lillasysterfix

Har gått en längre tid nu och skjutit fram en massa ärenden och göromål eftersom jag prioriterat annat före dem,  som te x att hjälpa till i stallet. Det är ju så att om man har möjlighet så väljer man väl det som är roligast
Tyvärr så syns det rätt fort att ”hushållerskan” har haft roligare för sig, så idag bestämde jag ”stallförbud” för mig själv och äntligen släppte ”tråkproppen” som segat sig fast i hjärnan och som hindrat mig från att göra tråkiga men nyttiga saker ett par dagar nu.
Skulle göra en del ärenden i Rättvik också och det fick lov att ske på förmiddagen, och eftersom jag ska på ännu en axelbehandling ikväll så skulle det bli ett evigt nötande med duschen om jag hade åkt upp till stallet.
Hästlukten sätter ju sig ordentligt i håret så det hjälper tyvärr inte att bara byta kläder när man ska någonstans. Tänker på alla allergiker som finns och har ingen lust att vara orsaken till någon allergisk chock hos någon.
Så nu sitter jag här och har fått en liten lucka i sysslorna då jag är färdig med städningen (i alla fall på nedervåningen) och har ca en timme kvar tills det är dags att laga kvällsmat, så jag passar på att skriva litegrann.
Igår var en härlig dag då jag fick min första lektion i centrerad ridning av Mia. Var verkligen givande och en ny erfarenhet som passar mig som har lite ”skalman” i mig. Att ge sig tid att tänka, känna och försöka få sin kropp att samspela med hästen genom ganska små lätta rörelser var något helt annat än de ridlektioner jag hittills tagit.
Lite som att jämföra att köra en traktor jämfört med att köra en ferrari skulle jag tro, (även om jag aldrig kört någon ferrari:)
Så idag känner jag åter att jag har någon typ av muskulatur i ljumskarna och någonstans inne i magen,  och det är ju ett gott tecken   Axeln och armen som faktiskt varit något bättre på senaste tiden blev heller inte sämre av ridningen och det känns verkligen viktigt eftersom det skulle vara hemskt om jag fick så ont av ridning så att jag inte skulle kunna hålla på med det.  Höfterna däremot protesterade vilt igår på hästryggen men har inte känts av idag och det är ju lite oroväckande.  Håller ju ( på inrådan av min massör) på att forska lite om mig själv och min kropp för att hitta symptom som kan stämma med mitt armbesvär eftersom han inte riktigt tycker att jag följer de vanliga mönstren för arbetsskador eller annan typ av skada för att ha de besvär jag har. Och tyvärr, eller ska man säga tack och lov för att äntligen kommit något på spåret, så är det jag hittills hittat och som stämmer bäst in på mig den vanliga ledsjukdomen artros.
Har hittat tio symptom och orsaker som stämmer in på mig vad det gäller det och så många fler symptom finns det inte så det är nog bara att börja acceptera att det kan vara det.
Det skulle ju också förklara varför jag alltid varit knastrig och knakig i mina leder och ibland så stel (särskilt när jag suttit stilla länge) så att jag knappt tar mig framåt de första stegen. Detta gäller framförallt höfterna som liksom näst intill låser sig när det är som värst. Knäna är inte heller att lita på då det knastrar och knakar och ibland känns som om de ska hoppa ur led, särskilt på morgonen innan jag kommit igång, då det kan göra så ont så att jag knappt kan stödja på benet. Men så här har jag haft det under lång tid och är inte något jag tänkt så mycket på egentligen, har helt enkelt trott att det är normalt och att kärringen väl börjar bli gammal:) Men artros kommer smygande under flera år och på senare tid har jag även märkt av det dagtid vilket jag inte gjort så mycket förut utan då bara behövt ta det lite lugnt ”i starten” på morgonen och sedan varit symptomfri på dagtid.
Men vi får se hur det utvecklar sig och är det så att det är det som satt sig i axeln, så är det nog bara att lära sig leva med det, vilket faktiskt går lättare om man vet vad smärtan beror på. Det är ovanligt att få det i axlarna men i så fall sätter det sig i nyckelbensleden, vilket är precis där mina besvär känns som mest och det som utlöser det är bl a ensidigt arbete under längre tid och om inte städning i över 20 år är just det så vet inte jag.
Så ikväll ska jag ta med mig listan som jag gjort med symptom som stämmer in på mig, och bilden som jag hittade på nätet som visar hur en axel med typisk artros ser ut, skulle kunna tro att de använt mig som ”modell” då jag har den tydliga upphöjda knölen mitt på axeln precis som fotot visar, och sen får vi se om han (massören) går att övertyga om att jag inte är för ung, som han tror för att drabbas av utslitning. Har redan förvarnat honom på telefon och han erkände (trots att han nog är universums envisaste)  att det nog kanske inte är helt otroligt.

Men nu är nog min ”rast” slut för det är dags att börja elda i kaminen och vedspisen, känns direkt på ”klimatet” härinne när det behövs lite extra värme, lite råkallt så att man liksom börjar rysa inifrån. Kan ju också bero på att jag suttit still ett tag nu efter storstädningen, men lite brasmys kan man inte få för mycket av:)

Britta

Ja norrsken heter det på svenska, men jag tycker mer om det latinska namnet eftersom det så att säga, gör fenomenet mer rättvisa.
Har aldrig i hela mitt liv upplevt ett så mäktigt skådespel som under natten till idag !

Hade varit hos min syster och hennes sambo och ätit mat tillsammans med ett annat par som vi brukar umgås med ibland, och eftersom jag inte drack någon alkohol (pga att jag börjat reagera så otroligt på det ”dagen efter”, räcker med en öl eller cider för att jag ska få en reaktion som liknar matförgiftning),  så erbjöd jag mig att skjutsa hem dem i stället för att de skulle beställa taxi.
När vi åkt en bit ser jag ett grönt sken på himlen ovanför oss. Först förstår jag inte riktigt vad det är, och tror att det bara är någon reflektion av något slag men när jag böjer mig fram och tittar uppåt så skiftar hela himlen i grönt.


”Det är norrsken” säger jag lite tyst för mig själv och börjar bromsa in. Mina passagerare som inte har alla sina sinnen helt i behåll efter middagen:) förstår först inte vad jag håller på med.
”Det är norrsken, jag måste ringa Emil” fortsätter jag och börjar famla efter mobilen i fickan, samtidigt som jag svänger in på sidan av vägen för att hitta ett bra ställe att stanna på. Tack och lov så befann vi oss fortfarande på en byväg så att vi kunde stanna till utan alltför stora risker.
Nu har budskapet gått in även hos de övriga i bilen och deras undrande frågor om vad jag håller på med har tystnat.

Jag lyckas i alla fall stanna bilen och få upp  mobilen ur fickan, utan att kunna ta blicken ifrån himlen. Vet att min äldste son skulle göra vad som helst för att få fota detta underbara naturfenomen eftersom han så gott som varje kväll när det är färgsprakande solnedgång ger sig iväg med kameran i högsta hugg, trots sina dataspelande kompisars protester om att han väl inte bara kan sticka iväg så där mitt i ett ”game”
Som tur är så är han så pass ”stark” i sig själv så att han står emot trycket från kompisarna,( något inte alla tonåringar klarar av), och om de påstår att han är töntig och som bryr sig om hur en solnedgång ser ut så lyssnar han inte det minsta på det heller.

När han efter några signaler svarar säger jag bara ” Hej det är mamma, det är norrsken” varpå jag hör hur det slamrar till vilket betyder att han rest sig upp för att titta ut, och sen hörs bara ett ”åh jävlar” på avstånd och jag förstår att han så gott som glömt att jag är i telefonen.
I nästa sekund är hörs han närmare igen och säger ”okej, hej då” och vi lägger på. Kan se honom framför mig hur han greppar kameran och stativet och springer nedför trappen som en brandman på utryckning ungefär:)

Så tack vare honom blev det mäktigaste norrsken jag sett förevigat på bild, tack och lov för det.
När jag efter den förmodligen  mest okoncentrerade bilkörning jag gjort, äntligen skjutsat hem våra gäster så plockade jag upp sonen så att vi kunde åka lite längre upp i byn där det är mer utsikt och inte så tätt mellan gatlamporna.
Till och med yngste sonen som inte är hälften så natur och friluftslivsintresserad som den äldste följde efter viss övertalning från storebror med för att titta på skådespelet.
Härlig känsla var det att stå där uppe på höjden tillsammans med sina båda söner och under tystnad beundra norrskenet som hela tiden skiftar i form och färg. Tror till och med att lillebror blev lite fascinerad:)  även om han bad mig om att bli hemskjutsad efter en stund.

Efter att ha skjutsat hem yngste sonen åkte jag tillbaka för att njuta lite till och få med mig även äldste sonen hem,  men när klockan blev över ett och jag kände att tröttheten började ta över så åkte jag hem igen.
Sonens kusin, en av mina systersöner som är jämngammal med min äldsta kom så småningom på skoter så skjutsen hem ordnade sig ändå för den envise fotografen som vägrade att åka med mig hem.

Ja nog känner man sig tacksam för att ha fått uppleva en föreställning som inte går att köpa för pengar och heller inte kan jämföra sig med något som kostar en massa i inträde.
Naturens egen ljusshow,helt unik och 100% miljövänlig dessutom:)

Men nu gör nattens brist på sömn sig påmind så jag tror att det snart får bli läggdags! Vet inte när jag somnade men efter tre någon gång skulle jag tro, var svårt att varva ner efter upplevelsen och sen var det lite ut och inspring på katterna under resten av natten så i slutändan blev det nog inte så många timmars effektiv sömn, men det var det värt, hundra gånger om!
Man kom ju inte hit till jorden för att sova

Godnatt!
Britta

Är när jag inte kan hålla saker jag lovat!
Har faktiskt sedan några år tillbaka varit bra på att aldrig lova något jag inte kan hålla. Man kan väl säga att det är mina barn som lärt mig det eftersom det inte finns något som gör så ont i ett modershjärta som att se sitt barns besvikna min och höra ett sorgset med lite darr på rösten, ”Men du lovade ju?”
Det är då man riktigt känner vad dåligt samvete är, hur rent fysiskt ont det faktiskt kan göra.
Så därför lovade jag mig själv för några år sedan att aldrig, aldrig lova något innan jag vet till 110% att det blir av.

En sak till jag lärt mig idag är att aldrig åka ner för att hämta äldste sonen innan jag vet helt säkert att han slutat för dagen.  Var nämligen uppe i stallet och hjälpte Mia lite idag, och med tanke på att hon bara hade någon timme på sig innan hon skulle hem och ta emot kunder i frisersalongen så tyckte jag att jag kunde lova att fixa vattnet åt hästarna också.  Enligt mina beräkningar skulle jag nämligen hinna hem och hämta vattnet innan jag skulle åka ner för att hämta sonen.
Så efter mockningen tog jag dunkarna och åkte hem för att fylla dem. Nu är det så att vårat vatten inte precis har det högsta trycket som finns och med tanke på att det är fem dunkar som ska fyllas så får man helt enkelt se till att ha tid avsatt till det
Började i alla fall fylla på dem och sneglade väl lite på klockan då och då. Hann till och med sätta på kaffe och dricka en kopp under tiden som jag väntade.
Insåg efter en stund att jag nog kunde åka ner och hämta sonen innan jag åkte upp med vattnet, och med tanke på att bensinlampan börjat lysa på väg hem från stallet så ville jag hinna tanka innan jag hämtade honom också.
Så vid det här laget var min plan att göra en snabbvända förbi macken, hämta sonen och ta honom till hjälp med vattendunkarna.

Men ack vad jag bedrog mig!
För det första så stod det redan en bil vid kontoautomaten som jag alltid tankar vid, vilket jag tyckte var lite irriterande med tanke på att det inte syntes till någon människa i närheten.
Nu vet jag ju att inte all världens människor tänker precis som jag men själv tycker jag att tanken med att tanka (hm..mycket tanksnack nu!)  vid kontoautomaten är väl främst att man gör det för att man inte har något annat ärende in på själva macken?!?
Annars kan man väl lika gärna tanka på en av de andra automaterna, om man ändå ska gå in menar jag, eller?
Automaten ser jag lite som en ”snabbkassa” så att säga och där ska man inte stå mer än nödvändigt.
Men som sagt, vi är alla olika!
Hur som helst så kommer det efter en bra stund ut en ägare av bilen som inte ser särskilt stressad ut över att jag står alldeles bakom honom och väntar. Själv hade jag nog skyndat mig lite extra om jag (mot förmodan) lämnat bilen vid automaten och sedan såg att det stod någon och väntade när jag kom ut, men här var det tydligen ingen panik.
Nåja, till slut fick han i alla fall i en växel och rullade iväg så att jag fick min tankning gjord.
Misstänkte nu att sonen nog skulle stå och vänta när jag kom eftersom tiden han meddelat att han skulle sluta redan var inne och lite över till och med. Det kändes bra så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna åka upp med vattnet till hästarna som jag lovat.

Kommer fram till skolan men ser ingen son där så jag skickar ett meddelande om att jag kommit. Efter ca tio min får jag svaret att han kommer snart men att provet han höll på med tagit lite längre tid än han trott.
Okej, tänker jag som brukar vara ganska bra på att vänta, men den här gången kändes det lite jobbigt med tanke på att hästarna väntade på sitt vatten.
Tiden går…..och går…….och går…..!
Suck, kom nu då! Tittar på klockan, tänker på vattnet som står därhemma väntar, tänker på hästarna som säkert går och stoppar mularna i vattenbaljan och undrar om den inte ska bli påfylld snart??
Börjar bli lite irriterad, har inte ätit på några timmar heller och jag och lågt blodsocker är ingen bra kombination. Är det någon gång jag kan bli så där riktgikt okontrollerat arg så är det när jag slarvat med maten.
Annars är det sällan jag blir riktigt arg men nu känner jag hur humöret sjunker och sjunker….grrr….så j-la typiskt att jag ska behöva stå och vänta så länge just när jag lovat det här med vattnet!
Försöker dock att vara lugn och sansad eftersom han ju trots allt håller på med ett prov och det är ju ändå ganska viktigt.
Lugn nu tänker jag….bete dig som en vuxen nu. Inte visa att du är på dåligt humör när han kommer. Han kan ju inte hjälpa att det tar längre tid än beräknat och förmodligen känner han sig redan stressad över det.
Efter ca en halvtimme ringer han.
”Jo du det tar lite längre tid än jag trott”
Hör att han vet att jag tycker att jag väntat alldeles för länge redan, och hur gärna jag än vill bete mig som den där vuxna förstående mamman så gåår det bara inte och istället för att säga, det är ingen fara, stressa inte med provet.
Så blir det.
”Jaa, jag märker det!”
Usch, vilken låg nivå va? Men lågt blodsocker förvandlar verkligen mig till ett elakt och kokande monster och det är då jag kan förstå dem som har häftigt humör och brusar upp för minsta lilla.
Det går helt enkelt inte att kontrollera det alla gånger, hur gärna man än vill.
Han lovar i alla fall att det ska ta max fem minuter till, och ca en kvart senare kommer han ut.
Vid det här laget känner jag mig som hulken, grön av ilska !
Kommer inte ihåg vad jag svarade när han andfådd kastade sig in i bilen efter att ha sprungit ut, vet bara att jag gjorde en rivstart och med en fart som inte är likt mig att hålla satte av hemåt.
Inser att klockan nu blivit så mycket så att sambon snart ska ringa om skjuts hem men har ingen lust att ringa honom och fråga om han ska åka med för vid det här laget känner jag mig inte lämplig att prata med någon överhuvudtaget.
Tänker snarare att han skulle bara våga ringa nu!!!!!!!! (som om att han skulle kunna veta hur situationen var?)
Man blir verkligen lite neanderthalare när hungern styr hjärnan

Hinner nästan hem när telefonen ringer…tänker först inte svara eftersom jag inte riktigt litar på vad jag kan säga i det här läget, men ser att det är Mia och med tanke på det dåliga samvete jag redan känner mot henne och att jag hittills inte hållit vad jag lovat, så blir jag genast lite snällare och svarar.
Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad hon sa heller men hon har fått veta att det är hästar på vift och vill höra om jag kan åka upp till stallet, och som den reptilhjärna jag nu är begåvad med så har ju dessa vattendunkar satt sig på hjärnan så att säga och jag undrar om jag ska åka hem och hämta dunkarna först…………??????????………hur tänkte jag då, tänker jag nu!!!
Vad är viktigast i det här läget? Att fånga in hästar på rymmen eller köra upp vattendunkarna?
Ja, den med all hjärnsubstans i behåll kan ju lätt svara på det.
Svänger av från riksvägen med en sladd (inte heller likt mig kan jag säga, och sonen som brukar tjata på mig om att sladda sitter tyst som en mus bredvid, tror att han t o m höll i sig lite extra) kör byvägarna ungefär som om jag vore med i svenska rallyt och på något vis så lyckas jag faktiskt hålla mig på vägen trots den snömodd som mildvädret ställt till med på vägarna.
Tar det naturligtvis lugnare när jag närmar mig stallet eftersom det ju kan komma lösa hästar springande. Tänker att jag måste försöka lugna ner mig,  stressade och förbannade människor är aldrig en bra kombination med hästar som är så känsliga och lätt smittas av våra energier, och med tanke på att de springer lösa så är de förmodligen redan så upphetsade i sig själva så att en ilsket,kokande, rallykörande hulk är nog den sista de tänker låta sig fångas in av.
Kommer i alla fall fram till stallet och hinner bara parkera när sonen utbrister, ”oj! Jävlar” när en av unghingstarna rusar förbi alldeles intill bilen. Han gör en snabb vända fram till porten och vänder igen och springer fram till hagen.
Okej, det är Hagge konstaterar jag, tar ett djupt andetag för att få ner stressnivån som inte är särskilt bra att ha på topp när man hanterar unghingstar, däremot känner jag mig inte det minsta rädd utan är bara helt fokuserad på att så lugnt som möjligt fånga in honom.  För någon elak häst är han inte, bara ung och pigg helt enkelt och naturligtvis också otroligt stark jämfört med lilla mig, (för hulken har dragit sig tillbaka vid det här laget),  så respekt känner jag, men inte rädsla som jag faktiskt trodde.
Går ur bilen och där står ett äldre par som är ute på promenad och pratar i mun på varandra medan de tittar på mig. Känner faktsikt inte att jag har tid och lust att prata med dem och håller bara lite snabbt med dem när de lite upprörda säger att ”ja, vi tyckte att det verkade vara något som var fel när hästen sprang omkring här, har han smitit?”
” Ja jovisst, han har smitit” säger jag så lungt och trevligt jag kan, vad jag tänker är en annan sak
Springer in i stallet och får tag i ett grimskaft samtidigt som jag säger åt sonen att ställa sig och blockera vägen ifall om Hagge skulle få för sig att springa iväg igen. Vet i alla fall att inte ens en unghäst springer rakt över en människa som står i vägen och viftar lite med armarna om det skulle behövas.
Kommer ut igen med grimskaftet och då slår reptilhjärnan till igen. Så istället för att så fort som möjligt få på honom grimskaftet och leda in honom i boxen ( vilket jag tror hade gått ganska bra eftersom han nog var rätt trött efter sitt lilla äventyr) så får jag för mig att jag först måste locka undan de andra hästarna från ingången till hagen med lite hö, för att kunna få in honom där igen.  (Vilket förmodligen bara fått honom att upprepa smitningen som han fortfarande hade i färskt minne och som gått så bra).
Springer alltså in och får tag i en packad höpåse och ger mig av ut igen. Han har nu lyckats tagit sig upp på dynghögen som är ganska djup och mjuk så där står han och funderar på hur han ska ta sig därifrån medan jag börjar kasta in hö till de andra.  På något sätt tar han sig ifrån dynghögen och bestämmer sig för att ta en tur ut på lindan bredvid hagen då jag inser att nu måste han fångas innan han drar iväg.
Som tur är så tar han bara några steg och stannar igen när han inser att det är väldigt djup snö där och står kvar och låter mig få på grimskaftet utan något som helst krångel.
Precis då kommer Mia och hennes man så där var det värsta äventyret över för mig
Som tur är så har de hjärncellerna i behåll och tar naturligtvis in rymmaren i boxen istället för att släppa ut honom i hagen igen:) något som jag skulle ha gjort från första början, men men, det gick ju bra ändå och alla de övriga hästarna var ju fortfarande i tryggt förvar inne i hagen så det slutade ju lyckligt i alla fall.
Tänker varenda gång på hur nära riksvägen det egentligen är när några av hästarna smitit, usch vilken mardröm om de skulle få för sig att ta den riktningen.
I alla fall så lyckades jag hämta vattnet till slut och när jag håller på att fylla hinkarna i boxarna så ringer sambon och vill bli hämtad. Gör klart för honom att jag kommer så fort jag är färdig med vattnet, för nu ska hästarna ha sitt vatten om det så är det sista jag gör;)

När jag sedan är på väg ner för att hämta honom får jag ett sms från yngste sonen som sitter på bussen på väg hem. ”Kaffe nu” står det, och nog är det tur för honom att jag lugnat ner mig så pass vid det här laget, så att jag vuxet och moget kan svara, ” är inte hemma” istället för typ ”fixa ditt sabla kaffe själv” eller något i den stilen

Britta

Har fått hemläxa av min massör som nog kanske börjar inse att han annars kommer att gå bet med min onda axel/arm, (törs skriva det här eftersom jag vet att han inte läser bloggen, envisare får man nämligen leta efter och han har gett sig f-n på att fixa den här armen åt mig.:)
Grejen är bara den att han ännu inte riktigt förstått exakt vart problemet sitter och eftersom han är van att fixa de flesta problem på ganska få behandlingar så har ”vi” nu kommit till den punkt då han skickat med mig en bok om de olika problem det skulle kunna handla om.
Har också fått tre A4 med stretchövningar på de muskler som ”startat kriget” och gärna drar ihop sig och jävlas, rent ut sagt, så att smärtan uppstår.
Så nu sitter jag här alldeles snurrig i huvudet efter läsning i boken och på nätet om symptom som stämmer överens med mina.
Det lustiga är att han igår nämnde att mina besvär påminde om de som kan uppstå om man rott väldigt mycket,(hm…nej, var ett tag sedan jag rodde måste jag säga:)  och när jag läste om något som stämde bra in på mina besvär och hade med instabilitet att göra så stod det just att kanotister var utsatta för det.
Så vi får väl se vart det hela slutar? Har i alla fall fullt förtroende för honom och är naturligtvis tacksam över att ha hittat någon som verkligen bryr sig och går in för att försöka hjälpa mig.
Själv har jag väl försökt nämna att jag kanske helt enkelt är utsliten och att det inte är så mycket att göra åt, men det vägrar han att ens lyssna på och menar att jag är alldeles för ung för det?? Hmm..?
Blir lite tveksam där med tanke på att jag nött och jobbat med städning med den här axeln i åtminstone över tjugo år. Men får återigen lita på det han säger och se det som positivt att han gjort detta till en utmaning för sig själv.
Fast det värsta är att han säger att han kommer att bli djupt besviken på sig själv om han inte löser det här åt mig och då känns det plötsligt som om jag får lite press på mig, fast jag vet att det är helt tokigt att tänka så.
Men det sista jag vill är att göra någon besviken, så i värsta fall slutar det väl med att jag säger att det är bra utan att det riktigt är det bara för att han inte ska känna sig misslyckad:)
Men nejdå, så långt kommer jag inte att låta det gå. Det är möjligen något jag kunde ha gjort när jag var ung och ville vara alla tillags även om det mest drabbade mig själv i slutändan.
Börjar ju bli sur och egoistisk gammal tant nu och har lärt mig att man inte alltid kan sätta sig själv i ”sista rummet” så att säga.  Egentligen är egoistisk fel uttryck. Man kan väl säga som så, att alla har faktiskt rätt att visa sig själv och sitt eget liv respekt och inte nedvärdera sig själv till förmån för andra hela tiden.
Det är liksom inte heller snällt mot det egna jaget att se ner på sig själv, för då kan man heller inte ge av sig själv till andra på ett positivt sätt.

Så det får väl bli segelbåt nästa gång jag ska ge mig ut på sjön eftersom jag tydligen rott alldeles för mycket i mitt liv???:)???
(Möjligen fem gånger sammanlagt under hela min livstid)
Och i och med det här så har vi ju svaret på frågan i visan ”Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror?”
Jo det måste ju faktiskt vara jag det! För tydligen ror jag en hel del på dagarna….men några åror verkar det då inte behövas för jag äger i alla fall inga…;)

Britta

Ja om jag hade möjlighet så skulle jag nog ta chansen och gå och lägga mig i den här hängmattan en stund. Jag har nämligen fått en sk ”deltidsvarning” från a-kassan, vilket betyder att de varnar mig för att jag nu har arbetat alldeles för mycket:)
Hihi! Man tror att det är ett skämt men så fungerar detta fantastiska land vi lever i.
Så hädanefter måste jag passa mig noga för att tacka ja till arbete som inte innefattar en hel vecka med heltidsdagar, annars riskerar jag att gå miste om ersättning. Fast egentligen har jag inte rätt till att tacka nej till erbjudet arbete förutom om lönen jag skulle få för jobbet understiger 90 % av min fastställda dagpenning. ????????????????????
Det där begriper jag knappt själv!!?!!
PAUS!
Okej, har gjort lite uträkningar nu. Så här är det!
När mina 75 deltidsdagar är slut (vilket de snart är enligt varningen), så får jag neka till jobb om det bara rör sig om två dagar per vecka, eftersom lönen jag skulle få för de dagarna understiger 90% av min a kassedagpeng.
Om jag däremot blir erbjuden tre dagars arbete så är jag skyldig att tacka ja till det trots att jag då inte får ett öre för resterande två dagar av den veckan.
Så om jag  skulle bli erbjuden tre dagars arbete i veckan i till exempel en månad så är det vad jag får klara mig på.
Underliga regler måste jag säga.
Kan inte få in i mitt lilla huvud att det anses bättre att jag går hemma helt arbetslös i en hel vecka än att jag arbetar åtminstone en eller  två dagar om jag blir erbjuden det.
Men, men, är det så vår kära regering vill ha det så är det väl bara att rätta sig efter det.
Uttrycket ”Sverige är fantastiskt” är åtminstone användbart i det här läget!

Annars har jag haft en ganska bra dag med hönshusstädning och lite annat plock och fix utomhus. Vädret  var ju i alla fall perfekt och Idunn och Hugin passade på att göra en utflykt till brokvisten.

Tyvärr så insåg de att dörrkransen som fanns där vid förra utflykten nu var borttagen så det blev inga mumsiga konstgjorda plastbär den här gången.

Men den kära vedkorgen fanns ju i alla fall kvar, så det fick väl bli lite mys i den istället!

Men nu måste jag ordna med likvaka här….ja det är någon som drabbats av skavsår på hälarna, och med tanke på hur stor uppmärksamhet som ägnats åt de skavsåren idag så är de nog i det närmaste dödliga
Eller …ledsen smiley ska det väl vara, för man vet ju aldrig om vederbörande överlever natten eller inte!

Britta

Sitter här och funderar på vad jag ska skriva om. Har liksom ”idétorka” just nu och svårt att få inspiration till skrivandet. Ändå vill jag hålla igång och inte låta det gå alltför långt mellan inläggen.
Ett sätt att få lite idéer kan vara att bläddra lite bland sina bilder och när jag hittade den här tyckte jag att den kändes som en påminnelse om att vi är på rätt väg i alla fall.
Alltså på väg mot ljusare tider. Visst är det mörkret som dominerar fortfarande men i och med att Januari snart har gått så tycker jag att vi tagit oss igenom den tyngsta delen av vintern.
Bilden fick mig att se det som om att vi bara ska ta oss uppför den sista uppförsbacken nu, sen väntar ljuset där på oss.

Britta

Ja om man hängt ihop med någon i 38/39 år ungefär, genom vått och torrt, delat blod svett och tårar,(och snor förstås, fast det säger man ju inte eftersom det inte låter lika dramatiskt och vackert)  blivit delgiven mina allra hemligaste hemligheter, glädjeämnen och sorger, och fått så många pussar så att munnen liksom nötts bort så måste man väl vara den som känner mig bäst.
Gulnalle heter han förstås, och finns fortfarande med när jag avslutar ännu en dag i det här livet, även om han numer sitter på sänghyllan istället för att krypa ner med mig under täcket:)
(Man får ju tänka sig för när det finns vissa anlag för svartsjuka i familjen;)
Egentligen är det ju konstigt att han har öronen i behåll efter allt jag berättat för honom genom åren:) En trogen lyssnare är han i alla fall och även om han hade haft munnen kvar så skulle jag inte behöva oroa mig över att han  sticker iväg och skvallrar när senaste nytt ur mitt livs historia har berättats:)
Tack och lov för det!
Börjar inse mer och mer att det finns en hel del man nog ska hålla för sig själv, inte ens de som står en allra närmast kan ibland hantera sånt man känner att man vill berätta på ett vuxet och moget sätt mer säger jag inte !
Men vi lever ju alla i våra egna verkligheter och uttrycket, genom sig själv känner man andra, säger nog mer än man tror har jag kommit på.
Intressant är det i alla fall hur olika vi tänker, tolkar och funderar kring nya upplevelser.

Så jag ska nog nöja mig med mina pratstunder med Gulnalle, och om det är så att jag vill ha respons och tycker att det kan vara roligt att få ett svar ibland så väljer jag att prata med Mia, som är den av mina vänner som känt mig längst och som jag tack och lov inser mer och mer är någon som har i stort sett samma uppfattning och filosofi som mig om saker och ting.
Min bekantskapskrets är ju inte särskilt stor och det är för att jag valt att ha det så. Är ju ett typiskt introvert drag att föredra få nära vänner framför många, mer ytliga. Är nog också därför jag valde att gå ur facebook, blev helt enkelt för mycket och för vimsigt för mig att ”hålla reda” på och prata massa ytligt svammel med så många olika människor.
Tror att det tog mer energi från mig än det gav, så det var helt enkelt ingenting för mig, men jag har full förståelse för dem som använder det och tycker att det är ett bra sätt att hålla sig informerad om vad som händer omkring dem.
Jag är kanske inte nog nyfiken på vad andra sysslar med helt enkelt:) Har nog fullt upp med mitt eget liv och det som händer omkring mig då det till skillnad mot  för de extroverta ger mig all den stimulans jag behöver.

Men nu ska jag gå ut och se till hur Idunn och Hugin har det i hönshuset nu när det åter var 20 minus när man vaknade. Jag satte i alla fall igång extra lampan åt dem imorse så några plusgrader tror jag nog att det håller sig på inne hos dem.
Dessutom har ju solen gått upp nu och lyser rakt in i deras enda lilla fönster, så det går nog ingen nöd på dem.

Britta

Gör nog att jag avstår från att skriva om det som mest upptagit mina tankar under helgen.
Själv är jag stark nog att slå ifrån mig och ignorera andras ”uppfattningar” och åsikter så länge jag själv vet sanningen om situationen. Men med respekt för andra människor i min närhet så får jag nog behålla dessa tankar för mig själv
När man lever i ett samhälle där vissa låter sin energi gå åt till att skvallra och lägga sig i andras liv så kan man inte alltid skriva direkt ur hjärtat, tyvärr!
Det behövs så lite för att ett rykte ska starta och som vi alla vet så är det få saker som har en så hög ”grobarhetsgrad” som just rykten.
Eftersom de flesta i dagens läge inte är medvetna om att vi människor inte bara består av den ”dödliga” kroppen, (den som åldras och förändras allteftersom åren går), utan också av en del som inte påverkas negativt av årens gång, och som aldrig får några rynkor, Själen kallas den, så kan jag i och för sig förstå att vissa typer av vänskapsförhållanden oss människor emellan  inte är accepterade.
För det första ska man helst hålla sig till sitt eget kön, och för det andra får inte åldersskillnaden vara för stor heller.
Det mest intressanta med det här är i alla fall rykten som startar så fort ett par av motsatt kön börjar umgås som vänner. Då måste det ju genast betyda att de har ett hemligt förhållande och självklart är det sex med i bilden.
Suck!
Bilden av pottan får stå för hur jag känner inför alla dessa fördomar, eftersom ett lätt illamående alltid kommer över mig när jag tänker på det.

Men nu är det dags att fundera på kvällsmat åt mina tyrannosaurus re….eller förlåt…övriga familjemedlemmar ska det vara:)
Får nog bli en fet mättande pizza idag !

Britta

Om det skulle vara så att man inte riktigt ser vad detta föreställer så kan jag tala om det här är en av de bättre bilderna jag lyckades få på lilla, snart åtta månader gamla ”Mogga” (Morgungjöf om man ska vara petig) .
Hon är bara så underbart social och nyfiken så det kan vara svårt att hålla henne på avstånd när man tänker sig att fotografera lite:)

Hann inte trycka av innan hon bara var tvungen att nosa lite lite närmare på den där konstiga manicken, hade tänkt mig en närbild av hennes  vackra öga men tyvärr så lyckades jag inte med det innan batterierna började ta slut, (som vanligt när jag väl fått med mig kameran).
När hon ändå skulle stå alldeles tätt intill mig så passade jag på att ta en bild av hennes små miniatyrhovar med så underbart långt hår ovanför så att det ser ut som om hon har  lätt utsvängda  byxor på sig

Här får man väl i alla fall en lite bättre uppfattning av hur hon egentligen ser ut. Ska bli spännande att följa hennes utveckling och framförallt vilken färg hon kommer att ha till slut. Har förstått att det kan ändras en hel del under tiden som ett föl växer, men förhoppningsvis får hon behålla sin bruna fina färg.
Men man vet som sagt aldrig. Under de längsta stråna är hon betydligt mörkare men å andra sidan så har hon en del vita strån inblandade lite här och var också så det kan nog bli vad som helst till slut.
Men vad har väl egentligen utseendet för betydelse när man är så orädd, nyfiken och sällskaplig som hon är vid så tidig ålder. Idag lyckades jag få med mig en borste ut i hagen och tänkte att jag tar och provar får se vad hon tycker om det.
Hade inte väntat mig reaktionen jag fick.
Så fort jag började borsta lite försiktigt så slutade hon att äta, så jag tänkte att nu går hon nog iväg….men inte då!
Hon började sträcka på halsen och man riktigt kände hur hon njöt. Stod alldeles stilla och såg ut som om hon skulle snudd på somna ett tag:)
Vilken underbar häst, så ung och redan så tillitsfull till människor. Och inte nog med det….när jag gick över till andra sidan för att fortsätta borsta där böjde hon på halsen och stod och liksom…hm vilket ord ska jag använda?..liksom ”nussade” med sina små läppar längs efter ena sidan på mig.
Jag var lite beredd på att hon skulle nypa till med tänderna vilket det brukar sluta med när de undersöker en så där, men inte en enda gång gjorde hon det. Bara gnuggade och liksom masserade mig medan jag borstade henne.
Kom att tänka på att hästar gör ju så emot varandra, kliar du mig så kliar jag dig, brukar de ju köra med och kanske var det här motsvarigheten till det, fast nu mellan häst och människa.
En tanke som slog mig var, ”Visste hon att hon inte kunde ta i lika hårt som hästar gör sinsemellan? Nog för att de är kloka djur men? ….ja vad vet man?”

Efter en stund kom ledarstoet i flocken,Undrun, för att kontrollera vad jag/vi höll på med egentligen. Ville väl kolla så att jag behandlade hennes lilla skyddsling väl:)
Hon verkade tycka att det var helt okej att jag pysslade om Mogga lite för själv ställde hon sig med mulen uppe på Moggas lilla bak och stod där en stund och njöt nog också av lugnet och den avslappnade stämningen runtomkring oss.
Sen tyckte hon nog att det var hennes tur att få lite borstning så hon puffade på min hand precis som om, nu är det min tur, så jag tog några drag i hennes tjocka vinterpäls också.

Så småningom kom också Eyrun…och vips så blev det sommar:)…..nejdå, fick bara inte med någon ensam bild på henne idag så den här sommarbilden får duga.
Och eftersom det verkade som om de ställde upp sig i borstningskö så gick jag så småningom över till att borsta även henne. Hon var nästan den som njöt allra mest och när jag tänkte att det fick räcka och skulle gå därifrån så följde hon med tätt efter ända fram till ingången och då kunde jag ju inte annat än att borsta lite till:)

Moggas mamma Jora lyckades jag dock inte komma så nära så att jag kunde borsta henne. Dels så är hon lite skygg och avvisande och dels så är hon så låg i rang så att det räcker med att tex Undrun tittar emot henne så går hon sin väg.
Och eftersom Undrun alltid måste kolla vad som står på så kom hon naturligtvis fram till mig så fort jag var nära att få komma i närheten av Jora och vips så var den pyttelilla kontakten bruten.

Men hade i alla fall ett par härliga timmar tillsammans med hästarna och tiden gick lika fort som vanligt, helt plötsligt var klockan nästan halv tre och jag insåg att jag inte ätit någon lunch, så det var bara att ge sig iväg hem och sen hann jag precis äta upp innan äldste sonen ringde och bad om hämtning.
Nu är det väl dags för middagsmatlagning snart, och efter maten väntar veckans semla!
Mumsfilibabba!
En semla per vecka måste man i alla fall få tycker jag

Britta

Sitter ju och tittar på hästannonser varje dag, framförallt på ”hästnet” och oftast går man igenom de nya annonserna ganska snabbt, först kollar jag kallblod (mina favisar) , sen islandshästar och slutligen shettisar.

Men så händer det ibland när man skummar igenom som vanligt, att ”Den hästen” dyker upp och idag var det en sådan dag. De gångerna resulterar alltid i att jag liksom drar efter andan och blir helt trollbunden för en stund.
Visserligen var det ett sto den här gången, vilket jag egentligen inte vill ha, men måste bara erkänna att med denna dam var det något alldeles speciellt.
Detta är nämligen Ulla, en Percheronhäst. Percheron är ett franskt kallblod som mest används som arbetshäst/brukshäst i Frankrike.  Är väl ungefär motsvarigheten till våra bruksnordisar och ardennrar här hemma i Sverige.
Men trots att hon är en hon och dessutom unghäst, född 2008, (unghästar är inget för mig:), så måste jag erkänna att beskrivningen av henne är ganska oemotståndlig.
Fransk brukshäst, skimmel, 165 cm, 800 kg.
Bara det! 800 kg låter så maffigt, tryggt och härligt på något vis, den här damen står med ”hovarna på jorden” så att säga, ingen nervös trippande arab här inte
Dessutom står det: Otroligt snäll och samarbetsvillig, riden i alla tre gångarter, trafiksäker och går fram överallt i skog och mark, pigg och framåt utan att bli het.
Jag bara smälter!
Vacker är hon också!
Tänk en barbackatur i skogen en tidig vårmorgon, fåglarna kvittrar, solen värmer så smått, doften av jord och spirande grönska blandar sig med den underbara doften av häst, Ulla stegar på med stadiga kliv på skogsstigen som ännu är lite frusen och står emot hennes tyngd.
Suck!!
Vad vore väl en bal på slottet..som askungen säger!
Nåja, det är väl bara att fortsätta drömma, fantisera och visualisera, och vips så kanske drömmen slår in en dag

Fast min absoluta favorit är nog fortfarande Tjorven. Även om hon också är ett sto så passar hon nog mig lite bättre åldersmässigt. Tror att hon blir 25 i år ?!
Har nog fortfarande inte riktigt förstått att jag faktiskt blev erbjuden att få henne, gratis!?!?!
Händer sånt i verkliga livet?
Ja, plötsligt händer det, heter det ju! Så varför inte.

Men nu är det dags att krypa till kojs. Har i alla fall fått en del gjort idag som att byta ut julgardinerna, sytt nya överdrag till soffkuddarna och varit uppe i stallet hos Mia och mockat och pratat med lite hästar.
En lyckad dag med andra ord

Britta