Fick en hel del gjort under gårdagen och det känns som om jag äntligen kommit igång med det stora ”vårröjet”. Det drar ju ihop sig till kyrkogårdssäsonsstart och av erfarenhet så vet jag att jag under de första veckorna där känner mig mer död än levande när jag kommer hem och då blir det inte mer än nödvändigt gjort härhemma.
Men med tanke på hur pass långt jag kommit bara idag så ska nog det värsta vara undanstökat innan dess.
Har krattat en hel del och nog är det otroligt vad vissa saker kan göra för att effektivisera arbetet.
Kan ju tala om att bilden ovan föreställer en presenning …(? stavas det så, eller ska det vara två s och ett n?), som jag brett ut på gården och det röda i mitten är en sax.
Första tanken jag fick när jag började klippa i den var att det kändes som om jag var skräddare och fått beställning på en kjol av en elefant 
men nu var det inte riktigt det som var tanken.
Har nu i flera år tänkt att skaffa en egen presenning av den typ som vi har på kyrkogården när vi krattar löv, (alltså betydligt mindre än den som bilden visar) . Men sen är det det där med plånboken som alltid är extra mager i slutet av vintersäsongen och det man inte har i plånboken får man ha i händerna sägs det
Så jag ringde min käre sambo och frågade om tillåtelse att få klippa itu en av de enorma presenningar vi har för att få lite mer flyt i lövhanteringen, och som för det mesta när jag ber om något, (kanske för att det inte händer så ofta) så tyckte han att det var helt okej.
Så istället för att hålla på och trilskas med att lasta i skottkärran och köra en liten del i taget så kunde jag nu bara kratta upp löv, skräp och kvistar direkt på min lilla tillklippta presenning sedan helt enkelt släpa den till avstjälpningsplatsen. Otroligt mer effektivt eftersom det spar både tid och ryggochknäböj, som man måste ägna sig åt när man lastar i skottkärran. Dessutom får man ju med sig så mycket mer åt gången
Något jag faktiskt blivit bättre på med åren är att stanna upp och ta det lite lugnt ibland mitt i arbetet. Förr gick jag på som en galning och slet som ett djur för att bli färdig. Tog knappt någon rast eller något att äta och det är inte så smart när man är känslig för lågt blodsocker Dessutom gick jag och retade upp mig på att jag alltid skulle göra allt trädgårdsarbete själv och var väl sådär lagom trevlig när jag kom in på kvällarna.
Men igår fick jag plötsligt för mig att det såg för tråkigt ut i de tomma hinkarna med naken jord som väntar på att få någon blomma som prydnad. Så istället för att åka och köpa något för pengar som jag inte har så gjorde jag ett eget arrangemang av vide, tallris och kottar. Vackert och alldeles gratis och så rogivande att sitta där och plocka och pyssla medan man lyssnade till tranornas magiska trumpetande.
Älskar livet just nu !
Känns lite mer trevligt och välkomnande när man möts av de ”vårpyntade” hinkarna innan man kliver innanför planket där Herr Ek står och ta emot 
Det var inte bara jag som njöt av den varma, stilla vårdagen, även Hugin och Idunn passade på att ta en paus i krafsandet efter godsaker och kopplade av med ett härligt jordbad. Naturligtvis föredrar de ”badplatsen” som de själva sett ut, framför den som jag gjort i ordning åt dem i hönsgården med kantsten och vanlig sand.
Här i jorden under en av mina träbänkar har det numer bildats ett par lagom stora gropar efter deras ”bökande”. Det ser verkligen roligt ut när de liksom ”gnissar” och pressar sig ned mot marken för att komma åt att sprätta upp jord på hela sig med vingarna. Efter ett tag kan de se mer döda än levande ut, halvt begravda och alldeles stilla medan de låter jorden leta sig långt in i fjäderdräkten.
Efter badet skakar de av sig så att det ser ut som om det ryker om dem när jorden far av som ett moln av damm. Men med lite fjäderputs med hjälp av näbbarna så är de sen lika fina i ”dräkten” igen.
Hugin har ju otroligt fina färger som kommer fram när solen lyser på honom. Guld, grönt och lila skiftar han i.
Gula blommor är ju inte min favorit men Tussilago kan man ju bara inte låta bli att tycka om. Blev så glad när jag skulle börja kratta på baksidan av huset och möttes av de här små gula solarna Riktiga små kämpar är de som hinner upp så snabbt när solen väl börjar värma.
Lite senare på dagen när pojkarna kommit hem blev det ”ödleräddarpremiär” för äldsta sonen. Katterna släpar ju hem ett stort antal byten varje dag fr om nu och fram tills i höst, och ödlorna som för det mesta bara ”släppt svansen”, som de gör när de är hotade, går oftast att rädda och bära tillbaka till skogsdungen där de bor. Naturligtvis kollar vi dem först så att de inte har öppna sår eller någon annan synlig skada och eftersom katterna aldrig äter dem utan bara vill ta hem dem som ”leksaker” så är det sällan stora skador på dem.
Varken sonen eller jag klarar av att se på den sk leken, som inte precis är ömsesidig, så det blir några räddningsaktioner varenda sommar
Och visst är de fascinerande små djur. Som en perfekt liten minidinosaurie, med så söta pyttesmå klor och en tvådelad tunga som ser ut som en draktunga, för att inte tala om skinnet med det otroliga mönstret.
Så söt så att det nästan kan vara svårt att låta bli att pussa den
Undrar vad den skulle förvandlas till? Grodor blir ju prinsar….sägs det i alla fall även om jag och mina kompisar aldrig lyckades med det när vi var små, trots modiga försök med förtjusta skrik och en del spottande efteråt Spännande var det i alla fall.
Under förmiddagen hann jag även med ett par vändor till soptippen och har nu ett lass med gamla ruttna brädor som ligger i skåpet och väntar tills de öppnar idag igen. Lite snåla öppettider har de tycker jag och skulle nog hellre ha en hel dag på mig under ett par tre dagar istället för 8-12 och 12-18 varannan dag som det är nu. Det bästa vore ju om det var öppet 8- 18 fre, lör, sön istället då de flesta har mer möjlighet att åka dit.
Men nu har jag ju ingen aning om hur en soptipp sköts och det är väl en praktisk tanke bakom deras nuvarande öppettider, för antagligen har de fullt upp med annat under tiden de har stängt för allmänheten. Det är ju i alla fall inte för att djävlas med folk som de stänger redan tolv vissa dagar, det är åtminstone jag övertygad om Hör många gnällspikar omkring som klagar på tiderna, och på dem låter det som om personalen skulle sitta och spela kort eller något under de stängda timmarna vilket jag starkt betvivlar
Fick förresten ännu ett bevis på det här med att vad man ger får man igen när jag var där igår. Personalen finns ju alltid närvarande numer när man ska göra sig av med sina sopor och det tycker jag är bra eftersom man får chansen att fråga om det är något man är tveksam om vart det ska vara, istället för att skynda sig att kasta det någonstans som bara ger dåligt samvete i efterhand.
Tyvärr så gjorde jag ett misstag och slängde ner ett paraply i brännbart, vilket ju var otroligt dumt gjort då jag ju egentligen vet att det som har det minsta metall i sig ska gå i metallcontainern. Men handen var snabbare än tanken, och det skedde naturligtvis rakt framför näsan på en av personalen.
Hon hann också göra ett försök till att stoppa mig men jag hörde henne inte förrän jag precis släppt taget om paraplyet och såg det landa så fint långt nere i containern.
Hennes sätt emot mig var kanske inte direkt otrevligt men inte heller särskilt behagligt och det kanske man i och för sig kan förstå när det kommer ”dumma blondiner” som inte fattar att ett paraply består av en hel del metall. Men det roliga är att om man själv bara är trevlig tillbaka och ber om ursäkt för misstaget så märker man alltid hur en människa som kanske inte är på sitt bästa humör, ”tinar upp” och blir mildare emot en.
Vi måste komma ihåg att vi alltid har ett val om hur vi själva ska agera och tackla olika situationer och vänlighet istället för otrevlighet tillbaka gör i 99 fall av 100 att personen som började lite fientligt, ändrar sig och klämmer fram ett leende till slut. Jag gillar verkligen den här typen av ”experiment” och ser det nästan som en utmaning att locka fram den som man vet finns under den ”hårda ytan”. Ibland räcker det med bara ett leende istället för att surt blänga tillbaka, och i vissa situationer kan ett litet skämt göra underverk.
Att visa sig förstående för varför de blivit lite irriterade är också effektivt och när vi stod där och tittade ner på mitt kastade paraply så erkände jag hur dumt det var när jag egentligen visste bättre.
Först var hon fåordig och drog inte precis på munnen, men efter en stund när jag frågat om en del andra saker och fortsatte att le och vara trevlig så kom det. Leendet som jag väl visste att hon hade där inombords.
Ingen människa är egentligen rakt igenom elak och otrevlig men bemöter man dem så ,så är det vad man får tillbaka. Jag hade kunnat välja att sätta upp en otrevlig attityd och vara spydig tillbaka när hon först kom fram med bestämda steg, men det hade bara lett till att det i fortsättningen skulle kännas obehagligt att åka dit när just hon jobbade eftersom hon naturligtvis inte skulle skina upp när hon såg mig
Nu slutade det med att hon, innan jag åkte därifrån för sista gången både log och småskrattade tillsammans med mig istället för att vi skulle gå och känna oss som två igelkottar mot varandra, och det lämnar verkligen en skön känsla efter sig. Vad vet jag om vad hon utsatts för tidigare under dagen? Hon kanske redan hade varit i bråk med någon eller rentav hade ont någonstans.
Så nästa gång ni träffar en mindre trevlig person, försök alltid att bemöta det med raka motsatsen först istället. Det funkar så gott som alltid!
Men nu ska jag försöka komma i kläderna och fortsätta det stora ”vårröjet”
På återseende!
Britta
