lillasysterfix

Ja varför inte ägna en fredagskväll åt att vara assistent år rörmokar´n?
Hur mysigt som helst att sitta och spruta tryckluft in i vattenledningarna medan kompressorn brölar på strax bredvid i stearinljusens sken.
Det är romantik det!
En rörmokare kan ju dessutom vara riktigt sexig med lite svettblank bar vältränad brunbränd överkropp, sådär lagom manligt skitig och med muskler som spänner och rör sig under huden när han skruvar med sina stora rejäla verktyg.
Hm….ja i alla fall brukar de se ut så i reklamen för arbetskläder tex, men ärligt talat så har jag aldrig sett den sorten i verkligheten.
Förmodligen för att den typen av ”män” som gör såna reklambilder aldrig skulle komma på tanken att bli te x rörmokare eller någon annan typ av byggnadsarbetare.
Dessutom brukar denna typ av ”uppvisningsmuskler” inte orka med särskilt mycket kroppsarbete ändå.
Men visst är det snyggt att se på, det ska jag inte ”sticka under stolen” med
Nej, rörmokar´n i det här fallet var faktiskt min egen sambo och för mig slår det betydligt högre med en karl som faktiskt rent praktiskt kan utföra det nödvändiga arbetet och rädda oss ur dessa ”vattenkrånglarsituationer”, än en med en perfekt ”yta”.
Hmm…det där lät nog inte riktigt snällt mot honom?
Men alla förändras vi ju genom åren och efter ca 23 år tillsammans så ”ser” man ju andra och mer betydelsefulla värden hos varandra. Att håret på huvudet sen har minskat avsevärt och bröstmusklerna liksom ramlat ner och satt sig i magtrakten någonstans är inget man bryr sig om när man vet vad som finns på insidan så att säga:)
Som tur är, eftersom han idag antagligen inte skulle ha valt mig heller med mina åderbråck, celluliter, hängande ögonlock och rynkor på överläppen mm om han inte visste hur jag är på ”insidan”.
Tror att jag gjort mig förstådd nu så vi lämnar helt enkelt ämnet.

Imorgon är det i alla fall Grönklitt och skidåkning som gäller. Vet faktiskt inte när jag stod på ett par skidor sist..? någon gång i tonåren tror jag?
Och….ja…det var ju ett tag sen!
Tänkte först dra till med att hyra ett par slalomskidor men kom till sans och insåg att det nog var bäst att hålla sig mer ”på backen” så att säga, så det får bli längdåkning med syrran istället.
Ska bli oerhört intressant att se hur min axel reagerar på det. Provar väl en bit och känner efter, annars är det bara att vända om antar jag. Kanske visar sig att det är väldigt bra träning för just mina axelbesvär så att man får lov att investera i ett par egna skidor, man vet aldrig.
Skulle ju vara ett utmärkt sätt att dra nytta av allt detta vita som kommer ner från skyn, och som jag är så ”överförtjust” i;)
Men vi får se……nu måste jag nog hoppa i säng och ladda för imorgon.
Återkommer nog imorgon kväll med en rapport om min nya karriär som Britta Svan!

Britta

Inte konstigt att man har känningar i kroppen lite här och där med leder och muskler som protesterar med tanke på hur vädret håller på och ändrar sig hela tiden.
Ena dagen -27, andra snöstorm och -10, nästa vindstilla och -1,8,  Suck!
Är det jag som romantiserar eller minns man bara det man vill minnas, för när jag växte upp tycker jag inte att vädret var så här omväxlande som det är nu.

Då var det sommar när det var sommar…alltså ca 20-22 grader, lite växlande molnighet…såna där bomullstussmoln som man knappt ser numer, som jag och Mia kunde ligga på rygg på gräsmattan och betrakta och ”se” en massa olika figurer i.
Ibland kom det något åskväder med regn som ”rensade” upp luften så det doftade sådär friskt och somrigt efteråt. Hade man lust att bada så tog man cykeln eller gick till Salutjärn eller Björkviken, men det var alltså mest beroende på om man hade lust eller inte, och inte för att man var tvungen att ”passa på” och anpassa sig efter vädret som det är nuförtiden då det gäller badning.

Vintern var ju också vinter, alltså mellan -5 och -10 grader, lagomt med snö för att åka pulka, skidor, släde eller någon annan vinteraktivitet.

Vårarna var lite mer långdragna än nu och snösmältningen gick sådär lagom fort. Vattnet porlade i dikena, marken kom sakta fram bit för bit, tussilago kikade upp i slänter där solen värmt som mest, lite längre fram kunde man skymta blåsippor inne bland träden och man kunde börja  ”spela kula” där marken torkat till så pass så att det gick och gå där utan att bli alltför lerig. Så fort isen på vägarna var borta fick man ta fram cykeln, vilken frihetskänsla det var att susa nedför en backe i bara en lite tjockare (hemstickad naturligtvis) tröja och det bästa av allt. Man hade fått ta fram ”springskorna” eller Lejonskorna som vi väl mest kallade dem då det var det vanligaste märket(eller sorten kanske man ska kalla det eftersom vår familj inte precis köpte dyra märkeskläder, för mig som var yngst var det mest syrrornas avlagda kläder som gällde, vilket var helt naturligt då och inget jag funderade över). Inga klumpiga varma filtskor eller allvädersstövlar mer! Man kände sig nästan viktlös!

Höstarna har jag däremot inte så mycket minnen av vilket är lite lustigt med tanke på att jag numer är så förtjust i hösten bara för att allt blir så otroligt vackert då, men som barn såg man det väl inte så helt enkelt.
Kan bara minnas att det var lite extra härligt att rida just på höstarna därför att hästarna liksom ”levde upp” och blev lite extra busiga i blåsten. Kan förstå det med tanke på att de naturligtvis föredrar lite svalare temperaturer än vad det är på sommaren och att de då äntligen får slippa insektsplågan.

Numer kan man väl lugnt säga att vädret är mer omväxlande och mer extremt när det väl sätter igång. Minus 30, flera meter snö, eller plus 30 och stekande sol så att man känner sig svimfärdig efter en arbetsdag.
Eller som nu, snudd på plusgrader mitt i ”kallaste” Januari, det kan jag inte komma ihåg hände när jag var liten.
Men som sagt..det kan vara så att man bara minns det man vill minnas och det är ju så lätt att använda uttrycket ”Det var bättre förr”

Men nu måste jag planera lite inför våran skidåkardag i Grönklitt imorgon, innan jag ska upp till stallet och luncha lite hästar samt hjälpa Mia göra i ordning de nya boxarna.

Britta

tänkte jag ägna åt just ”Återstoden av dagen” filmen alltså!
Har faktiskt inte sett den trots att det är en tre timmar lång film av den typen jag gillar. England 30-50 talet. Älskar det engelska landskapet, språket byggnaderna och inredningen, och att filmen sen dessutom har skådespelare som Anthony Hopkins, Hugh Grant och Cristopher Reeve gör ju inte saken sämre.
Den här filmen spelades in 1993 alltså två år innan den tragiska olyckan då Christopher blev förlamad och hamnade i rullstol efter att ha blivit avkastad av sin häst.
2004 drabbades han av hjärtsvikt, föll i koma och avled en dag senare. Ett år efter det fick hans fru diagnosen lungcancer trots att hon aldrig rökt i hela sitt liv, och dog ytterligare ett år senare.
Oerhört tragiskt, särskilt med tanke på att de hade två barn.
Så nog ska man vara tacksam för varenda dag man får vara frisk och kan uträtta sina dagliga sysslor.
Kan vara bra att bli påmind om det ibland när man (som idag) går härhemma och svär över snön som bara vräker ner och fyller gångarna man nyss skottat upp.
Det är ju egentligen det vi människor mår bäst av, hederligt kroppsarbete !
Gratis träning är det ju dessutom också slipper man vara orolig över att gå upp i vikt, (om man nu känner så).
Skulle nog kunna ge ett svar på frågan jag fick häromdagen nu som löd.
”När ska du bli tjock då?”
Hmm…ja, så länge jag bor kvar på  den här gården i det här landet och inte sitter på rumpan på ett kontor hela dagarna så verkar det inte som att det kommer att ske inom de närmaste åren i alla fall!
För övrigt så är det väl inget jag har med i mina planer för framtiden, att bli tjock alltså! Men man vet aldrig, blir ju faktiskt fyrtio i år och det sägs att efter det så sätter sig fläsket lättare och sitter kvar mycket hårdare, så vem vet ?

Nej nu börjar filmen…..goodbye!

Britta

Idag har jag äntligen lyckats plocka bort och packat ner alla tomtar och liknande i sina kartonger, och burit upp dem i garderoben på övervåningen.
Julgardinerna och julstjärnorna i fönstret får dock  hänga med ett tag till, likaså adventsstakarna.
Det är ju trots allt fortfarande mörka januari och ljusstakarna känns okej som mysiga ljuspunkter i vintermörkret tycker jag.
Har också hunnit med en del utomhus, såsom snöskottning och städning av hönshuset.
Hugin och Idunn passade på att ta en tur till favoritutflyktsmålet brokvisten idag när det bara var fyra minus.

Dessvärre så fick de tag i de ”röda bären” i dörrkransen och hann picka i sig en hel del av dem innan jag upptäckte det. Vet inte vad de är gjorda av men ”konstgjorda” är de i alla fall och var vita inuti. Kan bara hoppas på att de inte är giftiga!
Det visar väl sig ganska snart i så fall, tyvärr!
Jag och äldste sonen hann också med en promenad innan det blev mörkt och eftersom han ville gå den oplogade vägen för att få lite extra motion så tyckte jag att vi då lika gärna kunde fortsätta upp till stallet när vi ändå var så nära.
Var lite nyfiken på hur flocken verkade nu utan de två små shettisarna och ville se om snickaren varit där och gjort färdigt de två återstående boxarna.
Det visade sig att boxarna nu fått de dörrar de saknade och när man nu ser helheten så tycker jag att stallet bara blir mysigare och mysigare.
Gick sedan till hagen och där stod sex islänningar och tittade ingående på oss.
”Oj, här känner man sig alldeles uttittad ” var sonens första spontana kommentar. Och det stämmer verkligen. Både hästar, får och kor kan verkligen få en att känna sig så där djupt och allvarligt iakttagen.
Eftersom budskapet som strömmade ut från hela gänget var ”Jamen vad bra att ni kommer och hälsar på, då kan vi väl få lite mat också” , så skulle det ha känts väldigt svårt att vända alla de där vackra ögonen blicken och bara gå utan att besvara deras självklara antagande. Så det var bara att ringa och fråga om det var okej att kasta in lite hö till dem, vilket det var.
Måste säga att det kändes tryggare att röra sig inne i flocken nu när shettisarna inte for omkring som små ”råttor” som kilade sig in här och där och orsakade en hel del bakåtstrukna öron och uppvända bakar som hotar med en spark om vederbörande inte förstår budskapet tillräckligt snabbt.
Visst ville Undrun fortfarande visa att hon bestämmer och flytta omkring de andra mellan hötapparna, men man har liksom mer koll på de jämnstora känns det som och det är lättare att se till så att man inte själv ses som ett hot i den eviga matstriden.

Hoppas nu bara att shettisarna snabbt får komma till nya bra hem så att beslutet att sälja dem känns som en bra lösning för alla. Har tänkt på dem idag också och kollat annonserna på dem, och visst känns det lite konstigt att man kanske aldrig mer får träffa dem, men om man ser det som att det är för deras bästa så känns det väl lite lättare.

Men nu är det dags att gå ut till Ebbe med lite kvällsmat och sen får det nog bli en kvällskopp thé för mig, innan det är dags för sängen. Var otroligt stel och konstig i kroppen idag när jag vaknade, förmodligen beroende på alltför mycket stillasittande igår under resan.
Som min sambo brukar säga: ”Ja, det är som med gamla hästar, de måste köras för att hålla sig mjuka” och det är nog så sant, man börjar helt enkelt bli för gammal för att sitta still en hel dag.
Fick börja dagen med stretching och lite uppmjukande yogaövningar för att överhuvudtaget ta mig ut och komma igång med snöskottningen. Men imorgon borde det kännas bättre eftersom det här har varit en aktiv dag med en hel del kroppsarbete.

Återkommer nog imorgon!
Britta

Ja nu är Mike och Lucy på plats  för en ”mellanlandning”  på Stuteri Hästlyckan i Hudiksvall. De står nu där till  försäljning, med en ny spännande och förhoppningsvis innehållsrik framtid framför sig.

Första mötet med några av de andra saluhästarna gick oväntat bra, även om det naturligtvis var en del ”vallande” och motande av de redan hemmastadda för att kolla var de hade varandra i rangordningen.

Islandsfölet( som jag naturligtvis glömt namnet på för tillfället), var en snäll och lugn kille som genast blev väldigt intresserad av nykomlingarna.

Och naturligtvis var det vackra lilla Lucy som han fastnade för mest, och hon i sin tur var väldigt tolerant mot honom och lät honom nosa både här och där utan större protester. Inte riktigt likt den Lucy jag är van att se henne som
Kanske kände hon att han var för ung för att få smaka på hennes snabba små hovar, inget större hot med andra ord.

För Mike är det ju i första hand mat som räknas, och det här måste ju vara himmelriket tyckte han, med fri tillgång på hö.
Härligt! Här kan jag nog stanna ett tag:)

Så nu väntar vi med spänning på att någon intressent ska höra av sig och vilja ge dem nya hem med mycket kärlek och omvårdnad. Och med tanke på vilka fina och charmiga hästar de är så borde det inte dröja länge.
Det bästa vore ju om de kom till samma ställe eftersom de ofta söker trygghet hos varandra, men skulle det inte bli så, så är de också tuffa nog att anpassa sig till nya hem på varsitt håll.

Britta

Ja visst är det med blandade känslor man ser på resan till Hudiksvall imorgon. Jag ska nämligen följa med Mia och Erika när de ska lämna sina shettisar Mike och Lucy  till en gård som tar emot och( specialiserat sig på) just shetlandsponnyer till försäljning.
Visst känns det sorgligt att ta farväl av dessa två små charmtroll, men samtidigt så är det nog dags att de ”går vidare” i livet med förhoppningsvis aktiva dagar och till någon som ger dem lika mycket kärlek som Mia har gjort den tid de haft tillsammans.
Vet att det gör ont i Mias djurvänshjärta men det är väl också pga att hon är så pass stor djurvän som hon tagit beslutet att göra sig av med dem. Hon har fortfarande fem egna hästar att lägga sin kärlek på, samt tre ston som hon tillfälligt tar hand om, och hur gärna man än vill så räcker inte tiden till för att aktivera dem allihop så som jag vet att Mia skulle vilja. Så därför får Mike och Lucy nu lämna Islänningsflocken i Söderås och lära känna nya hästkompisar någonstans i Sverige.
Det blir säkert bra i slutändan men som sagt så känns det naturligtvis sorgligt också.
Vet att även jag kommer att fälla en och annan tår vilket jag gör så fort det handlar om att skiljas från ett djur, vare sig det är mitt eget eller inte.
Man vet ju hur tungt det känns och även om jag inte hunnit umgås ens hälften så mycket som jag skulle vilja med dem så känner jag också en särskild kärlek till dem.
Det starkaste minnet jag har är från i somras då jag med endast Mike och Lucy som sällskap, ägnade några timmar åt att mocka ur hagen när Mia och Djarfur åkt iväg på en kurs, i Orsa tror jag att det var.
Det var helt underbara timmar då man kände det där lugnet inombords som hästars sällskap kan ge. Man jobbar på med sitt samtidigt som man lyssnar till hästarnas betande och känner doften av dem när de kommer nära.
Mike var mest nyfiken på vad jag sysslade med och ville gärna vara i närheten hela tiden medan Lucy efter första undersökningen av skottkärran gick lite mer för sig själv.
Kommer också särskilt ihåg när det kom en helikopter som flög rakt ovanför hagen och jag gjorde mig beredd på att de skulle bli skrämda och kanske göra någon rusning såsom hästar gör som de flyktdjur de är. Men ingen av dem reagerade med rädsla. Mike verkade inte ens medveten om att helikoptern fanns där och Lucy vände upp sitt söta lilla huvud och följde med den med blicken så länge den var inom synhåll.
Just den bilden av Lucy har fastnat på min näthinna eftersom jag aldrig sett en häst titta sådär rakt upp i skyn, och hon med sin charmiga mittbena i pannluggen och med den lilla mulen nyfiket riktad mot himlen är något jag aldrig kommer att glömma.
Usch..får ju nästan tårar i ögonen redan nu! Typiskt mig! Ibland önskar man att man inte var en så stor djurvän!
Men nu är det nog dags att hoppa i säng och ladda batterierna för imorgon. Kvart över sju kommer Mia och hämtar mig för att åka vidare upp till stallet och lasta hästarna samt packa med deras tillhörigheter.
Får väl se om jag skriver något imorgon om hur det gick. Förhoppningsvis blir det någon bild från resan också.

Nej nu måste jag tänka på något annat, för nu känns det så där konstigt tjockt i halsen, men men, sånt är livet, det består ju av förändringar och den här gången är det ju egentligen till något positivt.

Britta

Idag känns det i alla fall något ljusare inombords med anledning av det jag skrev igår.
Alla problem är ännu långt ifrån lösta, men under det senaste dygnet har i alla fall ett par beslut om kommande åtgärder gjort att det som kändes ganska nattsvart igår ser ut att i alla fall ha tagit ett…om än bara ett litet myrsteg….framåt och i rätt riktning.
Har i alla fall mest varit positiva ”vibbar” i luften idag och kanske kommer 2011 att bli det där positiva året då det händer massor med bra saker för både mig själv och människor omkring mig.
Eller rättare sagt!
Det SKA bli året då vänner och familj får uppleva hur härligt livet kan vara då det är som bäst:)
Punkt slut!
Vet att det kryper i skinnet på ”skrockfulla” människor nu. Nej, så där får man inte säga, då blir det ju precis tvärtom!
Men nej. Jag tänker faktiskt kosta på mig att gå in i det nya året med en positiv inställning. Och om det skulle visa sig att allt inte blir så bra som jag trott så är det i alla fall inte min positiva inställning som är orsaken till det.
Jag menar alltså att det blir som det blir, vare sig jag uttalar det eller inte.
I år tänker jag heller inte låta vintern bryta ner min överlag positiva inställning, utan helt enkelt låta den ha sin gång. Det är ju i alla fall inget jag kan påverka och hur det än är så blir det ju faktiskt vår till slut, om det så ska dröja ända fram till i maj innan det känns på riktigt.
Det är alltså max fyra månader det handlar om från och med nu och visst finns det en del positiva saker att se fram emot på vägen dit.
• Semmeltiden börjar snart! Mumsfilibabba!!
• Ridskoleterminen startar om fem veckor! Tjoho!
• Ljuset  är på väg tillbaka! Tänkte på det redan idag då det var åtminstone ledljus ända fram till kl fyra!
• Påsken står som nästa punkt på familjehögtidslistan! Att fira påsk känns nästan som att fira in våren eftersom det alltid ligger vår i luften under påsken! Härligt, hoppfullt och ljust brukar det kännas med påsk tycker jag! (och mycket godis:)
• Vasaloppet är faktiskt också en milstolpe för oss,  då vi brukar se till att ha frukosten klar på tv bordet (alltid thé och rostat bröd ) kl åtta på morgonen när starten går. Sen sitter vi kvar och äter om frukosten ibland under hela förmiddagen tills de första går i mål, ca 12 00.

Så visst finns det anledning att se fram emot det nya året. Det gäller bara att påminna sig om det positiva framåt februari mars när det kan börja kännas som om vintern fullkomligt ”står en upp i halsen”.
Hoppas nu bara att det inte slår till och blir så där fruktansvärt kallt igen, utan att vintern kan hålla sig på temperaturer mellan fem och tio minusgrader. Perfekt temperatur tycker jag!

Men nu ska jag göra min sambo sällskap och titta på Arn filmen som går på tv just nu. Har naturligtvis redan sett alla, men riddare, medeltid och romantik kan man aldrig få för mycket av;)

Britta

Nytt år! Nya erfarenheter!Nya upplevelser! Nya läxor att lära!
Förhoppningsvis ljusnar det snart över den ganska tunga och vemodiga stämningen jag känt inombords av början på det nya året.
Inte för min egen skull, utan för en annan människas outtröttliga kamp, och  som aldrig tycks få något positiv tillbaka av det den bara ger, ger och ger!
Har ställt mig frågan tusentals gånger förut utan att få svar och kan inte låta bli att göra det igen.
Varför ska vissa prövas så hårt och ända till bristningsgränsen innan de får ”betalt” för sina ansträngningar, medan andra knappt behöver lyfta ett finger för att få det de vill ha?
Är det verkligen så att vi själva väljer hur hårt vi ska prövas under våra livstider här på jorden?
Har svårt att tro det när man ser ambitiösa och framåtsträvande människor som bara har en önskan om att få lyckas med det de drömmer om och vill nå målet utan att på något vis skada andra, hela tiden få fötterna avslagna gång på gång, på gång.

Känns skrämmande när det många gånger tycks som om att de som ”armbågar” sig fram för att nå sina egna mål utan att ta hänsyn till, eller bry sig om att de skadar andra i sin väg verkar vara dem som når sina mål först.
Är det verkligen regeln ”det man ger får man tillbaka” som gäller, eller sker det sällan under ett och samma liv?
Ska man behöva vänta till nästa liv innan ens goda handlingar ger något tillbaka? Och ska de som skadar andra inte behöva stå till svars för det förrän då?
Jag vill inte tro att det är så, eftersom det går helt emot den filosofi jag lever och vill leva efter.

Vi har alla våra mål och drömmar, och samma rätt att förverkliga dem men varför ska vägen dit se så otroligt olika ut för olika individer?
Känner mig så sorgsen inombords och önskar att jag kunde stoppa tiden, söka upp min vän, plocka ut hennes själ ur hennes uttröttade kropp, läka och hela den och ladda den med ny ren positiv energi, innan jag återlämnade den och lät allt det positiva sprida sig i hela hennes mänskliga kropp innan jag åter lät tiden ticka vidare.
Tyvärr så har jag inte den förmågan, men vill i alla fall tro att jag genom att ha henne i mina tankar och finnas som en vän som inte sviker, kanske på något vis  ger henne åtminstone en gnutta kraft att orka kämpa vidare.
Kan heller inte tro annat än att hennes slit måste ge något tillbaka till slut, annars rasar hela min tro på livet, universum och ja… allt det jag ser som meningen med att vara här, och vad finns det då för anledning att sträva vidare mot egna drömmar och mål?
Nej, det måste vända för henne  nu, och jag vill och tänker tro att det är just det som det här nya året kommer att bjuda på. Att det dyker upp lösningar och möjligheter som gör att livet glädjeämnen och lyckliga stunder överväger de tunga och svåra.

Så härmed utnämner jag 2011 som ett år av lycka för dem som utan själviskhet och egoism strävar mot sina mål. Ett år då allt faller på plats och positiv utdelning kommer till dem som verkligen förtjänar det.

♥Britta♥

Ja, då går vi mot ljusare tider igen då. Ett nytt år med nya händelser, drömmar och visioner.
Känns lite underligt att sitta här och skriva fem i halv tre på natten men känner mig faktiskt inte så trött så jag tänkte bara skriva en liten snabbis.
Något nyårslöfte har jag inte uttalat och kanske är det lika bra det. Festen är avklarad och strax efter tolvslaget gick jag upp till Söderås till Mia och hennes hästar. Fyrverkerier är inte något som djur njuter av precis och särskilt inte när de skjuts rakt ovanför dem. Mia lyckades dock hålla flocken på sju hästar någorlunda lugna, i alla fall så pass så att de höll sig kvar i hagen. När jag kom var värsta faran över men shettisen Mike hade ställt sig alldeles ensam nere i ett hörn av hagen och verkade vara i lite chockad över vad som hänt.
Är egentligen helt otroligt att folk inte tar mer hänsyn än de gör när de borde veta att det finns djur alldeles i närheten.
Men det är väl bara deras eget nöje som räknas, och sen tycker de väl att djurägarna själva får ansvara för konsekvenserna av reaktionen på ev fyrverkerier.
Tack och lov så stod i alla fall alla hästar inklusive Mike och tuggade på sitt hö innan vi åkte därifrån, även om de lyfte på huvudet och spetsade öronen  vid minsta ljud. De kan ju omöjligt veta att det är ofarligt och det måste vara fruktansvärt att som flyktdjur känna sig hotad ifrån luften.
Får en panik så får ju alla och med tanke på att det går en riksväg inte så långt från hagen så vill man inte ens tänka på vad som skulle kunna hända om de hade fått för sig att dra iväg. I det läget hjälper ingen strömtråd när dessa starka, snabba och rejält vinterpälsade djur får för sig att springa rakt igenom den.
Men som sagt så slutade det lyckligt den här gången även om jag önskar att jag hade gått upp dit tidigare och kanske kunnat vara till mer hjälp när det var som oroligast.

Men nu tycker jag att vi börjar se fram emot våren istället och hoppas att det här blir ett bra och positivt år på alla sätt och vis.
Måste nog lägga mig nu men imorgon blir det nog ett inlägg om vad jag önskar mig av det kommande året.

God natt och Gott nytt får man väl säga!

Britta

Ja, jag tänker faktiskt bära min Rättviksdräkt under väntan på det nya året. Det är nämligen så att mina systrar och våra sambor turas om att vartannat år sköta matlagningen, alltså tjejerna ena året och killarna andra och i år är det våran (alltså tjejernas) tur.
Då mina systrar kom på den lysande idéen  om att i år skulle vi ha tema Sverige på maten, alltså bara välbekanta ingredienser och inte några konstiga kryddor och grönsaker från andra delar av världen, och när ena syrran hasplade ur sig ”jag vet, vi säger bär gärna folkdräkt till gästerna också” så nappade i alla fall jag på det direkt.
Finns inget mer praktiskt än att sätta på sig folkdräkten istället för att rusa runt i en massa affärer och spendera pengar som man egentligen inte har på några ”finkläder” som man tyvärr ändå  använder så sällan så att det inte är värt varken mödan eller pengarna.
Nu ska det bli väldigt intressant att se om mellansyrran som kom med förslaget vågar ”löpa linan ut”  och verkligen kommer att ha dräkten på sig. Äldsta syrran skulle nämligen aldrig bära dräkten på nyår då hon har chansen att ha något av senaste modet ( som hon till skillnad från mig är väldigt intresserad av), och jag misstänker att även mellansyrran kommer att fega ur innan pga hon nog är rädd för att ses som alltför ”folklig” eller ”dalmasig” kanske man ska säga, av de övriga gästerna inklusive äldsta syrran.
Själv ser jag dräkten som något av det finaste man kan ha (ja jag vet att jag är en präktig masjävel) och om det sticker i ögonen på ev stockholmare eller modelejon så bryr jag mig inte det minsta om det.
Vet att många ser det här med ”knätofs” som något av det töntigaste som finns och på något vis så känns det lite roligt just därför. Är nog min 40års trots som kommer fram igen:)
Jag tränar ju på det här med att våga vara den jag är och stå för det, och det här är ett lysande tillfälle att demonstrera det.
Känns underbart att slippa ”vadskajaghapåmig” stressen och kanske ska jag göra det till en tradition att ha dräkten på nyår. Det är ju bara på midsommar ( och bröllop, begravningar och dop) som den är obligatorisk och självklar så varför inte ordna ett vintertillfälle också? Då skulle man ju verkligen ha anledning att investera i en sån där vit midjepälsjacka som är en del av dräkten och som jag tycker är så vacker.
Vet dock inte vad den kostar men förmodligen är det några tusenlappar. Men det är just den typen av kläder jag tycker om att lägga pengar på. Något som man kan ha länge och som det verkligen är någon mening med.
Som tex ridoverallen jag investerade i när jag skulle börja ta ridlektioner i februari. Visst var den ganska dyr men såå väl värd pengarna. Den här vintern har jag så gott som använt den varenda dag trots att jag inte rider just nu. Den är utmärkt att ha när man är ute på gården eller tar promenader i kylan och kan nu inte tänka mig att vara utan detta plagg. Underbart varm och skön och inte en enda glipa eller några obehagliga resårer.
Visst tittar en del lite underligt när man har den nere på samhället men sådant har jag slutat bry mig om för längesedan. Var och en får skämmas för sig själv tycker jag.
Men nu börjar ögonlocken bli tunga och ärligt talat så blir det skönt med lite sovmorgon imorgon. Klockan har ju ringt kvart i fem den här veckan och även om jag inte har särskilt svårt att komma upp på morgnarna så kan det vara skönt att veta att man får sova tills man vaknar av sig själv någon gång.
Måste ju ladda lite extra energi inför nyårsfesten imorgon också.
Så nu är det godnatt som gäller och kanske var det här sista inlägget för i år, vi får se om det blir något tillfälle imorgon.

Britta