lillasysterfix

Kände att jag ville göra ett mittinatteninlägg innan jag släcker lampan och ger mig in i drömmens värld…de goda och glada drömmarnas värld hoppas jag.
Är inte ofta jag är vaken vid den här tidpunkten som den kvällströtta människa jag är. Men nyss hemkommen från en trevlig middagsbjudning med jättegod mat, och som en (av två)  i det vinnande laget i ett sällskapsspel, så känner jag mig ännu lite för uppe i varv för att kunna släcka och somna direkt.
Chaufförslotten föll på mig den här gången vilket jag inte har något emot, för nu vet jag att jag vaknar upp imorgon utan vare sig huvudvärk eller illamående.
Dessvärre så kommer jag nog att sova ganska länge vilket jag egentligen inte gillar. Föredrar tidiga morgnar framför sena kvällar faktiskt.
Dock kanske med lite lugnare start än den jag fick i morse, då jag väcktes av ett par katters hjärtskärande skri. Vet att jag är för ”mesig” med mina katter men kan inte låta bli. Gör så ont i mitt ”kattmodershjärta” när jag hör att det är slagsmål på gång, och för övrigt så skulle jag ändå inte kunna somna om när jag vet att någon av dem (har fyra stycken ) förmodligen är inblandade.
Så vid klockan sju studsade jag upp ur sängen och lyckades få på mig i alla fall det nödvändigaste i klädväg, innan jag sprang nedför trappen och öppnade ytterdörren. In som ett skott kommer lilla Selma med svansen liknande en stor flaskborste. Tror nog inte att det var hon som var inblandad den här gången, eftersom det inte syntes en skråma på henne trots att hon är så liten och tunn i kroppen.  Däremot var det nog ett par andra slagskämpar som skrämt upp henne rejält med sina skrik, så hon var nog ganska lättad över att dörren öppnades och erbjöd en flyktväg in i tryggheten.
Efter att ha släppt in henne räknade jag in de övriga två som saknades (Findus befann sig naturligtvis uppe i mitt sovrum redan, men inte på kudden den här gången, har fortfarande efterverkningar av nackspärren)  och kunde konstatera att alla var inomhus.
Hur som helst så kändes det inte  som någon idé att försöka somna om igen utan gjorde upp eld istället och åt i ensamhet en lugn och stillsam frukost till sprakandet från vedspisen. En av livets små guldstunder ni vet

Men nu är klockan ett på natten och det är dags att försöka somna in för idag…eller vad man säger….är ju egentligen söndag nu.
Och precis nu när jag skriver det här så kommer jag på att jag missade att lägga in tjälknölen i ugnen…typiskt…glömde helt bort det när middagsinbjudningen kom mitt på dagen någon gång. Det är ju bäst att låta den ligga i ugnen över natten för att sedan ligga i saltlagen några timmar innan det är dags för ”söndagsmiddag”. Men den finns ju kvar i frysboxen, så det får väl bli nästa helg istället. Blir bra med tjälknöl på Vasaloppssöndagen.  Först den obligatoriska” te och rostatbrödfrukosten” framför Tv:n när starten går och sen lite kött och potatisgratäng på eftermiddagen
Gott !

Men nu….Godnatt och sovgott…zzzz!

Britta

Titta på den här bilden……visst blir man glad när man ser den lilla lilla snöstjärnan, som blänker som om den vore gjord av guld. Naturen är verkligen fantastisk på att skapa sina egna små konstverk. Det gäller bara att se och upptäcka dem.

I skogen kan man också hitta små stjärnor, fast gröna och mjuka i form av stjärnmossa.
Närbilder är något som fascinerar mig just för att de får en att upptäcka saker man inte ser och tänker på annars. Och innan en viss fotograf känner att han måste påpeka de tekniska bristerna i det här fotot, som skärpa och liknande så måste jag väl säga att det inte är det absolut viktigaste för mig (vilket han egentligen redan vet )
Jag har väl en lite ”flummigare” syn på mina foton och ser mer på vad de visar än hur de visar det.
För mig räcker det gott, eftersom jag inte precis  strävar efter den ”perfekta tävlingsbilden”.

Den här fjärilen satt på en av soffkuddarna ute på bron en dag i somras, och inte skulle man veta  att den är smyckad med små silverpärlor om man inte såg den så nära som här.  Vet inte vad det är för sort, men tror att det är någon typ av nattfjäril.

Den här gamla plogen är ju inte ett av naturens underverk ,men på god väg att bli erövrad av den, där den ligger bortglömd och uttjänad.Kan tänka mig att den en gång i tiden var väldigt betydelsefull för den som använde den, kanske min egen farfar eftersom den ligger på min fars ägor nere i skogen i kanten av en linda som numer betas av får. När jag var liten och vi hade hästar tog vi vårat hö därifrån, hässjade och torkade på gammalt vis och sen fick man åka hölass när det var dags att köra in skörden. Alltid lika spännande att gunga fram högst uppe på lasset på den smala ojämna skogsvägen…skulle det vicka eller inte..?
Kan faktiskt inte komma ihåg att det gjorde det någon gång, förmodligen tack vare bla min fars kunskaper om hur man packade rätt.

Såpbubblor är väl heller inte ett av naturens små underverk men de passar i alla fall väldigt bra ihop. Tänk när man var liten och fick köpa en burk såpbubblor när våren kommit på riktigt.
Såpbubblor och stenkulor var det som gällde då, för att inte tala om när man fick ta fram cykeln för första gången så fort vägarna var tillräckligt bara.
Vilken känsla det var att susa fram iklädd sina lättare vårkläder istället för vinteroverallen och de klumpiga vinterstövlarna. Sen när man fått nog av att susa fram så gjorde man en ”smattra” av en bit kartong och två klädnypor som man satte emot ekrarna och vips så hade man ett motorfordon istället Kändes i alla fall så med det ljud som smattran skapade.

Men nu får jag inte sitta här och drömma mig tillbaka till ”den gamla goda tiden” med spännande åkturer på  hölass och såpbubblor i regnbågens färger som alltid var lika fascinerande att titta på när de drog iväg med vårvinden.
Måste nog ta en dusch snart eftersom vi är bortbjudna på middag ikväll.
Och just det! Apropå de små detaljerna så blev jag i morse väldigt glatt överraskad när jag såg att författaren Bengt Pohjanen lämnat en kommentar på inlägget där jag skrev några rader om honom. Är säkert bara en ”liten detalj” för honom och något han gör lite då och då, men för mig betydde det en hel del och gav mig en ovanligt positiv start på dagen
(Får väl hoppas att jag inte drunknar i duschen nu… ni vet det där med att ha ”näsan i vädret”  

Ha en fortsatt trevlig helg i alla fall !

Britta

Skulle verkligen vilja tro nu…att Herr Temperatur åkt sin sista vända i den berg och dalbana han roat sig med på sista tiden. Tror att jag ganska nyligen skrev om just det här, men måste säga det igen, har aldrig i hela mitt liv upplevt sådana temperatursvängningar som under den här vintern. Från -20 till -2 på knappt ett dygn….känns inte normalt och nästan lite oroväckande.
Ska även sommaren hålla på såhär så blir det ganska jobbigt, ja då menar jag inte att vi ska vakna upp på midsommarafton med – 20 grader…inte -2 heller för den delen.
Men kanske +15 ena morgonen och +5 nästa vore nog inte omöjligt om det är såhär växlande vädret ska vara numer. Nu när jag tänker tillbaka så var det faktiskt ett evigt ”av och på” med regnkläderna på jobbet i somras.
Det värsta är när det ändå är ganska varmt ute så att man går och känner sig som ett enda stort våtvarmt omslag. För hur det än är så vill man inte bli genomblöt i kläderna i början av arbetsdagen och då är det regnkläder på som gäller så fort det börjar droppa lite.  Och ja…vi jobbar även i regnväder. Finns en del som undrar vad vi gör på kyrkogården de dagar det regnar!? Ja….vi gör ungefär samma saker som när det inte regnar, fast iklädda våra gröna regnjackor, byxor och hattar som gör att vi ser likadana ut allihopa. Som ett gäng från Mars som kryper omkring i rabatter, häckar och på grusgångar. Fast det vet ju inte de flesta eftersom de själva inte är där då…!
Men så fort regnet är över och solen strålar från en klarblå himmel igen…då kommer de och påtalar hur bra vi har det som får jobba på en så underbar arbetsplats
Varför säger de inte så när vi kryper på knä i blöta grusgångar  med grus ända upp på kinderna som det naturligtvis kliar som mest på då, eller i håret som hela tiden envisas med att skymma blicken tillsammans med regnet som rinner över ansiktet:)
Eller när vi ser ut som något som just kommit upp ur graven..med jord hängande i kokor på kläder och handskar för att vi måste hinna fixa fondgravarna innan helgen? 
Nej…jag klagar inte…trivs så bra med jobbet så att det är värt alla regndroppar i världen… nästan i alla fall    Lite less blir man på regn när det blir ihållande  flera dagar i rad.
Men som ni alla vet…efter regn kommer sol      och då är det verkligen den bästa arbetsplatsen man kan ha!

Men nu börjar ögonlocken kännas extra tunga dags att ta itu med kvällssysslorna innan jag slocknar för idag.

Ha en bra fredagskväll!

Britta 

Idag funderar jag lite extra på det här med livets upp och nedgångar.
För trots att jag förstått att vi är här för att lära, uppleva och förhoppningsvis förändras till det bättre genom allt det vi utsätts för på ”livets stig” så känner jag ändå ibland att , varför måste det här komma nu, när man haft en ovanligt positiv period som plötsligt blir avbruten av en av de jobbigare lärdomarna, trots att jag vet att jag måste ta mig igenom dem och att det kommer att ge något bra i slutändan.
Och det lustiga med dessa nedslående händelser är att de verkar komma så fort man tycker att livet inte kan vara så mycket bättre.
Varför måste det vara så??
Ja…egentligen vet jag ju svaret…men ibland så känner jag mig som en trotsig treåring inför dessa utmaningar.
”Nej…vill inte…låt mig va…någon annan får ta det, för jag fixar det inte…inte den här gången”
Men som sagt, svaret på varför det är så, är ju att det helt enkelt ingår i ”läroplanen”. Min läroplan över vad jag ska lära mig, uppleva och ”växa av” under den här livstiden.
Fast lite annorlunda känns det den här gången, för nu har jag bestämt mig för att ha en annan inställning till det hela. Tänker envist bita mig fast vid filosofin om att positiva tankar föder positiva händelser även om det ibland sker med en viss fördröjning.
Förr om åren brukade jag verkligen låta den här typen av erfarenheter liksom sluka hela mig, med hull och hår och gräva ner mig i en grop någonstans övertygad om att, det finns ingen lösning, och här ligger jag och tycker synd om mig själv.
Och då tog det verkligen både tid och kraft för att ta sig upp ur gropen igen…särskilt när man till slut insåg att ingen annan kommer att göra det åt en
Är förmodligen lite av ett ”lillasystersyndrom” det där att inte orka eller behöva ta det yttersta ansvaret för jobbiga saker, det fixar storsyrran! Att vara familjens minsting kan verkligen ha sina fördelar då när man är liten, men till slut funkar ju inte de där knepen längre, att te x ta till tårarna så fort det går en emot, och då står man där utan ”verktyg” för att ta itu med svåra situationer. För storasyrrorna var det här ju otroligt praktiskt när det var något vi ville ha eller göra, ”gråt lite du” sa de till mig,  för då visste de att åtminstone pappa smälte. Mamma var mer hårdhudad och lät sig inte luras lika lätt av dessa krokodiltårar. Hon kunde istället bli riktigt arg vilket pappa aldrig någonsin blev. Kan ärligt säga att pappa aldrig höjt rösten åt sina döttrar och inte åt sin fru heller för den delen
Är verkligen glad över att jag skaffade barn ganska tidigt (skulle fylla 22 ) eftersom de har varit till enorm hjälp för min personliga utveckling. Utan det ansvar man som förälder tvingas ta, så törs jag inte ens tänka på vart jag skulle vara idag.  Förmodligen en riktigt enstöring ute i en stuga i skogen någonstans med enbart djur som sällskap.
Och visst skulle jag säkert må bra av och vara nöjd med det livet, men den personliga utvecklingen skulle ju stå helt still.
Nu är det väl inte bara den typen av liv som får människor att ”stanna av” i utvecklingen eftersom jag faktiskt ser personer omkring mig som lever ganska normala liv men ändå inte verkar ta till sig eller utvecklas av de upplevelser de utsätts för.  De verkar ha fastnat i ett särskilt tankemönster och vill inte ge plats åt ödmjukhet och förståelse för andra.
En del som man kanske inte träffat sedan tonåren, tycks fortfarande vara på den nivån i sitt sinne, med samma föreställningar och fördomar om andra.
Ofta verkar det som om de glömt bort sig själva och istället tycks koncentrera sig mer på att prata om och lägga sig i hur andra lever sitt liv, naturligtvis med avundsjuka i botten, även om de aldrig skulle erkänna det.
Själv har jag kommit så långt så att jag bara kan tycka synd om dem och önska att de till slut ”får upp ögonen” för vad som var meningen med deras eget liv, innan det är försent. De har väl helt enkelt inte förstått att någon annan inte kommer att fixa ”drömlivet” åt dem. Eller så har de fastnat vid drömmen om pengarna…att får de bara de där pengarna så kommer de att bli  lyckliga…plötsligt händer det, ni vet!

Sorgligt är det att se hur en del låter ”livet fyllas med dagar” istället för att låta ”dagarna fyllas med liv” pga att de går och väntar på den stora vinsten.
Allt går ju inte att lösa med pengar…precis som det som dykt upp i mitt liv just nu, även om jag kanske skulle önska att så var fallet. Att kunna ge någon annan betalt för att ”fixa situationen” vore ju otroligt praktiskt om det verkligen fungerade så. Men vilken hemsk tanke egentligen..då skulle girigheten bli ännu större här i världen..usch, får rysningar.

Men nu får jag inte gräva ner mig i dessa tankar mer, har ett liv att leva och människor och djur att ta ansvar för.Och även om det som väntar kan bli en ganska lång process, så får man väl se fram emot den dag då man är ”uppe bland molnen” igen.  Det är bara att ta ett djupt andetag och bjuda upp negativiteten till dans…för det är väl det som vinner i slutändan..en positiv inställning och kärlek, kärlek, kärlek….!

Ha det bra nu!

Britta

Idag kom den där känslan som jag hittills under den här vintern lyckats hålla ifrån mig ganska bra. Men i morse när jag tittade på termometern och konstaterade att det åter var runt -20 så kände jag bara …..nu räcker det!
Nu längtar jag tills jag kan höra och känna gruset knastra under fötterna istället, när jag traskar iväg till stallet.Är lite trött på knarret av snö och det ojämna underlaget som skoterspår med lager av lössnö skapar. Vägen dit bjuder ju på en naturupplevelse varje gång jag går den, eftersom den sträcker sig upp över de öppna åkrarna högst uppe i Söderås och med enorm utsikt över Siljan, och nu skulle det kännas skönt att se något annat än bara vitt, vitt när jag går där.
Dagar när solen skiner för fullt blir man nästan snöblind när man kommit halvvägs och ögonen vill knappt hålla sig öppna i det starka ljuset.

Längtar efter att gå barfota också…och tills jag och Findus ska till med ”vårbruket” i trädgården
(Hmm…? kanske inte är så konstigt att man har ont lite överallt i kroppen när det är någon som vill vara ”med och på” mig hela tiden ; ?)

Nog längtar man efter lite grönt att vila ögonen på nu? Man glömmer nästan hur vackert det faktiskt är på sommaren!

Till och med att rensa grusgången är en fröjd tycker jag …barfota naturligtvis så att man får lite zonterapi på köpet också!
Får alltid en reaktion i början av barfotasäsongen när alla punkter under fotsulan får sig en omgång som gör att kroppens reningssystem sätter igång.  Huvudvärk och illamående brukar det resultera i ett par dagar, men snart har fotsulan vant sig och sen står det inte på förrän man kan springa över grusgången.
På det här området blir jag nog aldrig ”vuxen”, för jag går nog mer barfota än med skor på sommaren. Ja inte på jobbet förstås, där måste vi stänga in våra stackars fötter i de tunga arbetsskorna med stålhätta. Kan ju vara någon gravsten som vickar när vi är i rabatterna och gräver


Men nu sitter nog Hugin därute i hönshuset och undrar hur det blir med frukosten idag? Så det är väl bara att sluta drömma och ta itu med lite nyttigare sysslor.

Sommar blir det ju i alla fall, som tur är. Tänk om det var så vissa år att det kunde ”hoppa över”  och inte bli någon vår eller sommar…brr….vilken tanke!
Nej nu är det dags att röra på sig!

Britta

Har jag ju visserligen alltid haft och hoppas att det förblir så, finns många som skulle behöva ha sitt ”barnasinne” kvar i dagens stressade och pressade samhälle.  Glädjas åt småsaker i livet och inte behöva vara och känna sig vuxen och ansvarsfull jämt.
Men nu var det inte det som fick mig att vilja göra ett kort inlägg innan jag kryper till kojs. Har just avslutat ett yogapass och det gör jag alltid med en avslappning för att låta kroppen slappna av och gå ner i varv efter övningarna. Hittills har mina tankar under avslappningen mest bestått av ganska vardagliga ting även om jag gör mitt bästa för att hålla undan en del av dem, men ikväll när jag legat en stund och faktiskt lyckats få det ganska tomt i hjärnbanken så dyker mormor upp framför mig. Hon ler det där kärleksfulla leendet som hon hade, och sträcker ut sin hand mot mig precis som om hon vill att jag ska följa med någonstans.
Precis när vi möts ser hon nästan lika gammal ut som hon gjorde under slutet av sitt liv, och när hon tar min hand så ser och känner jag att hennes är sådär tunn och mager som den var innan hon lämnade oss för den här gången.
Men när vi börjar gå så förändras hon för varje steg och blir yngre och yngre och i nästa stund ser jag att även morfar går bredvid oss. Till en början ser jag även honom som jag minns honom mest, lite haltande med käppen i ena handen iklädd sina gröna snickarbyxor och en rutig skjorta.
Men sen börjar även han förvandlas, släpper käppen och går med lätthet utan den och hans klädsel förändras till något som jag kan tänka mig att han hade när han var betydligt yngre, kanske i trettio/fyrtio års åldern.
Även ansiktet och kroppen i övrigt föryngras under vår korta promenad.
Jag känner hur glada och upprymda de är  och ser nu att vi närmar oss ett hus som påminner lite om det de bodde i när jag var liten. Det här ligger också i skogskanten precis som det men här finns även en liten sjö alldeles intill.
Det är verkligen en underbar plats att bo på och det känns som om att det är just det de vill visa mig. Hur de har det nu och att de får fortsätta att vara lyckliga tillsammans. Tyvärr så kan jag inte följa med ända fram till huset (vet ej varför) utan får stanna i skogskanten och se på medan de går vidare. Morfar lägger armen om mormors midja jag kan höra hur de skrattar och småpratar med varandra, och ser så unga och lyckliga ut.
När de kommer fram till huset vänder de sig om mot mig igen och ler och vinkar ivrigt. Morfar slår ut med armarna mot omgivningen och jag får känslan av att han menar, ”se vad bra vi har det här, och hur fint vi bor”, och jag känner verkligen precis hur glada de båda är. Sen sugs jag liksom bakåt och avståndet till dem ökar tills jag inte kan se dem längre men vi vinkar till varandra så länge det går.
Ja och sen slår jag upp ögonen liggande här på golvet i vardagsrummet framför kaminen och det första som min blick hamnar på är deras bröllopsfoto på väggen. Tänker genast att det var precis sådär ung som morfar såg ut i fantasin jag just haft…..!
För det är väl min fantasi som dragit iväg igen eller..?? Ja man blir lite fundersam efter den här typen av upplevelser eftersom känslan de lämnar efter sig är såå verklig. Sådär som det kan kännas när man just varit nära en annan människa och ens energifält stött ihop med varandra. Med vissa känns det bra och med andra kanske lite obehagligt.
De man mest har i sin närhet känns ju väldigt bekanta och det är precis den känslan jag kan få efter mina” fantasimöten”. En kvardröjande bekant känsla av en person man haft i sin närhet så länge man kan minnas.

Nåja, hur det än är med dessa upplevelser så känner jag mig alltid så glad och nöjd efteråt så någon nytta gör de i alla fall även om det bara är inbillning
Men nu är klockan alldeles för mycket. Återkommer nog imorgon om det dyker upp något jag känner att jag vill ”skriva av” mig om.

Goodnight !!!  ♥

Britta

Ja vad kan nu dessa ha att göra med varandra, förutom att mammor och kopplingsvajrar fungerar lite på samma sätt genom att de båda har uppgiften att hålla ihop, leda och hjälpa till så att alla i familjen (vare sig det gäller växlar eller barn) hittar ”rätt plats” här i livet
Och vad det gäller Bengt Pohjanen så kan man väl även stoppa in honom i gruppen karlar.
För säga vad man vill om dem, men nog är man tacksam ibland för att de inte bara ligger hemma i byrån ”i en ask bland andra grejor” som Lill- Lindfors sjunger
Som te x när man står på Hemköpsparkeringen och ska trampa ner kopplingen för att åka hem med en skoltrött tonårsson i bilen, och vips, så bara försvinner pedalen under foten.
Då måste jag erkänna att det är bra att ha en sambo att ringa, och som dessutom är beredd att rycka ut även om han är ”mitt i jobbet” så att säga. Så några slags riddaregenskaper har han i alla fall även om de visar sig ganska sällan
Hur som helst så kom han så småningom på sin vita springare…eller var det i en av gymnasieskolans bussar..??….
för att rädda sin prinsessa i nöd. Tyvärr så var det  värre än han trott eftersom kopplingsvajern var helt av och inte gick att montera tillbaka där och då, så det var bara att inse att vi (jag och sonen) inte skulle kunna ta bilen hem igen.
Och vad gör prinsessan då…när prinsens avsatta tid för prinsessan runnit ut och han inte kan hjälpa henne längre??
Jo….då ringer hon naturligtvis….mamma!
Mammor är ju också väldigt bra att ha ibland, särskilt pensionerade som alltid tar sig tid att hjälpa när något av barnen är i nöd,(även om det yngsta barnet snart är 40 år) .
Så nog känner man sig lyckligt lottad när hon utan gnäll,  mitt i sin storstädning och dessutom i 15 graders kyla ger sig ut med bilen för att ”rädda oss” ur vår situation.
Ska naturligtvis återgälda henne för det!
Ett annat sk ”säkert kort” när det gäller att hjälpa, är min ena svåger som också alltid tar sig tid för andra och väl egentligen är den första jag har i tankarna när det gäller situationer som denna (min reservgubbe kan man väl säga;) . Men nu är det så att han är hästallergiker och jag som ”bara” skulle ner och hämta sonen och köpa hönsmat på samma vända tyckte att jag kunde ta ridoverallen. Skulle ju inte röra mig bland folk som riskerar att få allergiska reaktioner, för är det någonstans man kan åka och handla iklädd stallkläder så måste det väl vara på butiken där de säljer hönsfoder.
Men som tur var kom jag på att jag hade ”häst” i kläderna innan jag lurade ner honom för att hämta oss:)

Sen kommer vi till Bengt Pohjanen som jag bara måste skriva lite kort om.  Har aldrig läst någon av hans böcker men efter att ha sett ett kort program med honom igår, så funderar jag på att göra det. Blev sådär trollbunden som man kan bli av vissa personer (även om det händer väldigt sällan) då han satt i ett stall och berättade om sin barn och ungdom som ”smugglarbarn” i krigstidens Tornedalen.
En del människor har en nästan hypnotisk förmåga när det gäller att berätta historier och han var/är  verkligen en sådan. Till och med min sambo som inte riktigt brukar ha ro att se på den typen av program satt som trollbunden och lyssnade. Vet inte riktigt vad det är som gör att en del människor lyckas fånga ens uppmärksamhet på det viset men dels så hade han en lugn och behaglig röst och dels så använde han en hel del kroppsspråk ,och som den ”konstnär” han är så använde han ord som gör att fantasin får fart och ”målar upp” bilder i hjärnan precis som om man såg på film.
Sen var det något i hans blick också som fick mig att jämföra honom med Rasputin
Nämnde det för sambon, men han var så inne i berättelsen så jag fick bara ett mumlande svar. Vet inte ens om han hörde vad jag sa   Så nu måste jag nog ta och låna en av hans böcker och i alla fall ”provläsa” den. Nu är det inte alls säkert att han skriver på samma sätt som han berättar men vill i alla fall ta reda på det. Fast helst skulle man sitta vid en lägereld och lyssna på hans historier ”live” så att säga, och få den där magiska känslan av att tiden stannat till och att det enda som finns är här och nu! För så skulle det nog upplevas.

Men nu väntar Hugin och Idunn på sin frukost och vedförrådet börjar sina igen. Sen får vi se vad den här dagen har att bjuda på. Nackspärren är något bättre och inatt stoppade jag den lilla kuddtjuven som kom smygande ett par gånger:)
Så han fick nöja sig med att ligga bredvid kudden istället för på den, vilket han, som den snälla och kärleksfulla katt han är accepterade utan protester och med sitt vanliga spinnande.

Hörs och ses!

Britta

Jag lovar! Ska aldrig mer säga äntligen måndag….tror jag i alla fall;)
Den här morgonen har jag inte ”kvittrat” så mycket som igår. Någon tyckte nog att jag var alldeles för positiv på en måndag och att jag behövde straffas lite för det:) Så nu sitter jag här med vetevärmaren på vänstra sidan av nacken/axeln efter en natt med huvudvärk (:
Nackspärr är väl något jag kan ha ibland, men faktiskt sällan på vänster sida som den här gången. Vet inte vad som orsakat det men har förmodligen legat illa på något vis. Skulle tro att dessa nätter med huvudvärk som kommer ibland nog gör att jag liksom ligger och spänner mig på alla möjliga vis och tänker, ”Nu somnar jag snart!” Om jag ligger så här så går det nog över!” ” Eller så här!”  ja, och liknande.
Nog är det konstigt hur man fungerar på nätterna eftersom jag nästan aldrig går ner och tar en tablett när huvudvärken kommer.  Nej man ligger där och tror att det nog snart ska gå över och att man snart ska somna om.
Samma sak om jag är kissnödig. Då är det inte frågan om att göra sig besväret med att gå på toa, även om det säkert skulle göra att man somnade om fortare. Nej då ligger man där och inbillar sig att även det ska ”gå över” om man väntar tillräckligt länge.  Suck! Vad tokig man är ibland !
Nu kan ju i och för sig min kära lilla sängkompis ha haft en viss inverkan på orsaken till dagens nackspärr. Kom att tänka på det nu när han står här bredvid mig och tittar med sina bedjande ögon som säger, snälla kan du sluta med det där en stund och släppa ut mig!

Findus har nämligen insett hur varmt och skönt det är att rulla ihop sig på min kudde, och ibland när jag inte orkar annat så tillåter jag det. Det är ju rätt mysigt också att ha en spinnande katt emot huvudet Rogivande ljud det där kurret. Och om jag inte minns fel så låg han nog där på kudden ett par timmar inatt, vilket ju gör att jag vrider huvudet i underliga vinklar för att hitta en skapligt bekväm placering.
Han sover alltid hos mig på vintrarna, men sen när det blir sommar sover han hellre ute på soffan på bron eller nere i någon av fåtöljerna. Dels så blir det nog alldeles för varmt för honom uppe i mitt sovrum och sen vill jag inte ha några katter i sängen sommartid eftersom fästingarna ökat så otroligt på sista tiden.
Läskiga små kryp är det, och så små så att de är svåra att upptäcka. När de väl satt sig fast på katten så sitter de ju där men det är just innan de ”fäst” sig någonstans som de kravlar omkring och letar lämpligt ställe. Och nog tror jag att de skulle föredra att krypa över till min nakna hud framför att rota runt bland katthåren innan de hittar något bra ställe.
De senaste två/tre somrarna har jag plockat rekordmånga fästingar från katterna, de är ju fyra stycken (katter alltså) så det blir en hel del plockande med tanke på att det nog i snitt går att hitta minst två per katt och dag.
I börja tyckte jag att det var vidrigt äckligt men nu har man liksom vant sig. Har hittat en oslagbar plockare på Clas Ohlssson som det tack och lov går riktigt snabbt och smidigt med och utan att det blir några ”delar” av fästingen kvar i katten. Man drar i sidled och sedan liksom knäpper det till och vips så har man hela fästingen med sig.

Så det är väl i alla fall en fördel med den långa vintern. Att det åtminstone inte finns några fästingar nu. Men dessvärre så gör ju de här snörika vintrarna att de blir ännu fler. Nu ligger de där under snötäcket och mår gott och frodas i väntan på att våren ska komma.
Det sägs ju att allt har en funktion i naturen, men ärligt talat…nog undrar man vad det är för nytta med dessa små vidriga kryp!

Men nu ska jag försöka röra på mig lite, sägs att det ska vara bra vid nackspärr.
Kanske skriver mer ikväll!

Britta

Jag vet att man riskerar att få hotbrev, blåtiror och liknande när man uttrycker sig så, men idag känner jag mig  sådär glad ända inifrån liksom, eftersom den här måndagmorgonen började så bra.
Och vad kan det då vara som förgyllt min måndagmorgon?
Jo, städledaren på kommunen ringde i morse och undrade om jag kunde jobba nästa vecka!
Tydligen så lät jag ovanligt entusiastisk eftersom hon kom av sig lite efter mitt svar.
”Ja, ja det vill jag absolut, jättegärna!”  Ett par sekunders tystnad…….tills hon svarade.
”Jaha?..ja men vad bra…vad glad jag blir  ”
”Ja det blir jag också! ”  Kort tystnad igen.
”Jamen då säger vi väl så..hur har du det annars den här veckan om det skulle behövas?”
”Nej,jag har ingenting, det är bara att ringa!”
”Jaha ?…ja men vad bra….. då hör jag av mig eftersom det ev var några som behövde hjälp imorgon!”
”Javisst, gör det!”

Känns jätteskönt att komma ut på jobb igen, och dessutom på Enådal som jag trivs så himla bra . För det första så jobbar man ensam där, och sen är det bara allmänna utrymmen. Jag, städvagnen, korridorer, trappuppgångar, matsalar, personalutrymmen och toaletter.  Passar mig perfekt!
Sen träffar man ju på personalen ibland som hittills bara varit trevliga människor, och dessutom kan man få en pratstund med någon av ”gamlingarna” som bor där. Lite vimsiga men så gulliga. Gubbarna flirtar lite och gummorna studerar städningen Ja vissa ”ränder går aldrig ur” säger man ju, och visst stämmer väl det 

Sen när jag lyssnade på nyheterna i bilen på väg till skolan med min äldste son, så säger de att det är en varg från Finland som tagit sig in i Sverige och är på väg att närma sig någon av de svenska flockarna Troligtvis en hane.
Så då blev jag ju ännu gladare eftersom det kan betyda nytt blod i våra svenska vargar, vilket vi behöver.  Är ju alltid underbart när naturen sköter sig själv utan vår inblandning med inplantering och likande. Så Heja den vargen! säger jag bara. Hoppas att han tar sig fram och lyckas charma någon vacker svenska:) Sägs ju att vi svenskor ska vara ”lättfångade” och finnar ska väl vara lite större och starkare än oss så de svenska hanarna ska väl inte vara alltför stort problem för  honom:)

Ytterligare en sak som jag har att glädjas åt är att min sambo hittat min Rättviksring som varit borta väldigt länge. Har själv letat lite ibland men utan resultat och tänkt att den nog var borta för evigt. Men häromdagen när han gjorde en riktig genomgång av en av sina garderober så låg den där i en burk med lite olika ”metallprylar” i.
Som tur var tog han en närmare titt på den eftersom den blivit alldeles svart, sådär som silver blir om man inte putsar det regelbundet, och han hade nog kunnat tro att det var en trasig kapsyl eller någon gammal rörkoppling el liknande med tanke på hur den såg ut. Men nu har jag putsat och fejat så att den blänker nästan som ny. Vet inte hur länge jag haft den men köpte den i tonåren någon gång, (och det var ju ett tag sedan;) så jag är verkligen glad åt att den ”dykt upp” igen. Har saknat den på midsommar och andra högtider när jag har Rättviksdräkten eftersom den passar så bra till den. Så nu ska jag försöka vara lite mer rädd om den och putsa den lite då och då, så kanske den stannar den här gången Fast lite pirrigt var det innan jag provade den. Var ju inte helt säker på att den skulle passa längre, men det gjorde den tack och lov! Annars brukar jag ju gå upp lite  i vikt under vinterhalvåret, även om jag ”jobbar av” mig det när kyrkogårdssäsongen drar igång. Men den här vintern har det faktiskt blivit tvärtom och det är ju bra med tanke på att alla pratar om hur lätt man går upp i vikt när man fyllt 40, och att det som sätter sig då sitter som berget.
Så då är det väl bra om jag minskar lite nu då innan 40 års dagen, (även om den inte infaller förrän i höst). Vet inte riktigt vad viktminskningen den här vintern beror på men kanske är det tack vare att jag varit i stallet och ”jobbat” en del, för snöskottning och vedinbärning höll jag ju på med även förra vintern och dessutom hade jag mycket mer städjobb då ?? Eller så är det pga att jag de senaste två månaderna ungefär har druckit äppelcidervinäger till maten. Ja utspätt naturligtvis:) Sägs att det ska ha massor av goda effekter på kroppen och matsmältning och förbränning ska visst också öka så kanske är det det som hjälpt till ?

Sen är jag också glad över att jag (i alla fall än så länge) leder auktionen på tradera på en sk ”pippitröja”. Ni vet en sån där stickad naturvit tröja med smala blå och röda ränder. Har velat haft en sådan jättelänge men de är så dyra att köpa nya. Ca 8-900  ska de ha för en ny och det är ju inga pengar jag lägger på ett klädesplagg i första taget. Inte till mig själv i alla fall. Nu är den uppe i 287 kr tror jag och om jag får den till det maxbud jag lagt så kommer det att vara till halva priset jämfört med att köpa den ny, och det är helt okej tycker jag. Men vi får se hur det går, det är tyvärr hela fem dagar kvar på auktionen så än kan mycket hända.  I värsta fall får jag väl försöka sticka mig en själv, men det var många år sedan jag stickade något nu och sen vet jag inte om min arm håller för att göra det. Men annars har jag ju en snäll mamma som dessutom har syjunta med tanterna (om man törs kalla dem det? De flesta är ju i alla fall 60+:)  här i byn, så om jag bara köper mönster och garn så tror jag nog att hon skulle fixa den åt mig:)

Men nu väntar tvätt och lite annat ”plock”, och den vanliga veckomatplaneringen.

Britta

Jodå, det blev en tur ner till ån i skogen, och nog fick jag igång blodcirkulationen allt, fast det var inte knähögt med snö. Det nådde upp till låren på vissa ställen!
Sista biten upp mot vägen igen insåg jag att det bara var att gå ner på alla fyra för att ta sig  ända dit med livet i behåll:)
Tycker inte att bilden ovan gör mitt slit rättvisa för man får inte uppfattningen av att det faktiskt är uppförsbacke också. Men mina kravlande spår ser man i alla fall!

Tack och lov så kom det ingen bil medan jag kom krypande i min vinteroverall med luvan på och med kameraväskan på ryggen För om någon stannat och frågat om allt var okej, (vilket synen av mig förmodligen fått de flesta att göra) så hade jag knappt kunnat svara ändå med tanke på vilka siffror min puls var uppe i.


Försökte ta en bild som skulle visa hur djup snö det var medan jag ännu gick på två ben, men det var inte det lättaste. Strax under det ljusblå är i alla fall min midja så det ger väl någon typ av uppfattning om det, och jag lovar att mjölksyran gjorde sig påmind i låren. Var ganska skakis i benen ett tag när jag äntligen kunde hoppa ner från snödrivan och landa på den plogade vägen.
Ja så här ser det ut när det är snö och isfritt!

Jämfört med dagens läge på samma ställe ungefär!

Ett annat exempel på då….

…och nu!

Just när jag står och bara ser mig omkring lite så får jag syn på något som blänker till i gulbrunt inne i en skreva…
…så jag stoppade in kameran och tryckte av och där hade trollen gömt lite av sitt guld….? Eller…okej då, det var nog bara lite kåda som droppat från en av granarna, men häftigt var det att det liksom glimmade till just när jag tittade dit:)

Tittade upp bland trädtopparna också, och nog känner man sig bra liten när man står där nedanför med snö upp till knäna.
Den här gamla granen inbjöd ju till trädklättring också, men här vet jag faktiskt mina begränsningar, dels så är vinteroverall inte den idealiska klätterkostymen och sen skulle nog grenarna inte hålla för mig nuförtiden:) Är ju inte tio år längre!
Här sades det att tomten bodde när jag var liten, men det är tur att han flyttat till Mora nu eftersom taket har rasat in:)

Måste bara visa den här bilden också eftersom jag alltid undrat hur det skulle vara att köra 70 på den här vägen som slingrar sig fram som en serpentin, och särskilt i vinterväglag. Men tydligen så är det i alla fall tillåtet även om jag aldrig skulle våga mig på det, inte ens om jag blev garanterad att slippa få möte i nästa kurva!

Men nu är det dags att inta sängläge igen. Känner mig riktigt trött nu efter dagens utflykt på drygt två timmar i djupsnö och ca – 15 . Sådär skönt trött, med rosiga kinder och känslan av att ha rört på sig ordentligt!
Blir nog inga problem att somna nu hoppas jag!

Ses och hörs kanske imorgon….gääsp!

Britta