lillasysterfix

Ja…då sitter man här och försöker torka tårarna, som envist fortsätter att i en strid ström rinna nedför kinderna då min käraste nu åter har lämnat mig…..snyft!……………????????????

????
Ja se där fick man till det! Var nog influenser från filmen igår kväll som påverkade de där första raderna 
Måste förresten bara säga att filmen var ganska hemsk. Visst var det vackra miljöer och klänningar att njuta av men….usch vilken story.
De fick inte varandra på slutet! Först var ett äktenskap inte att tänka på eftersom han var av lägre klass än henne, och sen när alla insett att de blev sjuka och så gott som slutade leva när de var ifrån varandra, så att ett äktenskap ändå skulle tillåtas….vad händer då?……..då blir han lungsjuk och dör….och inte ens i henne armar…utan långt borta i ett annat land, bara för att han över vintern behövde leva i ett varmare klimat pga sjukdomen! Och inte nog med det!
Inte en enda glödande kärleksscen!
Bara några torftiga kyssar, knappt värda att kallas kyssar ens, fullt påklädda, ja bokstavligen inpackade i kläder av en stil som för det mesta slutade hårt sammansnörda eller knäppta ända uppe vid halsen.
Ja ni får ursäkta! Det låter som om det var en helt annan typ av film jag egentligen borde ha sett, men lite kärlek, romantik  och passion framför den öppna spisen, eller till skenet av levande ljus  hade lyft den här filmen kan jag lova.
Finns väl inget mer romantiskt än det, och i den här typen av film brukar det vara standard kan jag säga 
Särskilt när det handlar om en slags ”omöjlig kärlek”.
Dessutom var det här en verklighetsbaserad film och man undrar om det verkligen var hela sanningen.
Nåja, kan ju bara hoppas att det inte var det, för deras skull i alla fall.
Sen slutade det dessutom med den där typen av eftertext som inte får en att tänka, ja men vad skönt att det blev så i alla fall trots allt elände.
Nej, han dog alltså vid 25 års ålder under den vinter han åkt till Italien för att överleva så att han skulle kunna återvända till henne på våren igen. Fattig och utan att ha blivit berömd för sitt författarskap naturligtvis.(Vilket han ju blev långt senare efter sin död.Typiskt!). Och hon levde vad jag förstod ensam resten av sitt liv därför att hon aldrig kunde glömma honom och sågs ofta vandra över hedarna för sig själv.
Usch, vad tragiskt!
Filmen Titanic lämnar också lite av den känslan tycker jag, men där hinner de i alla fall älska med varandra, visserligen i en bil….inte så romantiskt kanske, men det faktum att det faktiskt är i en fin gammal veteranbil gör ju saken lite bättre  i alla fall, jämfört med om de varit in en rostig skitig gammal amerikanare. Ojoj, nu har jag nog sagt för mycket…man bor ju i ett ”visst folkslags” mecca.
Men nog om det nu, innan det knackar på dörren och ett gäng i Jeans, T-shirt, skinnväst och förmodligen med varsin kepa på huvudet,  säger att de skulle vilja byta ett par ord med mig 
Nejdå…skoj skoj…jag fick ju faktiskt efter en händelse i somras en lektion som gjorde att jag fick en annan syn på en av de få fördomar jag har kvar.  Numer försöker jag alltid förstå och sätta mig in i andras intressen och sysselsättningar, istället för att tycka att ”hur kan de gilla att hålla på med det där, och se hur de ser ut” osv.  Trångsynt! Jag vet…och jag vill inte vara det.

Under andra omständigheter hade det lika gärna kunnat vara jag som levde för vecka 31 och såg fram emot att åka runt, runt  på samhället och visa upp min fina bil. Och att det sen tyvärr finns de som mer förstör och sänker standarden på hela tillställningen till den lägsta nivån, går det nog inte att göra något åt.
Det finns väl i alla typer av intressegrupper egentligen, det gäller bara att inte ”dra alla över samma kam”.

Men nog om romantik och raggare nu, (för raggare får man väl säga? eller är det nedlåtande?).
För nu blev det ju sådär igen, att jag skrev mer om det jag egentligen tänkt skriva bara lite om, istället för att skriva om det som överskriften handlade om.
Jag är alltså ”gräsänka” igen. För 11 dagar den här gången. I morse kl sex lyfte nämligen sambons plan emot Mallorca och hans årliga efterlängtade cykelsemester, och jag hoppas verkligen att han kommer att ha det underbart där, med härliga träningspass i bergen, god mat och en och annan ”Ciao Bella” att vila ögonen på
Måste väl förklara det uttrycket.  Han har ju hittills gjort sina cykelresor till Italien och det har blivit ett ”internt” skämt härhemma om att han väl egentligen åker dit för att titta på de vackra Italienskorna…alltså ”Ciao Bellorna” som vi kallar dem. Men den här gången är det ju Spanien som gäller och även om han påstod att Spanjorskorna oftast inte var lika vackra som Italienskorna så tror jag nog att det kommer att finnas en och annan som ”faller honom i smaken”  Fast då är det väl ”Hola Senórita” som gäller.  Och efter 23 år med samma gamla fru så tycker jag att han är väl värd att åtminstone ”vila ögonen” på dem.
Fast om sanningen ska fram så har han nog nått den åldern då han kommer att ”se och njuta” mer av cyklarna och cyklandet än något annat

Så nu landar han väl snart där i ca 20 gradig värme medan vi härhemma får nöja oss med 5. Men å andra sidan så tänkte jag inte ge mig ut och cykla heller.
Men mer ute än inne hade jag väl tänkt mig att vara idag i alla fall. Kanske blir det en vända ner till ån eller så nöjer jag mig med att vara härhemma på gården och fixa lite.
Tyvärr så lyser solen med sin frånvaro idag och det känns mer som en gråtrist senhöstdag än en vårdag. Men det är åtminstone plusgrader, och det snöar åtminstone inte oavbrutet. Man får vara glad för det lilla.

Men nu är det påklädning som gäller och sen får vi se vad som händer. Skulle tro att det blir lite skrivet ikväll också nu när jag inte ens har någon att diskutera livets frågor med härhemma.
(Även om ”livets frågor”  i det här huset mest består av att prata om träning och cykling    )
Ha en bra dag!

Britta

Ja är det fredagkväll så är det!
Alltså dags för veckans dos av kärlek och romantik 
Man behöver ju lite av det också ibland sägs det.

Så idag tog jag och hyrde en riktigt sådär underbart, sliskigt romantisk film.
Bright Star heter den, och handlar om 1800-tals författaren John Keats berättat ur hans stora kärleks Fanny Browns ögon.
Och lyssna bara på den här beskrivningen av filmen
”Det unga parets romans är en smärtsamt vacker kärlekshistoria skildrad med unik fingertoppskänsla. En sann hyllning till livets första och starkaste kärlek.”
Suck vad romantiskt!

Älskar verkligen filmer från 17 och 1800 tal, eftersom det alltid är så otroligt vackra miljöer och kläder. Beundrar  klänningarna och frisyrerna kvinnorna hade.
Även medeltid och vikingatidsfilmer fascinerar och trollbinder mig. Arn, Braveheart, Robin Hood, Ivanhoe och naturligtvis, Ronja Rövardotter, är ju helt underbara.
Nog är det tur att det finns filmer att drömma sig bort med ibland när man känner att man får nog av det här samhället vi lever i idag.
Nej, tacka vet jag Riddare på snygga hästar som slåss på liv och död för kärleken.
Lite blod svett och tårar ska det vara, och naturligtvis glödande romantiska kärleksscener när de ”fått varandra till slut” , som de så gott som alltid gör i riddarfilmer 
Tacka vet jag lyckliga slut !

Men nu ska jag ladda med lite ostb…..? Ja just det, nu kommer vi till den där ständiga frågan….vad heter det egentligen?? Ostbågar eller ostkrokar?
En av livets stora frågor tror jag
Ska i alla fall ta fram min påse med de där gula, goda och  ostsmakande krokbågarna (där fick jag till det) och dricka lite fanta till tror jag.
Sen är det bara att starta filmen, och något sällskap får jag nog inte i den här familjen i alla fall. Förutom Findus förstås…trognare livspartner får man leta efter 

Ha en bra fredagskväll!

Britta

Har varit och städat på ett äldreboende idag, och kände att nu ska jag skriva om de tankar som nästan alltid kommer när jag befinner mig inne på de boendes rum.
Tyvärr så är det nog mest negativa tankar och känslor, även om jag hoppas att de flesta av dem som bor där har levt ett lyckligt liv. Men på något vis så känns det så sorgligt och slutgiltigt när man går där och försiktigt flyttar på deras bröllopsfoton, foton på barnbarnen och älskade särskilt betydelsefulla husdjur, (oftast hundar men även katter och hästar).
Försöker ibland sätta mig in i hur det ska kännas att veta att man liksom är ”färdig med livet” och inte längre kan förverkliga de ev drömmar man haft men som det inte blev något av med ? Stämmer uttrycket ”man ångrar inte det man gjort, bara det man aldrig gjorde” ?
Borde man själv tänka efter lite mer nu medan man ännu är ”ung”?  Nu medan man fortfarande har både den fysiska och psykiska styrkan att klara av och göra det man innerst inne vill?
Kommer jag snart att ligga där som ett barn igen, ihopkrupen på sängen med en filt över mig, för trött för att ens orka sitta upp och önska att jag hade gjort det jag aldrig gjorde medan jag ännu hade chansen?
För hur det än är så är det ju egentligen bara kroppen som åldras. Sinnet och själen är ju densamma hur gamla vi än blir, men vi kan inte hindra att åren går och våra kroppar åldras och förändras.

Kom också att tänka på hur livet verkligen går i en cirkel då en av de inneboendes dotter fick ta till ett av de ”knep” som säkert modern  en gång i tiden använde för att få henne att göra något hon bad om.
Det var lunchdags och modern hade en av sina sämre dagar, alltså trotsig och på dåligt humör, (som en treåring ungefär) och idag hade hon bestämt sig för att inte sitta ute i allmänna matsalen och äta med de andra.
Det var mitt sista rum så jag höll mig avvaktande utanför, eftersom jag inte ville känna att jag trängde mig på (också en känsla man ofta får när man ska in och städa bland deras personliga tillhörigheter) .
Särskilt som vikarie vill man vara extra försiktig. Måste kännas olustigt att en vilt främmande person ska in och städa i ens eget hem, för även om de flesta av dem är ganska förvirrade, så tycker jag att det är självklart att visa hänsyn och respekt gentemot dem.
Dottern hade vid det här laget upprepade gånger bett modern om att komma med henne ut till de andra, men utan resultat.
”Kom nu, det är mat därute nu….du sitter ju alltid där med de andra…de väntar på dig….jag följer med dig dit” .
De hade dörren öppen, och jag hörde att de i alla fall närmade sig utgången och när dottern fick syn på mig och städvagnen såg hon sin chans.
”Kom nu mor….du ska få städat nu så vi måste gå ut härifrån”
Modern kom fram till dörröppningen och kikade ut. Gav mig en blick som jag kanske inte skulle kalla vänlig   men insåg nog i alla fall att hon förlorat ”slaget” den här gången.
Själv hamnade jag i en lite jobbig situation här eftersom jag å ena sidan förstod dotterns agerande,alltså  att använda mig som ursäkt för att få med sig modern, samtidigt som jag inte ville att hon(modern)  skulle känna att jag körde ut henne ur sitt eget hem. Men när jag förstod att hon nu ändå skulle ge med sig och följa med ut till de andra, så kunde jag utan att vare sig motarbeta dottern eller få modern att känna sig utslängd ,säga att det inte var någon fara för min del, utan att jag kunde städa även om hon ville vara kvar inne på rummet.

Den här händelsen fick mig att tänka på hur deras cirkel nu är sluten på något vis. Nu är det dottern som tar hand om, tjatar på, uppmuntrar, hjälper till med påklädning, mutar och tar till knep för att få sin mor att göra som hon vill.
Lustigt hur livet är egentligen? Inte så konstigt att det förr hette att ”man gått i barndom” när man blev gammal, för det är precis vad som händer.
Kroppen förändras och liksom krymper ihop, man tappar kontrollen över avföringen och behöver använda blöjor,  man blir trotsig och vrång och ”kan själv” beteendet kommer tillbaka, man behöver hjälp med matning och tvättning. Många tappar till slut talet och sitter eller ligger och ropar eller upprepar ett eller flera ord, dag efter dag.

Om inte alltför lång tid är det mina egna föräldrars tur. Om lika många år som min äldste son levt tills nu är min far 87 och min mor 84, och med tanke på hur fort sonens liv hittills gått så är vi snart där.
Kan bara hoppas att de får åldras med värdighet och dö utan att ha behövt ligga och tyna bort som både farmor och mormor gjorde.
Måste vara fruktansvärt att se sina föräldrar avsluta sina liv på det viset.

Att ångra det man inte gjorde stämmer för mig när jag tänker på att jag avböjde att åka och säga hej då till farmor efter att hon somnat in, men jag var nog helt enkelt inte ”mogen” för det då. Döden var nog fortfarande ganska skrämmande och jag var mitt i småbarnstiden, alltså inte så mycket ”mig själv”.  Man får ju liksom koppla bort sitt eget jag litegrann och lägga all energi och omsorg på barnen då.
Men när mormor dog tvekade jag inte att åka dit och ta farväl, (för den här gången i alla fall),  och det är något jag aldrig kommer att ångra.
Det var första gången jag såg och rörde vid en död människa och det kändes så tydligt att själen gett sig av. Jag menar inte ”kändes” pga att jag rörde vid henne utan att det märktes i hela rummet. Hennes energi var verkligen borta och kroppen som låg kvar var bara ett ”skal”.
Som en fjäril som lämnat sin puppa.
Fast ändå kändes det rätt att stryka henne över kinden och säga hej då till den kropp hennes själ bott i under det liv hon var min mormor.  En mormor som verkligen var allt det man vill att en mormor ska vara.  Kärleksfull och trygg men även fostrande.

Avslutar med dikten jag skrev strax efter hennes bortgång.

Till minne av mormor Lisa

Dina lena händer med en doft av rosenvatten
Ditt leende ansikte och alla de goda skratten

Hembakat bröd bullar och kakor
Din lugnande stämma när du läste godnattsagor

Din kärlek och trygghet som alltid var densamma
En värdig ersättare när man saknade mamma

Hade all världens barn haft en mormor som jag
Skulle nog all ondska inte funnits som idag

Av Fix Britta Karin Andersson feb-09

Hade tänkt vänta tills ikväll med att skriva men måste bara göra ett kort inlägg ändå. Sitter nämligen här och läser om biverkningar som penicillinkuren jag går på just nu kan ge och….ja, kan faktiskt förstå att kvinnan på apoteket rekommenderade att undvika alkohol under kuren pga att man annars  kunde få hudförändringar i framförallt ansiktet. (Alltså någon typ av utslag).
För när man läser biverkningarna så inser man ju att alkoholintag verkligen skulle vara helt onödigt eftersom jag, om jag nu skulle råka ut för en del av dem, i så fall under de närmaste tio dagarna kommer att gå omkring med………..rubbning i samordningen av muskelrörelser….förvirring, hallucinationer och synförändringar…..ofrivilliga ögonrörelser….ostadig gång……talrubbningar….och slutligen illamående och kräkningar…!
Och….ja låter inte det som en rejäl fylla så vet inte jag???  
Alkohol verkar alltså vara helt överflödigt den närmaste tiden eftersom tillvaron verkar kunna bli nog så spännande ändå 

  Britta 

Kung Bore rättar till kronan på huvudet och drar en djup suck. Lutar sig tillbaka i tronen och spejar ut över landskapet som åter målats vitt av snön. Var kan hon vara måntro? Gumman tö som gått på och skränat och mallat sig en längre tid nu med sitt ”Hoho titta här Bore, barmark,härligt va!”  och ” Nämen se så rena och fina taken blivit, var är allt ditt vita Bore?”.
Han låter blicken svepa över sitt vita vackra landskap, de vita hustaken, gårdarna, vägarna och skogarna.
Lutar sig fram och anstränger sig lite extra när blicken passerar skogsdungen i närheten.
Han känner sig inte helt nöjd med det området eftersom trädkronorna lyckats fånga upp det mesta av den nyfallna snön, och mörka fläckar under träden avslöjar att barmarken finns därunder.
Men allt känns i alla fall sådär tyst, lugnt och stilla som det gör när han får regera. Inget högljutt fågelkvitter och inget vatten som porlar och väsnas i dikena.
Bara tyst, vitt fridfullt och kallt.
Han låter blicken fara vidare och ska precis lämna skogsdungen när han ser en rörelse i ögonvrån. Vad var det? Han fäster blicken och kisar. Något rör sig igen och försvinner lite längre in under en gran.
Uppenbarligen någon som försöker gömma sig för honom. Han anar vem det kan vara och förstår att han har rätt när en hand hastigt tar tag i och drar till sig kjolen av det blommiga tyget som brett ut sig i i lingonriset under granen.
” Jaså” ropar Bore med sin djupa kraftiga röst. ”Det är där du gömmer dig gumma!”
Gumman svarar inte utan kryper ihop tätt intill stammen med knäna uppdragna mot hakan.
” Värst vad tystlåten man är idag då” fortsätter Bore som knappt kan hålla undan skrattet som bubblar inom honom. ”Trivs du inte i mitt vita landskap?”
”Tyst med dig” svarar gumman vresigt. ”Tyst med dig och låt mig vara!”
Kung Bore brister ut i ett skratt som får grankvistarna att vibrera så att lätta små snöflingor singlar ner på gummans fötter.  Hon borstar snabbt av sina kängor med handen och drar in fötterna under förklädet.
”Sluta med det där” fortsätter hon ilsket, vilket bara lockar fram ännu ett skratt hos Bore.
”Har du kommit av dig gumman? Tappat inspirationen eller?”  Bore drar en djup suck, lutar sig tillbaka igen och klappar med händerna på tronens armstöd av is.  ”Ja se fruntimmer” säger han och småler för sig själv. ”Inte lätt med dessa humörsvängningar” .
Gumman Tö känner hur hon kokar inombords av ilska. Den där uppblåsta, självgoda gubben ska nog snart få så han tiger. Hon har bara tagit en vilodag och gett solen och plusgraderna lite ledigt,men snart är de tillbaka igen, och då ska han få se.
Hon sticker fram huvudet mellan grankvistarna och spänner ögonen i honom.
”Tror du att du kommer någonvart med det här va!”
Bore sätter handen för munnen och gäspar högt och ljudligt. ”Tja…vitt är det ju i alla fall, och minusgraderna är nog här för att stanna så vad tror du själv?”
”Pyttsan också!” svarar gumman och borstar ilsket bort snöflingorna som fallit ner på hennes näsa.
”Solen är tillbaka imorgon och plusgraderna med för den delen, så det så!”
”Jaså….förstår inte varför du måste vara så ilsk? Dålig förlorare? Eller är du rädd att jag ska vinna och ta över helt den här gången? För du vet väl att den dagen kommer gumma, då jag lugnt kan sitta kvar här på min stadiga tron och aldrig mer behöva förnedras av dina plusgrader som smälter och förstör mitt kungarike”
Gumman sätter händerna för öronen och börjar vissla. Bore skrattar till igen och ruskar på huvudet.
Gumman slutar vissla och hånler åt honom. ”Fin visa det där va, för du vet väl vad den heter?”
Bore ser ointresserad ut och sätter upp handflatan i luften så att snöflingorna landar på den, en njutbar syn för honom, så vackra och perfekt skapade som de är.
”Nåå!” säger gumman och fortsätter le, ”Vad heter den?” Hon börjar vissla igen, men får inget svar. Bore verkar inte ens lyssna där han sitter och beundrar sina fallande snöflingor.
Gumman harklar sig och börjar sjunga istället. Högt, falskt och ljudligt.
”Blåsippan uute i backarna stååår, niger och säger att nu är de vååår!”
Nu är det Bores tur att hålla för öronen, samtidigt som han stämmer upp i en sång med sin djupa välljudande röst. ”Nej se det snöar, nej se det snöar…det var väl roligt HURRA!”
Gumman inser att hon är överröstad och kryper surmulet in under granen igen.
”Äsch..surgubbe..håll på bäst du vill du..jag bryr mig inte!”
Bore ser i ögonvrån att gumman drar sig tillbaka under granen igen. Nåja, tänker han. Där kan hon gott sitta och sura, så lugnt och skönt som det blev. Nu vill han bara ha lugn och ro och få njuta av att återigen övertagit landskapet.
För trots att han inte riktigt vill erkänna det så har han en molande känsla i magen av att hon snart kanske kommer att vinna ändå.  Kanske är hans tid inte riktigt inne än? Och kanske kommer gumman att besegra honom den här gången också, för på något vis börjar han känna sig lite svag efter att ha regerat helt utan någon som helst konkurrens i många månader nu.
Ett tag kände han sig verkligen oövervinnerlig och aldrig har väl så många minusgrader varit med honom så länge som den här gången. Men på senare tid har de börjat svika honom, och utan dem känner han hur kraften tryter. Fast hoppet är det sista som överger en sägs det, så än så länge tänker han fortsätta enligt planerna, för drömmen om att aldrig ge gumman övertaget och behålla sitt vita landskap året om är en dröm han aldrig kommer att släppa taget om. Inte så länge planeten jorden finns kvar i alla fall.
Han sluter ögonen och tänker tillbaka på istiden som var…det var tider det…och det är det han kommer att fortsätta kämpa för så länge tid och rum existerar.

Snipp snapp snut…och så vidare…i alla fall för den här gången. Får väl se om jag får inspiriation till ännu ett avsnitt när Gumman Tö vaknat till liv igen och krupit fram ur sitt gömsle under granen
För nog är det lite synd om henne idag.
I alla fall så blev det ingen fotolektion i skogen för mig…av förståeliga själ kanske
Får nog se till att städa lite härinne istället, och eventuellt göra ett besök på bibblan.
Men nu väntar lite vedinbärning, hönsmatning och annat som hör livet till för min del i alla fall.
Kanske skriver mer ikväll om dagen som varit. Beror på vad som händer och sker.

Ha det bra i alla fall och bry er inte om det där vita som faller. Om ett par dagar är det borta igen och snart har Bores tron tinat bort och runnit iväg med vårfloden

Britta

Ja hur jag tänkte ,och hur det var med bländar/slutartiden när jag tog detta foto kan ju diskuteras, men jag tycker att det är lite charmigt med den suddiga Gurkörten ändå.
Dessutom var det ett antal år sedan och något större intresse för foto hade jag väl inte då.

De senaste dagarna har det dock hänt en hel del som ökat intresset för att lära sig mer, och när äldste sonen nyss gav mig en snabblektion i bländare/ skärpedjup, strax efter att jag läst den senaste kommentaren full av goda råd från vännen och fotografen Göran så inser jag vilken otrolig uppbackning jag faktiskt har för att lära mig allt om fotograferingens sköna konst.
Med tre kunniga personers engagemang omkring sig kan man ju bara inte misslyckas!?
Är verkligen lyckligt lottad som har dessa människor som delar med sig så frikostigt

Förra lektionen (min privata lilla fotoutflykt) höll jag ju enbart på och experimenterade med olika slutartider, men efter att Göran tipsat eller rättare sagt korrigerat mig lite ifråga om att det som egentligen bestämmer och avgör skärpedjupet är bländaren så funderar jag på att göra ännu en utflykt imorgon och ägna mig åt bländare och skärpedjup istället.
Lektion nr 2 alltså 

Eller ????  Kollade just vädret lite snabbt och som det ser ut nu så blir tisdagen inte särskilt rolig. Kanske väntar till onsdag istället?
Vi får se hur det blir, vill i alla fall ”hålla i” detta med foto nu medan det jag lärt mig hittills är i färskt minne och intresset håller i sig.
Känns sådär roligt just nu så att det liksom ”pirrar” inuti en när man tänker på att våren är på väg och alla underbara bilder man kan fånga nu när naturen ska återuppväckas.
Tänk bara på allt vatten som ska börja forsa snart och att jag så lämpligt skaffat ett sk polariseringsfilter, som minskar ner och tar bort reflektioner i vattenytor.
Tjoho, vad spännande och roligt det känns 

Var förresten ner till ån i helgen igen och det har börjat hända saker därunder is och snötäcket nu. Sist jag var där hördes ju bara ett lågt och dovt porlande långt ner någonstans. Nu hördes det betydligt tydligare och dessutom syntes lite vatten på vissa ställen.
Jag och syrran som var med, bestämde oss för att gå ner dit nästa helg igen, utrusta oss med fika och en sekatör lite i smyg sådär 
Vi pratar ofta om hur synd det är att ingen bryr sig om att sköta området runt ån som egentligen är så vackert. Sly och nedfallna träd gör att det så småningom kommer att bli väldigt svårt att ta sig fram där. Drömmen vore att få möjlighet att röja upp en ganska lång sträcka längsefter ån och göra en vandringsled där. Hade vi bara tid och pengar så skulle vi nog inte tveka att ägna ett par år åt det  )
Vilket drömjobb! Särskilt för henne som är ”kontorsråtta” i vanliga fall!
Men nu har vi inte den tiden, något tillstånd eller pengar heller för den delen så vi får helt enkelt ”smygröja” lite, i alla fall på de ställen vi brukar vara och göra våra utflykter till.
Förr tog vi ju alla barn med oss men numer brukar det vara svårt att få med alla på en gång. Andra intressen förstås ,som de tonåringar de är.
Enda chansen nu är väl att ta med sig ett gäng ”brudar” i lagom ålder, då ska ni se att det nog går att lämna sängen eller datorn för ett par timmar och följa med oss  

Får väl se hur det blir med smygröjningen men kan i alla fall inte tänka mig att någon skulle ha något emot att man gjorde det. För någon skada gör det då rakt inte.
Men nu gäspar jag snart käkarna ur led och det är dags för lite te innan sängen väntar.

Så Godnatt på er alla!

Hörs nog imorgon

Britta

Är något av det värsta jag vet. Blev mer eller mindre allergisk mot stress under åren som hotellstäderska och det sitter liksom i än. Hjärnan ”låser sig” och vet inte vad den ska fokusera på ,och kroppen blir liksom förlamad.
Skulle tro att jag nog hade gått in i den berömda väggen, om jag inte tagit mig ur den arbetssituationen.
Dessutom var det ju under några år mitt i småbarnstiden, och som alla med småbarn hemma vet så blir det ingen tid till återhämtning när man kommer hem från jobbet. Särskilt inte när pappan ligger borta på jobb under veckorna vilket ”våran” pappa gjorde då.

Men nu har jag inte tid att gå in djupare på det eftersom  det här inlägget har en viss tidspress på sig. Vårat trådlösa internet krånglar nämligen så nu har jag tillfälligt lånat äldste sonens sladdanslutning bara för att kika in här en sväng 
Han står i duschen just nu men är nog på väg tillbaka när som helst så tyvärr så blir det nog inte något roligare inlägg än så här idag.
Om det inte ordnar sig till kvällen.

Kan förresten passa på att tipsa om ett tv program kl åtta på ….? få se? ettan eller tvåan är det i alla fall, och heter mästarnas mästare.
Är ett gäng gamla idrottsstjärnor som bor ihop och tävlar mot varandra i olika grenar under en viss tid? Två till tre veckor kanske, och det är faktiskt riktigt roligt att titta på. Är ju inte någon tv fantast och reklamkanaler står jag snart inte ut med överhuvudtaget, men det här är som sagt på ettan eller tvåan (tror tvåan) och alltså utan reklamavbrott.
Vi har ju numer bara basutbudet av kanaler alltså 1,2,4,6 och kunskapskanalen, och det är nog det bästa vi gjort. Känns skönt att inte ha så många alternativ att välja mellan, och man kan snabbt konstatera om det finns något värt att se eller inte.  (Oftast inte)
Kunskapskanalen har faktiskt ganska många bra program, främst dokumentärer som väl är det jag helst ser på.  Låter nog hemskt tråkigt för vissa men som jag sagt förut…vi är alla olika 
Sen börjar jag väl bli lite gammal och tråkig också ! Hihi!

Men nu låter det som om sonen är på väg och vill ha tillbaka sin plats.
Hoppas vi hörs och ses imorgon!

Britta

Blev precis påmind av sonen att ”earth hour”  startat, så nu är i alla fall varenda lampa släckt, även om jag sitter här med datorn på. Är det riktigt godkänt måntro??

Tänkte i alla fall fortsätta med någon bild till ifrån gårdagens privata fotolektion, där jag själv var både elev och lärare vilket fungerade riktigt bra faktiskt. Tror att det var första gången sedan jag fick kameran för ett par år sedan som jag verkligen tog mig tid, och gick in för att försöka förstå.

Skulle ju visa den här bilden på en av alla de tallar som blivit av med barken och här syns det ju tydligt att det hänt alldeles nyligen. Här ser man också vilken typ av skog det var, alltså gles tallskog och de enda spår som fanns på just det här området var de kliv som ”barkrivaren” tagit mellan träden. Så visst fick det mig att se mig om lite extra för det var så uppenbart att här var det bara jag och han/hon som varit på senaste tiden.

Men som sagt så ledde spåren så småningom fram till det här och det kändes lugnande. Visst finns det väl farliga och aggressiva älgar också, men de är i alla fall inte köttätare och går väl inte ”igång” på att jag flyr ifrån dem såsom ett av våra rovdjur skulle göra. Att fly ifrån dem säger ju bara en sak!
”Kom och ta mig, för jag är jättegod och smakar finfint” ungefär 

Just det! Måste visa en av dessa bilder också innan jag tar fler exempel från fotolektionen, som inte riktigt hade börjat här, och som heller inte höll på att bli av pga just det här.
För tack vare Hälges (eller Hälgas) mumsande av tallbark så dök det ju upp massvis av ”budskap” från maskarna på stammarna, och eftersom jag har en förmåga att ”flumma iväg” och fastna i något annat än det det var tänkt att jag skulle göra (särskilt när det där andra har med siffror att göra)  så höll jag på att bli helt besatt av alla vackra mönster maskarna fått till.
Så gott som varenda barkad stam var smyckad med snirklande gångar som verkligen får fart på fantasin.


På den här kan i alla fall jag se både en pil och ett hjärta, och tror väl inte att det undgår någon annan heller om man tittar en stund.
Känner att jag måste gå tillbaka ner igen snart och bara ägna mig åt att studera maskgångar…hmm?…kom att tänka på att man kanske ska vara lite försiktigt med vad man skriver på en blogg….någon kanske tycker att jag verkar behöva någon slags psykologisk hjälp eller så?…..studera maskgångar, är det riktigt normalt att känna att man vill göra det ?? Kanske inte helt accepterat i dagens samhälle där det är karriär, pengar och utseende man ska ägna sig åt ! 
Men, det är väl tur att vi är olika! Samhället behöver väl egentligen alla sorters människor för att fungera.

Den här bilden vill jag också visa bara för att jag tycker att den är fin. Trodde att jag hade ställt in kameran på Sepia, alltså den färgtonen som gör att bilderna ser gamla och gulnade ut men här tycker jag att det är mer svartvitt?? Nåja, gillar i alla fall formen på bladet, är väl någon slags bräken tror jag…skogsbräken heter den nog till och med om jag inte minns fel.
Åh suck! Nu blev man sådär längtansfull till sommaren igen! Men den är ju snart här!

Här är också två exempel på vad skillnaden på slutartiden kan göra.

Även om inte skillnaden är så stor så ser man ju tydligt att det mest är änden på grenen som fokusen ligger på i första bilden. Nu har jag ju tyvärr inte möjlighet att ange vilka siffror jag hade ställt in slutaren på men den översta bilden har i alla fall ….hm få se nu?….jo den översta måste ha snabbare tid eftersom kameran inte ”hunnit” fokusera på mer än just det som är närmast?
Känns lite läskigt att skriva det där, för tänk om det är FEL! Men det lär jag nog få höra i så fall…från två håll misstänker jag 

Ja nu har jag i alla fall fått med några fler bilder från promenaden så nu får det räcka med det känner jag.
Hade i alla fall tre underbara och lärorika timmar därnere jag och kameran…och hackspetten förstås
Märktes också att vi närmar oss april eftersom vädret växlade ordentligt bara under den tiden jag var ute. Från att ha varit strålande solsken när jag gav mig iväg, till att det plötsligt när jag satt en stund och vilade i lingonriset, började snöa, eller snarare hagla.
Just det….dessvärre så upptäckte jag senare när jag skulle stoppa ner kameran igen att jag gått med kameraväskan öppen på ryggen så den var full med små hagelkulor på botten…hihi…tur att inte äldste sonen var med… han gillar inte det typen av ”slarv” och ”ojsådetkanbli” beteenden.
Själv såg jag det inte som någon katastrof, och kameran fick helt enkelt hänga kvar runt halsen medan jag promenerade hem igen. Haglet gick ju att tömma ur och sen var det bara att låta väskan torka ordentligt innan jag stoppade ner kameran i den.
Man ska inte ”göra en höna av en fjäder” vet ni 

Men nu känns det som om det är dags att krypa i säng. Kanske skriver om idag, imorgon istället, om jag orkar med att ligga en dag efter? Beror ju också på hur mycket, och vad som händer imorgon.
Så nu önskar jag en fortsatt mysig ”earth hour” med massor av levandeljusmys 

Britta

Hade tänkt mig när jag skulle göra det här inlägget att jag liksom skulle ta hela ”storyn” från början, alltså hela fotoutflykten från början till slut, och med en hel del bilder som visade lite olika inställningar jag gjorde med kameran. Inte alla bilder dock eftersom det visade sig bli ca 100 st, skulle ta en hel dag för min stackars dator att orka ladda upp dem, och sen tror jag inte att det hade varit särskilt intressant för ev läsare heller.

Tanken var i alla fall att jag skulle börja med en bild av ett av de många träd som fått barken avriven långt upp på stammen, men tydligen så går en del bilder inte att lägga ut av okänd anledning. Grrr….blir lite förbannad, men har lärt mig att det är något av det mest onödiga att slösa energi på. Om en dator inte vill som man själv vill så beror det i alla fall inte på att den är ute efter att jävlas, utan att jag helt enkelt inte gett den rätt kommando. Men det konstiga är att jag gjort precis som jag brukar med de bilder jag vill ha med, och som Göran lärt mig. Jag går in i det fotoprogram som följde med kameran och sen väljer jag ut, döper om och minskar ner storleken på bilden.
Lätt som en plätt faktiskt när man väl kan det, men tyvärr! Just de bilderna vill i alla fall inte visa sig.

Hur som helst så gick jag en bit in i skogen den här gången med ett särskilt mål som jag varit till förut, men aldrig på vintern. Och jag ska erkänna att även om jag sällan känner mig rädd för rovdjur när jag är ute eftersom de är räddare för mig än jag för dem, och dessutom hör och ser de mig låångt innan jag ens funderat på att de kanske är i närheten, så tvekade jag lite när jag fick syn på att flera av tallarna hade fått barken avriven. Det syntes också att det inte legat länge utan var ganska nyligen gjort.
Fick nämligen för mig att det kunde vara en vrålhungrig, nyvaken och förmodligen humorslös björn som gjort det och där stod jag alldeles ensam mitt i händelsernas centrum.
Lite på håll kunder jag till och med se spåren efter den som gjort det och de var hur färska som helst. För mig bar faktikst skaren en hel del, men ibland sjönk jag ner genom den hårda skorpan och det var precis den typen av spår som trädrivaren lämnat. Ensam verkade den också ha varit eftersom det gick att se precis vilken väg han gått, från ett träd till ett annat.
Men som tur var lät jag den första rädslan lägga sig innan jag vände och gick istället närmare för att se hur spåren såg ut, och det var verkligen en lättnad att se att det var stora klövar längst ner i de djupa groparna och inte ramar med klor Så jag fortsatte längre in och fick ännu tydligare bevis när jag upptäckte en hög med stora ”älgpluttar”. Faktum var att det var så färskt så om jag hade vågat känna på dem så vore de nog fortfarande lite ljumma. Men så pass mycket ”naturmupp” är jag inte än så att jag vill ta upp bajs med händerna och studera det. Möjligen om det torkat och när det är från gräsätare (hästskit har jag inga problem med att ta i ) men de som tar upp räv och björnskit te x har jag lite svårt att förstå.
Stod i alla fall tyst en stund och bara såg mig omkring för att höra eller se om Hälge fortfarande fanns i närheten men det enda som hördes var den ihärdiga hackspetten, så jag fortsatte fram till mitt första tänkta ”fotomål”.
Det är nämligen någon (en människa alltså) som skavt av barken på ett av träden och gjort som ett ”konstverk” av det mitt ute i skogen. Jättevackert är det med de fina rötterna längst ner som första bilden visar.

Lite förvånad blev jag dock när jag såg att någon satt fast en saltsten högst uppe på toppen. Tyvärr så går det ju inte att avgöra hur högt det är, men nog undrar man om ens en älg verkligen ska nå upp dit med tungan??
Började faktiskt titta mig omkring igen här efter Hälge för nog kände man sig bra liten där när man stod och tittade upp mot saltstenen. Skulle han verkligen nå den om han stod där bredvid mig??? Lite läskigt kändes det allt

Men nu skulle ju det här inlägget egentligen handla om att jag äntligen börjar förstå det här med olika slutartider och hur mycket ljus kameran släpper in och det här visar väl tydligt vilken skillnad det kan göra.

På första bilden har jag slutartid 1/125 och på andra 1/6.  Alltså långsammare tid på den andra så att kameran hinner ta in mer ljus…..måtte jag säga rätt nu!!!???!!! Annars får jag nog betrakta mig som helt hopplöst fall !!

Här är tiden 1/500

Här 1/125

Och här 1/30.

…..jaha….nu kom yngste sonen och hjälpte sin ”datanörd” till morsa, och tydligen var det så enkelt som att bilderna jag döper om inte får ha åäö i namnet?? Pinsamt men förmodligen sant eftersom bilderna som inte fungerade idag faktiskt hette något med älg allihop Han döpte om bild nr 1 till alg och vips så fungerade det igen. Vad skulle man göra utan sina söner ??

Men nu inser jag att jag började alldeles försent med det här inlägget. Skulle ha gått upp tidigare för klockan har redan blivit tio och det känns inte riktigt rätt att sitta här i pyjamasen och skriva när det är så fint väder ute. Kanske fortsätter ikväll med lite fler bilder och berättar mer om fotopromenaden.

Har en underbar dag nu och låt solen skina så mycket som möjligt på er!! Bra för både själ och hälsa!
Vitaminer och värme kan väl aldrig vara fel
Ja, jag vet att den innehåller farliga saker också men är man försiktigt så tror jag att den gör mest nytta faktiskt.

Hörs och ses!

Britta

Efter vad jag lyckats med och lärt mig idag så skulle jag egentligen ha gjort ett jättelångt inlägg med många bilder, men nu är det så att den tre timmar långa fotoutflykten i skogen har satt sina spår och gjort att jag mest bara sitter och gäspar, så det stora inlägget får nog vänta tills imorgon.
Fick i alla fall en riktigt aha-upplevelse idag när jag insåg att jag (om jag tänkte efter bara litegrann) visste vilken inställning jag skulle göra för att få bilden mer  som jag ville
Jätteroligt och inspirerande att fota mer såklart!
Naturligtvis blev minneskortet fullt när det var som roligast och kreativiteten flödade i huvudet men det kanske var någon mening med det också! Tror att jag tagit ett jättekliv idag, alldeles för mig själv därnere i skogen, eller inte helt själv kanske, hackspetten hade ett fasligt sjå i närheten någonstans. Kunde tyvärr inte se honom, men han hördes lite här och var.


Det här måste väl vara ett av hans ”verk” i alla fall, även om det sitter väldigt långt ner på stammen, men vem skulle det annars vara som kan göra så djupa hål?

Måste bara också visa fotot på Herr och Fru Al som jag hittade tätt sammanslingrade, först tyckte jag att det bara såg så härligt och romantiskt ut, men efter noggrannare studier såg jag att de hade gett varandra lite skavsår, så det är upp till var och en att tolka det här förhållandet
Antingen som ett störtförälskat och väl sammansvetsat par, eller så har de stått där tillsammans alldeles för länge, och kanske är det dags att söka sig nya stammar att vila sig emot   ?

Såhär ser de ut i färg. Lite oskarpt dock…var alldeles stelfrusen om fingrarna vid det här laget och tom i magen så darrningarna i händerna var väl inte till någon fördel precis
Nästa gång blir det matsäck med, det är ett som är säkert, och kanske lite sällskap också, om det finns någon att ”lura med ” sig 

Men nu slutar jag för ikväll och återkommer med fler bilder imorgon, som visar lite av det jag faktiskt lärt mig under dagen.
Ha en bra fredagsmyskväll!

Britta