lillasysterfix

Mindre än en vecka kvar nu, och om exakt en vecka är jag nyopererad. Har varit en ovanlig tid i mitt liv det här måste jag säga.
På något vis känns det mer som tre månader än tre veckor som jag väntat. Och hur konstigt det kanske än låter så har det i det stora hela varit en helt underbar tid.

Det har jag ju såklart det otroliga vädret att tacka för! För tänk om det hade varit regnigt och kyligt istället….då hade det nog varit svårare att känna sig så positiv!

För det är jag fortfarande till största delen. Visst har jag haft små ”glimtar” av stunder då jag känt det där klassiska ”varför” , det har väl alla som fått ett besked som det här, men de gångerna har varit så få och så ”svaga” så att det inte varit något problem alls att bara ”skicka iväg” den typen av tankar.
För även om vetskapen om att jag har cancer alltid finns med i bakhuvudet så har jag faktiskt också haft stunder då jag kunnat glömma det, och när jag kommit på det igen har jag bara tänkt att..”va bra att jag kunde glömma för en stund”…för det tror jag är ett väldigt effektivt ”vapen” mot den här sjukdomen.
Att leva på som vanligt och bara se allt det fina man har omkring sig. Blicka framåt och göra sånt man mår bra av.
Tror att sjukdomen har svårare att fästa sig, hitta ”näring” och växa då!

Och som jag fullkomligt ”frossat” i välgörande ändamål… ….alltså sånt jag älskar att göra och som ger en så tillfredsställande känsla efteråt.
Jobbat med veden och städat och röjt upp efter den….kört grästrimmern och rensat hallonland och rabatter…krattat grusgången och börjat vattna med saltvatten, vilket jag kommer att försöka göra lite undan för undan för att hålla efter ogräset så gott det går.
Planterat om lite blommor….”satt igång” en hink med nässelvatten att gödsla med….plockat blommor och satt i vas ute på brokvisten…och ja…..bara gått och liksom njuuutit med alla sinnen.

Har ju tagit elcykeln till jobbet också dessa veckor och bara det är en upplevelse som får en att glömma ev tråkigheter i livet 
Att sätta sig och susa iväg nedför backarna till doften av både hägg och syrén.
Passera hagar med betande hästar som stannar upp i tuggandet och verkar fundera lite på vad man är för en ”konstig prick” som kommer farande.
Hinna få en doft i näsan från dem också innan man susar vidare (finns inget bättre än doften av häst)…se utsikten över Siljan i morgonsolens sken och med allt det illgröna runtom…ja inte kan man väl hålla på och sörja över att man är lite sjuk då ?   

Sen har jag ju turen att ha två jättefina kollegor på jobbet också, som jag bara känt ett positivt stöd från, från första stund när jag berättade.
De har inte en enda gång gett mig känslan av att ”ånej, cancer…oj då är du väl snart död”!
Utan snarare från första början haft inställningen att ”okej, Britta har fått lite cancer, men är det någon som fixar det så är det hon”!
Och det känns så himla skönt…för även OM det skulle bli så att jag inte fixar det, så hjälper det till massor att ha dessa två omkring sig under arbetsdagarna.

Vi pratar, skrattar och jobbar på som vanligt och då blir stunderna när jag ”glömmer” extra många.

Så jag väljer helt enkelt att fortsätta ”flyta omkring” i och njuta av allt som faktiskt är bra i livet just nu…och laddar för tiden efter operationen och ev efterbehandling.
Ska ändå bli skönt när ”startskottet” gått då operationen är över och vi vet mer exakt vad vi har att kämpa emot, för det finns en himla massa sorter och arter av cancer som alla beter sig på olika sätt och det är bara att hoppas att det är en av de ”enklare”!

Men det är det heller ingen idé att gå och grubbla över förrän man vet. Och som det känns just nu så är jag i alla fall bra ”rustad” för ”krig”.

Och den kraften har jag hämtat från den underbara, spirande, knoppande och flödande energi som den här årstiden med det här vädret för med sig!

De bästa förutsättningar man kan ha med andra ord!

Ha en skön helg !

Britta

Veden är klar…..och våra muskler har fått ännu en omgång 
Så nu sitter vi här ute på brokvisten i våra gamla sköna fåtöljer, med kvällssolen som värmer genom fönsterrutorna, klockan på väggen som tickar och fåglarna som sjunger sin sista ”truddelutt” för dagen!
Så skön känsla att känna sig helt mör i hela kroppen och veta att årets vedförråd är klart inför vintern.
Sv smygfotade mig därute på vedbacken och när jag tittade på bilderna kom orden ”rena hemmagymet” upp i huvudet på mig   :)   för nog är det jämförbart…..med skillnaden att på det här gymet tränade vi idag i ca nio timmar, med ett par raster inräknade!
Det blir en hel del olika rörelser på en dag ändå!

För antingen står man vid klyven där man lyfter upp de grövre vedträna på bordet bredvid, lägger dem på plats och kör med knappen och spaken…

…och i bästa fall klyver det sig fint så att det bara är att slänga ner i skottkärran…eller så får man stå och slita, dra och slå för att få itu när det ”seeegar” sig av kvistar och liknande.

Eller så sitter man på knä och fyller kärran med sånt som inte behöver klyvas någon gång extra, dvs sånt som man vet åtminstone går in i kaminen som det är, även om det är lite för grovt för vedspisen.

Man kan också välja att göra ett knäböj och lassa flera vedträn på ena armen istället , bara för att få lite variation på arbetsställningarna….med andra ord, när man känner att kroppen börjar protestera lite efter x-antal timmar   ;)

Sen får man även känna på lite lyft över axlarna när vedtraven börjar få lite höjd!

Ja, så nog får man sig en riktig omgång vad det gäller fysträning när man är ”vedeldare”…och inte mig emot!
Men nu kan jag erkänna att det känns superskönt att det är färdigt! Är bara uppstädningen kvar nu, men det känns inte särskilt betungande.
Gillar att få röja och städa upp det sista så att man ser det fina resultatet. Bark och tunna ”tändpinnar” ska samlas upp, vedklyven ska köras in i uthuset och sen ska det krattas upp en massa ”bös” (hoppas ordet är förståeligt även om man kanske inte kommer från Dalarna)  ….och till sist ska det trimmas lite gräs som redan hunnit växa sig långt mellan vedträna!

Men det blir en av nästa veckas sysslor….ser fram emot det lika mycket som jag ser fram emot alla sköna stunder vi ska ha ute i våran lilla ”oas” här på brokvisten i sommar. Här kopplar vi verkligen av och har redan hunnit ta en och annan ”tupplur” under den varmaste tiden på dagarna då det ändå inte gått att jobba med något ute.
Perfekt anpassad för en introvert människa också, då man sitter så pass lågt så att förbipasserande inte kan se en   ;)

Ha det gott så länge!

Britta

Nog är det lite underligt allt att när man såhär ”mitt i livet” fått beskedet att man har en sjukdom som faktiskt i värsta fall  kan vara dödlig, ändå känner att man upplever den bästa våren någonsin…?


Men precis så är det i mitt liv just nu…! För är inte det här en vår som på bara några dagar förvandlades till att snarare kunna kallas för  ”bonussommar”?
Känns nästan lite overkligt att vi får uppleva det här?

Det är livet på en pinne det…..     

I alla fall för mig!  

Häromdagen svängde jag in efter jobbet och köpte mig ett par lyxiga pelargoner också…!! Bara för att jag kände att jag ville unna mig det. För nog har jag fått ett lite annat tankemönster sedan cancerbeskedet ändå. Tänker t ex att OM det nu skulle vara så att man inte har så många år kvar så kan man väl någon gång unna sig det där lite extra som jag inte gör annars.
Att köpa pelargoner för 98 kr styck som i värsta fall inte ens kommer att lyckas överleva hemma hos mig hör inte till mitt vanliga, planerande och kalkylerande tankesätt   ;) …inte för att jag är snål utan bara för att jag oftast väljer att lägga pengarna på sånt som jag vet att jag kommer att ha användning av länge och som är hållbart i längden. 

Men den här gången lät jag känslan i själen och hjärtat styra istället. För hur vackra är de inte? Och hur lycklig blir man inte av att se dem där i köksfönstret i morgonsolens sken varje morgon?  Det måste ju höra till ett av naturens eget sätt att läka sjukdomar inifrån   ;)

Och det är väl lite så jag tänkt att försöka besegra den här sjukdomen också. Genom att vara lite mer rädd om min ”insida”. Se till att göra mycket av sånt jag mår bra av i själen och äta sånt som jag vet är nyttigt.

Och idag kommer jag att ha en helt underbar dag vad det gäller det  …tänker börja med en promenad med Line, sen göra en liten snabbstädning inomhus innan jag fortsätter ute på vedbacken.  Sv ska åka en sväng till Hälsingland över dagen för att få bromsskivorna på bilen bytta av sin ena dotters man, och bara det att jag väljer att inte följa med dit är ett tecken på att jag kanske tänker lite mer ”egoistiskt” just nu.

Många kanske skulle tycka att det vore skönt att åka iväg en sväng från alla sysslor hemma…hälsa på folk och bara ta det lite lugnt men….för mig skulle det bara betyda att jag skulle känna frustration över tanken på allt jag hade kunnat göra hemma istället.
Allt det där som jag verkligen vill göra och mår så bra av.
Och ska jag vara riktigt ärlig så mår jag ju också bra av att vara lite ensam ibland. Det där känner alla introverta människor till och även Sv har börjat förstå det.   :)

Att vara  härhemma på gården och fixa och dona, vare sig det är inom eller utomhus, och gå i sina egna tankar och känslor är rena medicinen för såna som mig.

Så nu är det dags att sluta skriva och se till att komma ut i den paradisliknande tillvaro vi lever i just nu!

Ha en underbar helg!

Britta

Vet att jag är usel på att uppdatera nuförtiden och det enda jag kan skylla på är väl prioriteringar här i livet 
Har helt enkelt haft så oerhört svårt att sätta mig vid datorn nu när vädret varit så underbart så att man tror att man redan dött och kommit till himmelen 
Vårens framfart har ju nästan satt en i ett slags chocktillstånd och man går liksom bara omkring och ”tar in” och njuuuuter av allt som händer ute nu.
Och vilket väder sen!!!!
Har nog aldrig upplevt maj på det här viset.
Det är så att man faktiskt glömmer att det bara är maj för känslan är verkligen inte den. Känns mer som när det kan komma en värmebölja i juli/augusti!

Nåja…kikar i alla fall in en sväng och delar med mig av lite bilder från ”paradiset”   :)

Snacka om kompensation för den evighetslånga vintern. Men det värsta är att nu kommer allt på en gång….allt bara exploderar och blommar ut så att juli blir färglösare än vanligt.
Men men….det är bara att försöka leva så mycket i ”nuet” som möjligt.
Och det gör jag just nu!

Körsbärsträden är igång för fullt!

Och idag plockade jag och Line en väldigt ovanlig kombination av blommor. Är inte varje år alla dessa blommar samtidigt precis…
Midsommarblomster, humleblomster, rödblära, gullviva och till och med liljekonvalj.
Blir det några kvar till sommaravslutningen i skolorna tro???

Måste visa den lilla ”bebiseken”också som faktiskt lyckades överleva vintern. Är nog mycket tack vare det djupa snötäcke den haft över sig.

Ville visa den stora ”modereken” i bakgrunden också men då kom en liten Selma och ville vara med på bild  ….blev ju en bra jämförelsebild för att se storleken på bebisplantan 
Men man ser ju i alla fall stammen på eken. Lite skillnad på omkrets 

En nittonåring som ligger och håller koll på sina ägor 

Med gammal klok blick som väl sett det mesta vid det här laget.

Och så den lilla överraskningen som jag upptäckte häromdagen. En jättefin pensé som lyckats självså sig    älskar när trädgården kommer med såna!

Och så en vitsippa som bestämt sig för att klä sig lite färggladare istället..
Tror att det har med ph-värdet i marken att göra. Är i alla fall vad jag hört någon gång!

Men nu måste jag försöka få i mig lite kvällsmat. Har inte haft någon aptit idag och det är jag inte ensam om i denna värme.
Brukar ju gå ut på vedbacken så fort den värsta värmen släppt men idag har vi bestämt att det är vilodag från det.
Veden ligger nog kvar ändå och tids nog blir det färdigt!

Hörs!
Britta

Funderade länge på vilken överskrift jag skulle välja den här gången….tänkte på hur jag upplevt och hanterat det jag ska skriva om?
Hur jag vill att andra ska uppfatta min inställning till det? En överskrift som inte låter alltför dramatisk men inte heller alltför ignorerande, för visst inser jag allvaret i det och visst vet jag att det för en del som drabbats av det inte bara blir någon ”avstickare” utan också en slutgiltig ”avstigning”från livets stig…men…..från allra första stund som jag fick beskedet så bestämde jag mig för….att så långt och länge det är möjligt se det som något jag ska ta mig igenom och inte låta mig besegras av i första taget.

Jag har ännu inte fällt en enda tår och ännu inte ”målat upp” det allra mörkaste scenariot över det för min inre syn.
Nej, jag har istället valt att se det som något som kommer att utveckla mig och ge mig en ännu större och djupare syn på livet här på jorden och allt vad det innebär.
En ännu större tacksamhet över allt jag har omkring mig och kanske ännu sundare värderingar över vad som verkligen är viktigt här i livet.

För även om jag tycker att jag ändå kommit ganska långt när det gäller det så blir man ju aldrig någonsin ”fullärd”….inte ens om man så lever i hundra år tror jag?

Hur som helst så var det i alla fall oväntat…åtminstone i den form som det nu valde att drabba mig. Tyckte väl inte att jag var den som låg i den värsta riskzonen för det även om jag självklart någonstans är medveten om att vem som helst kan råka ut för det.
Även jag!
Många kanske går omkring med uppfattningen om att ”det drabbar inte mig” men för mig var det snarare en annan tanke som slog mig när jag fick veta det….att…ja….varför skulle det inte kunna hända mig? Varför skulle just jag tillhöra dem som skulle klara mig ifrån det? Och lustigt nog så hade jag bara ca ett par veckor innan faktiskt tänkt lite i just de banorna.

Nej…det kunde inte få fortsätta så….och den här gången var det jag som ”valdes ut” att bryta det näst intill obegripliga ”flow” av tur vi ändå haft att slippa drabbas av denna lömska och obönhörliga sjukdom, som väljer och vrakar bland sina offer utan någon som helst hänsyn till vem/när och hur.


Att det blev just bröstcancer för min del var ändå ganska förvånande, för det var nog den form av cancer jag tänkt allra minst på då ingen såvitt jag känner till i alla fall, drabbats av det i släkten. Och dessutom har jag ju ammat två barn vilket också sägs minska risken avsevärt.  Så den typen av cancer hade jag nog aldrig riktigt känt någon skräck över.
För visst är det väl så att de allra flesta någon gång i livet tänker på och oroar sig över att få ett cancerbesked i någon form?

Själv  hade jag en tid i livet då jag var så gott som övertygad om att ”knölen” jag kände innanför revbenen på högersida var någon form av livsfarlig cancer…ända tills en läkare konstaterade att det helt enkelt bara var min njure som hade en lite extra lång typ av ”fastsättning” eller ”anslutning” eller vad man ska kalla det, så att den kunde röra sig inom ett större område än vanligt.
Sen har jag också tagit bort en del födelsemärken och leverfläckar som jag gått och oroat mig över innan svaret på om de var ofarliga eller ej kommit, men inte en enda gång har jag tänkt på risken att drabbas av bröstcancer trots att jag till och med haft lite problem med ofarliga vattenfyllda cystor i brösten som jag har behövt åka in på sjukhus och ”tömma” med jämna mellanrum.

Det var förresten det jag trodde att det var den här gången också. För jag hade känt av ett ömt område på höger bröst som vuxit sådär fort som vattencystorna gjort och just därför hade jag också tänkt att det ju inte kunde vara något farligt då en elak tumör kan ta år på sig att växa i storlek.
Den här gången var det också bara ett par/tre veckor kvar tills jag ändå skulle in på den vanliga mammografin så jag bestämde mig för att låta bli att ringa och boka in en tid för tömning. Tänkte att jag talar om det på undersökningen istället så får de skicka mig vidare, för den vanliga mammografin ville jag ju ändå göra.

Så ca en vecka efter undersökningen fick jag en kallelse till lasarettet där det på ett ungefär stod att jag skulle komma in för att ”göra en kompletterande röntgenundersökning pga avvikande förändringar” eller nåt sånt? Och ja…jag blev väl inte särskilt orolig över det heller  eftersom jag snarare förväntat mig en kallelse. Men…..nu i efterhand vet jag att jag någonstans ändå tyckte att det var ett litet underligt sätt att uttrycka sig på för dem…för det var ju bara en vanlig cysta som skulle tömmas?……trodde jag i alla fall!

Han scannar in den mörka lilla fläcken på skärmen  och det konstiga är att så fort den visar sig så får jag en underlig ”dov” känsla i kroppen och undermedvetet är det som om något säger mig att ”det där är inte något helt ofarligt” . Känslan kommer inte i form av rädsla utan snarare i form av utmaning. En vetskap om att det här är något som bestämt sig för att utmana mig och jag är helt beredd på att anta utmaningen. 

Plötsligt är det som om jag består av två personligheter och verkligheter där den ena tänker och känner att ”det där är inte något farligt, och snart är jag färdig så att jag kan gå ut härifrån och fortsätta med livet”, medan den andra, lite djupare och klokare bara ”vet” att det från och med nu inte är så enkelt, trots att den ”ytligare” ändå är den som dominerar.

När provet genom ett litet snitt i huden sen är taget och jag omplåstrad äntligen får komma ut från undersökningsrummet får jag veta att jag kan få ett snabbsvar ett par timmar senare om jag känner att jag vill vänta på det men…nej….jag föredrar att vänta 4-5 dagar istället. Nu vill jag hellre komma därifrån och fortsätta mitt ”vanliga” liv.

Dagarna som följer  i väntan på provsvaret lever jag på som vanligt, men fortfarande med den underliggande känslan av att, den här gången är det nog inte så enkelt. Och ändå på något konstigt sätt …så känner jag mig inte särskilt rädd?

När de sen till slut ringer från mammografin och meddelar att läkaren vill att jag gör en magnetkameraundersökning också så känns det ännu tydligare att från och med nu har nog mitt liv tagit en annan vändning. Och på något sätt så börjar jag lugnt  förbereda mig på det inombords. Jag känner ingen sorg, ingen panik eller som om jag ”ramlar ner i något svart hål” som många som drabbats av cancer beskriver det…nej bara ett underlig visshet om att jag nog har en farlig sjukdom och att det bara finns två alternativa utgångar.

Antingen överlever man …eller så dör man och går vidare! Och självklart ska jag rikta in mig på att överleva!!!
Döden skrämmer mig egentligen inte eftersom jag vet att död inte betyder ett mörkt,svart, definitivt ”ingenting”….men…..jag har ju så mycket kvar att leva för. Och det är ju så mycket mer jag vill göra och uppleva! Jag vill absolut inte lämna mina nära och kära än även om jag vet att jag kan ”följa”deras liv från ”andra sidan” också och även om jag vet att vi möts igen när deras tid är inne.

Så för att försöka avsluta det här inlägget som annars riskerar att bli en hel roman så kan jag säga att jag efter ytterligare en ultraljudsundersökning blev ombedd att ta med mig någon anhörig om jag hade det med mig och tillsammans med Sv blev visad in i ett rum med skylten ”samtalrsum” …och bara det fick ju en att förstå att ”jaha, det är nu det definitiva beskedet kommer”!
Och det var precis vad det gjorde…(vilket det kändes som om jag redan visste) …beskedet om att det var något elakartat de hittat.

Så från och med nu ser mitt liv lite annorlunda ut! Jag jobbar dock på som vanligt fram till operationen som är den 31 maj och än så länge har jag behållit min dominerande positiva inställning.
Det är så många som drabbas av den här typen av cancer och det är så många som överlever den idag så i det stora hela känner jag mig stark och helt inställd på att klara av det.
Självklart kommer det säkert tunga dagar, både fysiskt och psykiskt för själva behandlingen är nog en ganska jobbig process i sig men så länge man har en positiv inställning så tror jag att man kommer väldigt långt på sin väg mot ett tillfrisknande.

Och nu känns det extra bra att ha bloggen att ”skriva av sig” på för nu väntar nog en tid med lite extra mycket tankar i denna hjärna som redan har en förmåga att ”gå på högvarv” vad det gäller funderingar över livet….

Ha det gott så länge !

Britta 

Ojoj…denna ”teknikens under”!
Nu när jag så gott som gett upp om att byta vare sig tema eller sidhuvudsbild så visar sig plötsligt det nya tema jag försökte välja??
Hoppas nu att det håller i sig?

Har länge funderat på att göra ett inlägg men inte velat när den tråkiga gamla vinterbilden envist hängt sig kvar.

Men nu låter jag det ”nya”temat vara kvar och ser det som en start på det nya ”oväntade kapitel” och ”skede” mitt liv gått in i. 
Ska försöka göra ett lite längre inlägg om det imorgon. 

Ha det gott så länge!

Britta

Ska bara göra ett litet testinlägg. Har försökt byta sidhuvudsbild men tyvärr inte lyckats hittills efter oräkneligt antal försök!
Är ganska less på den gamla vinterbilden nu när våren fullkomligt exploderat och tagit fart.

Skulle hellre vilja ha den här såklart men men…inget verkar fungera.
Börjar med att göra detta testinlägg i alla fall för att se om åtminstone det går?

Britta

Blev inte riktigt som jag tänkt mig, det där med att under våren fota ett och samma ställe för att se hur den utvecklas. Med den takt snösmältningen ”farit fram” den senaste veckan så borde jag ha haft max fem/sex dagar emellan.
Nu blev det tyvärr 11 dagar och ja….det förstår ju vem som helst att det blir lite väl stor skillnad på bilderna då.

Men men…var i alla fall ett försök och lyckades ju få till åtminstone fyra bilder + en jämförelsebild till alla så, alltid något! Och här kommer dom 

Sådärja…som sagt…alltid något! Så nu är det väl lika bra att jag låter det gå ungefär lika lång tid emellan tills nästa foto. För det är  ju fortfarande åtminstone lite snö kvar på bilderna, förutom nr 3 där enda skillnaden kommer att vara att det blir grönare och att vattnet kommer att sjunka.
Nåja, nu siktar jag på att ta nya bilder nästa helg så att tidsskillnaden ligger på 10/11 dagar.

Idag är det i alla fall lördag och med tanke på vädret så blir det nog en hel del utevistelse. Kanske lyckas få ner mina nyinköpta penseer i jorden också    …är i alla fall ett av målen denna helg!

Trevlig vårhelg på er!

Britta

Idag tänkte vi ta sista skidturen för säsongen. Ville passa på nu med den skare vi haft den senaste tiden. Som en ”avtackning” av det otroliga snötäcke som legat hela vintern.
Lika bra att dra nytta av det ända in i det sista.

Sen åker skidor, stavar, vallaställ och allt vad det heter ut i ladan så att man kan känna att det är nya tider på G. Ska bli så skönt att få bort allt det från brokvist och tv rum.

Som högkänslig är det egentligen inte optimalt att ha tex skidor stående längs väggarna i ett rum som man spenderar mycket av sin lediga tid i. Bara färgerna på dem stör, ”skaver” och irriterar hjärnan så fort man får blicken på dem…men….jag har faktiskt lärt mig att på något vis acceptera det ändå. Till och med det röda vallastället har fått stå framför den fina gamla amerikakistan (som har en lugn grå färg och är så vacker så att den inte ”stör”) och den fina gamla gungstolen som jag älskar att sitta och filosofera i. Ibland har den även varit upptagen av en ilsket rödblå vallaväska och till och med det har jag ”fixat”.

Och hur kan det då komma sig kan man undra? Att jag fixar att dagligen leva med något omkring mig som ”sticker i både ögon och själ”!?   :)
Jo…..för kärlekens skull såklart!   ;)
Är man två som älskar varann och vill leva ihop så måste man också kompromissa och anpassa sig. Och hur skulle jag kunna neka Sv till att ha det såhär hela vintern då skidvallning är ett av hans stora intressen då.
Dessutom är han ju hemma som pensionär hela dagarna och då kan man väl knappast förvänta sig att han bara ska gå omkring och göra ingenting eller i värsta fall bara sitta och se på tv i ett välstädat och färgmässigt ”lugnt” rum anpassat efter den som faktiskt är borta och jobbar några timmar om dagen.
Nej…visst kan högkänslighet vara ett slags ”handikapp” i många situationer men man kan ändå inte förvänta sig att alla runtomkring ska vilja ha det exakt som ens egen känsliga hjärna.
Sen har han ju  också i sin tur lärt sig att anpassa sig efter mitt behov av att mest bara vara hemma och undvika att träffa så mycket människor på helgerna. För det är något som jag tyvärr måste hålla lite hårdare på för att få chans till återhämtning efter en social arbetsvecka.
Sv skulle säkerligen vilja åka ut mer och hälsa på folk eller gå i affärer om jag också vore sådan så det kan man väl säga är ”uppoffringen” han gör för min skull liksom jag för hans skull gör uppoffringen att ha en miljö omkring mig som inte innehåller störande saker för hjärnan.

Det måste väl vara äkta kärlek det  … 

Men nu är det bäst att sluta skriva innan den bästa skaren försvinner.

För nu ska det väl inte stå på innan snön får lämna plats åt en annan ”grön och skön” omgivning…..den underbara lugnande gröna omgivning som inte bara vi högkänsliga mår alldeles utmärkt bra av att vistas i.   :)

Ha en fin helg!

Britta

Något man säger så gott som  varje vår är att ”nu ska jag fota en och samma plats med kanske en veckas mellanrum för att se hur våren utvecklas”….och gör man det???
Nej….än har jag inte lyckats i alla fall!!

Men idag när jag och Line tog våran morgonlångpromenad fick jag för mig att jag åtminstone ska ge det ett ärligt försök i år.

Två ställen valde jag ut och dagens bilder blev ju knappast några konstverk men kommer nog i alla fall att visa ganska stor skillnad från vecka till vecka eftersom de är tagna vid ån.
Ja…OM jag nu mot förmodan lyckas gå denna runda och ta dessa bilder åtminstone en gång i veckan från och med nu och ja…fram till slutet av maj kanske?
Vi får se?
Att lova saker har jag slutat med sedan jag bestämde det för många år sedan då pojkarna var små. Vet att jag då kunde lova dem något som jag inte kunde hålla och med de samvetskval som följde så bestämde jag en dag att aldrig mer lova dem något.
Finns väl inget som gör så ont inuti som när ens barn står och tittar på en med ledsna ögon och säger ”men du lovade ju mamma”!
Usch! Inte bara det att det gjorde ont…..men också det faktum att man knappast var någon bra förebild för dem då man visade att ett löfte inte var något som behövde hållas , gjorde att beslutet att aldrig mer lova saker var lätt att ta.

Nåja….ska åtminstone försöka så mycket det bara går den här gången.

På den runda vi gick nu korsar man ån två gånger. Först längs bilvägen och sen tillbaka hemåt igen på skogsvägen… och det här är första bilden längs bilvägen. Vägstolpen och en bit av räcket tog jag med bara för att ha riktmärken för bilden. Den ”lilla pölen” nedanför är alltså vad som just nu syns av ån som annars rinner för fullt här.
Så detta är bild nr 1 och dagens datum är 8/4.

Bild nr 2, på andra sidan bron.

Nr 3, som egentligen inte alls avslöjar att det rinner en å nedanför.

Och nr 4 som är lika ”vintrig” den….än så länge   :)
Hoppas nu att jag kan hålla den här planen för misstänker att vårfloden kommer att bli ganska häftig här om ett par veckor kanske?

Dagens lite mer ”konstnärliga” bilder får bli de här två föreställande is i närbild.   :)

Ser nästan mer ut som en målning än ett foto.

Annars har det varit en lugn skön söndag med lite småsysslor bara. Hängt undan lite av de tjockaste vinterkläderna, pumpat ur jordkällaren, handlat, tvättat bilen och plockat och städat lite inne. Hade väl hoppats på lite sol också men ser ut som om vi får vänta tills framåt tisdag på den. Just nu regnar det faktiskt här och med tanke på snösmältningen så är det ju positivt.

Ha det gott så länge!

Britta