon är rädd vilket väl ses som en svaghet i deras ögon och de får ju aldrig tro att de ”står över” oss människor i rang för då kan det verkligen bli farligt.

Men nu börjar det bli läggdags och jag hoppas att värken jag börjat känna i benen nu på kvällen (från fötterna och upp till knäna) inte betyder att jag håller på att få feber. Tyvärr så brukar det börja så innan jag ligger och skakar med nästan fyrtio grader men eftersom jag inte känner mig sjuk för övrigt så måste den här värken bero på något annat. Får väl se hur det utvecklar sig, det visar sig inatt i så fall.

Britta

Ja dagen igår fortsatte lika galet som den börjat, och innan kvällen hade jag kört sex gånger tur och retur till Rättvik. Men avslutningen blev i alla fall lugn och efter kvällsmaten tog jag promenaden som jag lovat mig själv att göra varje dag  hädanefter, och sen gosade jag ner mig i fåtöljen framför kaminen med dator och hörlurar, avnjutande Luciamorgon på svt play. Brukar faktiskt se till att hinna med att se det på morgonen till frukosten på luciadagen men den här gången hade jag som sagt annat för mig:)
Men nu är det en ny dag och än så länge så har jag faktiskt bara gjort en skjutsning så nu känns det lite mer normalt igen. Planen för idag är att sätta upp julgardinerna och få lite julfint i köket.
Brukar egentligen inte göra det förrän det bara är ett par dagar kvar till julafton men eftersom jag vill ta vara på tiden jag har nu så kan det vara skönt att få det gjort i lugn och ro.

Idag är det så där otroligt vitt ute igen då rimfrosten som var på väg att försvinna igår, återigen har intagit varenda liten gren därute . Dessutom är himlen alldeles vit så när jag tittar ut nu ser det ut som om världen skulle vara svartvit. Särskilt när mina flygande frukostgäster (skator, kråkor och kajor)  flyger omkring och turas om att landa vid brödet jag slängt ut. Häftiga fåglar måste jag säga, särskilt kråkorna som är mycket större än man tror.
Har tagit för vana att lägga ut gammalt bröd och matrester för varför ska det bara gå i soporna när det finns de som behöver det därute i kylan.  Kött fisk och kyckling lägger jag inte ut men bröd, potatis, ris, grönsaker och pasta ger jag dem gärna och jag lovar att det är välkommet. På bara någon minut har de städat upp precis allt och det syns inte ett spår av några rester och  de minsta smulorna tar talgoxar och blåmesar hand om sen när de ”stora grabbarna” gett sig av.
Men nu ska strykbrädan fram, och förhoppningsvis går den här dagen enligt planerna;)

Britta

Tänker faktiskt ta mig tid att göra ett litet inlägg mitt i den här helt galna dagen, som för övrigt inte kommer att lugna sig än på några timmar. Hade jag däremot haft en taxameter i bilen idag så hade jag vid det här laget lugnt kunnat dra mig tillbaka för idag, eftersom dagslönen nog redan varit inkörd strax innan tolv.
Vi har ju bara en bil och på måndagar vill jag gärna ha tillgång till den eftersom det som vanligt är veckohandling som står på schemat då.
Började alltså imorse med de vanliga morgonbestyren, mata katterna, stoppa i motorvärmaren, mata hyresgästen i uthuset samt titta till och fylla på mat hos tuppen och hönan, (som jag för övrigt måste fixa mer värme till då vattnet börjat frysa på nätterna) . Hann inte mer än in förrän sambon skulle skjutsas till jobbet så det var bara att åka som jag var otvättad lite här och där och med pyjamasen under täckbyxorna.
Nåja, det var väl inte första gången precis. Tänkte att jag hinner ”klä på mig”  alltså fixa hår och kläder innan jag ska åka ner till Rättvik igen för att se på yngste sonens lucia, (förmodligen sista gången man får se honom som stjärngosse) .
Kommer hem på gården och där står just den sonen och ser lite vilsen ut. Skjutsen har glömt av honom så det är bara att få in honom i bilen och åka ner till Rättvik en vända till.
Inser när jag åter är hemma att jag har alltför lite tid på mig så med pyjamasen fortfarande på under täckisarna lyckas jag i alla fall få till en fläta i håret och lite nödvändigt smink (eftersom folk tror att jag är allvarligt sjuk annars)  och hälla i mig lite te och trycka ner en smörgås innan det är dags att för tredje gången åka de 7km ner till Rättvik.
Kommer i alla fall i tid till luciatåget och får väl säga att det var mödan värt så att säga:)
Åker hem igen och hinner åtminstone få igång eldningen i det 16 grader ”varma” huset innan det snart är dags för skjuts nummer…? få se nu …fyra måste det bli. Äldste sonen ska då skjutsas ner lagom till lunch i skolan för att sedan göra ett prov han varit hemma och pluggat till.
Åker alltså för fjärde gången ner till Rättvik med honom och jag känner verkligen hur det liksom verkar gå fortare och fortare för varje vända eftersom jag nu tar rondellerna (5st har vi här i storstaden Rättvik som man måste ta sig igenom)  mer på bredställ än riktad framåt:)
Kom så småningom i alla fall hem igen och nu har jag lyckats sätta igång en tvättmaskin, hålla elden vid liv, ringt och bråkat med Boxer om en faktura samt till och med fått i mig lite lunch.
Så nu så här i halvlek väntar matplanering och skriva handlingslista, elda elda, fixa stämpelkorten och skicka dem, samla ihop låneböckerna och sedan för femtielfte gången, åka ner till Rättvik och handla, gå på bibblan, apoteket (vaknade naturligtvis med huvudvärk också bara för att treon var slut) och sen hämta med mig äldste sonen hem igen.
Och som ”grädden på moset” så ringer nog min sambo ca en timme efter att vi kommit hem och vill bli hämtad!

Nåja, man ska väl veta att man lever också och jämfört med min kompis Mias liv så är det här nog rena semestern. Var med henne en dag, eller en halv var det nog, då det hann ringa ca hundra gånger (kändes det som i alla fall) på hennes mobil om än det ena, än det andra, och för övrigt så har hon tio hästar att sköta om, två jobb som drar i henne åt olika håll hela tiden, samt en familj (två söner och en man) som ju alla mammor vet vad det kräver.

Själv skulle jag nog inte stå ut en vecka med att ha det så men som tur är så kan man ju välja (i alla fall till viss del) livsstil och för introverta mig räcker det med en eller två galna dagar i veckan. Jag MÅSTE  ha mer koll på vad som händer ,och när det händer, annars blir det liksom kortslutning i knoppen.
Nej planering och struktur är det som gäller om jag ska hålla livslusten igång, och det vill man ju göra så gott det går.

Men nu har jag skrivit alldeles för länge så nu är det matplanering som gäller. Kanske skriver här lite senare idag också, eftersom just skrivningen fungerar som en ventil för mig när det varit lite för mycket för min stackars hjärna:)

Britta

Tänkte att det var dags att byta ”utseende” på bloggen igen eftersom det senaste var ganska höstigt. Det är ju faktiskt vinter nu vare sig man vill eller inte och det kändes lite fel se de där höstiga träden varenda gång man gick in på sidan.
Valde det här temat som jag haft förut eftersom det tyvärr inte finns så många att välja på och de flesta är ganska strikta och tråkiga. Gillar dock det här som väl är ganska neutralt men ändå lite ”mjukt” med snirkligt mönster.
Vintern är ju neutral med sitt vita tysta landskap tycker jag.
Ja nya vanor ja, det skulle jag behöva, eller i alla fall få till vanan att ta en promenad per dag, ( nu igen). Verkar som om jag är periodare på det området och när jag väl fått in vanan igen så brukar det vara svårt att låta bli.
Nu har kylan gjort att jag kommit av mig eftersom jag vill hålla elden igång så mycket som möjligt, för att slippa bränna el som annars är den enda uppvärmningen vi har i huset.
Har inte lust att betala hundratusen i månaden till det när det går att hålla skaplig temp med eldandet i vedspis och kamin. Men det kräver ju tyvärr att man är hemma och petar in nya pinnar hela tiden också.
Fast ärligt talat, så är det nog inte hela sanningen. Det går att lämna det en timme ungefär om man bara ser till att ladda ordentligt innan man går ut, då brukar det finnas nog med glöd kvar tills man kommer tillbaka.

En fördel i alla fall med att ha ca 26 grader när man lägger sig, och vakna med ca 16 grader i huset är att åtminstone orkidéer uppskattar den temperaturskillnaden.
I år blommar de två jag har med ca tio blommor per planta och fler knoppar är på väg. Jag är verkligen inte bra på att sköta krukväxter men tydligen så trivs dessa skönheter med den snåla vattenmängd och de stora tempskillnader mitt hus bjuder på, så egentligen borde jag investera i fler.
De kostar ju en hel del och det ska rätt mycket till innan jag lägger några stora pengar på blommor (som ändå alltid blir fula och dör ganska snart) men ska de hålla på så här så kan det ju vara värt det, för blomningstiden är ju lång när den väl börjar, och sen är det ju roligt att den inträffar nu när övriga växter är tråkigare än vanligt.
Men nu måste jag bära in mer ved, det går åt kan man säga!
Har räknat ut att jag bär ca 1,2 ton i månaden så helt förslappade ska väl inte armarna bli inför nästa kyrkogårdssäsong:) Sen tillkommer ju snöskottning också!
Kanske till och med ska införa den nya vanan redan idag och ta en promenad efter lunchen. Min mor tjatar om att jag måste vara ute i solskenet också och få vitaminer och egentligen så har hon väl rätt (som vanligt), lite vitaminer skadar väl inte. Vitamin D tror jag att det är som solljuset bjuder på alldeles gratis:)

Britta

Ja då kan man pricka av pepparkakebaket på ”att göra listan” inför julen också. Gick ganska bra även i år, dock med en och annan gräddningsmiss (som luciaglöggen med chokladsmak kan ha haft en viss inverkan på) men ändå inga större katastrofer.
En del av pepparkaksgubbarna ser ut att ha solat lite för mycket, men för mig har hudfärg faktiskt ingen som helst betydelse så de duger bra ändå:)
I år behövde jag inte baka några stora hjärtan att hänga upp i fönstret eftersom de jag gjorde förra året (de på bilden) ser helt oförstörda ut och får duga i år också. Och skulle någon (som min syster sa) få för sig att äta upp dem så får den faktiskt skylla sig själv, och skulle jag hitta någon knaprande på mitt julpynt så tänker jag inte tala om att de är ett år gamla förrän de är uppätna:) Julen är ju överraskningarnas tid!
Årets kakor är inte garnerade än men tänkte att vi skulle göra det imorgon. Kan vara bra att ha lite pyssel för sig på en söndag som annars brukar vara ganska tråkiga. Imorgon kväll är det däremot luciaafton i kyrkan och det tänker jag inte missa. Vill man ha lite julstämning så finns det väl inte bättre ställe än i kyrkan med sin akustik och levande ljus. Riktigt myspys tycker jag:) Blir alltid så rörd av att lyssna på musik i kyrkor bara för att det låter så vackert där och den här kvällen ska även barnkören vara med så det gäller väl att ladda med näsdukar förstår jag:)
Idag har jag haft en otroligt skön ”göra inget särskilt dag” och det är något man verkligen behöver ibland. Bara låta tiden gå och göra det som faller en in helt enkelt. Eldat förstås, grejat lite i hönshuset, varit på julmarknad med syrran och hennes yngste son och naturligtvis passat upp på min kära hyresgäst som bor i uthuset.

Det är nämligen så att katten jag skrev om för första gången i mars förra året, fortfarande är vid liv (trots att jag så stort påstått att han nog skulle få lov att avlivas pga sin aggressivitet) eftersom ingen av oss verkar klara av att ta det avgörande beslutet och ta tag i saken.  Så numer bor Ebbe som han heter( eftersom det var på ebbedagen jag bestämde mig för att börja mata honom när jag förstått att han vara hemlös) i uthuset med egen liggplats som jag spikat ihop av några frigolitblock, bäddad med en ull och en fleccefilt + egen värmelampa (sån som man har till griskultingar), så den här vintern kommer det inte att gå någon nöd på honom som jag lovade när jag tog beslutet om att se honom som hemlös.  Han har egen ingång genom fönstret så att han kan komma och gå som han vill och mat får han ca tre gånger om dagen så sämre kan väl en katt ha det, även om jag hoppas på att kunna få honom bortadopterad så småningom.
Förtroendet för människor har i alla fall blivit otroligt mycket bättre, men man får vara försiktig och verkligen ”läsa av” honom innan man klappar eller blir alltför närgången. Sedan han flyttade in i uthuset har jag bara gjort en miss som gjorde att det kom en tass med fullt utspärrade klor farande och jag inte hann med att dra undan, men förhoppningsvis ska han lära sig att det faktiskt finns människor som inte alls vill honom något illa och att han inte behöver försvara sig.
Men man kan inte begära alltför mycket av honom med tanke på hur vild han var när jag började försöka få kontakt med honom. Då släppte han en inte ens närmare än max två meter och idag visar han verkligen hur glad han blir när man kommer in till honom genom att kråma sig och buffa på handen med sitt huvud, men det gäller att låta han bestämma hur mycket klapp och kel det ska vara annars kan man som sagt få smaka på hans välvässade klor. Han är ju okastrerad och håller sina ”vapen” i trim så att säga.

På den här bilden ser man att hans ena öra är halvt vilket förmodligen är ett resultat av den förra kalla vintern då han levde utan skydd mot kylan. Läste häromdagen att det var vanligt på katter som blir omhändertagna under vintrarna att öronen fryser sönder. Men den här vintern ska det inte bli några mer köldskador för jag tror inte att han är så dum så att han överger sitt ”hotellrum” med tillgång till mat, värme och vatten
Min förhoppning är att kunna få honom kastrerad, kanske till våren, men än så länge så känns det inte som om jag vill utsätta honom för stressen det innebär att bli instängd i en transportbur och åka bil för då rasar väl allt förtroende vi byggt upp under snart ett år tillsammans.

Men nu börjar tonåringarna bli ”tomma i magen” så det är väl bara att ta itu med kvällsmaten:)

Britta

Måste ju säga det att om vintern tänker rusa på i den här farten  så blir det nog inga problem att ta sig igenom den. Och om det dessutom tänker fortsätta att vara så förbaskat förtrollande vackert ute så är det ju snudd på att man njuter av den….fast bara snudd på förstås! Och så länge jag får betrakta den från insidan med en brasa sprakande i vedspisen.
Något mer jag uppskattar med mörka kalla vinterfredagskvällar är att det är helt rätt att dricka lite glögg framför kaminen, medan man läser en bok eller bara sitter och diskuterar ”världsproblem” med sambon.
Årets saffransglögg är verkligen god och har den där perfekta juldoften och smaken. En annan favorit är luciaglöggen som är smaksatt med choklad, och som verkligen smakar choklad också! Först kommer glöggsmaken och sen chokladen som eftersmak…mums….passar utmärkt tillsammans med några chokladpraliner.

Årets tuttulbak är ju avklarat och i eftermiddag/kväll är det pepparkakor som gäller. Mamma har gjort degen och jag och mellansyrran står för bakningen.
Tonårssönerna tjatar väl inte precis om att få vara med längre men hittills  har vi fått dem att varje år baka sig ett stort hjärta som de garnerar med kristyr och hänger upp i fönstret i sina rum, och det gör de faktiskt så gott som helt frivilligt fortfarande.
Så nu ska jag ta och ”göra fredag” härhemma vilket betyder städa, bära in ved, skriva handlingslista och plocka ihop lite grejer som jag ska ha med till baket.  Vi är alltid hos syrran som bor i föräldrahemmet och det är väl helt enkelt tradition att baka i det köket som dessutom är betydligt större än mitt kök, ett utrymme som verkligen behövdes när barnen var små och vi var sju personer som skulle baka samtidigt.
Efter pepparkakorna blir det tacos och sen naturligtvis lite glögg på det, luciaglögg med chokladsmak får det bli ikväll.

Britta

Var känslan jag hade när väckarklockan ringde idag. Det är faktiskt sällan jag har svårt att gå upp på morgnarna eftersom jag är betydligt mer morgon än kvällsmänniska, men tidigt i morse måste någon ha smugit in och gett mig en bedövningsinjektion och inte nog med det lindat in mig i osynligt tuggummi som fortfarande sitter kvar som en seg hinna över hela kroppen.
Känns som om varenda rörelse går i slow motion och bara att inse att jag måste ta ut askan innan jag kunde börja elda idag kändes som ett så stort projekt så jag  sköt fram det och åt frukost först  istället.
Kan inte ens prata rent när den här förlamningen slagit till så det blev en ovanligt tyst morgon här i köket. Tonårssönerna har ju inget emot det eftersom de inte heller är särskilt pratsamma tidigt på morgonen, men sambon kan ha lite svårt att anpassa sig ibland och vill gärna prata på som vanligt. Jag svarar så gott jag kan eftersom han annars lätt kan tolka tystnad som att man är sur och grinig vilket faktiskt inte var fallet idag.
För honom finns det två lägen, glad eller sur. Att man kan vara trött på morgonen och därför inte har lust att käckt säga ”Men godmorgon älskling hur är det idag, har du sovit gott” osv kan han som den överaktiva människa han är ha lite svårt att förstå.
Morgnar som den här vill jag helst gå omkring i min egen ”bubbla” och liksom ladda energi för att orka dela med mig av mig själv åt andra senare.
Tror att det här tillståndet beror på att man blivit väckt just i en av de djupare sömnperioderna vilket gör att kropp och hjärna inte riktigt vill samarbeta.
Men nu har jag i alla fall fått igång eldningen i både vedspis och kamin så nu är det väl tvätta och klä på sig som gäller som nästa projekt. Orkade inte det heller i morse så det fick bli skjuts av äldste sonen i pyjamasbyxorna (dock under täckbyxorna så det syntes ju inte).
Förhoppningsvis vaknar jag när jag tar morgonkaffet (vid nio ungefär) för än så länge så känner jag mig bara trött och seg i huvudet trots att jag faktiskt varit vaken i tre timmar nu, inte likt mig kan jag säga.

????Vad skrev jag egentligen??morgonkaffet vid nio? Ja visst det  brukar jag ta då men nu inser jag att klockan ju faktiskt är halv tio redan, ojoj, får nog bli en kaffekopp innan påklädning …eller så kanske jag borde somna om en stund….zzzzz…!

Britta

Eftersom jag var så himla ”duktig” och effektiv igår då jag lyckades hinna med att storstäda tvättstugan, laga och lappa kläder samt baka matbröd så tänkte jag prova på att ägna en hel dag åt skrivandet.
Jag skriver ju bara när jag får idéer och inspiration när det gäller den berättelse?…bok?…roman?….eller vad man nu ska kalla det som man sitter och knåpar på för sig själv bara för att det är så roligt.
Men idag tänkte jag försöka skriva utan att inspirationen infunnit sig och se om det blir något av det. Riktiga författare måste ju ibland tvinga sig att skriva trots att de inte riktigt känner för det, så jag ska testa och se hur ”roligt” jag egentligen tycker att det är då.
Jag har ju flera påbörjade historier men idag kommer jag att ägna mig åt ”Nattfjärilen” eftersom det är den jag kommit längst med. Huvudpersonen ligger just nu på en gammal madrass instängd i ett trångt källarutrymme där stanken av hennes egna spyor fyller rummet, huvudet och ryggen värker efter ridolyckan hon råkat ut för och runtomkring henne kryper och fladdrar hundratals nattfjärilar/malar som är husets ägare, enstöringen Enoks allra käraste vänner.

Så nu ska jag försöka slita blicken från det otroligt vackra landskap vintern bjuder på utanför med soluppgång och varmt orangegult sken på de kritvita sagoträden, och påbörja skrivandet.
Ska verkligen bli intressant att se hur mycket det blir gjort när det ska tvingas fram.

Britta