lillasysterfix

Blev ju alldeles till mig över det här med (religionen) wicca igår och glömde väl egentligen det mest grundläggande som gjorde att jag äntligen hittat något/någon som har samma uppfattning om livet som jag. Måste alltså räkna upp lite mer av den filosofi som wicca bygger på.

∞ Det här med attraktionslagen, alltså att det man själv ger får man tillbaka, både i tanke och handling och alltså på både gott och ont, man ska helt enkelt behandla andra som man själv vill bli behandlad,  och att tanken är en slags kraft som kan hjälpa oss att attrahera det vi vill ha.
∞ Att man hela tiden har en önskan om att förbättra sig själv, alltså se sina brister och jobba med dem, enkelt uttryckt.
∞ Att vi återföds till nya liv för att lära oss av och uppleva något som vi själva valt, oftast tillsammans med andra ”bekanta själar”.
∞ Att man mellan liven befinner sig i en annan dimension där man kan välja att antingen påbörja ett nytt liv för att utvecklas mera eller att stanna kvar om man känner sig ”fullärd”.
∞ De som är med i, eller tror på wicca missionerar inte och försöker inte pracka på andra sitt tankesätt utan respekterar andras religioner och låter människor själva välja vad de vill tro på. Man skryter inte heller om sin ”religion” men berättar gärna om det är så att någon frågar om den.
∞ Ritualer utförs aldrig med hjälp av blod eftersom man inte anser att gudarna behöver det, (logiskt och förnuftigt tycker jag), utan man firar helt enkelt livet, naturens återfödelse och respekten för allt levande.
∞ Magi används bara i goda syften alltså för att skydda sig själv, uppnå önskningar eller hjälpa andra.
∞ Det finns ingen djävul eller ond kraft förutom det vi människor själva skapar.
∞ Man ska inte vara rädd för att njuta av livet utan tvärtom så vill gudarna att man gör det. Är vi glada är de glada 
∞ Man ska använda sin kropp, alltså träna den och ta hand om den, träna kroppen är detsamma som att hedra gudarna enligt wicca. (tror inte att de menar att vi måste springa och pressa oss på gymet utan helt enkelt den vanliga vardagsmotionen, att vi rör på oss och jobbar lite praktiskt ibland)

Ja det var väl det jag kände att jag inte tog upp i gårdagens inlägg.  Det är ju så här jag tänker om våra liv här på jorden och särskilt det här med att man alltid har ansvar för sina egna handlingar. Det finns ingen ”gubbe i himlen” som sitter och bestämmer vad vi får göra och inte, och att vi hamnar på en otrevligt varm plats om vi inte följer hans ”lagar och bud”. Gör vi något dumt eller något som skadar andra så behöver vi inte stå där och titta oroligt omkring oss och undra ”var det någon som såg?”  för vi har alltid ett eget val och det slår alltid tillbaka på oss själva, i någon form och förr eller senare. Själv tror jag inte ens att det behöver ske i just det liv vi lever för tillfället utan kanske något vi får uppleva i nästa.
Hittade en bra sammanfattning av hela wicca teorin om att det helt enkelt är ”harmonin, njutningen och glädjens religion”,  låter inte det härligt !? 

Så nu ska jag gå ut på gården och njuta av fågelsång och mina djurs sällskap och städa upp lite mer av det som vintern lämnat efter sig. Kanske ta en pratstund med Herr Ek också  känns ju liksom ännu mer okej nu när jag vet att det finns fler tokstollar som gör det ute i landet 

Ha en underbar njutningsfull söndag!

Britta

Idag har jag gjort en ny upptäckt som gav den där upplyftande känslan av, ”Jamen det är ju sådär jag ser på och tänker om livet” 
Måste nog vara försiktig nu så att man inte tror att det helt har snurrat till i bollen på lillasysterfix
Jag lovar att jag fortfarande är den jag alltid varit, även efter dagens upptäckt men måste bara få skriva om detta som kändes så roligt och spännande att upptäcka.
Okej…kom till sak!
Vet inte hur det gick till men ibland sitter jag och letar, för mig intressanta bloggar, och idag ”halkade” jag plötsligt in på en som skrev om kraftdjur. Tyvärr så inser jag nu att jag inte gjorde något ”bokmärke” av just den, men hittar nog snart tillbaka genom de andra som jag hittills sparat.
Kraftdjur är ju något jag menar att vi har med oss, och det här var skrivet av en kvinna som också…det är nu det gäller att skriva rätt….alltså en kvinna som… ska jag säga trodde på?… eller var anhängare till….eller helt enkelt delar många uppfattningar om……. ……men att det ska vara så svårt!
Okej…….vi kallar det en natur och fruktbarhetsreligion! Wicca heter den!
Nu var det sagt….fast det egentligen inte är en egen religion. Ordet religion är så himla laddat och genast spetsar man öronen och undrar…jaha…nu har hon gått med i eller blivit fast i en sekt av något slag.
En del kallar det för den Nyhedniska religionen som har sina rötter i både den keltiska och Germanska kulturen, och från ceremoniella ockultistiska rörelser.
(Men den som vill läsa mer om det kan ju helt enkelt googla på det själv och skaffa sin egen uppfattning). Det som gjorde mig så glad var i alla fall att jag kände igen mig i så många delar av den här ”tron”. Kanske lika bra att räkna upp dem så att man inser varför jag känner mig så positivt inställd till detta som kallas Wicca.

Kraftdjuren har jag ju redan nämnt och är något som vi alla (enligt mig och den här tron) har med oss. Alltså ett djur som följer, beskyddar,stärker och ja helt enkelt vakar över oss på livets väg.
Man kan få hjälp att ta reda på vilket djur man har men själv är jag ganska säker på att mitt är vargen. Oftast känner man extra starkt för sitt kraftdjur på ett sätt som man egentligen inte kan förklara.
Man fascineras av det och känner det som om man hör ihop med det på något vis?? Låter nog underligt för den helt oinsatta, men alla  har vi ju våra egna uppfattningar om saker och ting.
Själv blir jag helt trollbunden av att höra vargar yla och när jag i vintras hittade spår av dem nere i skogen så kände jag mig alldeles lycklig inuti när jag satte ner min hand bredvid tassavtrycket. Så himla mäktigt på något vis.
När de sen efter vargjakten visade bilder av skjutna vargar på nyheterna på Tv högg det till i mig så att det verkligen kändes rent fysiskt och ett illamående kom smygande som gjorde att jag inte kunde titta på det.
Den här känslan överraskade mig och jag förstod först inte varför jag reagerade så skarpt, för även om jag naturligtvis inte mår bra av att se döda djur, så tog det här extra hårt på något vis.
Men nu kan jag inte skriva mer om kraftdjur även om jag skulle vilja men måste fortsätta med exempel som stämmer in på mig vad gäller detta med Wicca.

Månen ses som en slags gudinna och nog har jag väl flera gånger skrivit här om hur mycket jag gillar månen, särskilt när det är fullmåne, ja inte dagarna före för då har jag alltid så svårt att sova men när den väl är stor vit och rund då kan jag sitta och titta på den i evighet
Sen är ”Wiccaner” också inne på det här med naturväsen och andar och gårdagens inlägg om träd visar väl på att jag anser att det ”finns något” mer därute i naturen än det vi kan se och ta på. För att inte tala om min ”stenmani”  )
Wiccaner söker också kraft och återhämtning i naturen och det är ju precis det jag gör när jag går ut i skogen eller ner till ån, särskilt när jag gör det ensam och kan koncentrera mig på energin runtomkring.
Årstidernas växlingar är också något som man följer och har små ritualer omkring, något som jag ju inte sysslar med men nog inte skulle vara främmande för att prova på eftersom jag verkligen ”ser och känner med” naturen när den förändras under året.
Magin finns också med i Wicca, och kristaller te x är ju något som jag använder mig av och tror att de kan påverka oss. Har ju till och med haft funderingar på att göra ett slags ”altare” eller vad man ska kalla det.. en särskild plats där jag kan tända ett ljus och smycka med kristaller, stenar, fjädrar och annat från naturen och bara sitta där och ”vara” när jag känner att jag själv eller någon annan behöver lite extra omtanke.
För att man kan sända healing bara genom tankar är det för mig ingen tvekan om, och det kan alla göra.
Medeltida, keltiska och fornnordiska smycken och symboler är också något som jag tycker väldigt mycket om och ”känner mig hemma” med och wiccaner använder sig mycket av dessa.

Man kan helt enkelt sammanfatta det med att om man gillar djur, natur, magi, mystik och ockultism så kan man se sig som ”anhängare” av Wicca, även om jag inte direkt gillar ordet anhängare.
Men som med alla typer av ”religioner” eller tron på någonting så finns det ju delar av det som man inte kan identifiera sig med och när det gäller den här så är det väl att vara vegetarian som inte stämmer med mig. Naturligtvis är inte alla vegetarianer eller veganer och allt vad det heter, men som jag förstått det ganska många av dem. Själv tycker jag att vi människor är och alltid har varit allätare, alltså att vi bör äta både kött, fisk och grönsaker och kommer inte att ändra den uppfattningen.

Men nu får det räcka med information om den här nya upptäckten jag gjort, men roligt och igenkännande var det i alla fall att inse att det finns fler ”tokiga” människor som i sina bloggar skriver om te x skogens kraft och inverkan på oss och om lite ”vardagsmagi” helt enkelt.
Det händer egentligen dagligen små saker omkring oss i form av tecken eller sammanträffanden som det är meningen att vi ska se och lära oss något av om vi bara tar oss tid att ”öppna ögonen” och se dem

Men nu vill nog sonen (som har skickat in sin egen dator på reparation) låna min så det är väl bara att försöka få stopp på fingrarna och överlämna den åt honom.
Hörs säkert imorgon!

Britta

Skulle jag faktiskt kunna tänka mig att vara om det gällde att rädda ett hotat träd. Älskar verkligen träd, särskilt stora gamla eftersom de ger en känsla av….hm….jag känner liksom någon slags vördnad inför dem. Känns verkligen som om det bor en klok gammal själ…eller kanske ska man kalla det ande, i dessa jättar som stått pall för stormar, kyla, torka ja allt vad vädrets makter utsatt dem för under sina levnadsår.
Har till och med haft funderingar på en tatuering av ett träd, men vet inte riktigt var (inga förslag tack:)  ), hur stor och vilken typ av träd.
Vet att jag nämnt det förut här på bloggen men måste bara säga igen att om man verkligen tar sig tid att omfamna ett träd, gärna så stort så att armarna knappt eller precis når runt, eller ännu större, så tror jag inte att det finns en enda människa som kan neka till att man riktigt känner att det är en levande varelse…(eller vad man kallar träd)?…man håller armarna om.
Ett utmärkt sätt att gå ner i varv eller om man känner behov av en kram som inte finns tillgänglig för tillfället. Jag tror inte att man måste vara särskilt känslig för energier i omgivningen för att känna det, även om det kan ta lite olika lång tid för olika individer.
Skulle jag fånga upp en stressad storstadsmänniska som just är på språng från det stressiga chefsjobbet på kontoret på väg till gymet (för pressa sig med träning för att se ut som alla de där i tidningarna gör), och be honom/henne att stanna upp och krama ett träd i stadsparken innan han/hon sprang vidare, så skulle jag förmodligen först få en blick som undrade vilken slags drog jag gick på. Och om jag skulle lyckas få personen så långt som till att prova så skulle han/hon förmodligen ge försöket ca två sekunder innan denne gav upp och sa att, ”nej, jag känner ingenting, kan jag gå nu”, därför att för en stressad människa är det snarare hundradelar än sekunder som gäller.
Men om jag inte gav mig och kanske mutade med en tub svindyr antirynkkräm eller en gratis månad på gymet, så lovar jag att det skulle räcka med ca 15 sekunder och två djupa andetag med armarna kring en gammal ek eller ask, för att även den här människan skulle känna vad ett träd kan ge tillbaka. 
I bästa fall skulle den här personen sedan gå vidare i ett lite lugnare tempo och med en mindre farlig pulsnivå för hjärtat, eller så skulle den helt enkelt ”bryta ihop” och släppa ut en massa uppdämda känslor av stress och press som suttit och gnagt i hjärtat på dem länge, och låta dem rinna ut i form av tårar.
Tack vare att de låtit herr ek eller asks rena och jämnt flödande energifält smälta samman med sitt eget trasiga obalanserade, kanske knappt längre märkbara.

Själv har jag ju min kära Herr Ek härute mitt på gården, en trygg gammal gubbe som borde närma sig åttioårsstrecket, om han inte redan är där? Det sägs att han kom som en liten planta i en gummistövel ända  ifrån Stockholm någon gång på trettiotalet och mot alla odds så överlevde han här.
Det sägs att klimatet egentligen är lite för hårt för ekar häruppe i Dalarna men själv tycker jag att man kan se någon här och där även om det kanske inte är så många.
Sen beror det ju på själva läget för planteringen också, eftersom även en gårdsplan kan innefatta olika växtzoner.

Tycker verkligen om den här typen av bilder som jag tog ikväll, med kontrasten av de svarta grenarna mot en färgglad himmel. Särskilt när himlen skiftar så att man kan få alla möjliga varianter av bakgrund.
Små konstverk i sig tycker jag.

Sen måste jag avsluta med den här kvalitetsmässigt usla men så underbara bilden jag lyckades fånga på mina två katter Samus och Findus.  Snacka om filmkyss! 
Det är verkligen vååår i luften !!  ♥

Godnatt på er !

Britta

Ja egentligen har jag inte tid att skriva nu men gör ett snabbt inlägg bara, en sk ”morgonsnabbis” som en bloggande vän nyligen kallade det.
Måste bara skriva att nu är det sådär jobbigt igen
Ja inte något allvarligt utan bara den där känslan som alltid kommer när våren är här på riktigt. Nu vill jag nämligen göra ALLT på en och samma gång.
Det fullkomligt snurrar i huvudet av en massa tankar på vad jag skulle vilja och måste göra.
Jag vill kratta och städa av gården, köra hundra vändor till sopstationen nu när vi har lilla lastbilen tillbaka, sätta mina fröer, städa ordenligt inne, rensa garderober, städa och tvätta bilen, gå ner och fota alla lammen som har kommit nu, gå ner till ån och ”röja” lite med syrran (alltså knipsa av lite sly och liknande, inte supa till därnere), måla om uthusdörrarna, städa i härbret, ta ett vårbad i vedeldade karet, städa upp i vedboden….och ja jag kan fortsätta ett tag till med listan men som ni förstår så hinner jag inte det nu 

I alla fall så blev jag så glad i dag när jag bar in ved här på morgonen för koltrastarna har kommit och satt och sjöng sina lustiga sånger. Vilka läten de har och vilken vacker sång de kan få till.
De har verkligen den där typiska skogsfågelsången, som man nästan alltid kan höra ute i skogen på sommaren.
Så mysiga så!

Men nu måste jag göra något nyttigare

Britta

Nu har vintern äntligen släppt sitt sista grepp, och vattnet forsar fram med en kraft som gör att man får lust att hoppa i och åka med
Tillbringade några timmar nere vid ån igår tillsammans med en av mina ”ihärdiga fotolärare”, den som faktiskt är den enda av dem som lyckats få mig att förstå det här med bländare och slutare   tack vare tålamod, upprepande och envishet, han är nog en på miljonen tror jag 

Till och med Näcken hade nog ramlat av sin sten och dragit iväg med strömmen, men då passade naturen på att fixa till ett konstverk där istället. Så vackert upplagt med isblock och grenar.

Är nog det här vi ska leta efter när vi dör. Ljuset på andra sidan tunneln Blir spännande att se vem som väntar där.

Gillade de söta ”mosstofsarna” som vuxit på den här grenen. Och sen kan man ju fantisera om hur det skulle vara att gå balansgång på den med det brusade vattnet nedanför.

Som vanligt gick tiden alldeles för fort som den gör när man har roligt och till och med hunden Wilma hann tröttna på oss som sprang omkring med våra små svarta lådor och skulle stanna både här och där för att ta en bild. Man kan riktigt se hur hon tänker ”Jaha, och här ligger jag och har tråkigt och ingen bryr sig om mig….konstiga är de, de där människorna som bara pratar och pratar och ska titta på allt genom de där svarta sakerna. Suck!”

Ja..nu får det räcka med det här korta inlägget idag. Känner hur jag mer och mer halkar efter med sysslorna härhemma… blir så, så fort hushållerskan roar sig med annat än att sköta ”markservicen” 

Hörs och ses !

Britta

Har precis gjort upp eld i vedspisen och satt som vanligt och rev loss sidor ur en tidning när mina ögon fastnade på en bild av tre vargar. Första tanken var att det förmodligen skulle stå något negativt om dem i texten, men eldningen fick faktiskt vänta lite när jag fick syn på rubriken.
”Rovdjuren-en omistlig del av naturen!”
Kände att jag blev både glad och förväntansfull, äntligen någon som kanske kan och vill förklara att vargen hör till i våra skogar. Att det är för hela kretsloppet och näringsväven som de behövs, och att de inte har kommit för att sätta tänderna i oss människor, eller för att äta upp jägarnas bytesdjur så att de inte får någon filé att lägga i frysboxen ??
Fast..just det..så är det ju inte….de flesta jägare hävdar ju att de jagar bara för att hålla stammen nere och vårda naturen.  Och vi kan väl hoppas att det är så för då kan de ju snart lämna över det ”jobbet” åt just naturen som i och med rovdjurens ökande antal snart sköter det själv. Såsom det är tänkt att det ska vara och det som är det mest ”naturliga” så att säga, för jägare är väl naturmänniskor i första hand?
Artikeln var verkligen också en fröjd att läsa då den tog upp hur många olika arter gynnas av vargens återkomst.
Vargen tar stora byten och i och med det blir det mat över för bla rävar, kungsörn, mård, nötskrika , duvhök, korp och många insekter. Insekterna blir sedan mat till en mängd fåglar,bla ladusvala och sädesärla jagar gärna runt kadaver. Och när småfåglarna ökar, ökar också rovfåglarna.
Rovdjur och bytesdjur har ju utvecklats tillsammans under årmiljoner och när ett av rovdjuren försvinner påverkas många andra arter. När räven drabbades av skabb minskade också kattuggla och pärluggla och det berodde på att mården då ökade när deras fiende försvann. Mårdar klättrar i träd och äter större fåglar som häckar där. När räven sen kom tillbaka ökade också ugglorna igen   Smart va !? 
Av naturen alltså!
Det står också att när vargen kom tillbaka  till de nordliga barrskogsbältet efter istiden kom också korparna som följer flockarna när de slår sina byten och i korparnas spår…följer örnarna 
I nästan 10 000 år har vargen funnits här och nu finns den åter i våra skogar efter ca 100 års frånvaro.
De som skrivit artikeln avslutar sedan med att ”Vi är övertygade om att med kunskap om och respekt för naturen  ska vi kunna lära oss samexistera med både vargen och andra rovdjur”.
Underskrivet av ordföranden i Naturskyddsföreningen Dalarna,  Dalarnas Ornitologiska förening och Rovdjursföreningen.

Och visst har vi väl idag betydligt bättre ekonomi och hjälpmedel för att kunna försvara våra tamdjur mot de vargar som får för sig att attackera dem. Och vargarna står inte och lurpassar bakom ett träd i väntan på en mör och fin människa. Inte heller är det vanligt att de slukar våra mormödrar, klär ut sig och kryper ner i deras sängar för att sen kasta sig över resten av familjen.
Och skulle de göra det…så finns det säkert en och annan naturvårdande jägare som ställer upp med sitt gevär, skjuter och  sprättar upp vargen igen så att familjen kan krypa ut ur magen 

Förmodligen så är det tyvärr mest rädsla som driver de största varghatarna, och inte bara det att vargarna tar våra hundar, får,kor och getter.  De vill helt enkelt inte dela med sig av våra skogar till rovdjuren , även om de faktiskt vandrade i dem långt före oss människor.
Vi har byggt våra byar och städer i deras land och de flesta vargar gör nog sitt bästa för att hålla sig undan.
Men ändå tycker vi att vi ska ha skogarna för oss själva också!
Och det är väl människan i ett nötskal..egoistisk och med en alltför välutvecklad hjärna för att nöja oss med det vi faktiskt redan har.
Dessutom kan vi fortfarande röra oss ute i skogarna utan att genast bli uppätna,vargarna hör och ser oss långt innan vi ser dem, och deras skygghet gör att de drar sig undan obemärkta tills vi lämnat skogen igen, de däremot blir skjutna så fort de sätter en tass på vår mark.

Men nu ska jag faktiskt ta och ge mig ut i just vargens och björnens rike, och blir jag inte uppäten så återkommer jag nog ikväll.
Annars får jag väl se det som en god gärning och ”vatten på kvarn” för de som anser att vargen åter ska utrotas.

Sköt om er!

Britta

Vad är det som gör att vissa människor blir stentokiga? Själv är jag en riktigt ”stentok” och kan knappt låta bli att plocka med mig en (eller flera) stenar hem från promenaden, resan, utflykten eller kanske bara under den korta vändan till postlådan och tillbaka.
Ja inte så att jag bara vips måste plocka upp vilken sten som helst, som något slags tvångssyndrom, utan de jag plockar har ju alltid något ”visst”, något som lockar och gör att jag bara måste ta med dem hem.
Jag försöker ju många gånger stå emot, men ibland är det omöjligt. Blicken fastnar på en sten som är extra vacker eller har ovanlig form, och på något vis känns det i hela kroppen att jag bara ska ha just den stenen.
Det värsta är när de är lite större, för stenar är tunga att bära även om det så bara är någon km kvar hem. Det har faktiskt hänt att jag gått hem och tagit bilen tillbaka för att hämta dem
Anledningen till att jag kom att tänka på det här nu, var att min mor kom in till mig under en av mina sjukdagar med en helt underbar vit, oval, ganska stor (passar precis i min slutna näve)  av naturen slipad, len och mjuk sten. Lite skavanker har den med små sprickor som är färgade med den där lite rostgulbruna färgen som en del vita stenar får, men det gör ju den bara ännu vackrare, och sprickorna känns inte när man har den i handen.
Kanske är det av henne jag ärvt stentokssyndromet (fast hon har nog aldrig vågat ”leva ut” det så som jag gör då hennes generation nog inte skulle hålla på med sådant i vuxen ålder i alla fall  ) eftersom hon tydligen inte heller kunde motstå just den här stenen.  För tanken var nog egentligen inte att hon skulle ta hem den till mig, men när äldste sonen träffade på henne på väg hem från promenaden, och nämnde att jag nog skulle tycka om stenen när hon visade den för honom, så kände hon naturligtvis att jag skulle få den, sjuk och synd om mig som det var     (De där moderskänslorna som pockar på) 
Måste ju säga att hon är guld värd som alltid erbjuder sig att ställa upp och hjälpa till när man är sjuk eller har ”lite för mycket”. Ibland känns det som om hon gett hela sitt eget liv åt att ta hand om man, barn och hushåll. Och det har hon väl egentligen också, men jag tror även att hon varit ganska nöjd med det.
Är väl henne jag ärvt den introverta delen av då hon också trivs bra med ensamhet och att läsa böcker eller handarbeta, även om hon sedan hon blev pensionär också umgås en del med byns övriga pensionärsfruar.
Själv har jag ju också valt att låta barnen gå före mina egna intressen (förmodligen med henne som förebild) men till skillnad från henne så har jag ju i alla fall planer för mig själv när de vuxit upp och klarar sig själva.
Då kommer jag inte att nöja mig med att fortsätta gå härhemma och sköta hus och hem (till sambons stora besvikelse kanske   )  som hon gör utan bli lite mer självisk och göra sådant jag tycker är roligt och mår bra av, utan dåligt samvete!
Visst kommer jag att fortsätta vara ute i trädgården och göra fint inne (när ekonomin tillåter) men då utan att känna pressen av att maten ska vara färdig en viss tid och att tvätten måste hållas igång för att övriga familjemedlemmar ska ha rena kläder i skåpen
(Ja jag behöver också rena kläder ibland men min garderob är nog den som det är minst ”rundgång” i )

Men tillbaka till stenarna nu. Det var i alla fall den här vita stenen som drog igång stenbehovet för den här säsongen, och nu när markerna är på väg att komma fram igen så vet jag ju att det ligger en massa fina och roliga stenar och bara väntar på mig därute.
Får en särskild känsla i kroppen när jag tänker på det. Lite av den känsla man får när man tänker på hur mycket fina motiv det finns att fota. Ingen sten är ju den andra lik och kameran kan ju fånga tusentals vackra  bilder bara härhemma på gården. Det är känslan av att man aldrig vet vilken fin sten man kan hitta, och aldrig vet vilket motiv man kan fånga på bild som gör det hela så spännande.
En slags oändlighetskänsla och skattletarkänlsa, och dessutom är det gratis och inte heller stjäl man det av någon annan.  (Om man nu inte får för sig att gå in i grannens rabatt och ta en av hennes prydnadsstenar, men så allvarlig är inte min stenkleptomani än så länge )
Min mellansyrra som är den jag umgås mest med, kan ibland vara lite tråkig och muttra om att man ska låta stenar ligga där de ligger, och att man inte ska stjäla från naturen osv. när jag fastnat i mitt stenletarbehov på någon av våra skogspromenader, men själv ser jag det mer som att stenen jag väljer ut bara ser det som en ära att få komma hem och pryda min trädgård istället.  Förresten så känns det oftast som om det är stenarna som ”väljer mig” då jag nästan känner en magnetisk dragningskraft från vissa som jag fått ögonen på.
Men hon har kanske rätt och vi får väl se om några naturväsen tänker hämnas på mig någon gång för alla stenar jag stulit från deras marker Men då borde jag nog redan ha märkt något vid det här laget, och dessutom skulle det inte kännas så rätt, om det vore ett brott mot någon okänd ”kosmisk lag” 
Måste väl tillägga att jag naturligtvis aldrig skulle ta en sten från någon typ av helig eller fridlyst plats, men där får man ju aldrig känslan av att det är ”rätt”  heller…. tvärtom!

Men nu är det dags att ta itu med dagens sysslor. Ska uträtta en del ärenden idag som blivit efter när jag låg utslagen. Måste bla åka till en kusin i Leksand och hämta hem sambons bil som blivit stående där sedan kusinen skjutsade honom till Arlanda natten till lördagen.
Kommer att behöva bilen nu som är en skåpbil och perfekt att köra iväg skräp till sopstationen med.  Vill hinna med att röja och städa upp så mycket som möjligt i uthus och på gården innan kyrkogårdssäsongen drar igång igen. För när den börjar är man inte mycket till människa efter arbetsdagens slut.
Värst är det de första veckorna, med ovana kroppsrörelser och överdos av friskluft
Då vet man att man lever och somnar gott på kvällen kan jag lova, trött men lycklig 
Fysisk utmattning mår alla bra av, bara man får chansen till återhämtning ibland. Vi är ju gjorda för att röra på oss och använda våra kroppar och det är ju inte konstigt att det är mest kontorsmänniskor som går in i den berömda väggen, för att inte tala om de inom vården som måste stressa både fysiskt och psykiskt.
Usch, ingen bra kombination, är verkligen ett sjukt samhälle vi lever i nuförtiden. Ibland undrar man hur många procent det är av oss svenskar som egentligen mår bra av och är nöjda med det liv vi lever.
En alltför låg siffra skulle jag tro om man började gräva i det, men det törs man ju inte ens tänka på.

Men ha det så bra nu och håll utkik efter fina stenar som ligger och väntar på er därute man vet aldrig när de dyker upp och när de gör det så finns det nog en anledning till det, för nog tror jag att de har någon ”inneboende” kraft som gör att man behöver hålla i dem lite då och då, kanske för att man är för stressad eller orolig över något.  Prova själv nästa gång ni ser en sten som ni bara känner lite extra för. Ta upp den, blunda och håll den i handen och jag lovar att ni känner hur något inombords förändras, till det bättre förstås.
Lycka till med stenletningen!

Britta

Hittade ett par roliga bilder på mig som min äldste son tog samma dag som jag blev sjuk. Han har nämligen lite av en ”paparazzi” i sig då han oftast utan min vetskap fotar mig lite då och då. Och tur är väl det kanske, eftersom jag inte gärna är med på bild frivilligt. Så här satt jag till slut på lördag förmiddag när jag började inse att min kropp inte ville allt det som jag själv önskade. Allt tog liksom emot och vedkorgarna som brukar kännas lättare och lättare under eldningssäsongen kändes plötsligt dubbelt så tunga, och inte hade jag någon lust att städa ur blomlådorna som det var tänkt heller.  Här försöker jag få i mig ett glas samarin mot halsbrännan som envisades under förmiddagen, orkade inte ens stå upp och vänta medan det brusat färdigt

Ja och sen några timmar senare låg man nerbäddad på madrassen i badrummet…..ynklig och ”avstängd” för omgivningen och inne i sin egen lilla ”sjukvärld”, precis som bilden visar tycker jag.
Det här är det enda som gäller när jag blir magsjuk….krypavstånd till toaletten 

Och nog för att man kunde läsa på löpsedlarna för några dagar sedan att det var någon tysk?…tror jag? värmebölja på väg, fast nog kändes det lite jobbigt när man vaknade på söndagmorgon och tempen visade plus 45,7 grader 
Tänkte direkt på sambon som var så lycklig över att vara på Mallorca med dryga plus 20 i skuggan. För vad var väl det att skryta med jämfört med hur varmt vi fick det härhemma?? 
Nåja…nu var det kanske så att det var batteriet i termometern som börjar ta slut. Den brukar ha lite liknande idéer för sig då, men roligt var det i alla fall.

Men nu till något mycket trevligare än sjukdomar. Vårtecknen har ju börjat komma nu och häromdagen såg jag hur en skata kom och flög med en stor kvist i munnen. Den hade nog varit lite för optimistisk med tanke på hur den fick sträva för att få den med sig, men den fixade det till slut och lyckades få med sig den ända upp till toppen av den jättestora tallen vi har bredvid huset, dock med ett par ”mellanlandningar” för att få ett nytt grepp.
Blev i alla fall jätteglad bara av att se att de är på gång med nya bobyggen igen, ett säkert vårtecken. Sen fick jag för mig att det var tack vare att jag matat dem under vintern som just den här skatan hade kraft nog att få med sig en så stor tung kvist upp till boet, och kanske ligger det lite sanning i det ?
Hoppas det i alla fall!

Och inte nog med det. Nu på förmiddagen när jag varit ute och matat hönsen och precis skulle gå in igen hörde jag ett underbart, välbekant och efterlängtat ljud.
Tranorna har kommit!!!!!!!!  
Jag älskar verkligen deras trumpetande, som känns så …..hm..vilket ord ska jag använda?  Ja det känns….mäktigt helt enkelt…mäktigt och lite mystiskt på något vis.
Det liksom berör en verkligen inombords.

Något mer positivt just nu är att jag äntligen hittat en del bloggar som passar mig. Gör ju försök ibland att hitta lite likasinnade människor, men för det mesta så leder bloggletandet bara till ungdomsbloggar där det mest skrivs om mode, smink och trender av alla de slag som inte intresserar mig så mycket.
Nu har jag i alla fall hittat ett par kvinnor som naturligtvis är mellan tio och tjugo år äldre än mig, och det verkar vara i den åldersgruppen jag känner mig mest hemma. Sen är det ju så att de i sin tur har en lista på bloggar som de följer så där kan jag säkert hitta ännu fler intressanta människor, med liknande intressen.

Anledningen till att jag upptäckte dem var att jag fick för mig att googla på björksav, och i och med det dök en av bloggarna upp eftersom hon var en av dem som brukade samla sav på våren.
Vet inte varför jag kom att tänka på det, men det slog mig bara häromdagen hur gott det var med björksav som vi brukade dricka när jag var liten. Vi hade två gamla jättebjörkar på gården där jag växte upp (tyvärr nedhuggna nu pga riskerna med dem)  och i dem brukade jag och syrrorna slå in grova spikar (tre el fyrtums)  dra ut dem igen och sedan stoppa in ett sugrör.
Sen kunde man stå där och antingen ”dricka” direkt ur sugröret när saven kom droppande eller så fixade man någon typ av uppsamlingskärl så att man fick ihop en större mängd.
Skulle gärna smaka det igen och se om det är lika gott nu som när man var liten? Hittade också ett recept på en björksavsdricka man kunde göra själv, men det skulle vara jäst i så man kanske inte ska skriva så mycket om den…;)  ….gott blir det säkert i alla fall

Men nu tror jag att jag ska brygga lite kaffe för första gången på ett par dygn. Får väl se vad magen säger om det, får ta det lite försiktigt bara. Längtar verkligen efter en god kopp kaffe….kanske avnjuten ute på bron där man samtidigt kan lyssna och titta efter fler vårtecken. Bara doften utomhus nu får en mer eller mindre berusad….det luktar jord, träd, skog och mark!!
Mums!  

Britta

Jodå, nog blev det magsjuka allt! En av de värre jag varit med om tror jag eftersom jag även fick över 39 graders feber. Inte kul när man skakar så toalettstolen håller på att lossna pga det krampaktiga taget man måste hålla den med för att överhuvudtaget hålla sig åtminstone sittande
Svimningarna var nära flera gånger men jag klarade mig från det i alla fall. Mindre roligt när de där svarta små molnen kommer dansande framför ögonen just när man så att säga ”håller på” som värst.
Läskigt om man skulle svimma i det läget, eftersom det måste vara risk för kvävning då.
Huvaligen vilken död va….kvävas av sina egna…..ja ni vet…vill inte ens skriva ordet. Blä!
Ringde i alla fall sjukvårdsupplysningen för att ta reda på om jag kunde äta febernedsättande i samband med penicillinkuren och det var inga problem. Dessvärre så insåg jag ju när jag lagt på att det inte var någon idè att ta Alvedon eftersom jag inte fick behålla något som jag försökte få i mig. Men jag fick i alla fall ett recept på egen vätskeersättning och rådet att ställa en klocka på alarm var femte minut och inta en tesked av vätskan varje gång den ringde.  Så det var väl vad jag ägnade några timmar inatt åt, liggande på en madrass inne på toalettgolvet. Somna..väckas av alarmet…..ta en tesked vätska…..somna….väckas……osv.
Har hört att detta används som tortyrmetod, ja inte att ta en tesked vätskeersättning ,men att inte låta människor få djupsömnen vi behöver utan väcka dem med jämna intervaller och det måste verkligen vara vedervärdigt att utsättas för.
Till slut ställde jag på tio minuters intervall istället och jag fick faktiskt behålla vätskan som hon på sjukvårdsupplysningen sa.
Vid fyratiden på morgonen lyckades jag med nöd och näppe, ta mig ifrån madrassen på toagolvet och fullkomligt rasa ner i sambons säng som finns här på nedervåningen. Uppför trappen hade jag aldrig tagit mig med ben som känns tunga som bly samtidigt som de knappt bär en. Lustigt hur snabbt man kan bli så försvagad egentligen. När jag landat i sängen fick jag ligga där och bara flämta ett tag samtidigt som kallsvetten dröp av kroppen innan jag kunde rätta till täcke och kudde för att försöka få lite sömn.
Är lite svårt att riktigt somna när man har feber och dunkande huvudvärk men det har jag tagit igen idag istället då jag somnat till någon timme då och då under dagen.
Tack och lov att pojkarna är så stora så att de kan hjälpa till med ”markservicen” då varken mor eller far i huset finns tillgängliga.
Men nu är jag förhoppningsvis på bättringsvägen då jag faktiskt fick i mig en tekopp och en halv smörgås till frukost, lite varma koppen på lunchen och i alla fall en fjärdedels potatis och fyra eller fem tuggor kött som äldste sonen faktiskt grillade idag 
Grillpremiär i början av april alltså…rekord för oss tror jag.

Ja så den här dagen blev väl inte som jag tänkt mig precis, då jag och syrran hade planerat en dag vid ån med matsäck och sekatörer i beredskap. Och nu känns det ju extra spännande att gå ner dit med tanke på hur det har töat det senaste dygnet. Tror det höll sig på ca 7 plusgrader hela natten och som det regnade och blåste så är det väl inte så konstigt att snön nu smälter som ”smör i solsken”.
Nu har det nog hänt massor därnere och förmodligen har det forsande vattnet börjat bryta igenom det tjocka is och snötäcket.
Sambon har hört av sig och meddelar att han hamnat i paradiset på jorden. Långt över tjugo grader varmt och en massa cyklister överallt. För han kan nog livet inte vara bättre, och jag känner mig verkligen glad för hans skull  Hoppas nu att han klarar sig från magsjukan 

Men nu känns det som om jag suttit upp alldeles för länge, nacken och ryggen protesterar. Får nog ta och inta liggläge igen.
Ha det så bra så länge och akta er för magsjukan!
Förresten så kan jag passa på att ge er receptet på vätskeersättningen om olyckan ändå skulle vara framme. Det är ju inget man har hemma till vardags precis och dessutom är väl allt som man kan göra själv så gott som gratis  värt att veta.
En liter kokt vatten, 2 msk socker och en halv tsk salt. Skulle väl överdriva om jag påstod att det är gott, men inatt när man låg och drömde om ett glas iskall juice eller cola så var det inte odrickbart i alla fall.

Britta

Ja tänk hur det kan gå. Dagen som började så bra med lite fix ute, vedinbärning och fotograferande, har nu övergått till något mindre trevligt.
Magsjuka!
Eller så är det en av biverkningarna av penicillinet som inte visat sig förrän nu?
Vet inte vad jag ska tro när båda delarna är lika möjliga. Var ju och städade på ett äldreboende häromdagen där det hade gått just magsjuka. Det påstods att den var över när jag skulle dit, men när jag sedan hörde ett samtal mellan personalen så sa de att den pågick ännu på en annan avdelning.
Så nu är frågan? Ska jag dra ner på penicillinet till två tabletter per dag istället för tre som läkaren sa att jag kunde göra om illamåendet man kunde få blev för svårt?
Och fråga nummer två? Är det ens någon idé att fortsätta med medicinen när det man får i sig för tillfället bara ”rinner rakt igenom” så att säga?
Blir jag tvungen att börja om med kuren som jag bara kommit halvvägs in i nu, om det är så att det är magsjuka och tänker hålla på ett tag?
Typiskt att det här ska komma just nu!
Penicillinätande, magsjuk gräsänka är ingen bra kombination 

Hoppas i alla fall mest på att det är en biverkning, eftersom sambon annars förmodligen är smittad. Vore riktigt synd om honom om han skulle få magsjuka nu när hans efterlängtade resa äntligen blivit av.

Kom under förmiddagen, (när jag gick och mådde illa), att tänka på hur det var att vara gravid. Då mådde man så under flera månader i sträck. Hur stod man ut med det?
I och för sig så var det ju ”för en god saks skull” så att säga, och på något vis så vande man sig väl vid känslan, men ändå.

Men nu känns det som om det börjar bli läge för att bädda sig en madrass inne på toaletten. Vet hur utslagen jag blir om det nu är magsjuka, vilket det nog mest verkar vara.
Mår riktigt ruttet nu! Blä!
Får väl se när jag återvänder hit till bloggen. Kan nog bli borta ett tag.

Britta