lillasysterfix

Tillbaka på jobbet igen, och varje gång undrar man……vart tog det senaste halvåret vägen??
Vad gjorde jag igår? I förrgår? För en vecka sedan?

Det är verkligen två olika slags liv man lever när man är säsongsarbetare och frågan är…vilket föredrar jag egentligen??
Jag trivs ju otroligt bra med både arbetskamraterna och arbetsuppgifterna på kyrkogården, särskilt nu när jag börjar känna mig som hemma med både människorna och miljön.
Vågar skämta, vågar ta initiativ, vågar fråga när jag undrar något…(fast helst inte när vi sitter samlade i fikarummet, blir så jobbigt när alla plötsligt fokuserar på mig), vågar till och med komma med förslag och åsikter om när var och hur något ska utföras, även om jag är väldigt försiktig med det än så länge för mig räcker det med att vara ”boss” hemma, och på en arbetsplats med 9 kvinnor och fyra män så finns det nog med viljor som kommer i ”otakt” ibland.
Är inte den som strider för mina egna idéer i första taget, utan tar då hellre ett steg tillbaka och anpassar mig efter situationen istället.

Så bättre arbetsplats kan jag egentligen inte önska mig.
Men sen har vi den introverta sidan av mig, som ärligt talat och allra helst skulle ha ett arbete där jag får vara lite mer för mig själv. Spelar ingen roll vad jag gör egentligen, även om drömmen naturligtvis vore att kunna leva på det man helst vill hålla på med. Som författare te x! 
Tänk att kunna sköta sitt jobb hemifrån….vid sitt arbetsbord…köksbord…ute på brokvisten???
Bara jag, katterna, Hugin, Idunn och mina tankar!
För hur det än är så har man som introvert låg tolerans mot dopamin, vilket gör att man blir utmattad och nervös av sociala tillställningar, och att ca fem gånger på en arbetsdag umgås med 13-14 människor samtidigt är verkligen en ”social tillställning” för en sådan som mig. Sen spelar det ingen roll hur trevliga arbetskamraterna är och hur mycket jag faktiskt också gillar att umgås med dem.
Har först nu idag insett att det kanske är det som gör att jag känner mig så trött och orkeslös efter en arbetsdag, alltså att jag helt enkelt får en dopaminöverdos  varenda dag.  Det kanske inte alls är all den friskluft och det fysiska arbetet som gör att jag så gott som alltid får huvudvärk och känner av en onormal trötthet när jag kommit hem och släpper på ”spänningarna”.

I så fall borde jag ju inte alls vara på en sådan arbetsplats….!
Vad läskigt det känns att tänka så.
Får nästan lite panikkänsla och funderingar på om man någonsin kommer att få leva livet så som man vill och mår bra av och det som retar mig allra mest är…..jag har ju egentligen inte några stora krav!
Om jag levde ensam skulle jag inte behöva många tusenlappar i månaden för att kunna leva det liv jag vill. Matkontot skulle väl ligga på en femtedel av det vi som familj lägger ut på mat och hygienartiklar idag. Någon tv skulle jag inte ha överhuvudtaget och ingen hemtelefon. En liten stuga med kök, toalett och ett sovrum skulle räcka som utrymme för mig, och gärna med en kamin el liknande som värmekälla på vintern vilket skulle betyda en avsevärt mycket lägre elräkning.
Någon vräkig bil har jag inget behov av, heller inte nya kläder flera gånger i månaden eller dyra krämer och make up. Att springa på krogen eller andra dyra nöjen är heller inget jag har behov av, utan föredrar lugna hemmakvällar.
Något karriärsbehov har jag ju inte heller utan skulle nog i stort sett kunna jobba med vad som helst om jag bara fick ha lugn och ro omkring mig.
Ska det vara så omöjligt?

Ja, jag vet inte. Detta har jag ju funderat på förr och om jag bara var lite mer ”framåt” och vågade ta för mig mer så kanske jag redan hade haft det där ensamma drömjobbet
Men vi får se vad som händer i framtiden? Nu har jag i alla fall en ny säsong framför mig och under arbetspassen när det bara är jag och min kollega på vårat skötselområde ( varje område sköts av två personer) så kan jag känna en känsla av ro och frid inuti som jag inte trodde var möjlig på en arbetsplats. Särskilt inte om man jämför med jobbet som hotellstäderska.
Så idealet för mig vore väl att ha en egen liten kyrkogård eller park att sköta om, med eget fikarum och möjligen en radio som sällskap
För att arbeta utomhus är det absolut mest välgörande för själen man kan göra.

Ja, det blev i alla fall lite skrivet idag trots huvudvärk och tunga ögonlock som vill falla ihop hela tiden. Tack vare att min sambo på eget initiativ tog på sig både matlagning och disk så kunde jag unna mig lyxen att sätta mig vid datorn istället och det är jag verkligen tacksam över.

Får väl se hur läget är imorgon men orkar jag så skriver jag lite då också!

Ha det bra nu!
Britta ♥

Ja hörrni! Idag bestämde jag mig för att göra en utflykt till ett av naturreservaten som fanns med i det häfte jag fick av den trevliga tjejen på turistbyrån. Siktade in mig på Sätra hasselskog som ligger nära och bra, ca 1 mil hemifrån. Det började riktigt bra då det plötsligt dök upp två tjäderhönor på vägen framför mig men dessvärre räckte inte zoomobjektivet till för att få någon bra bild på dem, men som naturupplevelse var det mysigt att sitta en stund på huk och studera dem. Fullkomligt älskar den där känslan av att leva i nuet som det ger när man vet att man har en hel dag på sig, och inte behöver bry sig om hur mycket tid som går medan man sitter där och bara tittar på dessa lite ovanliga fåglar, (i alla fall för mig ovanliga).
(OBS, bilden ovan är inte en av de bilder jag försökte få på dem, så leta inte efter några tjäderhönor:)   )

Hur som helst så kändes det spännande och förväntansfullt att börja vandra på den uppmärkta stigen, som alltid när man är på något nytt ställe och inte vet vad som väntar.

Efter att tjäderhönorna bestämt sig för att jag nog var någon man skulle akta sig för och flugit in i skogen så vandrade jag vidare.  Hann inte så långt innan ett fält av liljekonvaljeblad bredde ut sig vid sidan av stigen.  Var bara tvungen att stanna och fota den blyga lilla vitsippan som kikade fram mellan bladen 
Hur söt som helst !

Efter ännu en kort vandring började jag fundera lite på när hasselskogen skulle dyka upp. För även om det var fin natur och bitvis rena John Bauer skogen med mossiga stora stenar och rotvältor som påminde om troll, så var jag ju nyfiken på hur hasslarna skulle se ut.
Har vad jag vet knappt sett en hassel och det är ju ganska ovanligt att de växer så pass långt norrut som vi ändå bor.  Kom efter en stund ut ur John Bauer skogen och efter att ha korsat byvägen så fortsatte stigen uppför ett område där de gått ganska hårt åt med röjningen. Kan inte påstå att det var vackert men jag hade ju läst i broschyren att det pågick arbete med att ta ner barrskog för att gynna lövskogen så det var väl just det som pågick där…..men ännu hade jag inte sett något som skulle kunna vara hassel?????
Till slut ledde stigen mig åter ner mot byvägen och efter att ha korsat den igen så kom jag fram till ett område där i alla fall lövskogen dominerade men….? Mest björk, rönn och lite annat sly verkade det finnas där.
Nu började jag studera träden lite noggrannare för känslan av att broschyren utlovat mer än vad som fanns i verkligheten började smyga sig på
Vart fanns hasselskogen?

Passerade den här lilla ”skogen” en gång eftersom jag trodde att det var vanliga aspar vilket de påminde om i växtsättet. När jag sedan enligt kartan jag hade med mig, insåg att jag inte kunde vara mer mitt i hasselskogen så förstod jag att det var dags att börja anstränga sig lite

Anstränga sig för att hitta hasslarna alltså, och helt ärligt så är jag ännu inte 100% säker på att det var det här som var hasselskogen men antar det.

Eftersom det bara var få av dessa ”träd” som slagit ut och då bara litegrann högst uppe i topparna så kunde jag heller inte studera löven på närmare håll.  Det här var i alla fall vad jag lyckades fånga på bild, tyvärr suddigt på grund av blåst men tycker i alla fall att dessa löv såg lite ovanliga ut så detta är nog en del av Sätra hasselskog som jag hade målat upp min egen fantasibild av

Ni vet en sån där mysig lövskog med stora träd lite glest och väldigt lite vegetation på marken runtom. Som bokskogarna i Blekinge ungefär….ja, fast kanske inte riktigt så mäktigt men i alla fall något liknande.
Det roliga är att det i broschyren står ”Sätra hasselskog är ett skogsområde med mycket lövskog vilket är ovanligt för Dalarna, speciellt när det finns så mycket hassel som egentligen trivs längre söderut. ”

Ja…..vad säger man
Jo att vi har ju alla våra egna uppfattningar om saker och ting, och nu vet jag att jag ska försöka läsa broschyren med lite andra ögon. Men visst var det en mysig utflykt (lite ensam bara förutom tjäderhönorna, hackspettarna och min ”egen varg”    som dök upp när jag var på väg tillbaka till bilen, även denna gång i samband med att jag plötsligt fick en känsla av obehag mitt i allt det underbara, känslan försvann dock när jag ”såg” en gammal bekant komma lunkande efter mig på stigen   himla bra bodyguard det där!  )

I alla fall så får nästa utflyktsmål bli reservatet Djuptjärnbo som ligger mellan Insjön och Falun någonstans, och där är det gammal hederlig barrskog som gäller. Ska tydligen finnas många olika lavar där bl a tagellav som ska vara violettgrå, låter ju spännande om man hittar den förstås små våtmarker ( alltså en och annan vattenpöl kanske) och en liten tjärn, (ska komma ihåg att det stod liten), vidare ska det finnas en utsiktsplats med rastbänkar och när man går vidare korsar man Fännbäcken där det tidigare låg en gammal såg och av vilken resterna ska bilda ett vackert litet…obs litet …vattenfall.
Får se när det blir? Kanske nästa helg någon gång när man fått nog av folkmyllret på Rättviks marknad, (vilket jag brukar få efter en halv dag ungefär   )

Tro nu inte att jag är sur och bitter över att det av min hasselskogsdröm ”bara bidde en liten slyskog”  för hur det än var så fick jag komma ut i naturen och känna mig fri och utan måsten vilket ändå var det viktigaste, men nästa gång får det bli lite mera i matsäcken än vatten och chips som jag hade med mig idag Fast chips var faktiskt väldigt bra att ha med sig med tanke på både saltet och energin i form av fett som det ger, så det var nog inte för sista gången som jag packade med det.

Men nu måste jag göra en vända till macken och införskaffa lite läsk till kvällen.
Ha det bra och njut av livet

Britta

Fick en impuls idag att köpa såpbubblor trots att jag inte har några barn att skylla på längre Det är ju en himla tur att man liksom vägrar att bli vuxen, för tänk vad mycket man skulle gå miste om i så fall. Bara det att sitta och titta på såpbubblorna som sakta glider iväg med vinden medan de skimrar i de underbaraste färger innan de ”poppar” till och försvinner, är ju en i det närmaste andlig upplevelse måste jag säga.

Och gissa om de gav inspiration till att ta fram kameran ………..vilka möjligheter….blir alldeles till mig och ivrig över tanken på att ta med mig burken till någon av ”mina” bäckar och vattenfall. Kan bli hur fina och magiska bilder som helst!
Nu gick det tyvärr väldigt hårt åt innehållet bara ikväll då jag tvingade äldste sonen att vara min såpbubbleblåsarassistent. Och naturligtvis kunde jag själv inte låta bli att (precis som när man var liten) försöka blåsa en så stor bubbla som möjligt.

Katterna var dock väldigt tveksamma till de där runda grejerna som man inte hade någon koll på,  for omkring hur som helst och ibland bara försvann samtidigt som de stänkte något kallt och blött på en om man råkade vara för nära.

Ännu läskigare blev det när de verkade kunna sitta och lura på marken en stund också utan att försvinna sådär spårlöst och snabbt.

Alltså!…hur många finns det egentligen?? Bäst att hålla avstånd!!

Okej!…….är det krig ni vill ha så!……..ska bara vässa mina vapen först!

Samus gillade dem inte heller…men lite fascinerande var de nog i alla fall !? 

Men lilla skyddsängeln satt lugnt och bara njöt av sällskapet.

Häftiga reflektioner blir det i dem också…sonen började nästan drömma om ett fisheyeobjektiv

En satte sig och vilade på bron en stund innan den avslutade sitt korta liv med ett ”plopp” !

Ja, som ni förstår så finns det alla möjligheter att få till magiska och fantasifulla bilder med hjälp av bubblorna. I rätt miljö, med rätt ljus och rätt bakgrund……… ååå…blir galen av tanken på att fånga den perfekta bubblan igen……….måste, måste försöka ”få till det” i helgen.
Känns som om jag kommer att låta min familj leva på luft ett par dagar bara för att slippa tänka på att passa matlagningstider och ägna en hel oförstörd dag åt kameran. Men vi får se hur det blir med det. Ibland önskar man att man vore utan samvete

Idag uppstod det förresten en sån där händelse som i efterhand känns lite overklig och som jag inte riktigt kan släppa tanken på bara för att jag på grund av min förb….de  blyghet inte vågade inleda en diskussion.
Varför kan jag inte få ut alla de ord och tankar jag skulle vilja ibland??
Blir galen på detta handikapp som hindrar och förstör dessa tillfällen då jag skulle kunna få ut så mycket mer av livet om jag bara vågade prata!!!!!!!!   Ska man behöva gå omkring ständigt berusad??? För då ni är det inget fel på ”munlädret” kan jag lova!

Nåja..i alla fall så var det så att jag faktiskt besökte vår egen turistbyrå idag. Har ju alltid velat ge mig ut och vandra i skog och mark och nu när jag så smått börjat ”ta mig” lite egen tid då och då så ska jag försöka göra just det te x. Finns ju inget härligare än att packa en ryggsäck med fika och ge sig iväg ut i naturen en tidig morgon.  Det optimala är naturligtvis att göra det på hästryggen men om man nu inte har någon fyrbening så får man nöja sig med sina egna två!! 
Hur som helst så gick jag in på turistbyrån i jakt på kartor över vandringsleder här omkring och fick syn på en som visade fäbodstigar. Jag gick fram till receptionen där en trevlig och tillmötesgående (ganska självklart på ett sådant ställe) tjej genast började hjälpa mig.
Hon började med att ge mig ett häfte som de delade ut gratis till de som verkade intresserade, och som  innehöll information om 26 naturreservat i Siljansbygden, sen talade hon om att kartan över fäbodstigar som jag sett på väggen var ganska gammal och att hon tyvärr inte kunde garantera att dessa stigar var gångbara längre eftersom ingen skött om dem på några år. Fast det tyckte jag bara lät ännu mer spännande, så efter en stunds letande (då jag för ett tag trodde att hon inte ens skulle ha någon till försäljning) så hittade hon en till slut. Hon lade upp den på disken och vi stod och studerade och diskuterade de olika lederna en stund. Det fanns nämligen en numrerad lista över olika sträckor och vilken längd de hade men tyvärr så var siffrorna inte utsatta på kartan så man fick helt enkelt leta upp start och mål själv så att säga. Det var ju i och för sig inget större problem och medan vi står där och diskuterar de olika namnen på fäbodarna så dyker det upp en man alldeles bredvid mig.
För det första så såg han ut som …hm…ja hur ska jag säga? Förmodligen en riktig ”skogsmulle” för han såg verkligen ut som en ….ja vad säger man? En naturmänniska? Eller naturväsen kanske jag ska säga? Tror ta mig tusan att det var Näcken själv …ja fast med kläder på förstås……(inte ens han får väl gå omkring naken hur som helst).   Mörkt lockigt hår, mörka ögonbryn och ?…..ja ärligt talat så tittade jag aldrig honom rakt i ögonen, men jag kan sätta hur mycket som helst på att de var typ…skogsgröna..om det nu finns någon ögonfärg som heter så ??  I alla fall så säger han ” Ursäkta, men ska du till Ol ersbodarna?”  (Han hade väl hört att vi nämnt det namnet i vår diskussion)  och jag mitt dumma nöt…som är helt oberedd på den nya situationen och att han dök upp så snabbt känner naturligtvis hur jag rodnar (en fantastisk egenskap jag begåvats med ….grr..) och bara stammar fram något i stil med ”öh…nja..nej…eller jo det kanske jag ska men vi bara diskuterade lite olika namn på kartan” , varpå han naturligtvis känner sig påträngande eftersom jag ser ut att bli så besvärad, så att han artigt och lika snabbt som han dök upp, drar sig tillbaka med ett ”Jaha..ja då..”  och ja, sen försvinner han iväg.
Tjejen i receptionen kände nog också att det blev lite pinsamt  och bara smålog och skrattade lite besvärat medan jag försökte möta hans fråga så artigt jag kunde med tanke på situationen Det var ju en ganska rättfram fråga och jag hann ju tänka massor av ”undrarvarförhanfrågardet” tankar innan jag fick ur mig mitt klumpiga svar.
Så bara för att jag inte har talets gåva och kom mig för med att låta honom förklara varför han undrade så sitter jag nu här och tänker….varför frågade han det??  Och det värsta är……jag kommer aldrig att få veta det! Han kanske hade en massa intressant information om just den fäboden.
Men det lustigaste av allt är att det var en sån där händelse som går så fort så att man i efterhand nästan undrar?…..hände det på riktigt eller?
Jag vet att jag har livlig fantasi och jag vet att hans lite magiska utseende, lugna röst och framträdande gjorde att det hela kändes lite overkligt, särskilt på grund av att jag inte är van vid att folk kommer fram och vill prata med mig på det viset.  Jag är liksom van vid att inte synas och märkas och trivs bäst med det
Så nu börjar jag ju fundera på (som den lite tokiga människa jag är som tror att allt som händer har någon mening, både stora och små händelser) om det var något slags ”tecken” istället. Jag kanske borde gå just dit..till ol ersbodarna?  Eller?
Ja..jag vet inte, men nog blir det svårt att låta bli, och varför inte? Om jag ändå ska vandra någon av lederna så kan jag väl välja den lika gärna som någon annan?

Men nu blev det sent och jag känner mig lite extra trött efter blodgivningen idag så det är dags att krypa till kojs. Imorgon kommer jag att vara pigg igen, som alltid efter en ”åderlåtning”
Pigg och full av ny frisk energi!
Godnatt och sovsågott!

Britta

Vet att det är det enda vi svenskar pratar om just nu,men jag måste skriva några rader om det. För visst är det otroligt vad fort det går med allting nu?
Det sägs ju att ”gräset alltid är grönare på andra sidan” och när jag tittar ut på grannens gräsmatta här bredvid så stämmer det verkligen.  Nu gör det mig ingenting den här gången eftersom jag inte är lika förtjust i gräsklippning som han är, så jag kan helt och fullt glädja mig åt att hans ”matta” faktiskt är grönare än min just nu. Han är av den typen som till och med håller lindan bredvid sin tomt klippt med sin åkgräsklippare och som vi lite elakt här i Dalarna säger är typiskt Stockholmare.
Han är också än så länge stockholmare och har två gårdar här i byn som han och hans släktingar kommer och bor i ibland, men nu blir han snart pensionär och vad jag har hört så kommer han att flytta hit permanent efter det. Alltid trevligt att få en granne till vars hus är upplyst även på vintern, eftersom det finns en hel del sommarbostäder här i byn. Trevlig och lättsam är han också och vi brukar ta en pratstund ibland när vi är ute och sköter om våra trädgårdar, på varsin sida om vägen.  Djurvän är han också tack och lov och har ingenting emot att Hugin och Idunn kommer över och hälsar på ibland Han stod också tålmodigt ut med vår katt Rasmus, som när han var liten kattunge fick för sig att det var himla roligt att jaga hans kratta när han försökte vårstäda på tomten.
Själv har jag ingenting emot mossa i gräsmattan och skulle aldrig drömma om att riva upp den som är så grön, mjuk och fin hela sommaren, så mossrivning och gödsling är ingenting min gräsmatta behöver stå ut med

Idag lyser solen igen och jag funderar på att ge mig ut med kameran någonstans. Skulle ju vilja vara hemma och ”feja” lite mer med te x fönsterputs, men nu är det bara att inse att armen inte tycker att det är någon bra idé och då brukar det enda sättet att låta bli vara att helt enkelt åka hemifrån några timmar.

Men nu ska jag släppa ut mina fjäderfän och mata lite katter mm. Kanske skriver några rader ikväll också

Ha det bra!

Britta

Känner att jag måste inse att det snart är över med att göra ett till två inlägg om dagen. Dels finns det ju tusenmiljoner andra saker man vill ägna sig åt nu när ”livet är tillbaka” = vintern är över :.

Inomhustimmarna är lätträknade numer och när man väl tvingar sig till att vara inomhus så är det för att man ju fortfarande ändå måste laga mat, tvätta och diska. Städningen kräver ju också sitt då och då, särskilt med tanke på att jag inte är den som nödvändigtvis tar av mig skorna varenda gång jag går in.
Tycker att ursäkten ”det är ju ändå bara jag som städar”  räcker gott för att få göra det…låta bli att ta av mig skorna alltså, det är ingen annan som städar upp den skit som jag ev släpar in så ????
Sen börjar jag ju jobba på måndag och då vet jag att det kan bli svårt med att hålla bloggen uppdaterad så jag tror att jag helt enkelt bestämmer mig för att det nog får bli mellan tre och fyra inlägg per vecka från och med då. Men vi får väl se hur det blir och vad som händer. Det kan ju bli så att jag trots långa arbetsdagar känner mig pigg och inspirerad och då blir det självklart en del skrivet också
Man ska ju tänka positivt sägs det  !?!

Som ni ser så åkte jag ner till vitsipporna igår kväll för nya försök med kameran men…..nej…det liksom vill sig inte riktigt. Den här bilden gillade jag dock bara för att jag tycker att den mörkblå färgen på vattnet är så fin tillsammans med det gröna. Hur det sedan är med skärpa osv kan nog diskuteras
Men eftersom jag befinner mig på nybörjarnivå så ska jag försöka fortsätta att nöja mig med de bilder jag känner att jag gillar, även om de inte är helt perfekta. Fast nog märker jag att jag börjar bli lite petig.
Kan sitta hur länge som helst och jämföra två ganska exakt lika bilder för att bestämma mig för vilken av dem jag ska spara. Fram och tillbaka, fram och tillbaka….”Nej få se??….var det inte lite bättre skärpa på den punkten där….och kanske var ljuset finare på just det där området där…”
Ja ni fattar 
Så jag får nog skärpa till mig (hihi nu var jag ju rolig..mycket skärpa nuförtiden)  och fortsätta ha min lite mer avslappnade, konstnärliga inställning när jag tittar på mina bilder och låta dem jag gillar vid första anblicken vara kvar.
Det är ju faktiskt knappt någon annan som tittar på dem ändå och någon tävling hade jag väl inte tänkt att ställa upp i så varför hålla på och sålla ut så hårt?
Bildspel vill jag gärna göra och har hittat ett gratisprogram för det, men om jag skulle få tid och ork att lyckas göra ett komplett sådant så skulle det förmodligen bara vara min närmaste familj som skulle titta på det, alltså föräldrar och syrrornas familjer, och då kan jag ju säga att jag redan vet att de skulle tycka att bilderna vore fantastiska just för att ingen av dem någonsin varit särskilt intresserade av foto. Alltså inte tagit andra än de klassiska familjefotoalbumsbilderna.
Så det gäller att välja sin publik ! 

Igår hade jag förresten en premiär härhemma. Tyvärr inte av det trevliga slaget, utan fästingplockarpremiär. Findus hade en liten rackare kravlande i pälsen och tack och lov så lyckades jag ta den innan den hann sätta sig.  Vidriga små varelser måste jag säga, och nog undrar man vilken funktion de har i naturen som annars är så perfekt uträknad med näringskedjor och liknande.  Tror inte ens att fåglarna äter dem? Eller?

Annars har jag kommit långt med vårsysslorna och igår var det hönshuset som fick sig en ordentlig rengöring, med såpaskurning från golv till tak, följt av spolning med trädgårdsslangen. Så just nu är det nog faktiskt renare ute i hönshuset än  härinne Doftar gott av såpa gör det också och väggarna är blänkande vita igen, och till och med fönstret släpper in allt solljus det kan.
Härligt !!
Dessvärre känner jag av det i axeln idag men om jag ser till att ta det lite lugnare någon dag nu så ska det nog gå över tills jobbstarten på måndag. Annars vet jag ju vart hjälpen finns numer och är egentligen inte så orolig över det.
Sen fick jag sms från Dracula häromdagen där det stod att han just nu har en väldig brist på blod och undrade om jag kunde komma och lämna några deciliter, och det klart att man ställer  upp för sina kompisar
Så på torsdag är det dags att åka in på lite åderlåtning igen. Tycker nästan att jag kan känna i kroppen nuförtiden när det börjar bli dags att göra sig av med lite blod. Blir liksom lite trög och slö på något vis men det kan ju ha andra orsaker ,även om jag börjat uppmärksamma att just den speciella känslan kommer i samband med att det är dags för blodgivning.

Idag är det lite mulet och kanske kan jag passa på att få lite mer gjort inomhus. Övervåningen är egentligen en katastrof och skulle behöva en omgång med dammsugaren. Men vi får se vad det blir.

Nu måste jag i alla fall se till att få på mig lite anständiga kläder. Sitter fortfarande här i pyjamasbyxor och klockan är över tio
Men å andra sidan….vad spelar det för roll ??

Hej på ett tag!

Britta

Ska bara kika in en snabbis så att ni vet att jag fortfarande finns   (om någon nu skulle ha saknat mig sådär jätte,jättemycket   )
För även om det inte blir något ordentligt inlägg ,så känns det i alla fall som om jag vill uppdatera åtminstone en gång per dag med i alla fall några ord om läget.
Har haft en underbar dag vilket väl är oundvikligt med detta gudabenådade väder vi fått, och det enda ”moln” som visat sig på min himmel var väl när jag fick veta att en människa som jag trodde var min vän, eller som jag i alla fall inte varit annat än snäll och trevlig emot, pratat illa om mig ”bakom ryggen” så att säga.  Egentligen blev jag inte direkt chockad när jag fick veta det eftersom vissa saker legat lite i luften när vi träffats, och kommit som snabba pikar lite då och då. Men ändå så förvånar det mig att personen ifråga plötsligt häver ur sig sina åsikter om mig inför en människa som jag uppenbarligen umgås en hel del med och som personen själv knappt träffat. ??
Alltså måste de här sidorna hos mig som personen inte gillar vara väldigt irriterande för denne, vilket är väldigt konstigt eftersom det inte på något sätt påverkar honom/henne, varken positivt eller negativt.
Så den enda anledningen jag kan se till att den här människan kände ett så stort behov av att prata illa om mig måste vara denna ständiga svenska avundsjuka.
Men, men…det är som det är och nu visste han/hon nog inte riktigt vem den delade med sig av dessa åsikter inför, för jag kan lova att det kom svar på tal    och bättre försvarare kunde jag inte ha haft när jag själv inte ens var närvarande för att kunna försvara mig.
Så jag är tacksam över att jag fick veta vad som sagts om mig eftersom det blir en slags självrensning bland sk vänner på det viset, och nu är jag definitivt säker på att jag har en enda riktig och pålitlig vän här i livet, och det är just den som försvarade mig i detta läge.  Är så tacksam för att hon finns!
Nåja, nog om det. Nu blev det här tydligen ingen snabbis, snabbis ändå…som vanligt med mina snabbisar

Tack och lov så har jag i alla fall kommit så långt i min egen personliga utveckling så att jag kan ta den här typen av information på rätt sätt. Alltså att jag mest kan tycka synd om personen som är så ”fyrkantig” och liten i sitt sinne så att den måste tala illa om andra för att framhäva sig själv. Mig rubbar det inte personligen och jag skulle aldrig låta det trycka ner mig på något vis. Jag är den jag är, och gör det jag tycker är det rätta för mig och mina närmaste, och om det sedan irriterar någon annan så  kan jag inte göra något åt det.

I alla fall så har jag mest njutit av solen idag. Gjort en liten utflykt med äldste sonen upp till fäbodstugan vi brukar vara vid på somrarna och stannat till vid sjön vi badar i när vi är där. Hittade förresten några ”skatter” i form av stenar och pyttesmå jättesöta kottar som man skulle kunna göra te x ett halsband av.
Senare på kvällen tog jag kameran med mig och åkte ner till en liten skogsdunge som det rinner en liten å igenom och som just nu är fylld av vitsippor. Men tyvärr så lyckades jag inte ta några riktigt bra bilder. Dels var jag lite försent ute och hann inte fånga det bästa kvällsljuset och när det väl infann sig en stund blev jag så till mig och både glömde och gjorde fel inställningar på kameran När mörkret sedan började smyga sig på och en stor mysko bil med tonade rutor sakta sakta gled förbi ute på vägen, kändes det som om det var dags att ge sig Inte för att jag tror att det var någon som funderade på att ”röva bort” mig, men egentligen så vet man aldrig vad det är för slags människor som rör sig därute nuförtiden. Lite läskigt kan det kännas tycker jag när man är ensam kvinna på vissa ställen, för även om jag skulle försvara mig så gott jag kunde (är inte alltid så snäll som många tycker att jag ser ut   ) med en välriktad spark med mina stålhättekängor så har man väl ingen större chans emot en man, särskilt inte om de är fler.
Men men, platsen finns kvar och jag ska nog göra ett nytt försök imorgonkväll. Det är ju lite det som är charmen med foto…ungefär som att fiska….ibland får man massor och ibland ingenting.
Nej nu får det vara nog med denna misslyckade snabbis 

Hörs nog imorgon och förhoppningsvis kanske det kommer med någon bild som jag känner mig åtminstone någorlunda nöjd med!
För skam den som ger sig heter det ju!!

Godnatt     Britta

Då var årets påsksläktmiddag avklarad, och som vanligt slutade det med att jag drog mig undan för att umgås med barnen efter att pliktskyldigast ha ätit och konverserat lite på de ”vuxnas” vis vid middagsbordet.
Den här gången resulterade det dessutom i att jag fick en lektion i femflätning, alltså att göra en fläta av fem ”trådar” istället för det vanliga tre, av en av mina systerdöttrar på snart 11 år.
Betydligt mer givande för mig att sitta ute i solskenet på bron och fläta med henne, istället för att sitta inne vid det dukade bordet och prata jobb, motion, bantning och mode med de vuxna.

Barn är så okomplicerade och lätta att umgås med och efter lektionen som utövades med hjälp av garnstumpar så fick jag mitt eget hår flätat av min ”flätlärare”    Passade mig utmärkt att sitta och blunda och njuta av solskenet och lyssna till de vuxnas prat och skratt på avstånd medan min frisörska under tystnad flätade håret.
När det var färdigt och frisörskan lockats med av de andra barnen i någon lek satte jag mig i en trädgårdsmöbel och bara lät solen steka vidare, ända tills övriga släktmedlemmar insåg att det faktiskt var så pass varmt och skönt ute så att det bästa var att ta med sig vindunkarna och förflytta sig ut i  utemöblerna.

Nu satt jag i en av två stolar som står lite för sig själv en bit ifrån den stora möbelgruppen där de slog sig ner och naturligtvis kom pikarna om att vara tråkig och asocial som satt där för mig själv så efter ett tag insåg jag att det bara var att ta stolen med och flytta ”ihop” med dem, om inte annat så för ”husfridens” skull 
Efter någon timme kände jag att det fick räcka och som ursäkt kom jag på att det var ett tag sedan jag tittade till lammen och gav mig iväg ner till fårhagen istället.
Väl därnere kände jag hur lugnet spred sig inombords när jag gick där och rev gräs och matade de förväntansfulla  tackorna.

Men nu är jag hemma igen och för resten av påsken är det inget särskilt planerat så jag kan nog i lugn och ro ägna mig åt trädgårdspyssel och ev lite fotografering. Vi får se vad det blir. Känns i alla fall skönt att inte ha några fasta punkter och tider att passa.  Vädret är ju dessutom helt fantastiskt så det är bara att passa på att njuta.

Men nu kallar sängen på mig och förhoppningsvis blir det lite mer skrivet imorgon.
Så tack och godnatt för idag!

Britta

Dagar och kvällar som den här kan man ju erkänna att det är svårt att ta sig tid till att sitta vid datorn. Men efter att ha suttit någon timme ute på bron och täljt och sandpapprat lite runbrickor, så kände jag mig faktiskt nöjd med frisk luft för idag och dessutom började det bli lite kyligt i luften. Så när en mygga dessutom envisades med att försöka krypa in i  mitt öra så bestämde jag att det var dags att gå in för dagen.
Medan jag satt därute funderade jag på vad jag skulle skriva om idag, om jag skulle skriva något, och kom att tänka på något roligt som hände i förrgår kväll.
Har en bok som heter ”Djurens språk”  där det står vad olika djurarter kan vilja förmedla för budskap till oss när de dyker upp i drömmar eller i verkligheten.
Som med allt annat ”hokus pokus” är det naturligtvis upp till var och en att bedöma trovärdigheten när det gäller detta men jag tycker hur som helst att det är roligt och spännande att kolla upp när något djur visat sig i en dröm eller börjat dyka upp ofta lite här och där i verkligheten.
Om man bara är uppmärksam så kan man lägga märke till att man börjar se te x en räv, hare, rådjur eller någon fågelsort ovanligt ofta eller så får man plötsligt syn på ett ovanligt djur på en ovanlig plats, vilket brukar vara ett ganska säker tecken på att det ”betyder” något.

Därför blev jag extra glad när jag och äldste sonen häromkvällen hörde ett ovanligt fågelläte uppifrån den stora tallen vi har här på gården. Först såg vi ingenting men som av en slump?? så höll vi på att prova det nya zoomobjektivet vi beställt, och sonen hann precis få syn på, och ta en bild av besökaren innan han/hon flög iväg.
Det visade sig vara en falk, vilket inte hör till vanligheterna så jag kände att jag bara måste gå in och slå upp den i min bok. Och inte blev jag väl mindre glad när tolkningen av falkens budskap löd så här.

”Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Din gåva är att känna tilltro till framtiden.”

(Ja jag vet att bilden inte föreställer en falk utan en kungsörn, men det var den mest passande jag kunde hitta.)
Så vad man än väljer att tro så var det ju ett underbart positivt budskap tycker jag. En annan fågel som jag uppmärksammat lite extra den här våren, dels för att jag insett vilken otroligt vacker sång den har och dels för att det verkar finnas ovanligt många av dem här, på och runtom min gård är koltrasten, så jag var naturligtvis tvungen att kolla upp den också nu ikväll och den tolkningen lyder.

”Du kommer att upptäcka nya sidor hos dig själv. Förändring och förnyelse är din gåva.”  

Så nog finns det all anledning att vara positiv inför den kommande sommaren och ja…framtiden för övrigt.
Nu gäller det bara att hålla fast vid ett positivt tankemönster också för att hålla de goda energierna igång så att säga, och det ska nog inte vara några större problem hoppas jag.
Finns så mycket att glädjas åt om man bara tar sig tid att se det.

Det får räcka som inlägg för ikväll för nu tar jag och kryper till kojs, så får vi se om jag kanske får möta ytterligare ett djur i någon av mina drömmar 
Just det, kom förresten på att jag  plötsligt ”sprang på”  en stor padda i skogen idag. Mitt på stigen låg den alldeles stilla, så att jag kunde ha klivit på den. Tur att jag inte gjorde det med tanke på det snälla budskap den kommer med.

”Älska dig själv och se din egen skönhet och kraft. Välj att se dina egna positiva sidor. Älska dig själv precis som du är.”

Så tack för det snälla paddan även om man har lite svårt att ta till sig just det budskapet. Men eftersom jag väljer att tro på de andra så kan jag ju inte bara ignorera det här heller !

Men nu mot sängen!

Kram och godnatt!

Britta

Ja, jag vet att det låter lite konstigt, men så hade jag också den underligaste dröm jag haft på länge alldeles innan jag vaknade i morse.
Den började med att jag först befann mig i ett tyst och stilla mörker. Jag liksom bara fanns där och hade ingen kropp eller så, utan svävade liksom omkring och visste att jag väntade på något. Plötsligt hör jag en röst som säger, ”Du ska få ett viktigt budskap som du måste ta på allvar och förstå”.
Då inser jag att jag befinner mig ute i universum för i nästa stund ser jag jorden framför mig. Sen börjar den förmedla sitt budskap till mig…ja jorden alltså….hur konstigt det än låter  Men drömmar kan ju vara hur mysko som helst.
”Hon” ….ja jag kallar gärna jorden för hon…moder jord ni vet, hon ”säger” att hon ber mig tala om för hela mänskligheten hur dåligt hon mår och hur svag hon börjar känna sig, (snacka om att få ett stort ansvar på sina axlar)  och medan hon sakta  snurrar och vrider sig visar hon alla våra storstäder och att de känns som öppna variga sår på hennes yta.  Jag ser alla avgaser och föroreningar som vi människor skapar och känner verkligen hur kraften rinner ur henne. Hon visar mig de förorenade haven fulla av olja och gifter, skövlade skogar och polarisarna som smälter. Hon säger att smältvattnet är hennes tårar som snart är omöjliga att stoppa. Brr…jag ryser nu när jag tänker på det för det var verkligen en mäktig dröm.
Så snacka om prestationsångest när man vaknade…jaha…då ska jag bara tala om för hela mänskligheten att vi måste lägga ner hela vår utveckling och leva mer i enlighet med naturen! ??  Fixar väl jag!…en baggis faktiskt, sen kan jag fortsätta med mitt ”vårstök” ??? Eller ?
Nej fy tusan vad den drömmen ”tog”, och vi vet ju egentligen hur illa det är men förstår nog inte vilka monstruösa åtgärder vi skulle behöva ta till för att ha en chans till livräddning av jorden.

Men om vi ska återgå till verkligheten så är det ju faktiskt påsk nu och för första gången sedan jag flyttade hemifrån har jag inte tagit fram påskpyntet. Det enda jag gjort är ett rejält påskris av kvistarna från de kapade videträden, vilket jag fäst fjädrar från Idunn och Hugin i, med ståltråd så att de ska sitta ordentligt.
Har bara inte haft någon lust att vara inne och fixa något nu när det varit så underbart väder, och då får det vara tycker jag. Är trött på måsten och förväntningar inför storhelgerna och ju äldre barnen blir ju mindre viktigt känns det. Påsken är väl också den lugnaste av högtiderna och det enda vi har som fast punkt  är den obligatoriska påskmiddagen på påskaftonen  hemma hos syrran med hela tjocka släkten.
Då samlas vi systrar med familjer, (14 pers sammanlagt), moster med familj (fem pers), morbror och mina föräldrar, sen blir det äggmålning och påskmatsätning tills vi så gott som spricker
Nåja, trevligt och gott brukar det vara i alla fall!

Sen var det ju meningen att jag skulle ägna den här kvällen åt att fortsätta med mitt ”runprojekt” som jag dragit igång,men nu känner jag att tröttheten kommer smygande och som den morgonmänniska jag är så föredrar jag att lägga mig tidigt och kunna gå upp tidigt istället.
Ääälskar tidiga ensamma morgnar, som ni vet Allt är så lugnt tyst och stilla och nu gör ju soluppgången och fågelkvittret så att man tror att man hamnat i himmelen varenda morgon!
Om jag ska förklara runprojektet lite närmare så fick jag en idé (vet ej varifrån) om att göra egna små runbrickor som man faktiskt kan ha till lite av varje   Dels kan man spå med dem och dels kan man använda dem som lite vägledning i vissa frågor, lite som tarotkort ungefär.
Skojigt och underhållande vare sig man tror på det eller inte. Det som är lite extra magiskt med dessa runor är att det är äldste sonen som bränt in dem i träet med hjälp av solen och ett förstoringsglas. Måste ju ge lite extra magi åt det hela!
Så nu återstår att tälja och sandpappra så att de blir någorlunda runda och släta, sen kommer jag nog att behandla dem med någon typ av träolja och slutligen sy en påse åt dem i något passande tyg. Egentligen vore nog något tunt skinn det mest lämpliga men vi får se vad jag hittar på, det brukar liksom ordna sig själv med sådana saker. Det är i alla fall ingen brådska med projektet och det är rena terapin att sitta ute på bron om kvällarna och tälja och sandpappra, så för mig får det gärna dröja många kvällar
Men nu lockar John Blund på mig och när det gäller honom brukar jag inte vara svårflirtad

Godnatt och sov så gott !

Britta

Ja gårdagens fotoutflykt slutade med att jag ihopkrupen på knä på en sten ute i vattnet fotade och fotade i hopp om att fånga ”den perfekta bubblan” på bild. Efter 76 försök gav jag upp 
Det var när vi satt och fikade för andra gången som min blick och mina tankar plötsligt fäste sig vid bubblorna som for förbi på vattnet framför oss.
Föreställde mig hur bilden skulle kunna se ut och även om den här väl blev den som närmast liknade föreställningen så är den långt ifrån det jag var ute efter. För det första ska det vara taget närmare (kunde inte zooma mer med min kamera) och helst ska det vara en stor skarp perfekt bubbla i mitten, och mer skärpa även på det runtomkring. Sen var det lite för mörkt för att fota med så snabb tid som behövs för att fånga bubblorna som for förbi ganska snabbt.
Blev hur som helst ganska frusen till slut och fick ge mig ….för den gången i alla fall För jag har gett mig den på att jag ska tillbaka och jaga vidare, och skulle jag plötsligt saknas så kan man nog vara ganska säker på vart jag finns. Har ju insett att man vid fotograferande riskerar att hamna i det där meditativa tillståndet som gör att man liksom glömmer tid och rum och förmodligen skulle jag kunna fastna där på stenen (om inte annat på grund av kramp och stela leder) i timtal bara för att fånga bubblan.
Det värsta var när Mr Perfect Bubble plötsligt susade förbi utan att jag var riktigt beredd. Ville liksom stoppa honom…”Hallå där, stopp ett tag, kan du vänta en lite stund så att jag kan få ta en bild!”
Men han lyssnade inte! For bara helt nonchalant vidare utan att ens stanna till för en sekund!
SUCK!

Ja sen är det dessa vattenfall som jag inte kan få nog av, och den här bilden gillar jag bara för att fokuseringen på stenen i mitten gör att den nästan ser ut att vara gjord av metall. Kan inte riktigt förklara men min blick fastnar verkligen på det metalliska blänket den har.

Mera vattenmagi..:)

Och gärna med lite ”grönt” till också !!

Efter utflykten fick det bli en paus ute på den nyskurade brokvisten….och en del familjemedlemmar tyckte att det var en utmärkt idé   Tur att småbarnstiden satt sina spår så att man fortfarande har förmågan att mata både sig själv och de små samtidigt !
Simultanförmåga kallas det visst och är något som mammor blir proffs på med tiden (ja jag vet att det kan gälla pappor också, men i min värld har de hittills inte funnits i alla fall   ).
Är det förresten det här som kallas för ”hönsmamma?”  !

Hade i alla fall en underbar dag i gott sällskap av min ihärdiga fotolärare och ”extrapappa” som har förmågan att dels orka lyssna när jag känner att jag vill ”prata av” mig om någonting, berätta historier både sanna och påhittade som får en att träna ”skrattmusklerna”, och samtidigt en sådan person som man bara kan sitta tyst tillsammans med och vara i sina egna tankar en stund.
Trodde väl aldrig att jag skulle hitta en sådan ”alltiettkompis” i en 23 år äldre man. Fast när jag tänker efter så är det lite typiskt mig. Har faktiskt fler manliga än kvinnliga kompisar som jag känner att jag kommer bra överens med, för män är oftast lite enklare och mer okomplicerade än kvinnor? Vad jag nu menar med det?  På något vis känns män mer pålitliga och sen är de oftast rakare och ärligare, medan kvinnor i många fall säger en sak fast de egentligen menar något annat.
Känns som att kvinnor ser livet mer som en tävling om vem som är snyggast, duktigast….och ja,…tror ni vet vad jag menar.  Är i alla fall övertygad om att det förekommer mer skvaller,prata bakom ryggen, avundsjuka och missunnsamhet  i kvinnornas värld. Tyvärr!

Men nu har jag en ny dag framför mig och efter att ha varit mulet och regn inatt så verkar det som om solen är på väg att kika fram. Har inte bestämt planerna för dagen än och ska nog låta den bli som den blir helt enkelt, så får vi se vad jag hittar på. Kommer ju inte att sitta inne och ”uggla” i alla fall

Britta