lillasysterfix

Ja, det är den stora frågan!
Och egentligen måste man väl inte ha något särskilt ämne eller någon speciell händelse att skriva om, utan det räcker väl kanske med att bara spontant skriva ner det som rör sig i huvudet på en?
Och vad är det då som rör sig i huvudet på mig just nu?
???? Ja ni, det är mycket det, och allt kan man väl inte skriva om i en blogg, men det är väl lika för alla.
Vi har alla våra små hemligheter och funderingar som helst ska stanna kvar inne i ens eget huvud 

Men just nu funderar jag i alla fall på att jag måste ta tag i och göra i ordning  det där skrivbordet som jag tänkt ha uppe i mitt rum. Skulle vara så skönt att ha sin egen lilla skrivarhörna där jag kan stänga dörren om mig och känna att jag inte behöver bli störd av telefonen som ringer eller besök (som väldigt sällan är mina besök). Fast risken är väl att jag kommer att tillbringa största delen av tiden i min egna lilla ”oas” i så fall
Men familjen vet ju i alla fall vart jag finns om de skulle behöva mig, så varför inte ?
Skrivbordet är i alla fall en gammal symaskinsbänk som jag fått av syrran. En sån där med snirkliga gjutjärnsben och en nedsänkning med plats för symaskinen under bordsskivan så att säga.
Den gamla Singer symaskinen är ju en prydnad i sig och utrymmet den har nu kan användas till annat, eftersom man gärna vill ha den framme så fin som den är.
Så det första jag måste göra är att köpa färg eftersom jag skulle vilja måla bänken vit. Inte kritvit men lite gräddvit kanske? Tror att det skulle bli fint.
Skulle vara toppen om jag hittade en till liknande bänk på erikshjälpen eller någon loppis  så att jag kunde ha två bänkar i 90 grader. Då skulle jag ha plats för både dator, symaskin och annat pyssel som jag skulle syssla med där. Håller just nu på med att fläta armband och skulle gärna hålla på mer med sådant som är rena avkopplingen, men eftersom man hela tiden måste hålla på och plocka fram och städa undan efter sig igen så blir det inte så ofta man tar sig för med det.
Behöver med andra ord en egen liten ”hobbyhörna” där ingen annan behöver störas av den ev oordning som skulle råda där

Imorgon börjar jag ta ridlektioner igen men den här gången är det bara 5 st istället för 14. Hade helt enkelt inte ekonomi för att vara med på den långa terminen i vintras och om sanningen ska fram så har jag inte saknat det så mycket som jag trodde. Visst njuter jag av att rida, men lektioner brukar vara allt annat än avkopplande även om det naturligtvis är nyttigt för både kropp och knopp
Är faktiskt också lite orolig över de smärtor jag kände i höfterna i vintras då jag red ett par lektioner för Mia. Kändes som om höfterna låste sig samtidigt som det skar som knivar i ett visst läge. Tack och lov så kunde Mia hjälpa mig med försiktiga stretchövningar vilket gjorde att det kändes lite bättre efter ett tag.
Men vi får se imorgonkväll hur det känns? Kan ju bara ha varit något tillfälligt.

Men nu känns det som om det snart är tillåtet att hoppa i säng. Ska bara gå ut och stänga luckan åt Hugin och Idunn som förmodligen gått in för kvällen.

Ha det bra!
Britta

Inte någon talande överskrift kan man tycka, men just nu uttrycker den precis det jag känner. Kanske har jag fått en vårochförsommaröverdos, så att allt det härliga och roliga som egentligen händer nu och ligger framför mig blir ”för mycket”  för min stackars hjärna att ta in och utlöser någon slags kortslutning ?
Kände att det var dags att skriva några rader igen men sitter här och känner 0% inspiration.
Allt borde vara frid och fröjd. Jobbet flyter på och jag verkligen stortrivs med ”gänget” vi är i år.  Det är ju alltid någon som byts ut år från år och även om det hittills absolut inte funnits någon som varit direkt otrevlig så är det ju så att vi alla fungerar olika bra ihop.
Vissa går man inte alls ihop med och vissa kan det fungera bättre med på fritiden än i arbetslivet. Andra flyter det på friktionsfritt med och man känner att man tänker på ,och lägger upp jobbet på samma sätt. Så är det ju i alla människogrupper och även om jag inte är av den typen som stöter mig med andra i onödan, så påverkas man av dålig stämning mellan andra medarbetare.
Den här säsongen känns det däremot otroligt bra med hela gänget och hittills är det faktiskt ingen som utmärker sig på något negativt sätt.  Alla är arbetsvilliga och hänsynstagande mot varandra och det gör att hela arbetslaget får positiva energier omkring sig, vilket gör jobbet ännu roligare.
Så på den fronten har jag inget att känna mig som ett ? över. Dessutom har jag en väldigt positiv och innehållsrik helg framför mig nästa vecka då jag dels ska åka till Borlänge och titta på Mia och Djarfur när de gör sin första tävling för säsongen och dels tänkte tillbringa kanske både halva fredagen och söndagen på Leksands medeltidsmarknad. Så visst finns det mycket att se fram emot.
Sen ligger ju hela sommaren framför mig med allt vad det innebär. Midsommarfirande både här hemma i byn och ute vid fäbodstugan. Ett par semesterveckor med förhoppningsvis givande och roliga upplevelser. Måste investera i ett par bra vandringkängor eftersom det faktiskt är något som jag verkligen vill göra.
Det finns ju så många fina ställen att upptäcka och oftast behöver man inte alls åka långt för att hitta dem.
Hoppas också på att få lyssna till fina konserter och uppträdanden vilket ju också är oslagbara musikupplevelser. Blir ju så otroligt mycket bättre när man hör det ”live” så att säga och i en passande miljö. Har inte kollat programmet för Dalhalla än men kanske blir det något där som kan vara värt att satsa på. Var ett tag sedan sist och med bra väder och rätt musik så är det en magisk upplevelse.

Men nu får det räcka för idag och sen är det bara att hoppas att det ”gråa molnet” som (av okänd anledning) lagt sig över mig just nu dragit vidare imorgon när jag vaknar.

Ha det bra så länge !
Kram och godnatt

Britta

Ibland tänker jag att det vore bättre om själen och sinnet åldrades på samma sätt som kroppen. Att man inte behövde känna sig som om man var gjord av ”två delar” på det sätt som jag känner just nu.
Sinnet vill en sak, men kroppen en helt annan.
Själen och sinnet säger åt mig att ge mig ut med kameran och fota i kvällsljuset, eller att gå ut i trädgården och pyssla lite, eller att börja ommålningen av den gamla symaskinsbänken jag fått av syrran och som ska bli min alldeles egen arbetsbänk uppe i mitt rum…..men om allt det ska kunna utföras så måste nog själen smita ur den här kroppen och hitta en tjugoåring att samarbeta med
Huvudet bultar och känns som om det är på väg att sprängas, ögonlocken vill säga ”Tack för idag!” och helst inte öppnas förrän imorgon bitti någon gång, höger arm verkar vilja ta pension och få både senor, muskler och leder utbytta, och höfterna säger bestämt åt mig att sitta ner och ta det lugnt istället, så fort jag försöker resa mig upp.
Det är i dessa lägen frustrationen kommer…..varför kan inte sinnet också tycka och tänka att det är nog bäst att bara vila och ta det lugnt ikväll???
Varför ska själen ändå hålla på och längta och ropa efter att få släppa loss lite kreativitet när kroppen inte orkar med det?
Är inte detta bevis nog på att vi verkligen har en själ??
Till och med den mest inbitne vetenskapsman borde väl känna sig tudelad ibland?
Fast de kanske sällan eller aldrig behöver arbeta sig fysiskt trötta?
Hur som helst så tycker jag att själen faktiskt är lite självisk när den envisas med att komma med en massa bra och roliga idéer som kroppen inte orkar uppfylla….så just nu känner jag mig lite ”på kant” med min egen själ.
Ska försöka att tala förstånd med den och få den att  hejda sig lite…..för den här människan hinner inte med!! Själen beter sig ju som en ohyfsad hyresgäst som inte tar någon hänsyn till hyresvärdens förutsättningar och villkor.

Suck!
Men nu är klockan äntligen 21 00 och därmed är det tillåtet att krypa till kojs tycker jag.
Ha det bra så länge 

Britta

Ja då var det söndag igen och tro´t eller ej men jag sitter faktiskt och lyssnar på hockeymatchen samtidigt som jag skriver. Ja jag menar inte att det är ovanligt intelligent gjort av en blondin….alltså att kunna göra två saker samtidigt, utan det att jag lyssnar på och faktiskt tycker att det är lite spännande att höra hur det går nu när Sverige är i VM final.
Sport är ju inte mitt största intresse, men just såna här gånger när det verkligen gäller så kan till och med jag lyssna, (med ett halvt öra i alla fall).
Inte för att jag kommer att sitta och hålla mig vaken för att höra hur det går, där går gränsen för mitt intresse, men så länge jag lyckas hålla ögonen öppna så tänker jag låta öronen vara med också
Och det bästa med att bara vara så måttligt intresserad är att jag inte kommer att deppa ihop om Sverige inte vinner. Kan lika gärna glädjas med Finland om de skulle vinna…..ojoj….nu får man väl hotbrev snart
Egentligen är det helt otroligt vilka proportioner en del sporter har fått idag. För vissa är det nästan på liv och död och det märks ju tyvärr mer och mer även på den lägsta nivån.
Har förstått att man inom många sporter redan när barnen är på nybörjarnivå, börjar se ut och favorisera de som verkar ha bra talang för det.
Verkar snart inte finnas plats för de som kanske inte har allt som krävs för att bli proffs utan helt enkelt bara tycker att det är roligt. I dagens läge när så  många barn sitter vid tv, datorer och tv spel istället så önskar man att våra sporter vore mer på ”lekstadiet” mycket längre än vad det är idag.
Det viktigaste borde vara att barnen rör på sig och känner att de mår bra av det, istället för att de lägger av i förtid när de märker att de inte är lika bra som sina kompisar.
Är nog inte så roligt för de som är de sk ”lovande ämnena” heller med pressen de måste känna för att alltid försöka leva upp till förväntningarna, som förmodligen ofta kommer från både tränare och föräldrar.
Minns när min äldste son spelade fotboll ett tag och då man under varenda match mot ett visst lag kunde höra en pappa stå och fullkomligt vråla åt sin son om vad han skulle göra och inte göra.
Undrar hur den killen mådde innerst inne egentligen? Jobbigt för en 10 åring att höra sin pappas röst under hela spelet. Hur skulle han kunna lära sig att ta egna beslut när han hela tiden blev matad med information från pappan? Svårt att förstå sig på sådana föräldrar, men kanske hade pappan själv en misslyckad fotbollskarriär bakom sig? Eller så hade hans pappa i sin tur stått på samma sätt och skrikit och gormat om hur fotboll skulle spelas.

Men nog om sport nu.
Min helg har bestått av storstädning av hela huset och tyvärr så får jag ju betala sådana nöjen” med en arm som säger ifrån. Hade nog varit betydligt trevligare om den sk hemlisen hade kunnat utföras, även om det känns oerhört skönt att ha städningen gjord. Fönstren är tyvärr kvar och de får vänta tills armen ”är med” på det igen.
Hemlisen är framskjuten tills det blir lite varmare i luften igen, med tanke på att det skulle bli fruktansvärt kallt om fingrarna annars
Men nu är det sängdags eftersom natten som var inte bjöd på så mycket sömn. Gjorde misstaget att dricka kaffe efter 17 00 kvällen innan och det  slutar alltid med att det blir omöjligt att somna före kl 01 00 ungefär. Sen var sömnen som följde ovanligt orolig och det känns som om jag vaknat en gång i timmen. Förstår inte varför man ska försöka lösa alla bekymmer nattetid?
Den absolut sämsta tiden för problemlösning och andra envisa tankar och funderingar.

Imorgon är det en ny arbetsdag och som det ser ut nu så blir den nog ganska blöt. Men man vet aldrig vad det här landet bjuder på för väderöverraskningar
I fredags skulle det ju också regna men efter en blöt morgon kom solen fram och värmde oss i krattningen av nyklippt thujahäck.

Godnatt och sov så gott!

Britta

Sitter ute på brokvisten med datorn i knäet och min käre vän Ebbe enöra lugnt vilande bredvid mig. Denna katt som lärt mig att kärlek och tålamod lönar sig.
För ca två år sedan såg jag honom bara under korta ögonblick då han flydde så fort en människa kom i närheten. Då hade jag inte förstått att han inte hade något hem och vintern som följde måste ha varit fruktansvärd för honom. Förstår inte hur han överlevde i kylan utan mat och vatten. Visserligen hände det då och då att kompostpåsen som jag glömt ute på bron var uppsliten och rånad, men i första hand misstänkte jag nog skatorna som brukar vara experter på just det.
I februari/mars någon gång samma vinter då jag inte sett honom på månader och trodde att han återvänt till sitt hem, dök han upp här på gården och nu med ena örat halvt avfruset eller avslitet i slagsmål och då bestämde jag mig för att göra det jag kunde för honom just då.
Resultatet så här långt är att jag nu har vunnit hans förtroende så pass bra så att han stryker sig mot mig, låter mig stryka honom över huvudet och till och med kan ligga lugn och avslappnad bredvid mig när jag sitter här och skriver.
Har precis avmaskat honom med en tablett instoppad i en skinkbit utan några som helst problem, men nu börjar eländet med alla dessa vidriga små fästingar som vill sätta sig på honom, och eftersom den fysiska kontakten med honom varit begränsad pga att han ännu inte litar till 100% på mig och mina smekande händer så kommer det att bli svårt att hjälpa honom att plocka bort dem.
Så nästa steg i planen är nu att klappa honom så ofta och mycket som möjligt i nacken eftersom det finns en slags medicin i form av ett flytande preparat som man stryker mot huden i nacken och som ska fungera som avskräckande för fästingar att vilja sätta sig.
Har hört från en del håll att detta ska vara något som många katter reagerat kraftigt på och nästan fått en allergisk chock av, men ser det som så att det måste vara bättre att ta den risken med honom än att låta honom bli översållad av dessa små blodsugare.

Nu ikväll har det gått ovanligt bra med klappar och smek och förmodligen beror det på att jag druckit ett par rom och cola och därmed inte utstrålar den där rädslan för att han ska attackera på samma sätt som annars 
För i och med att jag alltid är lite på min vakt när vi umgås så känner han naturligtvis att jag är lite osäker på hur han ska reagera och som det är med de flesta djur så får man tillbaka det man själv ger.
Nu däremot efter ett par drinkar så har min rädsla för en ev attack släppt och känner att jag inte bryr mig så mycket om ifall han skulle få för sig att hugga. Praktiskt med lite alkohol ibland 
Skulle säkert göra fruktansvärt ont, särskilt imorgon, men det vore det värt i så fall och jag skulle inte anklaga honom eftersom han förmodligen mest stött på elaka människor i sitt liv.
Men hittills har det gått bra och nyss reste han sig från sin liggplats, puffade till mig med huvudet som för att säga ”jag sticker en vända nu, men vi ses snart kompis ” eller något liknande och  smög iväg nedför gårdsplanen, förmodligen i jakt på någon parningsvillig hona vilket ju är meningen med livet för honom så länge han har  de sk ”kulorna” kvar.  
(inte så olikt mänskliga hanar kanske)

Hrrm……skrev jag det där?? …..

Hur som helst så har mina funderingar över livet och dess mening fortsatt och så mycket klokare har jag väl inte blivit, och det är nog inte meningen heller….den som lever får se heter det ju!

Imorgon ska jag eventuellt ut på lite hemligheter om vädret tillåter   Annars blir det städning för hela slanten.
Men nu börjar det bli lite kyligt och även om Findus (en 110% pålitlig katt) krupit upp i min famn och värmer mig med all sin kärlek så är det nog dags att dra sig inomhus.

Återkommer kanske imorgon, beror lite på vad jag sysslat med under dagen. Städning är väl inte det mest intressanta att läsa om och om hemligheten kommer att kunna utföras så vill jag väl inte skriva särskilt mycket om den heller Då är det ju ingen hemlighet längre och än så länge så vill jag och personen jag ska göra det tillsammans med hålla det just ….hemligt!

Spännande va?  

Godnatt på er i alla fall !

Britta ♥

Är väl knappast ensam om att känna sig lite vilsen ibland. Har kommit in i någon slags ”hur ska det bli med allt” period. Kanske är det den där berömda 40 års krisen som närmar sig ändå
Fast inte på så vis att jag känner panik över att bli gammal, utan det handlar nog snarare om att tiden då mina barn plötsligt är vuxna närmar sig, och som jag känner just nu så har jag egentligen ingen aning om hur jag kommer att vilja leva mitt liv då.
På ett vis så har det ju varit lite bekvämt att bara se sig som ”mamman” som behövs dygnet runt för sina barns skull, och därför inte ens haft någon anledning att tänka på vem den här ”mamman” verkligen är och vad hon helst vill få ut av livet.
Jag fyllde 22 ca en vecka efter att jag blivit mamma för första gången och hur många  vet vad de vill och vem man är vid 22 års ålder?
Nu närmar jag mig som sagt 40 och önskar ibland att de närmaste ca 20 åren var lika självklart planerade som de var då när man låg där med sin nyfödde son på magen.
Kommer så väl ihåg känslan av ”Jaha, här har vi alltså meningen med livet som alla går och funderar på”. Meningen med mitt liv kändes så glasklar och självklar då.
Jag skulle ju vara mamma!
Jag hade satt ett nytt liv till världen och det var för hans skull och genom honom jag nu skulle leva mitt liv.
Enkelt!
Ja….fast så himla enkelt blev det ju inte, och ibland önskade man att det fanns ångervecka på den där lilla bebisen som bara skrek och skrek och aldrig verkade nöjd med någonting
Kunde man inte få åka tillbaka till BB och säga: Nej, den här passade nog inte mig….jag vill gärna sova i alla fall någon timme per natt, hinna få i mig åtminstone två tuggor mat innan den börjar skrika och kräva min uppmärksamhet, kunna gå ut och ta en helt vanlig promenad utan att behöva klä på, fixa barnvagnen och se till att få på mig själv några anständiga kläder innan både bebisen och jag fullkomligt badade i svett…han av ansträngningen av att skrika och jag av stress och frustration över att vara så totalt styrd av en annan människa.
Men det funkade ju inte så och det är väl därför man mognar något enormt när man blivit förälder…man har liksom inget annat val än att glömma bort sig själv och sina vanliga vanor för att ge all energi man har till detta nya oskyldiga liv som man själv satt till världen.
Nu är det ju så fiffigt ordnat av naturen så att man älskar denna lilla  skrikande, krävande varelse mer än sitt eget liv och det är ju det som gör att man orkar med.
Hade man inte haft dessa oerhört starka, obeskrivliga moderskänslor (eller faderskänslor naturligtvis) så hade man nog kastat ut honom genom fönstret någon natt då man precis lyckats somna till och han satte igång att skrika
Det är väl också dessa känslor som gör att man ens börjar fundera på bebis nummer två (när minnet av första förlossningen bleknat något) .
Minns också hur tankarna på om man skulle kunna älska nummer två lika mycket, återkom lite då och då under graviditeten, vilket visade sig vara totalt onödigt i samma stund som han också låg där som ett skrynkligt, blött och  skrikande litet knyte på magen.
Moderskärleken är samma starka självklara känsla vare sig det är första, andra eller tionde barnet som föds.
Dessutom blev nummer tvås spädbarnstid något helt annat då han föredrog att vara tyst och sova istället för att skrika. Första natten hemma vaknade jag av att det var sambon och inte bebisen som väckte mig.
Efter fem timmars oavbruten sömn hade tydligen till och med sambon börjat fundera på om allt var som det ska och kände sig tvungen att väcka mig och meddela miraklet.
Kommer så väl ihåg de orden han sa då: ” Du…lillgrisen sover än”

Men det var då, och nu sitter man här och snart är livets största och viktigaste uppdrag avklarat.
SÅ vad gör man nu?
Ja än så länge är de ju inte helt ”färdiggräddade” och egentligen är det väl nu om någon gång som de behöver vuxenstödet, men några 20 år till är det ju inte frågan om.
Tre/fyra kanske?

Fast egentligen är det väl inte någon större idé att fundera så mycket på det. Det visar sig nog med tiden och varför ska man egentligen göra upp planer när man lika gärna kan vara död imorgon?
Vill och ska verkligen försöka ta en dag i taget istället, och sen får man väl se vilka planer man gjorde upp för sig själv innan man kom hit och låg där som ett fuktigt skrikande knyte på sin egen mammas mage.

Men nu måste jag sluta för det verkar som om ett ordentligt åskväder närmar sig och jag vill ju inte riskera att min kära lilla dator lämnar mig hastigt och lustigt
Så det får bli sänggång istället och ladda lite energi för veckans sista arbetsdag.
Fredag igen !  Härligt

Britta

Fast så mycket mer känns det inte som om jag har just nu! 
Blev verkligen en riktig rivstart på jobbet med grävning, uppskottning och bortkörning av jord med skottkärra. Vi har ägnat oss åt att riva upp gammal Thujahäck och planterat ny vilket ju kräver en hel del arbete.  Dessutom blev det lite svettigt med stekande sol mitt i allt också …..men…..vädret är det sista jag klagar på, och även om jag igår innan kvällsduschen insåg att jorden letat sig in både mellan tårna och innanför BH:n så måste jag säga att jag ändå känner mig nöjd och lycklig.
Vaknade med lite molande träningsvärk både här och där men nu efter ännu en dags ”jordarbete” känns det lite bättre. Är väl cirkulationen som fått riktigt fart antar jag

Men som jag misstänkte så är det datorn som hamnar längst ner på prioriteringslistan och sedan i lördags då jag skrev senast har jag knappt ens satt igång den, och än mindre orkat skriva.
Men nu är det ju snart helg igen och den är än så länge utan särskilda planer, så något roligare inlägg kanske det kan bli då. Verkar som om vädret blir sämre också och det kanske gör att man lyckas städa lite inomhus för ovanlighetens skull
Nu orkar jag bara med det nödvändigaste som absolut måste göras som tvätt och matlagning.
Men nu måste jag se till att komma i säng och sova några timmar innan klockan ringer igen, och några insomningsproblem har jag åtminstone inte. Snarare ickesomningsproblem  så någon kvällsläsning brukar det heller inte bli.
Ville i alla fall bara tala om att jag fortfarande lever och bokstavligt talat ”vet att jag lever” 
Härligt är det med kroppsarbete som gör att man blir totalt avslappnad och så skönt trött på kvällen. Orkar inte fundera så mycket på alla små bekymmer som man dras med och det är väl lika bra eftersom de sällan går att lösa på kvällen när man gått och lagt sig….vilket man ju verkar tro ibland när det ska funderas och funderas till man i det närmaste får hjärtklappning 

Så godnatt och sovgott!

Britta

Måste säga att jag är nöjd med dagen trots att jag aldrig kom iväg till fäbodstugan för övernattning. Eftersom båda sönerna ska ut och roa sig ikväll och sambon åker till Uppsala på säsongens första cykeltävling imorgon så kände jag att jag nog kan behövas på hemmaplan om något oväntat skulle hända under natten.
Hoppas däremot på att min övernattningsplan ska gå i lås nästa helg istället då läget runt omkring nog är lite lugnare.
Men idag har det som sagt varit marknad här i Rättvik och ett och annat fynd har jag faktiskt gjort.
Korvarna var det egentligen inte tänkt att jag skulle köpa men efter viss övertalning om provsmakning av försäljaren så …..?…..hihi!….hur lät det där nu då? ………..provsmakning av försäljaren? Nej det var inte försäljaren man fick smaka på utan alla olika sorters korv naturligtvis, och kanske hade min hunger en viss inverkan på beslutet, men jag tog i alla fall och slog till med erbjudandet han hade vilket var tre för 140kr.

Hittade också ett halsband jag kände sådär direkt att jag ville ha. Dels på grund av att stenarna var av min favoritkristall ametist och sen gillade jag kombinationen med den snurrade tråden som ger lite medeltids och keltisk känsla, precis i min smak.

Kostade också på mig en tröja nu när jag börjat jobba och kommer att få lite rimligare lön att leva på. Vanligt ylle blandat med angoraull skulle den vara gjord av och jag lovar att den kommer att värma gott under våra kyliga svenska sommarkvällar. Finns ju en chans att sitta ute lite längre om man slipper frysa.

Dessvärre var det fler i familjen som tyckte att den var ett bra köp och den här synen var vad som mötte mig när jag tänkte ta på mig den nu på kvällskvisten.
Och inte hade jag hjärta att ta den ifrån honom heller så nu sitter jag här och huttrar så smått eftersom jag faktiskt fortfarande sitter ute.

Den trevliga tröjförsäljaren hade för övrigt en bra dag idag så han skickade med ett par värmande sockor på köpet    Blir så glad när sånt händer, och det var precis vad jag behövde nu när jobbsäsongen dragit igång. Det är ju inte varmt och strålande sol varenda dag under den svenska sommaren, så några dagar med gummistövlarna på lär det nog bli.

Det andra som är med på bilden är två rör rökelser som jag inte heller kunde motstå. En av aloe vera och en jordgubb/vanilj.
Sen köpte jag naturligtvis munkar och godis också men det är väl inget man behöver se på bild, och förresten så ligger det mesta av det redan i magen 

Imorgon är det ju söndag och förmodligen blir det en vända ner till marknaden då också, men nu är nog min budget redan överskriden så då får jag väl bara se och njuta istället.
Vill ha en liten marknadsbudget kvar tills det blir Leksands medeltidsmarknad i slutet av maj, där det finns massor av fina hantverk av hög kvalité.
Hoppas på att hitta ett par örhängen där vilket jag inte gjorde idag trots de många stånd med smycken jag tittade igenom. Brukar gå på känslan och idag fick jag inte någon sån där direkt, ”å dom där vill jag ha” känsla med några av det säkert hundratals örhängen jag såg.
I år ska jag förresten försöka se tornerspelen på medeltidsmarknaden också om vädret är lika underbart som det brukar vara. Kanske till och med kan lyckas få med lite matsäck och en filt och sitta där och njuta av både vackra hästar och ståtliga riddare    Älskar att se när de kraftiga nordsvenskarna eller frieserhästarna drar iväg i full gallopp mot utmaningen som väntar. Mäktigt och fascinerande är det trots att det inte är på liv och död som det kunde vara på den tiden då det begav sig.
Tänk att själv få prova på att rida i ett tornerspel? Kanske en dröm att satsa på?
Fast det är nog egentligen inte något för snart 40 åriga kärringar ?
Nåja….vad vore väl en bal på slottet, som askungen säger ! Hihi!

Men nu börjar det bli riktigt kyligt i luften och min nya tröja är fortfarande ockuperad av en numer högt snarkande katt, så det är väl bara att dra sig inomhus och snart krypa i säng.
Föredrar tidiga morgnar framför sena kvällar och eftersom sambon ska lägga sig tidigt idag då han ska åka vid femtiden imorgon så gör jag nog detsamma.
Ha det bra så hörs vi kanske imorgon.

Britta 

Sitter här och funderar på oss människor och hur olika vi är. Förr tyckte jag att nya människor var något av det jobbigaste och mest skrämmande jag kunde ställas inför, men på senare år har jag börjat tycka att det kan vara intressant och fascinerande att se hur olika individer fungerar och framförallt agerar.
Bara det här med vad som är rätt och fel och sant eller falskt är ju i stort sett en tolkningsfråga för var och en.
En del människor vill inte ens riskera att ta död på en myra och ser sig noga för vart de tar sina kliv på stigen, medan andra anser sig ha rätt att döda tusentals…ja till och med miljontals andra människor, trots att vi ju alla från början föds med likadana hjärnor.
Allteftersom vi sedan växer så programmeras, formas och aktiveras våra hjärnor att fungera på det sätt som vi upplever och lär oss av vår omgivning.
Uttrycket ”Barn gör inte som föräldrar säger, utan som föräldrar gör”  ligger det verkligen en hel del sanning i .
Om man tänker sig en skala över personligheter som börjar med personen som inte ens tycker sig ha rätt att döda en myra och slutar med den som kan döma miljontals människor till döden utan att blinka så förstår man hur många olika varianter det finns däremellan och att skalan blir ganska bred.
Själv ligger jag ännu inte  på myrräddarens nivå eftersom jag fortfarande kan slå ihjäl en läskig spindel på sovrumsväggen, en geting i köksfönstret och till och med trä på en levande daggmask på kroken när jag ska fiska (därför att min far under uppväxten lärde mig att göra det). Bryter ju till och med nacken av fisken som jag eventuellt får upp utan att känna mig alltför hemsk   (fast ärligt talat har jag börjat känna ett visst motstånd i ”bakhuvudet” mot det när man hör hur det knastrar och känner hur fisken sprattlar inuti  handen innan livet försvinner ur kroppen på den).
Intalar mig dock att det är en ganska snabb och smärtfri död…..men det kan nog diskuteras???  Usch..vill inte tänka mig in i hur pass mycket smärta fisken hinner uppleva innan den dör….särskilt när man ibland inte lyckats trycka ner alla fenor ordentligt så att man blir stucken innan proceduren är avklarad och måste ta om tag mitt i nackbrytningen??
?……………nej nu tror jag att det är dags att byta samtalsämne?  Eller dags att sluta fiska kanske

Nåja, i alla fall så är det ju vår omgivning som formar oss till att bli som vi blir och hur vi värderar saker i livet. Om min far hade varit ”myrräddare” så hade han aldrig lärt mig att det var självklart och helt okej att gräva upp daggmask ur deras bon i jorden, för att sedan trä på dem levande på en vass krok, och sen dessutom visa hur man snabbast och säkrast fattade tag om fisken utan att riskera att bli stucken innan man med ett tumgrepp tog dess liv  genom att bryta av den nacken.  Nej då hade jag förmodligen sett på människor som kunde göra något sådant som barbarer och känslokalla mördare.
Men i min värld var det helt okej och naturligt.

Men nu kära eventuella läsare…nu ger jag upp för ikväll!
Har suttit i långt över en timme nu och hade tänkt göra ett betydligt längre och djupare inlägg men just den här kvällen verkar vara en sådan då jag hela tiden blir avbruten och då tappar jag liksom tråden i tankarna som gjort att jag fått lust att skriva av mig.
Dessutom kan jag erkänna att den första arbetsveckan satt sina spår i både kropp och själ på olika vis så det är nog bara att låta hjärnan vila och krypa till kojs istället
Har inte gett upp tanken på att sova en natt i fäbodstugan än även om jag insåg i morse när regnet öste ner att det i alla fall inte skulle bli någon fredag till lördagsövernattning.
Imorgon sägs det dock att det ska bli strålande sol och ca 15 grader varmt och om det stämmer så finns det nog en chans att jag kommer iväg på en minisemester från ”livet” som rusar på och just nu tycks ta alltför mycket plats i hårddisken på min lilla hjärna

Nu krävs det ju inte så mycket innan den ska bli full på en sådan som mig men ändå.
Behöver göra en liten utrensning, uppdatering och helt enkelt få lite distans till allt det som rör sig i huvudet just nu, och då finns det inget bättre sätt än att göra det i ensamhet.
Så fungerar jag i alla fall…men som sagt…vi är alla olika och  tur är väl det  

Godnatt!

Britta

I morse var det nära igen….att jag skulle packa den där väskan som jag och en manlig bekant här i byn pratat om i flera år nu Vi är nämligen precis lika ”förtjusta” i vinter och snö och så fort det börjar dra sig mot vintern så brukar vi påminna varandra om att det är dags att åka igen…till Västindien alltså!
Eftersom han är hundägare så går han förbi vår gård flera gånger om dagen och så fort vädrets makter är emot oss så brukar någon av oss nämna resan som vi ska göra någon dag
Tyvärr så träffade jag inte på honom den här morgonen när jag stod och panikborstade av bilen som var full av nyfallen snö (vilket jag inte tagit med i tidsplanen) men hade han kommit förbi då så skulle nog det slutgiltiga beslutet ha kommit,  och vid det här laget hade vi nog suttit på ett plan på väg till solen, värmen och vår egen segelbåt som vi ska bo på när vi ”flyter” omkring där i Västindien någonstans
Ja …..nu har vi ju än så länge ingen segelbåt, och sen vet jag ju inte om våra familjer skulle uppskatta att vi liksom bara drog iväg sådär bara för att vädret inte passade…men vadå?…..drömma lite kan man väl få göra
Så även om jag inte träffade på honom i morse, så hade han precis passerat postlådorna när jag stannade till där på väg hem från jobbet idag, och det första han gjorde var att vända sig om och ropa något.
Först hörde jag inte vad han sa men misstänkte nog vad det rörde sig om med tanke på hur vädret växlat mellan snö, hagel och regn under dagen. ”Va” ropade jag och mycket riktigt kom svaret med ett enda ord.
”Västindien?”
”Ja absolut…vi åker imorgon…hem och packa väskan!”
”Jadå…ska bara gå en vända med den här först”  (hunden alltså)
Men nu när jag sitter här och skriver så tittar lilla solen fram igen och jag antar att han nog kommit av sig i packningen   Men vi får väl se? Än kan det här landet bjuda på överraskningar.

Till helgen verkar det dock som om det underbara vädret vi hade ett tag kommer tillbaka med värme som kan stiga till nästan + 20. Härligt ! 
Har funderingar på att åka och sova över en natt i fäbodstugan, om inte mina föräldrar har tänkt samma sak. De var visserligen där i helgen som var, men med tanke på att det inte var riktigt lika varmt och skönt då så finns det nog risk att de vill göra om övernattningen.
Skulle i alla fall vara jätteskönt att göra en övernattning där alldeles för sig själv. Lugnet, tystnaden (förutom fågelsången förstås)  sittandes vi elden och fortsätta med mitt ”runprojekt”.  Det enda som kan kännas lite besvärligt är om man måste gå ut på dass alldeles ensam mitt i natten, då den korta stigen dit kan kännas oändligt lång när det är alldeles kolsvart omkring en och man vet att man befinner sig i björnrika marker. Då brukar minsta prassel få hjärtat att stanna till en stund.
Det är sådana gånger man skulle ha haft en hund som sällskap 

Annars har väl arbetsdagen rullat på som vanligt och krattningen har kommit igång på allvar, så lite mör är man väl i axlar och rygg, men inte någon akut smärta precis.
Två av våra nyanställda har börjat inse att man blir ganska trött av det här jobbet då en av dem, en ung tjej, satt och nästan blundade till lite på bänken i omklädningsrummet idag och en annan, en karl som ska vara en av dem som sköter gräsklippningen i sommar, gick och ”rullade” med axlarna idag och erkände att det var väldigt ovant att gå och kratta i åtta timmar om dagen
Men de har snart vant sig och tränat upp de ovana krattmusklerna, i alla fall lagom tills det är dags för andra arbetsuppgifter, och då är det grävning och åter grävning som gäller istället….fast det ska vi nog inte talat om för dem än 

För övrigt så känner jag mig ovanligt pigg idag och blir nästan lite orolig över att det kan vara för att jag medvetet hållit mig undan och gått en hel del för mig själv.
Kanske har min hjärna känt att den har kunnat slappna av lite mer än igår, då jag nästan konstant var i diskussion med någon av de andra, men jag hoppas väl att det inte är så.
Förresten så kom jag på när jag gick där i mina egna funderingar att är det något jag skulle kunna tänka mig att jobba med så är det  som tidningsbud. Tänk att få gå upp i ottan och sätta sig i en bil och köra ut tidningar innan de flesta vaknat. Det skulle verkligen passa mig perfekt.
”Ja men på vintrarna då, tänker ni….hur kul är det då att försöka ta sig fram på vägarna innan plog eller grusbilen ens hunnit runt?”

” Jamen det är väl inga problem för mig……..då är jag ju i Västindien…..på en segelbåt, i tryggt sällskap av en före detta sjöman dessutom ”    så fundera inte på det ni !!

Godnatt och sovgott!!

Britta