lillasysterfix

Hör och läser lite här och var att folk börjar prata om vårtecken!?!
I Januari???
Nej, snälla ni, gå inte på det fula trick som kung Bore dragit till med!
Det blir inte vår i Sverige i Januari!
Har inte hänt hittills i världshistorien och kommer inte att hända, (förrän möjligen om några hundra år då den där växthuseffekten alla pratar om eventuellt har börjat visa sig).
Det här som händer med vädret just nu kan man se på två sätt:

• Ett försök att lura in oss människor i någon slags tro på att våren är här och den långa kalla vintern är över. Bara för att någon elak liten vädergud ska ligga och vrida sig av skratt när det blir 25 grader kallt igen och snön faller, faller och faller och lägger sig som en tung, blöt och sur gammal filt över den gnista av hopp vi tillät tändas under dessa mildväderdagar.

• Eller så kan man välja det positiva synsättet och se det som en försmak, en kort andningspaus från vintern för att påminnas om vad som väntar någon gång i framtiden, (om sisådär två och en halv månad).

Själv väljer jag det positiva synsättet och passar på att njuta av det så länge det varar. Samlar lite extra energi för att orka vidare genom det som är kvar av vintern.

Britta

Känner mig ungefär lika mjuk, timid och följsam som ett…ja…som ett piggsvin just nu faktiskt, och måste erkänna att min vanligtvis dominerande positiva inställning har fått lov att krypa in och gömma sig i en liten vrå i ett par dagar nu.
Det har nämligen rykt av ilska genom mina öron och känts som kokande lava inombords  pga ett otroligt klumpigt, onödigt och ogenomtänkt uttalande av någon i min närhet…grrr….!
Eftersom jag inte vill lämna ut andra personer här med namn osv så får jag väl lov att hålla inne med den mesta informationen om vad som orsakat denna i det närmaste vulkaniska aktivitet inom mig, och förmodligen så får man inte heller säga/skriva fula ord på en blogg så det får jag nog också göra för mig själv, eller skrika ut dem i kudden kanske
Har i alla fall lyckats gjort ett och annat j… nej visst ja, inte svära….förb….är det ett svärord tro?…..hm hur ska jag uttrycka mig?….jag har så att säga idag på eftermiddagen talat KLARSPRÅK till denna person om hur saker och ting ligger till osv och jag hoppas hoppas, att det har gått in nu..en gång för alla.
Och om det verkar alltför obekvämt så är det upp till var och en att ändra på situationen till sin egen fördel om man så vill!
Jag är nämligen inne på mitt fyrtionde levnadsår och börjar få en ganska klar bild av vem jag är, vad jag klarar av och framförallt, vad jag vill göra med det som återstår av mitt liv!    MITT liv!
Jag kan också (trots mitt blonda hår) alldeles självmant göra vissa uträkningar om hur saker och ting ska fungera och gå ihop tex ekonomiskt, vilket jag också gör innan jag ger mig in i något nytt och stort!
Det trodde jag faktiskt att de som känner mig visste!
Men som ni vet!!!! ALLT kan hända, så VARFÖR förvånas!!!!

Så det får räcka för att få utlopp för den lilla ilska som fortfarande håller sig kvar inom mig….får rabbla några ramsor i kudden när jag går och lägger mig sen så blir jag nog av med resten.
För jag vill ju så gärna vara positiv!  Vet ju hur bra det funkar !
Men någon gång kanske man måste få vara lite arg och är det något som gör mig arg så är det när jag tycker att jag blir orättvist behandlad.

Var i alla fall på bio igår på Änglagård 3 och jag tycker att den var riktigt bra. Hade hört en hel del negativt om den men jag tycker absolut att den höll samma ”klass” som de andra två filmerna med bra skådespelare, fin musik och framförallt fina miljöer. Vilka sommarscener! Suck vad man längtar egentligen…törs bara inte släppa fram det.
Tycker att det var extra roligt att Helena Bergströms och Colin Nutleys riktiga dotter spelade dotter till Fanny och Zack i filmen, alltså Helena Bergström och Rikard Wolf.
Hon var minst lika bra ”skådis” som sin mamma och bara 15 år, ska bli kul att se vad det blir av henne om hon fortsätter med skådespeleriet.
En del människor verkar reta upp sig på att Colin oftast använder sin fru som huvudperson i sina filmer och vad ska de inte säga nu månntro när även dottern dyker upp i en ledande roll ???
Är väl återigen den svenska avundsjukan som ligger bakom sådana åsikter. Själv kan jag inte se något fel i det. Hon är ju bra och hur många par har inte ett företag ihop? Är väl toppen om man som familj kan samarbeta med det man försörjer sig på ? Men nej..då ska det ses som uppstudsigt och märkvärdigt istället…suck…vad trött man blir.
Nåja, rekommenderar i alla fall filmen som innehöll både kärlek, sorg och humor.

Puuh…tog just ett djupt andetag…känns som om den värsta ilskan har lagt sig nu.   Skönt! Tycker inte om att vara arg! Tar så otroligt mycket energi därför att jag helt enkelt inte är van vid det.

Idag har jag försökt att ta det lugnt och vilat min arm som känts av ordentligt någon dag nu. Är nog också det som gör att ilskan lättare slår till vissa gånger, man blir helt enkelt på lite dåligt humör av att gå och ha ont, men jag brukar vara noga med att inte låta det gå ut över andra

Avslutar detta ,till att börja med ganska negativa inlägg , med en bild som gör att man inte kan undgå att känna sig positiv. Tänk när man får plocka ett helt fång av midsommarblomster och sätta i en stor kruka utomhus någonstans.
Härligt !

Britta

Det är väl vad jag i huvudsak kommer att ägna den här söndagen åt. Har nyss lite snabbt läst igenom resultatet av vargjakten och tydligen söker man fortfarande efter en eventuellt skadskjuten hane, som om han är träffad och död eller om man lyckas avliva honom är den sjätte och sista tilldelade för den här gången. Om inte fortsätter jakten även idag tills de sex som ska skjutas är döda. Den mest tragiska förlusten den här gången är av den flockledarhane som skjutits.
Blir jobbigt för övriga flockmedlemmar att mitt i en nog så svår vinter få fram en ny ledare som vad jag har förstått är den som är huvudansvarig för att skaffa fram föda och fostra och lära valparna hur det går till.
I värsta fall leder det till att den här flocken i förvirringen och med hungern som drivkraft söker sig till bebyggelsen för att hitta föda, vilket i sig leder till att de anses som farliga för människor och därmed blir lovliga att skjuta.
Men det är som det är och inget jag kan påverka….får bara låta tiden gå och låta sorgen jag känner inombords långsamt läka. Tiden läker alla sår sägs det ju!

Annars väntar en ganska lugn söndag med de vanliga sysslorna, eldning, matlagning,disk, tvätt, djurskötsel osv.
Klockan fem däremot går Änglagård 3 på bion i Rättvik och som det ser ut just nu så är tanken att jag ska gå och se den. Får väl se om jag får med mig sambon som sällskap eller inte, men som introvert så går det lika bra att gå på bio ensam;) En av fördelarna med att inte ha behov av att ha sällskap hela tiden.

Men nu får det vara färdigskrivet för idag eftersom det ska erkännas att min arm gör sig tillkänna och just datoranvändning är inte precis välgörande.
Återkommer nog imorgon, kanske med en filmrecension också!

Britta

Trots att jag varit ganska pigg idag och fått en hel del gjort, så har det hela tiden känts lite tungt i hjärtat.
Önskar att denna dag går fort och att slakten…förlåt jakten som pågår just nu ute i våra skogar ska vara snabbt avklarad utan alltför många skadskjutningar, med svåra lidanden som följd.
Hör också på radion att det varit djurrättsaktivister i farten som åker omkring i skogarna och skjuter fyrverkerier i ett enligt mig otroligt naivt och dumdristigt försök att hindra jägarna från att skjuta varg.
Det gör också ont i hjärtat med tanke på hur mycket mer skada det gör än att fylla sitt syfte.
De vargar som är tilldelade kommer ändå att skjutas så låt det gå så fort och smärtfritt som möjligt istället. Denna handling kommer bara att leda till att fler djur, både tamdjur och vilda, blir uppskrämda och stressade.
Men som ni vet så har jag slutat att förvånas över folks tankar och handlingar och det här ger ju ett utmärkt tillfälle att känna efter om det är så? Och ja, allt kan hända så varför förvånas, fungerar nog till och med idag.

Till och med en vargvän som jag förstår att jakt kan vara nödvändig för att hålla stammen så frisk och fri från inavel som möjligt, men ändå så känns det sorgligt idag då jag vet att flockarna förlorar en del av sina medlemmar.
För dem är det kära familjemedlemmar, en son, en dotter, en mor, en far eller syskon som vuxit upp tillsammans och fostrats av de äldre, som plötsligt inte längre finns och hela hierarkin måste omfördelas igen.
Vet inte riktigt varför jag känner så starkt för dessa djur men någon speciell koppling har vi till varandra, kan fysiskt känna ångesten och paniken som råder i skogarna idag och det känns som om det sitter en klump i halsen som jag skulle vilja yla ut.

Kanske ska ta och gå ner i skogen ikväll till stället där jag hittade spåren tidigare i vintras, sätta mig där under den stora granen och yla..få ut sorgen och dela saknaden av förlorade familjemedlemmar tillsammans med mina fyrbenta ”bröder och systrar”:)

Britta

Inser nu när jag sitter här och filosoferar, och ser ut genom fönstret på det återigen sagovackra landskapet med rimfrost och klarblå himmel.
Det här är en examensdag för mig.
Jag har nu vid 39 års ålder avklarat en av alla de kurser jag satt som mål att gå, under denna livstid här på jorden.
Kursens mål är att förstå att vi alla är såå olika, och att sluta utgå ifrån sig själv när man försöker sätta sig in i hur andra tänker.
Så från denna dag och framåt, kommer jag aldrig mer att tillåta mig att bli förvånad över andra människors moral och beslut, eftersom min förvåning nu har nått den absoluta toppen (och lite till).
En av mina kollegor på kyrkogården har en fras som vi brukar använda, en gång uttalad av en äldre man som tydligen också slutfört kursen.
Den lyder:
”Allt kan hända, man slutar aldrig att förvånas”
Just det där, allt kan hända, stämmer verkligen har jag insett nu.
Så enkelt är det faktiskt, att allt kan hända!
Själv gör jag nog om uttalandet lite och låter slutorden istället bli.
”Allt kan hända, så varför förvånas”

Så nästa gång jag får information om något som någon sagt eller gjort och som låter helt obegripligt ur min synvinkel hoppas jag att min reaktion istället för,
Va!? Nej det kan bara inte vara sant?!? Blir,
Jaså! Ja tänk vad vi är olika, och vem kan egentligen säga vad som är rätt och fel!

Fix Britta Karin Andersson
(tror att det är jag i alla fall, men vem vet? när man inser att man nog egentligen inte känner någon, så vad är det som säger att man åtminstone känner sig själv?)

Ja nu blev det ju försent för att skriva något längre inlägg idag också, och för övrigt så kan jag säga att min hjärna just nu känns som ett enda stort frågetecken, så det vore nog svårt att få till något bra inlägg ändå för allt kan man inte skriva om på en blogg.
Får helt enkelt ta och krypa i säng och välja om jag ska ägna frågetecknet någon energi eller bara försöka släppa de tankar som snurrar just nu. Vissa saker kan man ju inte påverka hur gärna man än skulle vilja.
Vi gör alla våra olika val här i livet och det sägs ju att det är någon mening med allt som sker och att vi ska lära oss något under vår resa här på jorden.
Och…ja….det är nog bara att acceptera de vägar andra väljer även om man känner att man bara vill skrika ”Hallå där, stopp! Vakna! Gör inte så här mot dig själv! Detta kan bara inte vara meningen! Den där vägen slutar ingen annanstans än i en mörk återvändsgränd och du kommer att vakna upp tillbaka på den punkt du en gång gjorde allt för att ta dig ifrån!”
Men…suck…det spelar ingen roll när en människa redan bestämt sig för något, och förhoppningsvis så är det väl så att den kommer att lära sig något i slutändan, men den här gången undrar man verkligen. VAD och VARFÖR ?

Godnatt!
Britta

Nej, det blir nog inget djupt eller långt inlägg idag, är bara att inse det tror jag och lägga ner försöket.
Har suttit här nästan en timme nu och funderat och laddat hem lite fler fina bilder och egentligen finns det tusen saker jag skulle vilja skriva om just nu men…nej…jag orkar helt enkelt inte.
Ögonlocken stretar hela tiden nedåt och huvudet värker så tyvärr så får jag nog göra ett nytt försök imorgon.
Nu ska jag istället ta och avnjuta årets första semla

Britta

Har just skickat iväg mejlet till min ridlärare där jag meddelar att jag måste inse att det inte går ihop ekonomiskt för att rida den här terminen. Och även om jag vet att jag inte ska klaga, och att jag har såå mycket annat att vara tacksam över så känns det sorgligt att inte få träffa hästarna snart igen.
Har alldeles för lätt för att fästa mig vid dessa fyrbeningar och sen får man ju vissa favoriter som man känner lite extra för och med. Har väl med någon slags kemi att göra på samma sätt som att man gillar vissa människor mer än andra.
Draumur på bilden är nog nummer ett på min lista, en stor och trygg herre som gör allt man ber honom om och aldrig visar några sura miner.
Tänker särskilt på tillfället i somras då jag skulle leda honom från hagen när en av unghingstarna som smitit kommer farande som ett jehu bakom oss och börjar resa sig upp på ryggen på honom. Tänkte att nu blir det kaos här och jag kommer förmodligen inte att kunna hålla kvar Draumur hur han än reagerar. Jag förutsatte ju att han antingen skulle bli aggressiv mot den här unga bråkstaken som tog sig sådana friheter, eller att han skulle tycka det var lattjo lajban och vilja leka med honom utan att tänka på att lilla jag fanns i närheten.
Men inte då!
Som den gentleman han är ända ut i hovspetsarna så stod han så gott som helt still, förutom att han grymtade lite förtjust och trampade på stället eftersom han tydligen tyckte att det var roligt men visste att han var tvungen att behärska sig, medan jag gjorde mitt bästa för att få ner busungen från honom genom att vifta mot honom med änden på grimskaftet. Det var dock inte lätt eftersom Fifil som hingsten heter, hela tiden sprang runt och bytte sidan när jag väl fått ner honom en gång. Ett tag kändes det som om han lekte den där hackspetten i Kalle Anka, som sjunger ”alapapapapapapapapapapapalija” ni vet, medan jag som förmodligen var lika röd i ansiktet som just Kalle Anka när han bli arg, hade fullt sjå att hålla undan för hans visserligen små men ändå starka hovar som tycktes finnas överallt i luften.
Tack och lov så tröttnade han på mitt viftande med grimskaftet till slut och sprang glatt vidare så att jag kunde binda upp Draumur innan vi försökte fånga in den lilla rymmaren (som naturligtvis var utan grimma just den här dagen pga att han fått lite skavsår av den).
Nummer två som favorit har jag tyvärr ingen bild av, men han heter Taktur och är också av den lite större och grövre typen av islandshäst som jag gillar. Också bara snäll och följsam och med ett otroligt stort steg i skritten.
Skulle vara härligt att rida ut på honom någon gång.

Sen så har vi Kongur förstås, som jag lärt mig att tycka om efter att vi haft en del lektioner då vi inte varit riktigt överens. Han har helt enkelt varit en större utmaning än de andra men när vi väl ”fått till det” och det funkat bra så har det nästan varit med honom det känts allra bäst.
Visst har han sina sidor, som tex att han kommit på att om man kissar och bajsar flera gånger under en lektion så får man ju vila lite, och att han kan testa en med lite tjurigt bus om han ser att Susanne överlämnar ett spö till ryttaren, men det är ju egentligen bara roligt att de har just sina speciella sidor och det är bra träning att få prova på lite olika typer av hästar. Senast jag red honom lyckades vi dock lura honom genom att Susanne stoppade ner spöet i en snödriva i kanten på ridbanan som jag sen tyst och försiktigt fångade upp när vi passerade, utan att han märkte något
Ibland måste man,försöka överlista de här många gånger  alltför kloka djuren:)

Men jag skrev i alla fall i mejlet att jag förmodligen kommer tillbaka för att vara med på sommarridskolan som är på fem lektioner då jag har börjat jobba igen och ekonomin stadgat sig lite.
Men som jag sa i det tidigare inlägget så har jag ju Mias hästar att umgås med så helt utan hästumgänge blir jag ju inte i alla fall.
Men nu är det sömnad som gäller, inte sömn alltså utan symaskinssömnad, yngste sonens jeans måste sys upp inför skolstarten imorgon.

Ha det gott!

Britta

Sista dagen på jullovet och snart drar ”vardagen” igång igen. Har faktiskt ingenting emot det, för visst är det skönt med lediga dagar tillsammans då man slipper tänka på vad klockan är  osv. men egentligen trivs och fungerar jag bäst med struktur och fasta rutiner.
Det är just det här som får mig att fundera över hur det skulle bli om man plötsligt blev ekonomiskt oberoende?
Skulle jag verkligen göra allt det där jag skrev om i ett inlägg med att göra min gård mer levande med mer djur osv?
Jag hoppas och tror det i alla fall….men skräcken är ju att man blir så bekväm och kanske till och med snål så att man knappt vill köpa någonting och mest bara går härhemma utan något som tvingar en till att engagera sig.
Det är ju trots allt överlevnaden som är den största drivkraften för människan.
Egentligen är det lite läskigt vilken makt pengarna faktiskt har över våra liv. I de flesta hobbies är det just ekonomin som avgör om man kan utföra dem eller inte.
Själv har jag börjat inse att det nog inte blir några ridlektioner den här terminen, och inte är det pga att jag inte har lust med det precis
Sparkontot har börjat sina och framför mig har jag två söner som ska börja att ta körkort, plus att vi tänkte försöka åka på en resa tillsammans i höst när jag fyller ”tant”, och det kostar ju en del när man räknas som fyra vuxna personer.
Så nu är det prioritering som gäller och då brukar jag vara den som tar ett steg tillbaka.
Tro nu inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Det krympande sparkontot beror på att jag valt att använda pengarna till en del kostsamma saker åt mina söner och jag ångrar det inte en sekund. Känns alltid bra i själen när man investerar i sina barn:)
Sen är det också så att jag vet att även min tid kommer, och eftersom jag är den i familjen som har störst tålamod (kan jag syfta på min sambo nu tro..?) med att vänta med  det roliga för egen del så får det bli min sk hobbie som stryks från listan först.
För övrigt känns det som mycket viktigare att ha råd med resan i höst än att jag ska få ta 14 ridlektioner.
Sen har jag ju faktiskt Mias åtta (av vilka fem är hennes egna) hästar to m på gångavstånd när ”hästochstallabstinensen” blir som värst. För mig (till skillnad från de andra i min ridgrupp) känns inte själva ridningen som det enda och det viktigaste när det gäller hästar, utan bara att få borsta, pyssla, promenera med och arbeta i miljön omkring dem räcker långt, och det vet jag att jag är välkommen att göra så ofta och mycket jag vill hos henne.

Men nu har jag både lite utomhus och inomhussysslor att ta mig för med för att vardagen ska rulla på i sina vanliga gängor.
Kanske gör ett inlägg till idag för att kompensera det senaste dygnets uteblivna skrivande

Britta

Precis så här energisk och full av kraft känner jag mig idag!
Fattar och förståår inte vad det är med den här kroppen (min alltså)  vissa dagar!  Visserligen har jag sovit alldeles uselt den senaste tiden, ungefär som när månen ska till att bli full. Vaknar flera gånger per natt och de stunder däremellan när jag väl sover så ska det drömmas,drömmas och åter drömmas så att man känner sig helt slut av det när man vaknar igen.
Naturligtvis är det också den där typen av verkliga drömmar som tvingar en att riktigt tänka efter när man vaknar om vad det är som är verkligt och inte. Har jag gjort det och det? Hur blir det nu när jag bestämde mig för det där? Få se, har jag lovat någon att göra något särskilt idag? Skulle vi dit och dit? Hade jag köpt den där grejen som var så bra?
Osv. Osv…!
Pust! Säger jag bara!
Känns som om man aldrig riktigt vilar och kopplar av när nätterna ska gå på så här.
Inatt har jag dels börjat på ett nytt jobb där det var en massa nytt att sätta sig in i och komma ihåg, och naturligtvis en massa nya människor att lära känna. Sen gjorde jag ett stort misstag på jobbet på kyrkogården, vilket jag gick och var livrädd för att det skulle upptäckas innan jag hade återställt det. Hade förresten ingen bra lösning på hur jag skulle återställa det heller. Typiskt drömmar!
Så idag när jag vaknade vid halv åtta ungefär bestämde jag att nu tar jag och tillåter mig att somna om igen. Det är ju söndag och imorgon ringer åter väckarklockan så jag tänkte ta chansen till någon timmes extra sömn.
Men det skulle jag ju inte ha gjort! Vaknade igen vid halv tio, på tok för sent, och nu var tuggummikänslan tillbaka igen.
Hela kroppen är seg och tung, ögonlocken orkar knappt hålla sig öppna. Vanliga ljud förstärks och känns som om någon vridit upp volymen på omgivningen till max. Det liksom skallrar i trumhinnorna så fort någon pratar normalt eller stänger skåpdörrar, och om sambon skulle stå och plocka med disk dessa morgnar så kan jag inte ens vistas i köket.
I så fall åker hörselskydden på.
Pratmekanismen funkar inte heller utan det blir mest sludder vilket får mig att undvika att försöka göra mig förstådd.

Dessa dagar skulle jag nog helst vara lika aktiv som Findus, livsnjutaren nummer ett. Det är bara det att skulle jag tillåta mig att gå och lägga mig igen i det här tillståndet så blir det ju bara dubbelt så jobbigt att försöka komma igång igen sen.
Min kropp måste röra på sig för att inte stelna ihop helt.
Först nu, när klockan snart är ett börjar förlamningen släppa efter att jag tvingat mig till att städa nedervåningen. Visserligen i slow motion men ändå. Har fortfarande lite ”bomullskänsla” kvar i huvudet men förhoppningsvis ska den försvinna när (eller om kanske jag ska säga) jag tagit promenaden jag tänkt göra idag.
Yngste sonen ska åka med syrran och hennes son och simma, och jag tänkte passa på att ta en långpromenad med äldste sonen under tiden.
Dessvärre hade jag väl inte trott att halva dagen skulle ha gått innan vi ens började tänka på det men nu är det som det är.
Skidåkningen igår gick förresten bättre än väntat och jag har inga särskilda känningar av det idag förutom min vanliga högeraxel och arm som talar om att den gjort något ovant. Måste vila den idag med tanke på att jag ska jobba lite imorgon med just den nötande rörelsen som brukar få den att protestera. Därför tyckte jag att en promenad vore en bra aktivitet idag, för att få igång cirkulationen.
Min tokiga sambo (som inte vet vad tuggummimorgnar är) har gett sig iväg till Borlänge på cykeln.
Nåja, är väl tur att någon i denna familj tycks lida av outtömlig energi
Men nu ska jag kämpa vidare och försöka få till den där promenaden innan det är dags att laga mat.
På återseende!
Britta