lillasysterfix

Inte för att någon har bett mig göra det. Dra åt skogen alltså, men idag när jag vaknade så kände jag bara att det var dags igen. Det här behovet av att gå ner till ån i skogen kommer ju med jämna mellanrum och fyller väl någon funktion i mitt inre antar jag:)
När det dessutom är så vackert ute som idag så liksom ”drar” det lite extra. Dessvärre så visade tempen -15 ute och +15 inne och med tanke på att det kan vara nästan 10 grader kallare och mer därnere i skogen så får jag nog hålla mig inne ett par timmar till. Behöver elda härinne också och få till lite behagligare temp innan jag går.

Och även om jag egentligen föredrar att vistas nere vid ån under andra årstider än vintern, så är det ändå något speciellt med att gå ner dit nu när jag vet att vattnet ligger under is och snö ,och om man sitter tyst och stilla så kan man höra hur det porlar därunder täcket.
Mysigt !

Sen om ett par månader kommer ju våren, och då är det inte frågan om något stilla porlande längre! Då brakar naturkrafterna loss och ljudnivån av det forsande vattnet gör att det kan vara svårt att prata med varandra. Det är verkligen otroliga krafter som är i farten när det forsar som värst, vilket jag fick känna av förra sommaren (då det regnat så mycket). Då var det jag, mina söner och ett par kompisar till dem som bestämt oss för att gå ner till ån och följa den en bit, alltså barfota i vattnet, vi gör så ibland när det är som varmast på somrarna.
Det är både avkopplande att sakta ta sig fram och leta lämpliga ställen att sätta fötterna på mellan stenarna, och ganska ansträngande ibland när man kommer på lite mer svårforcerade ställen med nedfallna träd och liknande. Men så roligt också att utmana sig själv lite när man balanserar på stenar, kryper över och under stockar, klänger sig fast som en apa ibland i någon gren för ålande ta sig vidare:)
I alla fall så var det nog den starkaste ström jag upplevt där när vi var där då, och vi insåg att det nog inte skulle gå att göra den vanliga ”promenaden” i vattnet. Men envisa som vi är och lite dumdristiga kanske (i alla fall jag som borde veta bättre än dessa tonårspojkar:)  så skulle vi åtminstone ta oss över till andra sidan på det ställe vi brukar göra det.
Gick riktigt bra i början och det finns ju som sagt trädstammar och grenar att hålla sig i, men nog kändes det hur vattnet drog i fötterna. Var nog Näcken som kämpade för att få ner oss:)
Och inte vet jag om han valt ut mig som lämpligt offer, men i så fall var han väldigt nära att lyckas då han lurade ut mig på ett ställe som var mycket djupare än jag trodde och dessutom med en hal sten under och hade inte en av mina söners kompisar fått tag i mig runt midjan just då, (tur att de börjar bli större och starkare än mig) så hade nog Näcken fått som han ville då jag kände hur mitt fotfäste släppte.
Det var en riktig tankeställare kan jag lova, och konstigt vore det väl annars när man är nästan 40 år:)
Hade inte varit roligt att dras med där, med alla stockar och stenar som man förmodligen hade krockat med innan man tagit sig upp igen, om man tagit sig upp igen? Hade jag varit ensam så hade jag nog fått fortsätta min tillvaro som Näckens fru eller något:) Hmm…kanske inte så dumt förresten
Nejdå, jag är verkligen tacksam över Adams snabba ingripande och att han orkade hålla fast både sig själv och mig innan jag hittade fäste igen, för det hade nog kunnat sluta hur som helst annars.

Nåja, man lär så länge man lever och det jag lärde mig då var väl att inte underskatta naturkrafterna (eller inte överskatta mina egna krafter kanske;)
Men nu har innetempen stigit till 19 och ute -13 så det finns nog hopp om den där promenaden, och den största utmaningen därnere idag blir nog snödjupet, misstänker att det kan nå upp till knäna på mig. Men det är väl bara bra för den här skruttiga kroppen som behöver smörja lederna och få fart på cirkulationen:)

Och om jag skulle träffa på den som gjort de här spåren så blir det nog i alla fall riktigt mört kött för dem att hugga in på   Han börjar nog bli rätt hungrig vid det här laget, gråben och hans kompisar:)

Britta

Lyckades få med mig kameran upp till stallet idag, men naturligtvis började batterierna strejka just när jag kommit igång. Hann i alla fall få några roliga bilder på hästarna. Här är Hagge (Haleggur på isländska som jag tror betyder höga ben el liknande), en riktigt charmör som låter en stå och nosa, pussa och vila kinden mot hans svarta sammetsmule hur länge som helst. Verkar som om han bara njuter av den uppmärksamheten:)

Sen har jag insett att man inte alls behöver hålla på och försöka fixa effekter på bilderna i photoshop, eftersom det räcker med att låta hästarna blåsa ut sin andedräkt mot linsen först för att tex skapa ett romantiskt, mystiskt skimmer:)
På det här fotot ser Hagge rent av lite blyg ut, vilket han verkligen inte är.

Brorsan Jojje fixade också så att han fick vara med ”i dimman” så att säga, snabbt och enkelt, bara att nosa lite extra nära på den där konstiga manicken Britta brukar ha med sig.

Mera Jojje, fast utan dimeffekten. Gillar verkligen hans ”nallebjörnsöron”  och pufflugg:)

Även Jojje har en mjuk pussvänlig mule men inte samma tålamod med sådant som brorsan,  i alla fall inte när det gäller mig, men ”mamma” Mia får nog gärna ta en puss eller två:)

Nog är det något visst med en hästs öga och blick, ser så visa och kloka ut vilket de ju är också. Här är Jojjes drömmande blick. Längtar förmodligen ut till resten av flocken, där det ju kan finnas någon tjej som är lite intresserad av det som väl mest upptar hans tankar som den unghingst han är Behöver väl inte förklara det närmare. Dessa karlar! Är väl sig lika i både djurens och människornas värld

Ja! Här står man och drömmer om brunstiga ston och andra viktiga saker livet!! Om det nu finns något viktigare än det?

Måste visa den vita fläcken Jojje har på ena sidan. Tycker det ser ut som en vit katt, som i alla fall just nu måste vara av långhårig ras. I sommar blir det nog annorlunda när alla decimeterlånga hårstrån släppt.

Jojje i ett älgvinkelporträtt. Alla hästar ser mer eller mindre ut som älgar om man fotar i den här vinkeln.

Jojjes mamma Jora, som vågade sig ganska nära  mig idag också. Tror att nyfikenheten över kameran tog över den annars så vanliga blygheten.

Och lillasyster Mogga som inte ärvt ett spår av mammas blyghet. Nära, nära ska hon vara, särskilt när kameran är med.

Ja några bilder fick jag i alla fall till innan kameran helt lade av, och för övrigt är jag ganska nöjd med dagen då jag både hann med att städa hela huset, byta lakan i sängarna, ta ut askan, bära in ved och ändå vara ett par timmar i stallet.

Vardagslyx kallas det ! I alla fall för mig

Men nu är det snart dags att gå och lägga sig  och få känna den där härliga känslan av att krypa ner bland rena lakan, nyduschad och nöjd med dagen

Återkommer nog imorgon!

Britta

Nej, det blev inte någon föreställning på kulturhuset för mig, utan något som faktiskt slår ännu…eller ska jag kanske säga mycket högre. Åkte upp till stallet med Mia på eftermiddagen och, jag vet att jag sagt det förut, men säger det igen. Att vara i stallet och att umgås med hästar är så otroligt..vad ska jag säga?…man får helt enkelt såå mycket tillbaka av dessa kloka fyrbenta djur!!
Dessutom lade det sig plötsligt någon magisk stämning över flocken i hagen idag och plötsligt kommer Jorá fram och vill vara social ??
Det har aldrig hänt mig i alla fall att hon kommit och sökt kontakt, eftersom hon är den som snarare drar sig undan när man kommer. Men helt plötsligt när jag står där och knackar bort  is i vattenbaljan för att fylla på den så kommer hon fram och vill också vara med när Jorus och Mogga, (som alltid är nyfikna och vill vara med när det händer något) undersöker mina verktyg och funderar över vad jag har för mig.
Mia som stod och borstade en av unghingstarna kände också av vilken lugn och avslappnad stämning det plötsligt blev och sa bara ”Vad är det som händer?”
För hur det än är så brukar det vara lite mer ”livat” så att säga när unghingstarna är med ute i hagen, men nu kändes det  mer som om man befann sig i en flock med gamla ridskolevalacker ungefär.
Så det blev en sån där obetalbar guldstund  med Jorá som till och med lät mig plocka undan lite hö från hennes pannlugg, och ändå stod kvar och undersökte hammaren och isspaden jag hade i andra handen.
Mia frågade just då om jag ville åka hem, men det hade jag inte en tanke på med den ”magi” som låg i luften:)
Det gäller att passa på och njuta när hästar som Jorá (som för övrigt betyder trollkvinna) självmant söker kontakt, för det kan vara första och enda gången. Och då kommer vi ju in lite på det här med pengar igen, för den känslan och den lilla stunden med Jorás mule som vädrar och undersöker både mina verktyg och mig själv går heller aldrig att köpa för pengar. En teaterföreställning däremot finns det fler chanser att uppleva, och dessutom kostar den pengar (som jag ju faktiskt inte hade nu .
Så nu ska jag snart krypa i säng med känslan av att ha fått äran att komma Jorá lite närmare idag. För det känns faktiskt som en ära eftersom det helt och hållet var hon själv som valde att våga sig fram. Och just för att hon är lite skygg och tillbakadragen och absolut längst ner i rangordningen i flocken så känner jag att jag ömmar lite extra för henne. Vilket ju bara gör det här ögonblicket ännu större, för jag vill såå gärna att hon ska känna att jag tycker om henne och bryr mig om henne, och det skulle vara underbart att få bli hennes kompis
Vi får väl se om det blir fler tillfällen av det här slaget innan det är dags för henne att flytta hem till Örebro igen. Blir redan lite ledsen när man tänker på att tre av hästarna ska lämna flocken till sommaren någon gång tror jag.
Men än är det långt kvar, så det är bara att njuta så länge det varar, och sen finns det ju fortfarande fem hästar kvar att hitta ”guldstunder” med

Britta

Ja visst blir man glad när SMHI har sådär totalt fel. I alla fall när det är åt det hållet som idag, alltså att termometern visar -7 istället för -27 som det var hot om ett tag.
Nu har jag ju i och för sig inte kollat prognosen på ett par dagar, och om jag inte minns fel så var det väl imorgon det skulle kunna bli runt -25.  Men  varför tänka på morgondagen? Det blir väl som det blir i alla fall
Idag känner jag verkligen av gårdagens yogapass och det är väl i och för sig ett gott tecken, för då måste den ju ha gjort nytta i alla fall. Armar och rygg protesterar, och tydligen så finns det lite magmuskler långt därinne någonstans som är riktigt tjuriga idag för att jag väckte dem ur deras törnrosa sömn.
”Vad skulle du ända in till oss och göra med dina övningar, finns väl andra du kan bråka med!!”
Det enda onda som kanske inte är av godo så att säga, är ömheten på kotorna uppåt nacken mellan skulderbladen. De tyckte inte om att bli klämda mot golvet under skulderståendet, vilket jag kan förstå. Får nog skaffa lite mjukare underlag, för även om det inte känns så mycket just under övningen, (har fullt sjå att försöka hålla kroppen rakt upp i luften) så blir det väl nästan som blåmärken dagen efter, så idag är det nog inte att tänka på att gå upp i skulderstående:)
Men nu sitter jag här och väntar på att temperaturen ska bli lite behagligare inomhus i alla fall, var knappt 16 när jag kom ner i morse och nu är den uppe i 17,9  och vedspis och kamin jobbar för fullt.
Är skönare att ha några grader varmare när man kommer ut ur duschen så jag skriver nog en stund till.

Idag är jag lite i valet och kvalet när det gäller en föreställning på kulturhuset ikväll. Det är Dalateatern som visar föreställningen ”HÄXA- en trollkona ska du icke låta leva”.
En berättelse om häxjakten i Sverige  i mitten av 1600-talet, som tar oss in i berättandets magiska värld, som det står i annonsen.  Står också att historien förtätas av musik med instrumenten nyckelharpa, kantele, dragspel och stråkharpa och det låter som något jag skulle gilla. Älska verkligen att se och höra den här typen av föreställningar, eftersom musiken har stor inverkan på mig. Vet att jag kommer att dras med och leva mig in i hur det hade varit att leva under den här tiden.  Sen vet jag ju att just de instrumenten ger den där känslan av mystik och magi och att höra det live är alltid en särskild upplevelse.
Egentligen trodde jag att föreställningen var igår och eftersom den kostar 150kr och jag har 33kr, (hur var det nu med det där man kunde och inte kunde köpa för pengar;) så förträngde jag den och låtsades att den nog inte skulle vara så bra som jag trodde ändå:) ”Vad vore väl en bal på slottet” ungefär Som askungen skulle ha sagt !
Men idag när jag tittar i almanackan så inser jag att jag tagit fel på dag och att det är ikväll istället. Då får jag den där känslan av att, nej, det är nog meningen att jag ska gå på den där föreställningen.
Så i det här läget så måste jag väl erkänna att några kronor till på kontot hade varit bra:)
Men vi får se, kanske har någon av övriga familjemedlemmar en peng att låna ut till sin stackars utblottade mamma/sambo
Om det nu finns biljetter kvar förstås, men det tror jag faktiskt. För övrigt blir det väl som vanligt på den här typen av föreställningar.
Jag och ett gäng glada pensionärer:) Inte mig emot, men ibland undrar jag om inte min hjärna åldras lite för snabbt:)
Skulle nog trivas utmärkt i föreningar som PRO och liknande, för oftast så är de här människorna mycket lättsammare och trevligare att umgås med än de i min ålder. Männen är mer gentlemän och kvinnorna sätter sällan ”näsan i vädret” som de i min ålder och yngre kan göra. Sen verkar vi ju ha mer gemensamma intressen också!
Men vi får se hur det blir. Vet i alla fall att det inte är någon annan i familjen som är intresserad av att se det här så det blir väl jag allena som vanligt:)
Men nu är tempen uppe i 19,3, dags för duschen tror jag:)

Britta

Hittade några kloka ord om detta djävulens påfund, som jag känner att jag bara måste skriva här eftersom det är så sanna ord, som faktiskt får en att tänka efter och inse vad det verkligen är som betyder något här i livet!

Du kan köpa dig ett hus men inte ett hem
Du kan köpa dig en säng men inte sömn
Du kan köpa dig en klocka men inte tid
Du kan köpa dig en position men inte respekt
Du kan köpa dig en bok men inte kunskap
Du kan köpa medicin men inte hälsa
Du kan köpa blod men inte liv
Du kan köpa sex men inte kärlek

Så tänkvärt så att det får räcka för idag tycker jag

Britta  (som just nu har 33kr på kontot men ler ändå;)

Tänkte sätta in en bild på ett hjärta  eller något som hade med kärlek att göra, men det börjar bli sent och kunde inte hitta någon lämplig bild, så den här får duga.
En hel vägg full av rosor!
Det kan ju hända att någon som läser detta faktiskt har fått en och annan ros idag:)
Själv har jag tyvärr inte sett till någon….men det hade jag å andra sidan inte väntat mig heller…!!

Hoppas i alla fall att många haft en bra Alla hjärtans dag, med blommor, choklad och andra små bevis på kärlek

Britta ♥ ♥

Ja jag har väntat tålmodigt, men idag kom den, överraskande och snabbt. Hann se i ögonvrån och förstå att nu händer det,  på ca en hundradelssekund. Efter att ha levt så gott som hela livet med katter så lär man sig ju till slut deras språk och när jag kom ut med frukost åt Ebbe idag, (en hemlös okastrerad hankatt som jag tagit hand om i ca ett år nu) så kråmade han sig som vanligt sådär som katter gör när de vill visa hur glada de är att man kommer, och för att de vill tala om att de inte har några som helst ideér om att vara elaka på något vis. Budskapet kan väl översättas som, Love! Peace! and Happiness! to you!
Så har han gjort ett tag nu när han äntligen förstått att jag aldrig gör honom något ont utan bara kommer med mat, och har en liten pratstund innan jag går igen. Han har ju också börjat våga sig på att stöta till lite snabbt på min hand med sitt huvud och insett att handen inte attackerar honom för det, så nu kan jag till och med stryka honom lite lätt på pannan bara jag ser till så att han ser det och är beredd på det. Däremot ska man inte klappa honom över ryggen som man brukar göra med katter för då förlorar han tilliten och det kan komma en tass med klor flygande. Han vill nog gärna kunna se handen som rör vid honom, annars törs han inte riktigt lita på den.
Så hittills har vi hållit oss till den vanliga rutinen med att han ”buffar” lite med huvudet på handen som kommer med maten, jag ställer ner maten, småpratar med honom hela tiden och ser till så att jag har hans uppmärksamhet innan jag ger honom en snabb klapp på huvudet, och det går alltid bra eftersom han lärt sig att det inte gör ont på något vis.
Han kan fortfarande vara väldigt stressad när han äter och vet inte riktigt om jag kommer att ta maten ifrån honom igen, men det har vi också tränat på så numer tillåter han att jag flyttar talriken lite efter att jag satt ner den.
Övning ger färdighet och framförallt tålamod ger ju resultat. Men det tar tid när han så gott som var helt förvildad när vi började våra första försiktiga kontakter. Då kom jag inte närmare än kanske tio meter och fick sittande på huk och så still som det bara gick börja med att kasta torrfoderbitar till honom. En och en tills de kom så nära så att han kände på lukten och insåg att det var mat. Tack vare hungern så vågade han sig fram för att äta upp dem men det var under sträng bevakning av mig och släppte mig inte en sekund med blicken. Backade alltid tillbaka när han slukat en men lärde sig snabbt att det nog skulle komma fler om han stannade kvar istället för att fly på en gång.
Men som sagt så blir det ett år sedan i Mars och imorse tog han initiativet till den första kyssen:)
När jag som vanligt kommit fram till honom ( han har sin matplats uppe på ett bord så han är i jämnhöjd med min matande hand) och skulle sätta ner maten så ser jag i ögonvrån, (man ska ju inte titta en sån här kattkille rakt i ögonen alltför nära för det betyder utmaning på hans språk)  hur han tittar upp emot min kind och vips, så reser han sig på bakbenen och jag känner hur hans fuktiga lilla nos trycks mot kinden och hur han sedan stryker resten av huvudet mot mig innan han går ner på sina framtassar igen.
Det kändes stort kan jag säga! Och förmodligen den underbaraste kärleksförklaring jag fått någon gång, (hoppas inte sambon läser det här nu:)  För är det någon gång man vet att det gäller ren och äkta kärlek så är det när det kommer från djuren. De kan inte låtsas att de tycker om dig! De tycker om dig om de visar det på det här sättet, så är det bara!
Inga baktankar här inte
Han sa helt enkelt : Jag älskar dig för att du är min vän, alltid är snäll mot mig och ger mig mat, vatten och skydd mot kylan. Jag älskar dig, och litar på dig och det visar jag så här!
Och visst hade det varit ännu lite bättre om det hänt imorgon istället, på alla hjärtans dag, men jag lovar, det duger ändå:)
För nu vet jag att min kärlek är besvarad!

Godnatt!

♥ Britta ♥

Sitter här och ”laddar” för att gå ut och ta itu med snöskottningen. Tänkte bara ta någon minut först för att titta på den här bilden och känna hur det skulle vara att sitta där istället, i den vita sanden, under palmen……lyssna till ett lätt sus i palmbladen som vajar och känna den ljumma vinden som svalkar lite sådär lagom när solen värmer som mest.
Borra ner fötterna i den mjuka sanden och se och känna hur den sakta  silas mellan tårna när man höjer upp dem igen.
Doften av det salta havet letar sig in i näsan när vindpustarna drar förbi, och inombords känns allt bara lugnt och stilla.

Ja suck….så skulle det nog kännas att sitta där. Men nu sitter jag här vid mitt köksbord i Sverige och utanför yr vinden med en styrka som det var längesedan den hade tror jag. Snön ryker och bildar höga drivor ute i mina gångar som ser ut som om de aldrig skulle ha blivit skottade överhuvudtaget:(
Så det är väl bara att se det från den ljusa sidan….det är myggfritt….ingen risk för skadlig solbränna på axlarna…ingen tsunami som kan komma och spola bort mig från den där vita sandstranden…..så ja, varför klaga!?!
Dags att göra sig redo för det stora slaget mot kung Bore!
Så Bore! Here I come!!!!

Britta

Igår kväll hade jag den där ”låt mig bara vara ifred” känslan, som väl alla har ibland här i livet. Inte pga något särskilt alls utan kände mig bara sådär allmänt trött på allt!
Känner ibland att jag liksom är på fel planet, i fel tidsålder, fel miljö, fel, fel,fel helt enkelt.
Orkar inte tänka på hur det ska gå med ekonomin varje dag, orkar inte ha dåligt samvete över att vara arbetslös, orkar inte försöka hänga med i det här samhället och den livsstil man förväntas ha.
Orkar inte vara social och utåtriktad….som sagt…låt mig bara vara..kändes det igår.
Låt mig flytta ut i en enslig stuga någonstans tillsammans med ett par hästar en hund och en katt, med närhet till naturen och friheten, där jag inte behöver ta ansvar för någon annan än mig själv….och låt mig andas!!!!!!!!!

Ja som sagt, så kändes det igår kväll…men tack och lov så var det någon (icke mänsklig naturligtvis) som fick mig att börja tänka på hur längesedan det var jag gjorde ett yogapass. Kan inte fatta att jag slutat med den formen av träning som egentligen passar mig så bra. Man blir mjuk och smidig i kroppen, får kontroll på muskler och leder och får en positiv effekt på både cirkulation och matsmältning, även sinnet får chansen att stanna upp och känna efter, var är jag, alltså vart har jag min kropp ?vem är jag? hur känns det inuti mig här och nu?
Tyvärr så är det många som tror att yoga bara är något ”flum” där man sitter med benen i kors och ”hummar” lite men det är så otroligt mycket mer än det, eller något helt annat än det ska jag väl säga eftersom jag aldrig under de år jag höll på som mest gjorde något sådant.
En annan uppfattning är att man väl inte får någon direkt fysisk träning av det eftersom det inte utförs på ett gym med hög dunkande musik, där man ”pumpar” muskler i olika typer av maskiner tills hela kroppen värker och svetten rinner:)
Men faktum är att yogan och dess olika kroppsövningar utvecklar både elasticitet, kondition och styrka. Dessutom koncentrerar man sig också på sin andning då man lär sig att ”andas rätt” så att säga med en djupandningsteknik där diafragman är med vilket gör att lungkapaciteten ökar och blodomloppet får mera syre.  De flesta av oss andas egentligen helt fel idag i vår stressade tillvaro vilket gör att vi andas alldeles för ”ytligt” och ”högt” upp i lungorna. Vi utnyttjar alltså inte vår hela lungkapacitet. Har inte ens tid att andas alltså!

Man kan faktiskt snabbt känna skillnaden genom att låta diafragman vara med vid ett djupt andetag.
Här ska magen nämligen pressas utåt när man andas in och dra ihop sig inåt när man andas ut. In genom näsan och ut genom munnen är bäst.  Ovant och konstigt känns det, och igår fick jag verkligen en ”väckarklocka” om att det var alldeles för längesedan jag uppmärksammade och brydde mig om min kropp med yoga eftersom den djupandning jag kunde göra förr tydligen bara är ett minne blott.  Nu känns det som om både lungor och mage protesterar och inte är det mycket luft jag får i mig nu jämfört med då när jag hade hållit på med detta ett tag.
Men som tur är så ger yogan också väldigt snabbt resultat och trots att jag på den tiden, bara gjorde det en till två gånger i veckan så märktes det skillnad från gång till gång.

Hur som helst så vaknade jag i alla fall upp ur min ”minidepression” och började leta efter yogaprogrammet jag brukade köra, men tyvärr så kunde jag inte hitta det utan fick plocka ihop ett eget program med hjälp av en bok jag har, och det kändes faktiskt lite extra roligt med nya övningar.
Så jag tog helt enkelt och stängde in mig i mitt älskade egna sovrum (som jag har pga att ”någon” snarkar;), tog med mig datorn och några värmeljus, letade reda på  yoga och meditationsmusik på spotify, talade om för övriga familjemedlemmar att jag inte skulle vara tillgänglig på ett tag, stängde dörren, tände ljusen, satte igång den underbara musiken med ljudet av en regnskog med rinnande vatten och fågelkvitter i bakgrunden, och satte igång med övningarna. Findus låg på sängen och tittade mycket uppmärksamt på när jag pustande och stånkande gjorde mitt bästa för att göra rätt.  Tror att han gillade stämningen i rummet som skenet från ljusen och ljudet av rinnande vatten och fågelkvitter skapade.  Helt i hans smak eftersom stress inte är något som Findus känner till. Att jag sen föredrog att vara på golvet både i sittande, stående och liggande ställning istället för att lägga mig i sängen och sova tyckte han nog mest var mitt eget problem, och lite svårt att förstå sig på Men dock ganska intressant att studera tydligen.

Efter passet under avslappningen, som man alltid avslutar med, lovade jag mig själv att inte sluta helt med detta igen. Kändes så väl hur jag misskött kroppen på senare år och så som det knastrade, knakade och stramade i leder och muskler så skulle man kunna tro att jag var snart åttio istället för fyrtio.
Bara det att sitta på golvet med raka ben framför sig och nästan nudda med pannan vid benen som jag faktiskt gjorde för några  år sedan var nu en total omöjlighet, nådde knappt fram till tårna! Katastrof!!!!

Inte undra på att man har ont lite här och var, vare sig det beror på artros eller ej! Hur kan jag tro att kroppen ska fungera som förr om jag aldrig bryr mig om den på det här sättet, utan bara förväntar mig att den ska orka arbeta hela tiden???
Nej, skärpning!

I alla fall så blev det ju en väldigt positiv avslutning på kvällen som kändes så tung till att börja med och trots att klockan var över tio innan jag var klar så kände jag mig inte trött. Cirkulationen och humöret var på topp och jag kände mig sådär lugn och tillfreds inombords.
Underbart!
Och inte nog med det, för när jag sedan gick in på bloggen och såg jag att jag fått en kommentar på ett inlägg jag gjort om shettisarna Mike och Lucy för ett tag sedan,  där Mikes nya ägare talade om att det var hon som köpt honom och hur han hade det nu så fick den känslan som det gav ,i kombination med min redan avslappnade sinnesstämning tårarna att börja rinna.

Glädjetårar naturligtvis då jag läste att Mike kommit till ett hem där han (brr..nu ryser jag igen)  varje dag blir riden och ompysslad av sin nya ”lillmatte” en flicka på åtta år. Har en islandsvalack som kompis och som han verkar komma bra överens med och med en vuxen, (lillmattens mamma) som är van hästmänniska och som övervakar och engagerar sig i dotterns ridning. Också helt underbart! Precis så som ”vi” önskade att han skulle få det.
Så nu känns det ännu roligare att titta på fotot ovanför av Mike, Mia och hennes son och minnas guldstunder med Mike som den, och veta att han med sitt tålamod och lugn numer knatar omkring uppe i Hälsingland med en annan lillmatte på ryggen.
Vill önska dig all lycka i livet Mike och hoppas att du får många fina år hos dina nya ägare!
Puss från mig:)!

Britta

Sitter här just hemkommen från ännu en lektion i centrerad ridning och kände att jag bara måste skriva av mig känslan som plötsligt infann sig idag under ridningen.
Hm…? hur börjar man?
Om man tänker sig hur det är när man gör en lång bilresa och sitter och slumrar till då och då med i bästa fall en ihopknölad jacka som stöd mellan sig och bilrutan.  Ena sekunden hör man motorljudet och vips så blir det knäpptyst…nästa sekund är ljudet tillbaka…..försvinner igen…..tillbaka osv. precis som om någon höll på att stänga av och på  ljudet från omvärlden då och då, fastän det i själva verket är för att man somnat som ljudet försvinner.
Nu vet jag ju inte om alla upplever det så men för mig är det i alla fall de enda gånger jag verkligen känner att jag somnar.
Nu menar jag inte att jag somnade till på hästryggen idag, men vill försöka beskriva hur känslan är när det plötsligt bara fungerar mellan dig och hästen.Vips så bara hamnar man i ett annat slags medvetande. Egentligen är det nog dumt att jämföra det med att somna eftersom det här snarare är ett uppvaknande, ett slags meditativt tillstånd, alltså att man tar sitt medvetande till en annan nivå…?
Hmm..? Låter kanske flummigt men de som vet vad jag menar förstår nog hoppas jag
En del säger sig kunna få den här känslan när de är ute och springer, alltså på en joggingtur, något som jag aldrig upplevt då jag snarare har fullt upp att se till att få luft överhuvudtaget, men kan nog förstå att det kan inträffa om det är så att man har väldigt bra kondition och får in ett bra flyt i joggingen.

Nu hände det bara under två ganska korta stunder idag, men det räcker för att förstå vad det är man är ute efter när det gäller den centrerade ridningen. Förstår nu vad det är man strävar efter och det där med att känna att man är i hästen istället för på hästen som Mia pratar om.  Går faktiskt att jämföra med när de flyger på drakarna i filmen Avatar om man sett den, (vilket man måste göra om man inte gjort det:)  Skillnaden är väl att med en häst kör man så att säga trådlöst:) I filmen kopplar de ju ihop sig med drakarna och deras medvetande.

Som sagt så var det bara under några sekunder som känslan infann sig men förhoppningsvis ska den komma oftare och lättare för varje lektion. Är i alla fall glad att redan ha känt på hur det är att verkligen samarbeta med hästen med hela kroppen och sinnet hos oss båda. En riktig AHA- upplevelse! Kort men helt underbar.
Nu är ju Mia också en fantastisk instruktör eftersom man känner att hon verkligen vill dela med sig av sin filosofi och blir uppriktigt glad de stunder man lyckas Hennes känsla och seende för det här gör att hon direkt uppmärksammar när det går bra, så bara ett par sekunder efter att jag kände hur jag hamnade i det där ”nu fungerar det” tillståndet, utbrister hon, ”kolla, där har du det, det där är centrerad ridning”  precis som om jag sagt rakt ut till henne att nu tror jag att jag fått till det. Men inte ett ord hade jag sagt, utan hon fångade helt enkelt mentalt upp både min och hästens känsla av bra samarbete.  Häftigt , måste jag säga!
Så nu ska jag som Mia sa,  försöka ta med mig just den känslan till nästa lektion och glömma det eventuellt negativa som inträffade. Det här är också ett väldigt bra sätt att träna sitt självförtroende och sin självkänsla på, för här måste man vara snäll mot sig själv och tro på att man klarar av det annars faller hela filosofin.
Så för oss svenskar måste det här vara en extra utmaning eftersom det anses kaxigt och uppnosigt att tänka att man är bra på något:) Det kan det ju också bli om man hela tiden måste gå och prata högt om hur duktig man är på det och det och liksom vill höja sig själv över andra, men det är inte det jag menar med att tro på sig själv. Det är den inställning man har inom sig, till sig själv, som man inte ens behöver tala om för hela världen eftersom den styrka det ger gör att man kan vara nöjd med att veta att man duger som man är. Det handlar ju också om ödmjukhet och att man inte ska tro att man behöver trycka ner andra för att höja sig själv.
Oj, nu svamlade jag nog iväg igen, men kanske gjorde mig lite förstådd i alla fall. Det är ju oftast så att det är de som skryter och hörs mest som är de mest osäkra på insidan så att säga. De måste prata och skrävla om allt så att ingen ens ska börja fundera på att gräva lite djupare och kanske hitta den där lilla osäkra individen som sitter där längst inne i hjärnan och gömmer sig, livrädd för att någon ska ta sig igenom barriären den byggt upp i form av skryt.

Nåja, nog med predikan nu, börjar bli hämtningsdags  av två söner och livet rullar vidare med matlagning, disk osv.

Ha det bra !

Britta