lillasysterfix

Ja nu snurrar det på bra i huvudet på lilla Introverta Märta, ( mig alltså   ) , 80 % av min energi går de här dagarna åt till att ta mig upp när klockan ringer 04 30 på morgonen, vara på plats i Vikarby skola 06 00, hålla reda på när var hur jag ska städa på de tre olika våningarna, när jag ska tvätta, vad jag ska tvätta, vilka moppar och trasor som ska till vilket av de få se…? var det hundra olika städförråd…?? eller nej fem sex stycken kanske, men i alla fall , och sen gäller det att få till ett par raster också, även om man helst skulle slippa äta överhuvudtaget dagar som dessa.
Sitter väl kvar lite sedan hotellstädersketiden, att liksom ”stänga av” kroppens behov av energi och näringsintag bara för att få jobbet gjort i rätt tid.
Och de övriga 20% då?? Ja, jag har ju fortfarande en familj,  mina djur, ett hem och hushåll som behöver sin del av min uppmärksamhet så det är väl vad jag ägnar de 20 % åt, för sen är det liksom ”slut” på orken för min del.
Både kroppen och knoppen känns uttömd när jag äntligen får sätta mig  framför kaminen med min kära dator i knät.
Men visst är det lite roligt också, just för att man vet att det är tillfälligt, och sen är det faktiskt väldigt nyttigt för mig att utsättas för dessa situationer med nya ställen, nya människor och nya uppgifter.
En slags hjärngympa för oss introverta, vilket vi behöver ibland för att inte ”snöa in” helt i vår trygga inrutade fantasivärld
Imorgon blir det dessutom ännu större utmaning då jag ska ha en person med som är helt ny på stället. Så då är det jag som är ”chefen” så att säga, något jag ogillar mer än något (förutom härhemma förstås). Vill mycket hellre ta order än att ge när det gäller arbete. Har väl också att göra med att slippa tänka för mycket.
Min stackars lilla Nalle-Puh hjärna!
Men ska nog överleva morgondagen också, är ju trots allt bara lokaler jag har ansvar för och inte människor. Ett omoppat golv finns väl kvar till morgondagen och utan att någon tar skada av det.

Nej, nu måste jag se till att komma i säng! Väckarklockan ringer ju snart 
Får bli lite roligare och längre inlägg när den här veckan är över.

Britta

Har nu tagit mig ganska exakt en timme att för det första ta mig in på bloggen, och sedan radera tidigare inlägg för att få plats med fler. Så nu sitter jag här med ögonlock som redan är så tunga så att det nog inte blir så mycket skrivet som jag hade tänkt ikväll.
Hamnade på ett helt nytt jobb idag, nya människor, nya lokaler (en skola på tre våningar som kändes som en labyrint), dessutom ensam eftersom båda ordinarie var sjuka.
Så idag har min lilla stackars hjärna gått på högvarv kan jag lova 
Ska dit imorgon igen och börjar kl sex på morgonen så ikväll blir det tidig sänggång, absolut senast 21 30, förmodligen tidigare. Vill ju hinna läsa en stund också, som alltid innan jag släcker för natten. Kan nästan inte hoppa över läsningen utan behöver varva ned med den innan jag kan somna.
Så dagens inlägg blir nog inte roligare än så här
Men förhoppningsvis så återkommer jag imorgon och då förmodligen med en hel del funderingar kring arbetsdagen. Hade en del jag ville skriva om redan idag men det gååår inte när hjärnan känns som om den vore full av bomull 
Måste vara pigg för att orka hålla fart ”på pennan” 
Nåja, hörs nog imorgon !

Britta

För ganska exakt en timme sedan.
För mig har Vasaloppet blivit ett riktmärke när det gäller att börja se fram emot våren, och som vanligt sitter vi framför Tv:n med uppdukad frukost bestående av Te, rostat bröd, kokta ägg och lite senare en kaffekopp.
Vasaloppet är väl för övrigt det enda i sportväg som jag känner att jag inte vill missa. Numer är det ju extra roligt när man via datorn kan följa de åkare man känner till. Jämföra lite tider och diskutera dem med sambon, (är ju tur att vi i alla fall en gång per år har ett gemensamt intresse   )
I år bestämde vi oss för att gissa vinnartiden också, och jag vet inte vem som tänkte tanken först men precis när jag bestämt mig för att 4:12 nog kunde vara en möjlig tid så säger sambon just den tiden.
(Ett tydligt tecken på att man levt tillsammans länge, och har bra telepatisk kontakt   )
Så det fick bli sekundgissning också och det första som dök upp i min tanke var 51 och sambon drog till med 13.
Alltså är min gissning 4:12:51 och hans 4:12:13, men som det ser ut nu med så fina spår och perfekt väder så har vi nog tagit i lite för mycket. Skulle tro att vi får dra av bra många minuter på de gissningarna.

Men inte nog med att det är Vasaloppssöndag. Det är också en bemärkelsedag för mig och Ebbe. För idag är det nämligen precis ett år sedan jag bestämde mig för att börja mata och ta honom ”under mina vingars beskydd”
Hade ju sommaren innan sett honom lite då och då och förstått att hans liv verkade gå ut på att söka mat och skydd. Dessutom var han (och är fortfarande) okastrerad och otroligt skygg för människor så redan då började jag misstänka att han var hemlös. Men tiden gick och mot hösten försvann han ifrån byn och jag hoppades att han kanske hade ett hem som han återvänt till ändå. Tyvärr så förstod jag att det inte var så när han i Januari 2010 visade sig igen, och nu med hälften av ena örat bortfruset eller förlorat i slagsmål.  Då kände jag att det fick vara nog, och efter att jag satt upp lappar med hans foto i byarna runtom utan några svar så började jag försöka mata honom, genom att kasta torrfoderbitar så nära honom som möjligt.
Nu, ett år senare har han ”egen lya” ute i Leifs cykelverkstad, med isolerad liggplats med filtar, värmelampa och egen ingång. Dessutom får han mat två till tre gånger om dagen så som kattliv betraktat så har han det nog helt okej.
Namnet Ebbe fick han just för att det var idag, på Ebbedagen som jag matade honom första gången. Ebbe Enöra är väl hans fullständiga namn

Annars kommer den här söndagen att ägnas åt födelsedagskalas med tjocka släkten, då en av mina systersöner fyller tonåring.  Här på bilden uppträder han som ”knivjonglör”  vid vårt eget lilla midsommarfirande vid stugan i Klitta fäbod. Har blivit tradition att vi helgen efter midsommar har majstångsresning med släkt och vänner där.
Något man nästan ser fram emot mer än den riktiga midsommarhelgen.

Men nu måste jag ta hand om en tvättmaskin och göra en sväng ut till hönsen innan det börjar bli dags för målgång.

Britta

Ja här är vi, isberget och jag   Nu kan jag förstå varför människorna ser sådär pyttesmå ut i jämförelse när man ser det ifrån vägen några hundra meter bort.
Man känner sig pytteliten när man står där och tittar upp mot toppen. Särskilt när det blåser så hårt som det gjorde idag, så att de snabbt förbipasserande molnen får en att känna det som om man var ute på en flygtur med berget.
Vinden var så stark så att det stundvis var svårt att hålla balansen, så att inbilla sig att man gled fram i hög hastighet tillsammans med berget var inte svårt, snarare tvärtom. Man var tvungen att titta ner ibland för att försäkra sig om att man stod kvar på samma plats, och för att låta den svindlande känslan i huvudet gå över.
Det snurrade på bra därute kan jag lova. Mycket härligare än effekten av en starköl, tro mig 

Någon, (tror faktiskt att det är en av mina tremänningar) har klättrat upp och satt en flagga med Dalarnas vapen på högst uppe på toppen. Något som jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra nuförtiden tror jag. Har blivit så rädd för höga höjder och får svindel hur lätt som helst. Det räckte ju med att titta upp mot toppen för att börja vingla.
Tråkigt att det har blivit så men inget att göra åt antar jag, för yrseln som kommer gör det ju livsfarligt att ens försöka klättra högt. Men är i alla fall glad över att jag fortfarande vågar åka berg och dalbanor och verkligen njuta av det. Finns väl inget bättre än suget i magen när det bär av i de branta nedförsbackarna.
Sambon utsätter sig inte för sådant eftersom han helst vill vara den som har kontrollen över fordonet. Men där är jag tvärtom för då litar jag mer på andra än på mig själv.

Det har verkligen bildats fina formationer av isen. Man får lite ”grottkänsla” av dem tycker jag, och sen är det så fint med den milda gröna färgen som det skiftar i. Kan nästan se ett långhårigt istroll som sitter där som på en tron och tittar ut över Siljan, stolt och stark så länge Kung Bore håller fast i oss, men väl medveten om att hans tid snart är över då solens kraftfulla strålar börjar värma och sakta men säkert förvandla tronen till vatten igen.

Nu när vi äntligen sett och upplevt berget på nära håll så kan det gärna få bli vår för min del i alla fall. Men nog undrar man hur lång tid det ska ta att tina upp denna enorma ismassa. Naturen är otrolig.

Så nu återstår matlagning och diskning innan jag ska ha min filmkväll. Har lånat den svenska  filmen ”Maria Larssons eviga ögonblick”  som utspelar sig i början av 1900-talet och  handlar om sjubarnsmodern Maria som är gift med ”suputen” och kvinnokarlen Sigfrid Larsson, (spelad av Persbrandt).  Maria vinner en kamera på ett lotteri och börjar fotografera, något som väl inte är så populärt hos Sigfrid som väl anser att kvinnor inte ska hålla på med annat än att sköta barn och hushåll. Men jag tror att hon ”står på sig” och fortsätter med det trots den misshandel han utsätter henne för.
Har kollat en trailer på youtube och det verkar vara en film jag kommer att gilla. Persbrandt är ju suverän och gör sig väl lika bra som både kvinnotjusare och kvinnomisshandlare. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren är däremot inte någon jag känner till så mycket. Hon heter i alla fall Maria Heiskanen.
Vi får väl se vad jag tycker, återkommer säkert om det imorgon, filmer brukar göra djupa intryck på mig. Blir säkert både skratt och tårar som vanligt 
Det är ju det som gör en film bra, tycker jag i alla fall.
Förmodligen får jag inget sällskap till filmen eftersom det inte är sambons typ precis. Han föredrar amerikanska komedier eller action thrillers med pang! pang! snygga bilar och heta brudar    (som karlar är mest antar jag   )

Sen hoppas jag att det blir lite lugnare sömn inatt än natten som var. Har drömt sådär otroligt mycket och vimsigt och kände mig helt slut när jag vaknade, naturligtvis med huvudvärk också eftersom  jag legat med käkarna hårt sammanbitna. Gör så ibland av någon okänd anledning, förmodligen när det varit för mycket omkring mig.
Drömmandet avslutades i alla fall med att jag brottades med en ilsken rådjursbock. Riktigt otäck känsla var det då jag kommer gående någonstans i skogen ensam i mörkret och plötsligt stöter ihop med tre rådjur som verkar skrämda av något och kommer springande emot mig. Jag tänker att det är väl bara att vifta och ropa lite så att de upptäcker mig och hinner väja, och två av dem viker snabbt av men den tredje som är bocken med störst horn naturligtvis går istället till attack. På något vis lyckas jag undvika den första stångningen och hamnar vid sidan av honom där jag måste hålla mig så gott det går för att han inte ska få chansen att köra hornen i mig. Som tur är så vänder han ju inte lika snabbt som mig och det enda jag kan göra är att klamra mig fast vid honom. Ja och sådär hoppar vi omkring ett tag och det enda jag kan hoppas på är att han ska tröttna och ge sig innan jag själv inte orkar hålla mig undan mera.
Efter en stund tittar jag bort mot de andra två och ser att även den mindre bocken tar fart och kommer rusande emot mig med sina vassa små horn nedsänkta och då inser jag att jag kommer att vara chanslös. Verkligen en läskig känsla det där när man förstår att det liksom är ”kört”.
Hur som helst så är det sista jag kommer ihåg, att den lilla bocken hinner fram till mig och ska precis köra in hornen i mina lår när jag vaknar. Tack och lov för det! Hade nog gjort fruktansvärt ont misstänker jag

Men nu står det matlagning på schemat!
Hörs och ses!
Britta 

Ja, säga vad man vill om kärleken härhemma då jag och sambon sitter i varsin fåtölj med varsin laptop i knäet, men i potatislådan fann jag den i alla fall 
Kärleken alltså!
Var bara tvungen att ta en bild på den söta ”hjärtepotatisen” som plötsligt befann sig i mina händer, precis på väg att falla offer för potatisskalaren och skivas upp till gratängen, när jag hejdade mig och insåg vilken perfekt liten skapelse den var.
Hade faktiskt inte ”hjärta” (Haha!) att låta den gå ett så grymt öde till mötes, så efter fotosessionen fick den krypa ner bland de andra potatisarna i lådan igen.
Kanske finns hans stora kärlek kvar där, eller så har hon redan fallit offer för skalaren eftersom han har ett litet jack på ena sidan.
Ett sårat litet hjärta alltså! Snyft!
Men det sägs ju att ”tiden läker alla sår”  och om man tittar noga så ser man i alla fall att det inte är färskt. Någon gammal kärlek kanske som lämnat ett outplånligt sår efter sig ?
Nej usch…nu blev det ju bara sorgligt med den här potatisen som jag blev så glad över att jag hittade. Typiskt mig att låta fantasin skena iväg sådär.
Kanske ska skala honom ändå och låta honom få ett lyckligt slut tillsammans med någon söt potatistjej ( hm måste nog köpa en sötpotatis imorgon)  i ett hett bad i kastrullen. Måste ju vara bättre att sluta sina dagar som en hel, ren och nykär potatis, än som  en skrumpnad potatis med ett segt och sårat skal, vilket ju blir följden om jag låter honom vara som han är och bara ligga där i potatislådan i kylskåpet.
Ojoj….djupa tankar det där, bara för en liten potatis skull !
( Kan det möjligen bero på den där ölen jag drack medan jag lagade maten? )
Ja eftersom vi varit hundvakt åt grannen en helg så kom frun en dag med betalning i form av en platta starköl och en hela Gin, (ingen dålig lön för att få ta ett par promenader om dagen en helg ) och för första gången på ett par månader tror jag, kände jag att det skulle vara gott med en kall öl och samtidigt varva ner hjärnan lite efter en dag med tankesnurr.
För det har varit en konstig dag därför att den har känts både lång och ändå som om den gått otroligt fort. Jag har ju egentligen bara gjort det som jag alltid gör på fredagar, städar, planerar mat och handlar för helgen,  men inte riktigt så strukturerat och i den ordning jag brukar göra det.
Det blir ju inte alltid som man tänkt sig, och den här dagen har jag haft svårt att fokusera på det jag borde göra för tillfället och då kommer det en massa andra småsaker och liksom avbryter hela tiden.
Men får vara nöjd med dagen ändå eftersom jag även lyckades hinna med en tur till biblioteket och till stallet för mockning och lunchfodring.

(en liten parentes bara innan jag fortsätter skrivandet..läste just igenom, vilket jag alltid gör för att kolla ev stavfel och naturligtvis var ordet ”laptop” markerat som felstavat ord, alltså med den vågiga röda linjen under, och den här gången var det extra roliga förslag på ord som datorn trodde att jag försökt skriva, för ordet laptop känner han tydligen inte till. Däremot undrar han om jag inte menade alptopp, lapskojs, lappa eller lapsus istället!! Måste fråga, vad i hela friden är lapsus?? Är det något man borde känna till, och som hör till den vanliga allmänbildningen?  Nog tror jag att fler svenskar vet vad en ”laptop” är än vad lapsus betyder? Eller är jag onödigt blond nu? Kanske är något jättevanligt som jag bara lyckats missa här i livet? Nåja, det bjuder jag på i så fall, har ju aldrig varit sedd som något geni precis, varken av mig själv eller andra! Oj, blev en ganska lång parentes det här! )

Imorgon planerar jag i alla fall att äntligen åka ner till Rättvik och titta på isberget. På nära håll alltså och inte bara ifrån bilen när man kommer åkandes på riksvägen.
Tittar på isberget-tittar på vägen- på isberget-på vägen- isberget- vägen….osv för det är ju för det mesta jag som kör och vill ju inte gärna riskera att krocka bara för att titta på den här skapelsen som det sprutande vattnet gjort.
Vet inte hur högt det blivit nu men på håll ser i alla fall människorna pyttesmå ut i jämförelse med det. Vad nu ”pytteliten” innebär?? 
Får förmodligen med mig äldste sonen med kamera också vilket brukar bli bäst. Han har väl så gott som fått tagit över systemkameran jag fick i present eftersom han är betydligt bättre på alla de inställningar som går att göra med den. Själv är jag nöjd med min lilla…ja vad heter den nu?  Canon powershot någonting tror jag! Det går att få till bra bilder med den också tycker jag, särskilt närbilderna blir nästan bättre med den av någon anledning.

Men nu har jag lite disk att ta reda på innan det blir sängen och lite läsning tills John Blund kommer med sitt sömnpulver.( Hihi, nu när jag skrev det där kom jag på något roligt! John Blund var nämligen min sambos stora skräck när han var liten, så han knep alltid hårt med ögonen när John Blunds sång började på Tv:n, för något sömnpulver ville han inte riskera att få i ögonen. Då kunde man ju gå och somna…hemsk tanke för en skapligt överaktiv liten pojke   )
Tror att jag ska läsa lite ur citatboken jag lånade idag, alltid roligt med fyndiga och träffande citat.

Eller vad sägs om det här citatet av Bette Davis:

”När en man säger sin mening är han en man. När en kvinna säger sin mening är hon en satmara”

   Britta

Ja antingen är det så enkelt…eller så bör man tänka ”Vad har han gjort nu då?”,  särskilt när blomsteruppvaktningen nog går att räkna på…ja kanske inte ena handens fem, men säkert båda händernas tio fingrar under de dryga (23 tror jag)  åren vi varit tillsammans 
Men å andra sidan så blir man ju extra glad då när det väl händer, eller som han själv uttryckte det…”om jag skulle komma med blommor till dig varje vecka så skulle du tröttna till slut eller bara bli irriterad”.
Men, jag vet inte det jag! Älskar verkligen att få blommor och skulle nog lätt kunna vänja mig vid att det hände lite oftare

Måste säga att han lyckades den här gången, så otroligt söta och med det talande namnet ”Brinnande kärlek”, tydligare än så kan väl blomsterspråket  inte vara!

Vet inte vad som fick honom att köpa blomman men kanske var det senaste inlägget om att hans cykelresa skulle innebära ”semester” även för mig
Kanske tyckte det var bäst att ”visa framfötterna” lite så att jag inte blir alltför bekväm med ensamheten under de 11 dagar  han är borta 
Nåja, blev i alla fall glad och överraskad över blomman, vilken tanke det än var bakom den !

Annars har jag tyvärr gjort min sista arbetsdag på Enådal för den här gången, och näst efter kyrkogården är det nog den bästa arbetsplatsen jag haft. Bara (eller i alla fall övervägande) trevliga människor omkring mig, förutom en liten del som fortfarande uppfattar en lokalvårdare som osynlig.  Har ju mest arbetat med lokalvård…eller som städkärring kanske man ska säga, och inställningen till ”oss” har faktiskt förändrats under åren.
Förr (låter som om jag var 90) var det inte lika många som hälsade och uppmärksammade en, men numer verkar folk ha blivit lite ”ödmjukare”  och ser varje människas värde som individ, istället för att tydligt visa att man tillhör en ”lägre klass” än dem som klättrat på karriärsstegen och tjänar betydligt mer pengar.
Sättet de visar det på är att helt enkelt inte låtsas om att man är i närheten överhuvudtaget. Låter kanske konstigt för den som inte upplevt det, men så är det.
En del kan (oftast kvinnor, särskilt den lite ”finare” typen med de rätta modekläderna, frisyren och parfymen naturligtvis   )  passera alldeles intill, eller till och med uppehålla sig ett tag i närheten utan att visa minsta reaktion på att jag finns i närheten. Ibland får man ett snabbt ögonkast som genast avslöjar att de önskat att de inte tittat åt mitt håll för då kanske de ändå måste hälsa. Precis som om de ville ”smygkika” lite men hoppats på att jag tittat bort just då.
Nuförtiden har jag dock tröttnat på den typen av beteende och brukar för det mesta säga ett glatt och högt ”Hej” vilket gör att de inte ”kommer undan”    Men vissa dagar som i förrgår när jag hade huvudvärk hela dagen, så orkar jag inte ens försöka utan låter de få tro att de är av en ”finare sort” så att säga.
Vi har ju alla vår egen sanning och är det deras så får det väl vara så !
För mig blir det bara en bekräftelse på att jag är tacksam över att inte ha den här typen av fördomar.
”Röd o vit o gul o svart, gör detsamma har han sagt” vet ni, låten man sjöng på kyrkans barntimmar, om att Jesus älskar alla barnen    Det är i alla fall min sanning!
Tror faktiskt inte att han har något emot städerskor, sopåkare eller gatsopare heller     han älskar nog alla barnens alla föräldrar också     Hihi !

Men som sagt så är det färdigjobbat för den här veckan och i helgen kanske jag kan lyckas göra något med sönerna som har sportlov just nu. Den äldsta brukar vara lättast att få med sig och förhoppningsvis vill han göra mig sällskap till isberget som ”vuxit upp” i Siljan.  Ser det bara på avstånd från vägen hela tiden, vilket gör det svårt att uppfatta hur stort det egentligen är.  Skulle gärna fota det och det vet jag ju att han också skulle lockas av.
Men vi får väl se, tror i alla fall att det blir lika underbart väder som det var idag på eftermiddagen.

Får erkänna att de första riktiga vårkänslorna infann sig idag när jag var uppe hos hästarna och mockade. Värme i luften, solsken och takdropp varenda gång jag var ute och tömde skottkärran gjorde att jag fick liksom lite ”pirr” i kroppen (hm…hur var det nu med de där karlarna som skulle passa sig    )  och när jag åkte hem en sväng för att fylla vattendunkarna spelades det gamla åttiotalsgodingar på radion så att jag var tvungen att höja volymen och sjunga med
Härligt att känna livsandarna återvända efter den tunga vintern!!!!!!!!!!

Men nu får det nog räcka för idag. Har inte ätit min kvällsmat än pga utebliven aptit, men vad gör det när det snart är vår och man kan leva av ”kärlekens frukter”………:) !!!!!!!!!

Ses nog imorrn!

Britta

Tills han lämnar mig!!  Snyft !!…eller……?
Nja….ska nog överleva det också   
Många undrar hur jag kan låta honom åka till Mallorca i 11 dagar utan mig??
Jo!

1. Är det någon gång jag inte vill lämna det här landet, så är det väl just då, när våren börjar komma på riktigt, med fågelkvitter, porlande vatten i dikena, lata stunder i solskenet lutad mot husväggen med en kaffekopp i handen, katterna som springer, hoppar, jagar varandra och far ”upp o ner o hit o dit”  i äppelträden, tuppen och hönan som ser ut som ett  professionellt Salsapar där de går fram med sitt” krafs krafs” i den återuppväckta jorden (ska nog filma dem och sätta musik till någon gång tror jag   )…..och ja, behöver jag egentligen räkna upp fler positiva argument för våren?  Det är ju som att födas på nytt varenda gång den kommer……….!

2.  Det kanske också kan vara rätt skönt att få lite ”egen” semester när man hört någon dagligen upprepa (från dag 50 någonting tror jag)  hur många dagar det är kvar tills personen i fråga ska få åka !

3. Ärligt talat ! Bilden ovan säger väl allt!  Tror faktiskt att de flesta skulle föredra en lugn vecka hemma i Sverige framför en vecka på Mallis i det sällskapet…..för någon vanlig ”sol o bad” vecka blir det inte, det kan jag lova! Det är 11 dagars cykling upp och ner i bergen som gäller…och inte kärlek och romantik med paraplydrinkar och mys på stranden vid solnedgången

4. Och till sist så vill jag inte ens tänka på 11 dagars bortavaro från varken mina söner eller katter, så de så! 

Gääsp…..tusan också, nu känner jag att tröttheten kommer smygande och förstör min återuppväckta inspiration. Hade faktiskt en hel del idéer och tankar som jag kände att jag skulle vilja dela med mig av, men det är bara att inse att ögonlocken  snart inte kan stå emot jordens dragningskraft längre.

Vill avsluta med den här bilden som äldste sonen lyckades ta under gårdagskvällens norrsken.  Själv har jag aldrig sett just den här formationen på det. Visst är det en hel del UFO-känsla över det?
Magiskt vackert är det i alla fall

Godnatt!
Britta ♥

Av någon okänd anledning så kände jag helt enkelt inte för att skriva idag. Känns rätt tomt inuti just nu och inspirationen långt borta….. satt ett tag och liksom försökte tvinga fram något…ska jag skriva om det? eller det kanske? …nej …men det där då?…nej, ointressant!

Så nu har jag beslutat att jag inte behöver skriva något idag.

Sen får vi se om inspirationen har återvänt till imorgon ! Hoppas verkligen det.

Britta  ♥

Var ett uttalande jag hörde av en kvinna i en korridor någonstans på jobbet idag.
Tror det kan översättas : Snart är det vår 
Själv fick jag också känslan av vår (dock inte med den typ av ”känningar” hon hade, tyvärr får man väl säga för sambons skull om inte annat    )  när jag äntligen fick brevet från kyrkogården där de erbjuder mig säsongsanställning från 2 maj till 28 okt 2011.
Jippie        ! Vad glad jag blir varenda gång det brevet kommer 
För trots att man är 99 % säker på att få det, så vet man aldrig i dagens läge. Rätt som det är så kanske någon får för sig att lägga ut kyrkogårdsskötseln på entreprenad istället, för att spara pengar naturligtvis. Fast i och med det så tar det nog också slut på berömmet vi nästan dagligen får höra om hur fint det är  på Rättviks kyrkogård, men tyvärr så verkar pengars värde vara viktigare än sådant idag.
Men nu kan jag i alla fall andas ut om att vi får gräva, gödsla, plantera, rensa, noppa, klippa, luckra och  kratta i en säsong till.

Något mer som kom med posten idag var ett bokpaket och det brukar innebära att jag glömt att avbeställa månadens bok från bokklubben Livsenergi som jag är med i.
Och ja…mycket riktigt!
Ibland känns det som om jag alltid lyckas missa avbeställningen när jag har som mest ont om pengar. Men det lustiga är att när det här händer så är det oftast böcker som jag känner att jag nog borde läsa i alla fall.
Det kanske är så att det är ”någon annan” som är med och styr och ställer så att jag får en viss bok hemskickad bara för att jag behöver den just nu. ??
Fast lite tveksam är jag den här gången då det är en bok skriven av Deepak Chopra med titeln, Skapa dig själv på nytt!
Visst, det låter väl jättebra men….hm……jag har ju under flera år nu läst massor av sk ”New age” böcker och på något vis så känns det som om detta egentligen bara är en upprepning av sådant jag redan vet, eller förstått.
Det här med att själen egentligen är ”större än” kroppen. Alltså att vi inom oss har en själ och ett medvetande som rymmer så mycket mer än det vi är medvetna om.
(Oj, blev lite tjatigt det där
Jag vet också att en positiv inställning föder positiva upplevelser och händelser i ens liv, och att i stort sett allt är möjligt bara man vågar tro på det.
Men å andra sidan så har jag kanske nått till en punkt nu då det är dags att ”ta itu” med mig själv , göra det jag vill och verkligen göra något av all den här kunskapen bara för min egen skull.
Kanske är det dags att jag faktiskt ”skapar mig själv på nytt” som boken heter.???… ja jag vet inte? Kan och orkar man ”skapa sig själv på nytt” när man snart är fyrtio år?
Eller är det just det som är vitsen…att man har kommit så pass långt och känner sig själv så pass bra så att det är nu man ska göra det??
Är väl heller ingen tillfällighet att det på senare tid dykt upp en person i mitt liv som envist hävdar att det är just det jag ska göra. Vakna upp och se mig själv som den ”stora” person jag egentligen är, som han uttrycker det.
MEN JAG TÖRS JU INTE !!! försöker jag….men det förstår han inte…och vill inte ens lyssna på 
Suck !
Är i alla fall tacksam över att ha träffat den här människan som jag från första stund kände att jag kom så bra överens med (misstänker att vi haft en del liv ihop) och som jag vet att jag har en pålitlig vän, och man kan nästan säga ”livscoach”  i, för evigt om jag vill. Och det klart jag vill…vem skulle välja bort något sådant ?
En stöttande ”extrapappa” skulle nog de flesta behöva ibland, vare sig man är 10 eller 40 år ! 
Så jag tror att jag behåller boken och skakar fram de där 300 kr det är frågan om, kanske kan vara värt det i slutändan!

Sen måste jag nog ta en sväng ner på biblioteket ikväll, (bilen är äntligen lagad   ) och låna någon av Bengt Pohjanens böcker. Tror att jag börjar med ”smugglarkungens son”.
Enligt de  recensioner jag läst så ska den vara, som en recensent uttryckte det ”En fabulöst rolig och vacker barndomsskildring”  och det låter ju väldigt positivt tycker jag till skillnad mot en del kommentarer jag hört om att hans böcker skulle vara lite väl ”djupa” och ”tunga” så att säga.
Men är det något annat jag också lärt mig här i livet, så är det att alltid skaffa sig en egen uppfattning om saker, ting och personer innan man dömer någon/ något.
Vi har gör ju alla våra egna tolkningar, och bara för att någon man brukar ha samma åsikter som tycker en sak om något,  så är det inte säkert att man har samma uppfattning när det gäller något annat

För övrigt har jag haft en underbar arbetsdag, med lugn och ro och mysiga gubbar och tanter omkring mig. Skulle kunna tillbringa resten av mitt arbetsliv på den arbetsplatsen…i alla fall om jag var byggd som en Terminator och inte fick så sabla ont i axlar, armar,höfter, nyckelben och…gud vet allt…av att gå och utföra ensidigt arbete 
Men nu ska jag snart få avnjuta en…av min sambo tillagad måndagsmiddag, (ombytta roller den här veckan)  bestående av köttbullar och potatis med gräddsås och lingonsylt!   Gott 

Britta

Idag känns det sådär tungt inombords….sådär så att man får lov att dra djupa suckar lite då och då, som för att bli av med, eller orka med något som egentligen är för tungt att bära.
Beror nog mest på att jag är trött efter gårdagens nattsudd och sen är det väl en del annat som gnager i hjärtat. Men sådant är ju livet och allt löser sig väl till slut.
Tror att man behöver den här typen av dagar ibland då man liksom ”stannar upp” och tänker över livet lite extra. En fördel med den här tunga känslan är att den brukar ge inspiration till nya dikter. Att få skriva av sig en del av de tankar som dominerar dessa dagar kan vara till stor hjälp för att få det att kännas lite lättare.
Att skriva dikter är för mig överhuvudtaget ett bra sätt att bearbeta känslor på, vare sig det gäller glädje, sorg , längtan, oro eller något annat som känns lite ”mer än vanligt” inuti.
Vi har ju alla våra sätt att tackla olika situationer och en del pratar hellre än skriver om det. Själv föredrar jag att skriva eftersom jag dels behöver lite betänketid för att veta exakt vad det är jag egentligen vill få ur mig, och sen tror jag inte att någon av mina närmaste är så intresserad av att lyssna på mina djupa tankar dessa dagar.
Förutom katterna då… de kan man alltid prata med och få en massa villkorslös kärlek tillbaka

Det är nu man skulle vilja ha de där vingarna…så att man kunde flyga bort ett tag och ta en paus från att vara den man är och det liv man lever.
Nu kanske det låter som att jag är på väg in i en djup depression eller något, men så är inte fallet. Är bara det att jag är lite för mycket av en ”tänkare”  ibland, och låter mitt sk inre liv ta större plats än det liv jag lever så att säga i praktiken. Hmm…lät lite snurrigt det där va?
Om jag säger såhär då! Det finns ju två typer av människor varav en kallas introvert och den andra extrovert, och jag hör definitivt till de introvertas skara. Var faktiskt inte så längesedan jag förstod att det var så, men blev i alla fall väldigt lättad över det när jag hittade sidan introvert.se. Har alltid kallat mig blyg men egentligen inte tyckt att det helt stämt in på mig. Nu kan jag däremot förstå varför jag har ganska stort behov av att vara ensam och inte trivs i stora sällskap, utan föredrar att umgås med en eller två personer i taget. Andra stora tillställningar tar också mycket på min energi som te x mässor, springa på stan, marknader, gå ut på krogen och liknande. Visst kan jag tycka att det är roligt och trevligt men sen måste jag få dra mig undan och återhämta mig med mina egna tankar och funderingar.
Forskning har till och med visat att en introvert hjärna är överkänslig mot dopamin vilket ju frigörs i större mängd i sociala sammanhang, och just därför får man som introvert ofta en reaktion som te x huvudvärk efter att ha utsatts för detta, något som jag definitivt kan känna igen mig i. Får alltid huvudvärk efter att ha gjort något mer än mina vanliga dagliga rutiner, särskilt när det har varit många olika och nya människor med i bilden.  Kan också känna mig uttömd på energi dessa dagar. Det finns också fall där introverta blivit sjuka (liknande utbrändhet) när de tvingas leva den typen av liv som de extroverta föredrar.
Intressant det där tycker jag, och så skönt att få svar på varför man är som man är, framförallt att det inte är något onormalt även om det är mer ovanligt att vara introvert än extrovert.

Men nu börjar det bli dags att tänka på matlagning. Det måste ju göras hur man än mår, särskilt så länge man har ett par växande tonåringar hemma När de flyttat kommer jag nog att leva på luft! Eller smörgåsar kanske

Ha det bra så länge !
Britta ♥