lillasysterfix

Skulle ljuga om jag sa att jag slutat med socker…men kan helt ärligt säga att jag i alla fall minskat mitt intag med sisådär en 80 %.

Var när jag läste att cancerceller mår väldigt bra av att ”matas” med socker som något ”hände i huvudet” på mig.
För nog är det ett riktigt gift för oss det där vita,söta, goda som får vårat belöningscentrum i hjärnan att jubla, och inte är det konstigt att många är så beroende av just den ”kicken”!

Men är det något jag lärt mig nu sedan cancerdiagnosen så är det att en väldigt stor del av det ”beroendet” också har med psykologi att göra.
För nog har jag haft perioder i livet förr när jag försökt ”sluta med socker”  men aldrig har det väl varit så lätt som den här gången, och för mig är det ganska uppenbart att det har med rädsla och tanken på de konsekvenser ett högt sockerintag faktiskt kan få för kroppen att göra.

För när jag nu vet att mycket socker faktiskt kan få min kropp att börja bilda nya cancerceller någonstans så har det där suget och längtan efter sött minskat med säkert 90% jämfört med tidigare gånger jag försökt sluta.
Så egentligen måste det vara så att det är motivationen som styr hur ”enkelt”det är att ändra riktigt inpräntade vanor.

För nej….det måste jag faktiskt inte nu när jag vet att jag riskerar att förkorta mitt liv pga det!
Älskar livet alldeles för mycket för det. Och en livstid är redan kort nog även om man skulle lyckas leva tills man blir närmare 100 tycker jag   :)

På tal om livstider förresten, och till något helt annat än socker. För är det några som kan skryta med långa livstider så är det väl våra träd. Och är det något jag är fascinerad av och känner en vördnad för så är det just träd.
Träd….vad vore livet utan dem? Jo faktiskt ingenting kan man säga för då skulle det inte finnas mycket till syre åt oss andra här på jorden.
Och gillar man träd så är det här en bok man bara måste skaffa sig.
Trädets tid av Christel Kvant!
Har läst träd och skogsböcker förr men den här är nog den bästa hittills.

Faktiskt så bra så att både Sv och jag var helt överens om att beställa en egen efter att ha lånat den på biblioteket. 

Dels så är den skriven på ett lättläst och lättförståeligt vis och sen innehåller den massor av helt underbara bilder….

..såna där bilder som man känner att man måste stanna upp vid och bara sitta och ”ta in” och njuta av. 

Så är man ”trädvän” så är det här en bok man absolut vill ha i sin bokhylla. 

Ja nu är midsommaren över och för mig är det mer en lättnad än sorg. Nu behöver jag inte längre gå och ”ladda” för allt det sociala det innebär med att först ha hela ”spelmanslaget” här på samling inför avtågandet mot stången. Gå efter ”tåget” dit och sen komma fram till folksamlingen där med allt vad det innebär att hälsa på ”byfolk” deras släktingar och egna släktingar osv….! 

Då kanske man tror när man läser det här att jag känner mig tvingad att gå runt och leta upp och hälsa på alla jag känner där men så är det knappast.    försöker så gott det går och utan att möta alltför många blickar ta mig till platsen där mina närmaste släktingar håller till, och sen gärna hamna ”lite bakom” bland dem också.
Sen står man där och ”trycker” (ler och ser trevlig ut såklart när någon avlägsen släkting eller bekant passerar) och väntar på att stången ska komma upp så att man kan gå vidare ner till syrran där släktfikat väntar.

Säger det med ”glimten i ögat” för det måste låta konstigt för en normalt socialt fungerande och inser ju själv att det till och med är lite komiskt, men tyvärr så är det så det är i min verklighet. 

För om jag ska vara helt ärlig så skulle jag lika gärna kunna strunta i att fira midsommar överhuvudtaget. Åtminstone på det vis man förväntas göra.
Den ideala midsommaren för mig vore att gå ut på midsommaraftons morgon (innan alla andra vaknat) och plocka blommor och sätta i vaser och krukor både inom och utomhus, göra en fin krans att ha på huvudet, äta lite sill och potatis till lunch i trädgården (om vädret tillåter) sitta och bara lyssna på ”folkvimlet” omkring utanför häck och plank…bara lyssna och inte delta, inte synas …gå runt hemma på gården och dofta på blommor och filosofera…fota lite, läsa, titta på fåglar och insekter som rör sig uppe i ekens bladverk, och studera utvecklingen av det som växer i trädgården.

Ja helt enkelt ”bara vara” och känna in det som jag tycker är det symboliska med midsommar.
Att helt enkelt uppmärksamma och liksom välkomna sommaren med allt vad den ger i form av växtlighet. Allt som ska växa och skördas inför vintern. Och helt enkelt bara vara glad över att få leva och uppleva allt som händer i naturen under den korta tid som sommaren trots allt är.

Och nu fortsätter sommaren med flera lediga veckor som det gäller att fylla med bra och roliga saker och upplevelser. Ska verkligen försöka ta vara på den här tiden och göra sånt jag vill och trivs med…både nyttiga, fysiska sysslor och sånt som bara är avkopplande.
Gäller att försöka hitta en bra jämvikt där.

Sen bara måste vi komma igång med någon form av regelbunden träning också. Kondition och styrka är något som vi båda behöver bygga upp. Sv med tanke på sin ålder (för att inte ”gamla till sig i onödan” som 105 åriga Dagny säger       och för att bli av med en del av sin farliga övervikt…och jag med tanke på att man mår så mycket bättre under hela efterbehandlingen av cancern om man ser till att hålla sig i bra form.

Katter är väl ett djur som verkar ha hittat en bra jämvikt i livet? De äter lagom mycket, rör på sig lagom så att de håller sig i form, vilar sådär lagom mycket och roar sig lite däremellan. 

Och så lite nyfikenhet på det sen….vad är det för en manick den där människan håller på med nu måntro?

Avslutar med en bild som ”valde ut sig själv” när jag ställde ner kameran på bordet en stund med displayen påslagen. Tyckte det såg fint ut med en av våra köksstolar intill det bruna bordet.

Ha det bra så länge …och snart är sommarvärmen tillbaka!

Britta

Skulle ha skrivit igår, eller kanske till och med i måndags efter att vi varit in till Falun för att få veta resultatet av analysen av tumören men har liksom inte kommit mig för.
Har istället gått och försökt förstå och ta in vad kirurgen faktiskt sa!

Att plötsligt få beskedet om att ”Nu är du frisk, cancern är borta och tumören var av en sort som inte sprider sig!”
Det blir också väldigt konstigt när man gått och haft vetskapen om att man har en elakartad tumör i kroppen under ett par månader.

Men självklart är det ett helt underbart besked att få…även om det kommer att ta tid att riktigt ta in och våga tro på det.

För även om jag för närvarande inte anses ha någon cancer kvar i kroppen så är jag inte helt färdig med hela ”cancerprocessen”!
I slutet av juli eller början av augusti blir det strålbehandling på Gävle sjukhus fem dagar i veckan i tre till fem veckor beroende på hur mycket de tycker att jag behöver. Det är en ren säkerhetsåtgärd ifall att man skulle ha någon tendens till nya små tumörer som ännu inte kan upptäckas.

Kirurgen  i Falun trodde nog att det skulle räcka med tre veckor pga att det är höger sida som ska behandlas. Just därför så kan de stråla lite ”tuffare” per gång då det inte är lika nära hjärtat som det hade varit om det vore vänster bröst.
Sen kommer jag att äta antiöstrogentabletter i fem år framåt vilket också är för att se till så att det inte finns något östrogen i kroppen som tydligen är det som cancerceller lever och växer av.

Däremot slipper jag cellgifter och det känns verkligen skönt med tanke på hur dåligt man verkar må av en sån behandling. Slipper nog tappa håret också tack vare det och det känns såklart skönt även om det egentligen hade varit ett väldigt ”litet problem” i jämförelse med att ligga i riskzonen för att dö i sjukdomen.

Utseende har ju aldrig känts viktigt för mig, men också just därför så hade det känts extra jobbigt att tappa håret och bära sjal eller peruk som kanske gjort att man ”stuckit ut” och väckt uppmärksamhet.
För det är verkligen det sista jag vill ha….andras uppmärksamhet…usch!
Vill bara vara mig själv, leva mitt lugna liv och må bra! Inte följa kläd eller frisyrmode om det nu inte är något jag trivs väldigt bra med och känner mig bekväm i.

Så nu kan jag inte annat än bara gå omkring och vara tacksam över hur allt utvecklat sig. Att den ”elaka tumören” ändå var så ”snäll” den bara kunde och att den inte verkade ha någon större lust att växa och föröka sig.
Att bröstet gick att behålla och att det är högersida som gör att strålningen kanske inte blir så långvarig.
Att allt det här hände mitt i den mest underbara majmånad vi upplevt. Händer ju bara en gång i livet och för många inte ens det såklart. Så ovanligt var det!

Och nu väntar minst fem veckors semester för mig då jag bara kan koncentrera mig på att ”landa” i allt som hänt innan det är dags för strålningen.
Ja…såå mycket att vara tacksam över som sagt!

Glad midsommar på er !

Hörs!
Britta

Igår när jag var ute i trädgården fick jag syn på en av de fyra skatungar vi har här på gården. Den låg så fridfullt och stilla bakom den gamla träskottkärran jag planterar sommarblommor i.
Förstod på en gång att den var död och kände verkligen sorg över det.

Tänkte först ta spaden och slänga ut den i den lilla träddungen vi har på andra sidan vägen, precis som jag gör med andra döda småfåglar eller icke uppätna möss och sorkar som katterna lämnar efter sig men…kunde inte göra så med den här!

Hela våren har vi följt det här skatparet i deras strävan efter att hålla ungarna mätta och trygga i väntan på att de ska lära sig flyga och har man bara det minsta anlag till att vara djurvän så börjar man ju genast ”bygga upp” en relation till dem.

För de har verkligen bjudit på underhållning när de lite klumpigt hoppat och spatserat omkring bland stenar, blommor och buskar och suttit och gapat och flaxat med vingarna så fort någon av föräldrarna närmat sig med en bit mat i munnen.
Orädda av ”dumhet” eller naivitet kanske man ska säga…för både katter och hund har de varit och tack vare att Line är så pass lätt att fya och säga till när något inte är okej så har även hon låtit bli att jaga dem…även om frestelsen varit stor många gånger 

Katterna har heller inte visat något större intresse trots att skatungarna suttit bara någon meter ifrån dem.
Kanske pga ungarnas storlek eller mest troligt, för att undvika föräldrarnas obehagliga vaktande i form av det höga tjattrande och till och med pickande efter svansen så fort en katt närmar sig. (Också det är en underhållning i sig)   
Line har de dock inte vågat attackera men som tur är så lyssnar hon på ”sina människor” istället och låter bli när vi säger ett bestämt NEJ och ”morrar” lite dovt åt henne.

Så istället för att slänga ut den döda kroppen i ”skogen” så gav jag den en lite mer värdig begravning intill syrénhäcken bakom huset!
Lade ner den lilla kroppen i gropen och kunde inte låta bli att mumla ”av jord är du kommen..” orden när jag täckte över den igen med jord och grästorv.
Plockade lite blommor också och lade på ”graven”!
Och varför inte? Skatungar är ju också individer och levande varelser, precis som vi människor här på jorden. Och sorgligt kändes det att den inte fick hinna uppleva mer än så!
Blågrönsvart och fin glänste fjäderdräkten och det kändes verkligen orättvist att livet skulle bli så kort.
Viskade dock till honom/henne att den åtminstone slapp uppleva vintern med svält och kyla …om det nu var någon tröst?

Hoppas nu att de andra ungarna överlever? De har åtminstone börjat flyga så smått och kan fly upp i träden när man kommer nära. Vet inte vad som tog död på den här och kunde inte se någon skada på den? Kan ju ha varit sjuk på något sätt förstås?
Ja sånt är livet…alla får inte leva ett långt och lyckligt liv!

Idag är det regndag igen och än så länge håller vi till i soffan och myser lite.

Jag, Sv, Line och Selma…..

…medan lilla vimsiga gubben Rasmus som så ofta nuförtiden, mest funderar på om han ska vara inne eller ute? Så fort dörren öppnas måste han antingen in eller ut beroende på vart han är när det händer….som en senil gammal farbror tittar han sig lite förvirrat omkring och undrar…”få se? …var det här man kunde gå ut eller in?”

”Eller ska jag vara ute kanske eller…?”

”…för det är ju rätt trevligt här också eller hur?”

”…fast, när jag tänker efter så kan man kan ju vara inne också?”

” ??? ”

”Eller vad säger du??? borde man vara ute lite kanske???”

”…äsch…jag går in igen…den där mänskan får man ju inget vettigt förslag av ändå! Hon kanske börjar bli lite gammal och senil? ”  

Sen måste jag bara visa mitt senaste fynd från PMU second hand i Leksand.

En såå himla vacker tavla för 20 spänn! Blir så ”äkta” glad när jag hittar sånt här och är precis den glädjen och känslan man ”jagar” när man går på second hand butiker och loppisar! Snacka om fynd….! Föreställande en pion tror jag
….ja fin är den i alla fall och så nöjd är jag med det inköpet.

Tänk va bra det är att vissa ser värdet i sånt som andra tröttnat på och gjort sig av med. Undrar hur mycket större ”sopbergen” skulle vara om inte second hand fanns?
Tack och lov för att någon kom på att det faktiskt går att sälja saker igen som någon bestämt sig för att kasta. Och ännu bättre är det väl när pengarna går till välgörenhet!

Ha en skön söndag nu….!

Britta

Igår hade jag en av mina bättre dagar måste jag säga. Är ju en person som gillar att göra saker, rent praktiskt alltså och därför känns det extra roligt och tillfredsställande när man lyckas göra lite nytta trots att man är sjukskriven.

Energin till det fick jag nog mest ifrån att jag efter att ha pratat med en av sköterskorna på bröstkirurgin fick klart för mig att de besvär jag har just nu är helt normalt och inget att oroa sig över.
Allt har ju gått så bra ifråga om läkning efter operationen, såren med stygnen ser fina ut och träningen av armen och axeln går framåt och blir enklare för varje dag.

Men däremot har det under den senaste veckan blivit mer och mer besvärligt med ett ”hårt och knöligt” område alldeles ovan stygnen på bröstet och bredvid det under armen.
Känns ungefär som om man skulle ha ett gäng stenar under huden som ligger där och ömmar och ibland liksom sticker och bränns.

Utanpå syns det däremot inte så någon infektion har jag inte haft funderingar på, för då skulle det väl säkert se rött och svullet ut också.
Har funderat ett par dagar på att ringa och fråga men…att ringa är något jag verkligen drar mig för måste jag erkänna. Har alltid avskytt och undvikit det så länge det gått men ibland kommer man ju till den där gränsen då man bara måste!

Och då gör jag det såklart, även om det bär emot!

Så jag tog och laddade med lite extra mod   och ringde upp kontaktnumret jag fått. Och sen blev det såklart som det alltid blir när jag väl tar mig för med att ringa….att man (oftast) får prata med en jättetrevlig människa som inte tycker att det finns några ”dumma frågor” i det här fallet.

Fick veta att hårdnaden runt såren är väldigt vanlig och kan hålla i sig flera månader efter op, så lättad av det svaret fick jag för mig att ge mig på en fönsterputs av det lilla fönstret inne på den lilla toan uppe.

En typisk sån där grej som man aldrig tar sig tid till annars när vardagen rullar på. Sånt där som man inte tycker är särskilt viktigt eftersom den här toan används så sällan. Nuförtiden är det mest bara äldste sonen som använder den då han har sitt rum alldeles bredvid och med tanke på hans intresse av hur städat det är så har anledningen till att tvätta just det här fönstret varit ännu mindre.     …ni förstår vad jag menar!
Städningen av själva toaletten står han visserligen för och sköter det bra med städning minst en gång i veckan, men det är väl också mycket för att hans ”elaka” mamma gett honom ”order” på att göra det 

Själva rummet är väldigt litet men fint med helkaklade väggar och golv, och ibland känner jag nästan lite dåligt samvete mot det att det är så bortglömt av mig 
Men nu fick det lite extra kärlek och den dammiga fönsterbrädan och superskitiga fönstren fick sig en riktig uppfräschning.

Kan erkänna att det var flera, flera år sedan sist jag gjorde något åt det och på fönsterbrädan stod en heldöd gulnad krukväxt, fyra terracottakrukor med jord i som jag förmodligen planterat något frö eller någon kärna i för typ hundra år sedan…ni ser…kommer inte ens ihåg vad som var menat att växa där?….några dammiga, kladdiga små flaskor med flera år gammal badolja …ett ”ludet” gammalt fat med värmeljus och en grådammig stackars kandelaber.

Och gissa om det var en skön känsla när man fått bort allt det där, torkat bort allt damm, putsat fönstren och kunde ställa dit två nya krukväxter (hoppas jag lyckas hålla dem vid liv nu bara)  och ställa tillbaka den nyrengjorda ljusstaken.
Ser riktigt stiligt ut nu måste jag säga 

Men tid tog det förstås, och det hade jag räknat med.
Fönstret är svårt att komma åt (säkert också en anledning till att det hamnat på ”detgörjagsen” listan. Sen har jag ju inte full rörlighet i armen än heller. Men genom att ställa kökspallen i badkaret och ”förlänga” armen med hjälp av en diskborste som jag hängde fönsterputsartrasan på så kom jag faktiskt åt hela rutan.

Vet inte hur länge jag höll på men som det är nu så behöver jag ju inte tänka på vad klockan är så det var bara att ”ta en sak i taget” och jobba sig framåt.

Nöjd blev jag alla fall och hjälp vad mycket ljusare det blev i det lilla rummet 

Och som om det inte var nog i detta sjukskrivna tillstånd så lyckades vi tillsammans Sv och jag fixa nät över jordgubbarna också!
Det blev ju inget extra odlande för mig i år då jag inte precis räknat med en cancerdiagnos när jag i vintras började fantisera om allt jag skulle vilja göra i trädgården.
Men men…försöker i alla fall sköta det lilla som finns så gott det går och vi insåg båda att det vore väldigt synd om fåglarna skulle ta alla jordgubbar som redan börjat skifta så smått i rosa.

Är mycket mer kart i år än förra året och hoppas nu bara att det inte hann bli för torrt innan jag förstod att jag måste börja stödvattna.
Hade ju planer på att stjäla lite hästskit från grannen också och gödsla med men det blev det heller inget av med.

Däremot har jag lyckats göra en laddning nässelvatten som nu står upptappad på flaskor så det har jag i alla fall vattnat ett par gånger med. En del på nio delar är det som gäller vid utspädning.

Och nu verkar det som om den äkta svenska sommaren är tillbaka med blåsväder, kylig luft och regn lite då och då. Och visst förstod man väl att det som var innan egentligen var för bra för att vara sant….men man vänjer sig alltför lätt ändå   :(
Tur att det är så tidigt på sommaren än så förhoppningsvis ska vi väl hinna få lite mer sol och värme innan hösten är här.
Synd bara att alla blommor snart blommat över.
Plockade en bukett ängsklockor häromdagen. Gäller att ta vara på det som finns så länge det går.

Ha en fortsatt bra blåsdag…   

Britta 

Livet utan Samus rullar vidare. Måste rulla vidare helt enkelt även om saknaden kommer och går i vågor. Ibland minns man det positiva och ler för sig själv, och ibland kommer sorgen som bildar en värkande klump i halsen.
Vissa stunder tror man att hon finns kvar och förväntar sig att se henne på hennes favoritsovplatser,men inser snart att hon faktiskt är borta.

Dagarna som sjukskriven rullar också vidare och om jag själv får säga det så tycker jag att det går bra. Såren efter operationen läker fint och övningarna för armen går framåt. Inatt har jag till och med sovit första natten utan kompressions BH:n vilket gick riktigt bra faktiskt. Visst rörde jag mig lite försiktigare och att ligga platt på mage går fortfarande inte eftersom det ömmar för mycket men ändå. Lite mer frihet gav det dock.
Försöker också ta en lite längre promenad varje dag då jag vet att både min kropp, själ och Line mår väldigt bra av det.

Igår tog vi med oss floran ut och passade på att ”botanisera” lite bland alla våra växter i naturen. Tycker det är så intressant och har alltid velat lära mig många många fler än de jag redan kan. Och nu har jag ju verkligen chansen att lägga ner tid på det.

Och förutsättningarna för att bli frisk från en så lömsk sjukdom kan väl knappast vara bättre när man kan tillbringa timmar ute i det här…

…snacka om ”helande energier”! 

Och så lite nyfikenhet och livsvilja till det sen   :) ….kan det bli bättre? 

Symbolen för livsvilja hittade vi mitt på den här stigen i den täta mörka granskogen…

…vet inte vilken växt men där stod den på den torra barriga marken och passade på att riktigt ”suga i sig” av de solstrålar som för en stund träffade den.
En riktig liten kämpe måste jag säga 

Kändes verkligen att marken äntligen fått lite fukt i form av regnet som kom och daggkåporna såg förstås till att fylla på förråden.

Första växten vi stannade vid var en Johannesört som jag inte tycker att man ser alltför ofta. 

Vill påpeka att bilderna inte är de bästa, dels för att det starka solskenet gjorde det svårt att se hur de blev och sen hade jag nog lite för bråttom med att välja inställning i och med att det hela tiden kom en massa mygg som ville ta sig ett smakprov av mitt blod 

Men men…tror i alla fall att det här är något som kallas ”blodrot” enligt vad jag kan se i floran? Läste sen att den inuti ska vara blodröd så får väl kolla det nästa gång jag ser den.
Johannesörten känner man igen på att saften blir röd när man klämmer sönder blommorna och det är kanske lite lika med den här växten?

Den här däremot har jag fortfarande inte lyckats hitta, så det får jag forska vidare på helt enkelt.

Dumt att jag inte satte ner handen som jämförelse men bladen är ganska stora och växte mitt på stigen där det var väldigt blött. 

Samma stig som vi går på innan vi kommer fram till den lilla bron så nog gillar den våtmark allt. 

Satte mig en stund på bron och lät fötterna dingla och såg ut över vattnet…

…här kan man sitta länge och lyssna, se och ”nosa i sig” av naturen omkring. Trollsländor som flyger förbi och stannar till i någon sekund…fiskar som plaskar och leker…och den där ”fuktiga” doften av våtmark…om en doft nu kan vara fuktig??? …jo tror ni vet vad jag menar!

Samma stig leder också förbi det här söta ”minikalhygget” som bildats alldeles under en rotvälta…tyvärr så är ju bildkvalitén usel men ska försöka få en bättre bild på det nästa gång.

Kabbelekan fick jag lov att ta en bild av också, även om den väl är ganska känd för de flesta? Tyckte den lyste upp så fint där i diket.  Här kallades den ”vårtblomma” förr för att få barn att undvika att plocka den eftersom den alltid växer vid vatten. Man skulle alltså få vårtor på fingrarna om man gjorde det och det var det ju inget barn som ville såklart!
Man fick ha sina knep på den tiden då det inte fanns något dagis och fritids att ha barnen på när man själv var tvungen att arbeta.
Näcken var väl också en effektiv ”barnvakt” då.

Den här ”okändisen” (för mig i alla fall) växte längs gamla järnvägen som vi ofta promenerar på och om jag ”forskat” rätt så är det en ”Vitmåra”! 

Sen gäller det bara att komma ihåg de nya namn man lär sig, vilket inte är det lättaste har jag märkt! Det är svårt att pränta in ny kunskap i en lite seg gammal hjärna   

Det här namnet har dock lyckats fastna av någon anledning och den här blomman som mest ser ut som en trasig, blek Rödblära är i själva verket en ”Gökblomster”! 

Undrar hur den kunde få det namnet? Skulle vilja fråga Linné om det.

Den här är ju också  en sån man känner igen längs lite torra vägkanter och visst hade jag hört namnet ”Kärringtand” men trodde att det mest var ett eget påhittat, lokalt namn , precis som ”Rallarros” som egentligen heter ”Mjölkört” . Men faktiskt så heter den just ”Kärringtand” enligt floran. 

Höll precis på att gå förbi den här lilla orkideén som hör till en av de allra vanligaste i hela norden, ”Jungfru Marie Nycklar” heter den …

…och har svartbruna fläckar på bladen. 

Ja det var gårdagens exkursion det och såhär kan det se ut när man behöver en stunds ”avskildhet” för att redigera och fixa med lite bilder på datorn i alltför starkt ljus.
Sv har förmågan att smygfota mig ibland och den här gången blev det ju riktigt roligt!
Måste vara en gravt introvert människa som sitter där under 
Nejdå…så illa är det inte men nog gjorde det stor skillnad för att kunna se bra på skärmen när man drog en filt över hela alltihop.

Idag är det regndag igen vilket behövs för all växtlighet och då kan man ju passa på att åka en sväng till bibblan som vi nog tänkte göra.
Kanske hittar någon ännu mer ingående flora där som kan hjälpa mig lösa mysteriet med den hittills okända växten.

Ha det bra!
Britta

Tack Samus för de 13 år vi fick dela livet med dig. Du gick alldeles för tidigt!
Fick ofta höra hur fin du var och vilka annorlunda färger du hade…och visst var det så…vacker, värdig och klok var du.
För att inte tala om alla underhållande diskussioner man kunde föra med dig…och alltid få svar. Ibland lät det till och med som om du visste när och hur du skulle svara med ett Ja eller Nej……..ett  mjaaa….eller ett mer långdraget…mjäääee…. !

Mästare på att använda rätt tonläge var du också. När du på natten kom på att du väldigt gärna ville gå ut och lät höra ett milt och väldigt försiktigt…miao…..utanför sovrumsdörren, till motsats mot det hesa, skrapande uppfodrande …määääe,määäe, määääe…när du tyckte att det var bråttom med att lägga upp burkmat.
Då tyckte du att det var läge att låta som om du inte fått mat på flera dagar….och tro mig, det funkade bra, för det enda man ville var att så snabbt som möjligt få tyst på det lätet.

Tretton år sedan alltså, som du kom till oss som en liten 12 veckors kattunge. Så otroligt vacker redan då och med en tydlig, stark personlighet.
Trodde väl aldrig att du som yngst i ”kattskaran” skulle ”lämna” som nr 2 av 4. 

Men tydligen var tiden inne och någon återvändo fanns inte när olyckan väl slog till. 

Det var dagen efter operationen av min tumör som jag satt ute på bron och njöt av sol, fågelsång och värme. Var på något sätt medveten om att du befann dig i diket utanför syrenhäcken men tänkte såklart inte just på vad du gjorde där.
I efterhand är det att du förmodligen hade fångat något och var helt fokuserad på det som är den enda förklaringen till varför du inte reagerade tidigare på bilen med släp som kom farande förbi i som vanligt alldeles för hög hastighet.
Vet bara att jag hörde hur det skramlade till från släpvagnen, att jag kastade en blick ditåt och fick se dig komma hoppande genom häcken. Vinglade till lite med bakdelen, såg panikslagen ut och sprang en bit, stannade till och lyfte ena bakbenet och fortsatte sen i full fart in genom ett hål i husgrunden.
Och där blev du kvar…i nästan tre dygn måste du ha legat därinne och bara väntat ut smärtan och hoppats på att bli bättre.

Det är ju typiskt för skadade katter det där, att de drar sig undan och gömmer sig tills de känner att de är starkare. Och visst var vi oroliga och visst gick vi ibland och lockade och ropade in genom hålen till grunden i hopp om att du skulle komma fram men…samtidigt så visste vi ju att det bara var du själv som kunde välja om du ville komma eller inte.

På tredje dagen då vi verkligen börjat bli riktigt oroliga med tanke på värmen och tiden du varit borta stod du plötsligt där på trappen och jamade eländigt.
Först kom glädjen, lyckan och överraskningen över att du kommit hem och liksom sköljde över en…visserligen hängde svansen rakt ner och din blick såg nästan tom och livlös ut men…man tänker ju att …det blir bra …bara hon får äta, dricka och sova ett par dagar.

Katter är ju sådana överlevare!
Men det var värre än en ömmande svans och uttorkning. Mycket värre!
Och det började jag misstänka när jag insåg att du inte kunde hålla urinen. Att det verkade ”rinna rakt igenom” dig utan kontroll.

Fick en tid för röntgen dagen efter, och hur gärna jag än ville så kunde jag inte riktigt känna något hopp när vi åkte in.
Magkänslan för något positivt besked fanns inte där och det visade sig stämma.
Bilderna visade en svans som var långt dragen ur led och överfyllda tarmar och urinblåsa. Med andra ord en nervskada som inte skulle gå att fixa. Du skulle aldrig mer kunna kissa eller bajsa och för ett djur är ”påse på magen”inte någon lösning.
För det är vad som hade gällt om en människa fått samma skada förklarade veterinären.

Så nu får vi trösta oss med att vi i alla fall åkte in så pass tidigt så att du inte behövde lida mer. Och vara tacksamma för att du åtminstone kom fram från ditt gömställe och inte behövde ligga där och dö i ensamhet.

Så tack för allt Samus och hoppas nu att du har det så gott tillsamman med Findus där på ”andra sidan”!  Vi ses såklart igen men längtan och saknaden är ändå och kommer alltid att vara lika stor. Du fyllde en stor plats här på jorden! 

Älskar dig….! 

Britta 

Det blev inget besök hos Guckuskorna igårkväll…insåg att jag inte hade någon ork kvar. Idag har det dock känts bättre och självklart har det en hel del med temperaturen att göra. Värme i all ära men…när det blir över +25 så tror jag att man påverkas mer än man vill erkänna.
Vi är nog inte riktigt gjorda för en  så hög temp så länge vi ”nordbor”   :) vare sig man är kärnfrisk eller inte!

Så det blev en morgonpromenad istället…i den nya friska luft som dragit in över oss. Mer syre och mer energi kom den med känns det som. 

Dessvärre så var det nog i allra sista stund vi var ute för de hade redan börjat skrumpna ihop så smått. Men men…vi tog oss dit i alla fall!

Tror det är tredje gången jag och Sv gör det tillsammans under de sex år vi hållit ihop. Tänker dock varje år att ”i år ska vi gå och titta på Guckuskorna när de blommar” men ja…tror ni att det blir av varje år??

Nääe…! Såklart inte!  Vet inte varför och hur man prioriterar saker i livet egentligen? För nog borde man väl lyckas utföra en sak som man sagt att man vill uppleva och som bara händer EN gång per år men …neejdå…det kommer annat i vägen och förmodligen är det en hel del lathet inblandat också!

Nåja…kanske lär man sig någon gång? När man är så gammal så att man knappt klarar av att göra sånt man vill längre kanske? Ironiskt?
Ja!
Hoppas att jag blir bättre på att prioritera sånt som verkligen ger en en upplevelse när jag blivit frisk från cancern?
Den som lever får se!   ;) 

Men nu till lite fler bilder på de tyvärr ”falnande skönheterna”! Kanske har det torra vädret påverkat också? För nog tyckte vi att de även var ovanligt små till växten i år.

Fascinerande är de i alla fall …

….och ger en känslan av att befinna sig i en tropisk regnskog 

Men nu måste jag gå och ägna lite extra tid och kärlek åt Samus som kommit tillbaka efter tre dagars bortavaro. Så tacksam över att hon är hemma igen! 

Britta

Det är lite ovant….men inte på ett negativt vis…bara ovant liksom. Att inte behöva hålla koll på klockan…att låta alla sysslor ta den tid det tar…särskilt när man inte kan göra dem i samma fart som tidigare.
Idag har jag t ex tvättat mig….! ?  Ja…det låter nog lite märkligt för de flesta men det var ett helt projekt för sig.
Dels får jag ju inte blöta ned mig runt operationssåren och dels fungerar inte högerarmen som den ska så det var lite trixigt. Men det gick och tid hade jag ju ändå kvar av dagen

En dag lika varm som alla de andra man börjat tappa räkningen på nu….är nästan så att man skäms över att bli så bortskämd av vädergudarna…hur länge till kan det få vara måntro? 

Känns så lyxigt och overkligt att redan på morgonen kunna …eller snarare till och med behöva ….öppna flera fönster på vid gavel och släppa in friskt doftande sommarmorgonsluft. 

Det underlättar verkligen ”jobbet” med att vänja sig vid att inte kunna göra så mycket som man är van vid. Att sänka farten på ”livets hjul” och anpassa sig till den nya ”lunk”  dagarna måste gå i nu ett tag. 

Igårkväll tog jag kameran och gick ut i trädgården en stund. Också en sån där grej som man alltför sällan orkar ta sig tid till när vardagslivet rullar på med arbete och tidspassning.

Tog lite blombilder…som den här (ovanför)  med en lupin ur ovanlig vinkel. Sällan man tittar på dem uppifrån. 

För det är väl såhär vi är mest vana vid att se dem. Lupinerna som är så hatade av många…och visst kan jag förstå oron över att de sprider sig och slår ut annan flora i vår natur men….nog är de ändå väldigt ståtliga och vackra?

Dagliljorna är också igång för fullt och även om jag har lite svårt för just gula blommor så har de lyckats charma mig med sitt fina bladverk och sin goda doft. Sen är det väl också för att blomningstiden är så kort så att man knappast hinner tröttna på dem.

Och sen två bilder av en pion i närbild….och frågan är om pionen ändå inte är ”drottningen” av blommor ?

Så vackra men tyvärr också med alldeles för kort blomningstid.

Ikväll när värsta värmen släppt, ska vi försöka oss på en promenad till platsen där ”Guckuskorna” just nu blommar.
Och om pionen är de odlade trädgårdsblommornas drottning så kan man väl inte annat än säga att ”guckuskon” är de vildväxande blommornas konung   

Ha en fortsatt skön söndag!

Britta

Ja då är det första steget på ”avstickaren från livets stig” taget. Operationen gick väldigt bra och det blev sk ”bröstbevarande kirurgi”…vilket betyder att man inte behövde ta bort hela bröstet utan endast själva tumören och en del vävnad runtom.

Så från och med nu kan man väl säga att läkningen börjat, även om det nog är en hel del kvar innan man kan förklaras som frisk.
Vet inte säkert än men förmodligen blir det strålning och någon typ av tabletter som efterbehandling.
Men det får jag veta först den 18 de på återbesöket och fram tills dess är det fokus på att få såren att läka och arm och axel att fungera som de ska igen.

För det måste jag säga att det här med att armen/axeln och omliggande muskler nästan måste ”läras om” för att fungera var något jag inte var det minsta beredd på inför operationen.
Hade mest föreställt mig att det såklart skulle vara ömt och ont i såren vare sig man skulle behöva ta bort hela bröstet eller inte men att musklerna skulle bli så påverkade hade jag inte förstått.

Så nu är det tid och tålamod som gäller för att så snällt som möjligt få tillbaka rörlighet och styrka. Har ett träningsprogram avsett för just det och som helst ska göras tre gånger om dagen och även om jag testat lite under små korta stunder redan så tänkte jag försöka komma igång på riktigt med det imorgon.

Ska se till att få in en rutin på att göra det morgon, middag och kväll, och med tanke på den ”oändlighet” med tid det känns som om jag har nu så finns det såklart inga ursäkter.

Och varför skulle jag inte vilja? Alla vill väl ha en kropp som fungerar och som man kan utföra allt det man vill göra med.

Mardrömmen för mig är ju att inte kunna arbeta fysiskt och med det i tanken kommer det inte att bli några problem med att, jobba sig tillbaka i form.
Det jag däremot måste inse är att det också måste få ta tid. Att ge kroppen en ärlig chans och inte ha alltför bråttom. Att ignorera allt det där jag ser som jag skulle vilja göra både inom och utomhus och helt enkelt bara gå och vara tacksam över att allt ändå gått så bra.

Jag är här…jag lever …..och kommer med största säkerhet att bli helt återställd….det får räcka för mig så länge. 

Men nu protesterar ”skrivarmusklerna” så det är väl bara att lyssna till kroppen och stänga av datorn.
Imorgon väntar ju ännu en underbar dag i detta i det närmaste tropiska klimat   :) kan fortfarande knappt fatta att det är sant att vi får uppleva det här!

Godnatt och sovgott!

Britta

Kikar in en liten snabbis bara! Sitter här nyduschad med Descutan och ”ren som en bebis” 
Operationsdags idag alltså!
Ska bli skönt att äntligen komma igång med behandlingen och börja rikta in sig på att gå mot ett tillfrisknande.
Känner mig faktiskt inte särskilt nervös utan snarare lättad över att det är dags nu.

Har ju både Sv och yngste sonen med mig också så stödet finns till 100% 
Men nu är det dags att göra sig i ordning för avfärd mot Falun.
Ska bara dricka upp den enda kopp te som min frukost består av idag!

Ha det bra så länge!

Britta