lillasysterfix

Tycker det är jättetrist att jag inte kommit mig för med att skriva något den här veckan, och egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på
Utebliven inspiration? Tidsbrist?
Ja lite både och kanske! Tiden går alldeles för fort sommartid och allt liksom bara rusar på.
Tyvärr så blir det ju inget långt inlägg nu heller eftersom klockan blivit alldeles för mycket nu igen.
Kanske så att säga” får till det” imorgon istället men några garantier lämnar jag inte.
De senaste dagarna har i alla fall bestått av en hel del eftertanke och funderingar över livet i stort. Vi jobbar ju två och två på kyrkogården, och nu har hon som jag delar område med varit sjukskriven den här veckan, och det ger utrymme för egna tankar, medan man rensar häck och skottar bark.
Skulle vilja skriva lite om de olika funderingar jag haft,  men ärligt talat så måste jag nog se till att komma i säng nu.
Så med förhoppning om att få betydligt mer skrivet imorgon så säger jag!
Godnatt, sovgott och dröm härliga drömmar, för det tänker jag göra i alla fall

Hörs nog imorgon !
Britta  ♥

Inte för att vi träffade honom eftersom han förhoppningsvis befinner sig uppe bland molnen någonstans och lever ett lyckligt vikingaliv med helstekta grisar, vackra kvinnor och flera tunnor av mjöd omkring sig.
Men någonstans därunder gravhögen sägs det att hans kropp ligger i alla fall.
Kom alltså iväg på vandringen idag med äldste sonen, syrran och två av hennes söner som sällskap.
Det är verkligen roligt och intressant att se vad naturen kan göra med vresiga tonåringar som anser att de blivit medtvingade och tycker att deras mor är en hemsk människa som utsätter dem för lite friluftsliv
Ja det gällde inte min son som ju alltid gillat att vistas i naturen och precis som jag trivs bättre med det än att vara ute bland en massa folk i en stad eller liknande.
Nej det var syrrans 15 åring som till en början surt traskade på i rask takt på stigen framför oss. Min 16 åring hade jag inte ens haft en tanke på att försöka få med, eftersom han tydligt gjort klart för mig att han HATAR skogen och alla de insekter som finns där. Den här aviga tonåringen brukar dock också gilla utelivet och innan han skaffade flickvän så var det han och min äldste son som brukade göra utflykter till tjärnen som ligger en bit nere i skogen. Men idag hade han nog en lite dålig dag och var väl egentligen inte på humör för att vandra. Och inte kunde flickvännen följa heller vilket nog gjort det hela betydligt roligare för honom
Men efter en ca en kvarts promenad så kom jag ifatt honom och vi gick och småpratade lite och det stod faktiskt inte på förrän han började le och till och med småskratta lite. Vi har lite samma humor och jag misstänkte att mina lite småelaka och ironiska kommentarer om de övriga i gänget skulle kunna få honom på bättre humör och mycket riktigt När vi väl var framme vid gravhögarna hade han tappat sitt dåliga humör på vägen någonstans och lyckades inte hitta det igen under resten av vandringen
Tonåringar måste tas på ett visst sätt har jag kommit på. Man får liksom försöka se saker lite mer ur deras perspektiv och absolut inte tjata, gnata och försöka tala om för dem hur saker och ting ska gå till. Man vet väl själv hur ”allvetande” man ansåg sig vara i den åldern 

I alla fall så låg den här gravhögen fint i närheten av Siljan och det hade varit roligt att se hur det såg ut där på den tiden begravningen ägde rum. Nu är det ju högvuxen skog runtomkring med en massa stora mossbeklädda stenar. Fint det också, och lite trolskt faktiskt. Fick en idé om att man borde gå dit i kvällningen/skymningen  någon gång och känna och se om det kan finnas någon energi eller ande kvar från den tiden. Men det vill jag inte göra ensam i så fall och det verkade inte som om någon av de övriga tyckte att det var någon bra idé.
Fast spännande vore det tycker jag.
Efter att ha rastat lite där och svalkat fötterna i Siljan så gick vi vidare och följde stranden på en stig en bit in i skogen. Det var en fin vandringsled även om det var i blötaste laget på flera ställen. Jag höll mig dock torr om fötterna i mina nya kängor som ska vara vattentäta.
Till slut kom vi fram till en badvik som kallas Björkviken och därifrån gick vi upp i byn Kullsbjörken och sedan vidare över riksvägen och hem till Västgärde igen. Vet inte hur lång vandringen var men vi var ute i ca tre och en halv timme inklusive fikarast så lite motion fick vi nog allt.
En både lite  kuslig och rolig grej hände när vi skulle korsa järnvägsspåret på ett helt obevakat ställe. Vi närmade oss spåret och jag ropade till 15 åringen som gick först igen att han skulle stanna och både titta och lyssna ordentligt innan han gick över eftersom tågen numer nästan susar fram och kan vara svåra att höra i tid. Han hade precis stannat framför rälsen när jag kom ifatt och ställde mig bredvid, varpå han först tittar ner på rälsen och sedan upp på mig och säger. ”Öh…? Ska det låta sådär??”
Och jag förstår vad han menar eftersom det liksom ”Sjunger” eller susar i skenorna och jag inser att det måste betyda att ett tåg precis är på väg. Och just när jag har sagt att vi måste  backa för att det nog är ett tåg som närmar sig så dyker det upp bakom kröken. Lokföraren tutar när han får syn på oss vilket jag kan förstå. De måste ju alltid ha i bakhuvudet  att någon bestämt sig för att kasta sig framför tåget. Usch vilket jobb egentligen !

Tur med vädret hade vi också för det var inte förrän vi bara hade en knapp km kvar hem som det började regna och då var det faktiskt bara skönt att få lite svalka.
Så det här blev en ovanligt bra söndag och jag fick en idé om att göra en söndagsvandring till en vana. Det finns ju massor av fina vandringsstråk här i närheten och varför inte bestämma att man gör en vandring på söndagar? Att man helt enkelt bestämmer att på söndagar vandrar jag och den som vill och kan får gärna följa med?
Vi får se, men trevligt vore det i alla fall. Måste ju sprida ut det till lite släktingar och vänner också i så fall.
Det enda man behöver ta med sig är lite matsäck och ett glatt humör Ja….om inte annat så kan ju som sagt en promenad och en rolig moster få vilken surmulen tonåring som helst på glatt humör…..:) funkar nog på ev sura gubbar och fruntimmer också ! Hihi
Men ha det bra nu och kanske skriver jag något imorgon också!

Mvh  Britta  ♥ 

Ja jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda? Men tyvärr så fick vi idag på islandshäststävlingarna i Bollnäs uppleva ett mindre roligt och ganska oprofessionellt agerande av både domare och tävlande.
Eller en tävlande ska jag väl säga!
För när man som tävlingsryttare i SM klass inte verkar bry sig om de regler som gäller så att det till och med går ut över medtävlanden och deras prestationer, så kan man inte säga annat än att det känns oerhört tråkigt och på en väldigt låg nivå.
Häpnade verkligen över den nonchalans den tävlande visade inför att hon faktiskt kallats in på banan minst ett par gånger och domarens oförmåga att på ett bestämt sätt göra klart för vilka regler som gäller.
Inte för att man tycker att domaren skulle behöva det när det är en SM ryttare det gäller men eftersom hon så tydligt visade att hon körde med egna regler så tycker jag att man kunde ha förväntat sig i alla fall en varning.
Om inte annat så för de medtävlandes skull som redan hunnit bränna det mesta av sitt krut i väntan på att hon skulle komma in på banan.
Dåligt och oprofessionellt gjort av en människa som man tycker borde vara ett gott föredöme för sporten.
Men nu är det som det är och tyvärr så hade det nog stor inverkan på att det inte blev någon finalplats för Mia och Djarfur idag, men egentligen är de ju bara i början av sin tävlingskarriär och dagens tävling får väl ses som ännu en erfarenhet och ännu ett exempel på hur det kan gå till.
Men man kan inte låta bli att undra hur domarna hade ställt sig om detta inte varit ett känt namn i de här kretsarna? Hade toleransen varit lägre då?

Men nu måste jag nog snart tänka på att komma i säng. Trots att det är en ganska varm och fin lördagskväll så känner jag mig trött eftersom jag är ensam hemma så behöver jag inte sitta uppe och vara trevlig och social med någon. Går hellre och lägger mig och läser en bok istället.
Imorgon är det ju söndag och om vädret blir bra så ska jag följa med syrran på en vandring som leder till några vikingagravar inte så långt här hemifrån. Blir skönt att komma ut i naturen och friheten

Ha det bra i alla fall och en trevlig fortsatt lördagskväll !

Britta

Sitter vid mitt pysselbord uppe på mitt rum och lyssnar  till lite avkopplande sk relaxing music. Lugn pianomusik med fågelkvitter och vågbrus i bakgrunden. Det är bl a det som får mig att överleva vintern när den känns som mörkast och evighetslång.
Att sätta sig bekvämt, blunda, lyssna till musiken och naturljuden och bara drömma sig bort till en grönare värld mitt i allt det vita är upplyftande för både själ och hjärta måste jag säga
Men nu vill jag inte tänka så mycket på vintern för än dröjer det innan den är här, och även om den svenska sommaren idag visade upp sin allra sämsta sida så föredrar jag både spöregn och åska framför snö.

Hände förresten något underligt med mig idag på jobbet när jag var ute mitt under det värsta åskvädret. Vet inte varför, men jag som alltid varit så rädd för åska kände mig plötsligt helt lugn och jobbade på med mitt, trots att det blixtrade och knallade runtom mig så att marken nästan skakade.
När första smällen kom hoppade jag dock till eftersom den var så hög och kom så häftigt, men sen var det som om jag liksom vande mig vid åskan ( som för övrigt aldrig verkade vilja ta slut) och kände inte alls av den där skräcken för att blixten skulle slå ner någonstans i närheten som jag annars brukar känna.
När jag var liten var jag livrädd för åskan och trodde att min sista stund var kommen varenda gång den mullrade som värst. Då satt jag alltid i mammas eller pappas knä och grät, höll för öronen och tryckte ansiktet emot deras hals eller axel för att slippa se blixtarna när de kom.
Kommer ihåg hur jag blev alldeles svettig och illamående innan det lugnade ner sig och åskan var över.
Varför jag var så rädd vet jag egentligen inte, men höga ljud överhuvudtaget skrämde mig ordentligt. Även reaplan och fyrverkerier var en stor skräck för mig och jag kan verkligen minnas att jag var så rädd så att det kändes som om jag skulle svimma när jag utsattes för något av det.

I alla fall så var det här nog den absolut blötaste arbetsdagen jag varit med om. Visst har vi regnkläder,men idag fick de ”möta sin överman” som man säger
Tack och lov för att det är fredag som betyder att vi får sluta kl ett, för strax innan arbetsdagens slut kände jag hur det till och med började sippra in regnvatten i underkläderna och då är det dags att gå hem för dagen tycker jag.

Imorgon hoppas jag dock att det blir något torrare väder då jag ska följa med Mia till Bollnäs och titta på när hon och hennes Djarfur ska tävla.
Det är alltid lika roligt och spännande att vara med på dessa tävlingar och njuta av hästar och spänningen när Mia ska in på banan
Djarfur sägs vara i toppform och med tanke på framgångarna vid förra tävlingen så blir det extra spännande. Men sen vet man ju inte hur dagsformen är eller om han får för sig något annat än att han ska visa upp sin bästa sida. Men det är ju det som är vitsen med att tävla. Spänningen och ovissheten om hur det ska sluta.
Annars vore det väl ganska ointressant, om man gick och vann varenda gång. Vad vore då vitsen med det hela ?
Man utvecklas ju både genom motgångar och framgångar och all slags erfarenhet är viktig erfarenhet.

Men nu ska jag fortsätta med lite pyssel innan det är dags att hoppa i säng. Vi ska åka någon gång mellan halv sex och sex så det gäller att komma i säng i tid ikväll, men det blir nog inga problem då jag redan sitter här och gäspar så att käkarna snart går ur led

Så jag säger nog Godnatt och sov så gott! Och förresten så sägs det att sommaren kommer tillbaka i mitten av nästa vecka någon gång och det tänker i alla fall jag tro på även om meteorologerna säger att det väl aldrig tidigare varit så svårt att göra en pålitlig prognos som under den här sommaren.
Nåja, den som lever får se!
Ha det gott !
Britta 

Ja trots att dagen varit ganska bra med underbart arbetsväder och bra ”flyt” på jobbet så sitter en händelse liksom kvar i bakhuvudet…eller hjärtat…eller vart den nu sitter?
Den känns som något tungt och ledsamt som man påminns om ibland och liksom spelar upp inne i huvudet, och varje gång gör det ont i själen.
Det var också en sådan där händelse som man till en början har svårt att ”ta in”. Man  står liksom och undrar, ”Vad gör människan?” ”Sa hon verkligen sådär?” ????????????????????????
Det känns ungefär som om det står ERROR i hjärnan på en för att det hela är så himla obegripligt. Obegripligt att en vuxen människa beter sig på det viset.
Visst, alla kan ha dåliga dagar, och när man mår som sämst kanske det slinker ur ett och annat onödigt ord ur munnen på en, men?………i det här fallet är det faktiskt ingen ursäkt tycker jag.

Jag tror att klockan var runt tio och jag och min kollega stod just och tog en mikropaus för att räta på ryggarna lite efter att mest ha stått på knä ett par  timmar.
Då ser vi en vuxen kvinna komma gående emot en av trapporna på kyrkogården. Framför sig har hon en hund vars koppel hon håller i, och strax bakom sig en flicka i kanske 12/13 års åldern, som uppenbarligen har ett fysiskt handikapp eftersom hon har ganska svårt att gå. Hennes fötter är lite riktade inåt och hennes gång är ostadig som om hon har lite svårt med balansen.
Hur som helst så kämpar hon på för att hinna med i den vuxna kvinnans tempo eftersom även flickan håller i hundkopplet. Antingen är det för att hon helt enkelt vill hålla i hunden men kanske inte bör göra det ensam eftersom den drar ganska mycket, och man kan ju tänka sig att det skulle kunna bli farligt om hon har det jobbigt med balansen, eller så är det för att hon får lite hjälp och ett visst stöd av att hålla i kopplet.
Vilken anledningen än är så tänker jag genast att kvinnan borde sakta ner lite då flickan uppenbarligen har det lite jobbigt att hinna med. Man väntar nästan på att hon ska snubbla vilken sekund som helst.
Kvinnan verkar stressad och är fullt upptagen med att prata i mobilen så hon varken stannar till eller kastar någon blick bakåt. Inte förrän de kommit fram till trappen och börjar gå uppför den.
Hunden går först och väljer sidan där det inte finns någon ledstång, bara det verkar ju konstigt eftersom flickan nog hade behövt hålla i den. (ja inte att hunden är konstig som väljer den sidan alltså, utan att kvinnan inte ser till att de går på den som ledstången finns)  Strax efter stegar kvinnan på intensivt pratande i sin mobil och jag vet att jag tänker ”Hjälp, hur ska det där gå?”
Trappen är nämligen inte helt lätt att gå i även för en helt frisk person och att hon ska ta sig uppför den i det tempo kvinnan valt verkar orimligt. Inte förrän kvinnan nästan är uppe (är nog ca fem steg tror jag), så stannar hon till, naturligtvis på grund av att flickan knappt lyckats ta det första steget än och kopplet bakåt rätas ut och tar stopp på kvinnan. Då vänder hon sig om och knappt utan att ta mobilen ifrån munnen fullkomligt ryter hon. ”MEN GÅÅ NU DÅÅ!” åt den stackars flickan som faktiskt inte försökt med något annat hittills men klarar inte av att göra det så snabbt pga sitt handikapp ??????????????
Både jag och min kollega står och ser förmodligen ut som fågelholkar en stund. Man försöker förstå att det faktiskt hänt och att en vuxen människa kan bete sig så mot ett barn som bara gör sitt bästa för att hänga med? Ett fysiskt handikappat barn som (vad vi sett dittills i alla fall) inte krånglat eller varit motsträvigt på något vis.
Till slut lyckas hon i alla fall ta stegen utan ledstång och genast sätter kvinnan fart igen medan hon fortsätter samtalet i mobilen.
Vi är i chock och vet nästan inte vad vi ska säga, och man känner hur det kniper i hjärtat av medkänsla för flickan, samtidig som man känner ilska mot kvinnan som betett sig så illa.
En kort stund efter hör vi dem lite längre bort och det låter som om kvinnan talar högt och hetsigt med flickan igen. Undrar vad hon då gjort för att förtjäna en mindre utskällning??

Okej! Nu vet vi inte alls vilket förhållande dessa två har till varandra, vad som ligger bakom kvinnans dåliga humör och vad som hänt mellan dem innan de kom till kyrkogården, men ont i själen gjorde det i alla fall.
Alla människor med något handikapp kämpar ju dagligen med sina liv på  en annan nivå än oss andra och även om flickan kanske varit trotsig eller otrevlig eller gjort något som retat upp kvinnan, så tycker jag att det finns en oskriven lag, en gräns för vad som ändå är tillåtet för oss som har våra friska kroppar att säga och göra mot dessa människor.
Jag hoppas i alla fall och intalar mig att det nog inte var mor och dotter, men på något vis så känns det som om det var just så.
Visst kunde jag också brusa upp och bli arg på pojkarna när de var små och gjorde några dumheter eller vägrade att lyssna på mig, och visst fick man behärska sig ibland för att inte använda sin fysiska styrkas övertag när man var så arg så att det kändes som om huvudet skulle explodera. Särskilt när man som jag oftast var ensam om ansvaret för dem och umgicks med dem dygnet runt utan ett eget ”andningshål” för att återhämta sig.
Men hur det än är, och hur uppretad man än känner sig,  så har man en gräns som gör att man inte säger allt man skulle vilja och inte slår ett barn som är så underlägset i styrka. Det är bara så självklart för de flesta.
Och tur är väl det för idag är det ju pojkarna som får för sig att bära omkring på mig ibland och numer har jag ingen som helst chans att försvara mig fysiskt mot dem, om det nu skulle behövas . Tack och lov så har jag ju aldrig behandlat dem så att de skulle ha anledning att hämnas på den ”elaka morsan” men sådana exempel finns det väl i världen.

Så det enda jag kan göra nu är att hoppas på att det inte hör till vardagen att flickan får ta emot skäll och förnedring på grund av sitt handikapp och att det som hände idag var en engångsföreteelse.

Men nu har faktiskt sambon lagat lite mat åt mig så det är väl bara att gå ner och sätta sig vid bordet och äta. Vardagslyx kallas det

Ha det bra och ta hand om er!           

Britta ♥♥!

Förstår inte vad det är som händer med mig just nu!
Blev ju lite förkyld för ca en vecka sedan då jag övernattade i fäboden. Lite halsont och huvudvärk dag ett! Tappad röst och fortfarande lite trött dag två + att halsen började göra ännu lite ondare.
Gurglade med varmt saltvatten på kvällen, (den absolut bästa huskur som finns emot halsbaciller) och var så gott som av med det halsonda dagen efter. Kände mig så gott som frisk under helgen, men måndag morgon började något som jag inte kan klassa som något annat än allergi, eller vad sägs om följande symtom.
Täppt ganska ”långt upp” i näsan men ändå rinnsnuva, kliar i både hals och näsregionen ibland, ögonen kliar, svider, känns svullna och trötta nästan som om de inte går att öppna ordentligt, svider liksom runtom dem också och känns varmt när jag blundar. Mosig i huvudet och nyser, nyser och nyser flera gånger per dag.
Tungt att andas också, låter som om jag rökt i 25 år när jag drar in luft.
Mycket märkligt måste jag säga eftersom jag aldrig i hela mitt liv varit allergisk emot något.
Men en nyttig lärdom också då jag förstår vad alla allergiker, som te x mina söner går igenom varenda år.
Men förhoppningsvis är det bara en förkylning jag råkat ut för, fast nog verkar det misstänkt.

Men, men! Ska inte klaga! Är ju inte något livshotande precis även om det är lite livsglädjenedsättande.
Annars har jag inget särskilt att skriva om och nu kliar det mer i fingrarna att få sätta mig och pyssla med min halsbandstillverkning.

Kanske kommer med lite bilder här framöver på det jag hittills pysslat med.
Nåja, nu får det räcka med skriveri för idag!
Återkommer kanske imorgon.

Britta

Ja imorgon är det dags igen! Att låta väckarklockan ringa 4 30 och glad i hågen skutta ur sängen och ta sig an dagens arbete på kyrkogården
Jodå! Det känns faktiskt helt okej att börja jobba igen, få lite mer struktur på tillvaron så att säga!
Träffa kollegorna igen och få arbeta med kroppen.
I det stora hela är jag väl ganska nöjd med semestern även om jag inte hunnit med någon ordentlig loppisvända och att gjuta fina saker i betong, men än hinner jag med båda delarna. Sommaren är ju knappast över än och loppisar verkar det finnas i varenda by numer.
Men nu måste jag snart hoppa i säng. Dels så ska jag väl helst hinna få ihop några timmars sömn inför morgondagen och dels så har den typiska ”glömtattdrickaeftermiddagskaffet” huvudvärken kommit smygande under kvällen.
På ett vis var det nog bra att det inte blev något eftermiddagskaffe, för nu känner jag mig riktigt trött också och med tanke på hur man vänder på dygnet när man har ledigt så hade det nog varit svårt att somna i tid annars.
Så något längre inlägg än så här blir det inte idag, men jag hoppas att jag ska orka göra åtminstone ett par lite längre och roligare under veckan som kommer.
Vi får se hur det är med inspirationen viljan och orken imorgonkväll!

Ha det bra!
Britta ♥

Ja här satt jag natten mellan onsdag och torsdag och pysslade och lät tiden bara gå…eller stå stilla eller vad man ska kalla det??
Fick återigen frågan igår innan jag skulle åka hem hur jag vågade bo ensam i stugan, och det enda svar jag har på det är, ”Vad ska jag vara rädd för?”
Båda dessa kvinnor som undrade är över 65 år och skulle alltså inte kunna tänka sig att bo i sin fäbodstuga utan sina män. Är det en generationsfråga tro? Eller är det för att mannen jag lever med har ett så stort behov av egentid och utrymme så att jag aldrig blivit van vid att ha honom vid min sida som någon slags beskyddare? I så fall ska jag kanske se det som en fördel att det varit så? Ensam är stark sägs det och det ligger nog en hel del i det. Fast det är nog också en generationsfråga, det här med att mannen ska ses som den starka (då menar jag inte bara fysiskt stark) och beskyddande, tror att det är en föreställning som håller på att försvinna alltmer i dagens förhållanden. På både gott och ont kanske?

I alla fall så kom jag ju iväg till stugan till slut. Lite senare än beräknat men vad spelar det för roll när anledningen var att man fick ”känna på” och uppleva två så totalt motsatta känslor alldeles innan.
Livet består ju av känslor och även om det inte alla gånger gäller en själv så är det utvecklande att få ”känna på dem” genom andra.
Glädje och sorg i så total motsvarighet har jag nog sällan upplevt på en och samma dag och under bara några få timmar. Ena stunden en glädje som går rakt in i hjärtat och det känns som om man skulle kunna flyga. Det är då man önskar att fler människor kunde förstå det stora i att glädjas med andras framgångar istället för att låta missunnsamhet och avundsjuka bryta ner både dem själva och andra. Man får faktiskt massor tillbaka genom att vara glad för andras skull! Så är det!
Sen någon timme senare bara, kom nästa känsla som heter sorg, och visade sin allra tyngsta sida. Men även det är en nyttig erfarenhet och ökar förståelsen för andra människor, trots att man riktigt känner inombords hur ont det gör i den andra och önskar att man kunde göra något för att lindra. Men livet är ju sådant för oss alla! Vi ska prova på alla känslor som finns! Det är då vi kommer vidare med oss själva!

Sen kan det också vara bra att försöka ”nollställa” sig själv ibland och det var väl precis det jag gjorde under min ensamma övernattning. Kan säga att det var första men absolut inte sista gången det hände också!
Nu vet jag exakt vart jag ska ta vägen när ”hårddisken” känns överfull

Första dagen ägnade jag mest åt att komma i ordning. Packa upp! Bädda! Hämta vatten i brunnen!

Ställa i ordning ”hygienutrymmet”    !!

Sätta igång ”kylskåpet” 

Som alltså består av en liten brunn en bit nere i marken med lite vatten i botten och en hink att förvara kylvarorna i.

Lagom tills knotten började komma igång hann jag göra upp eld och sätta igång lite rökelser som jag stack ner i marken bredvid mig och satt där sedan i lugn och ro och åt mina kycklinggrillspett och potatissallad medan jag njöt av ljudet och värmen från brasan.
Anteckningsblocket var såklart med för att skriva ner tankar och ideér som for förbi.

Så småningom gick jag in och satte igång med halsbandsmakeriet och efter att ha gjort sista dassbesöket och slagit lite vatten i eldgropen så var det dags att krypa ner i sovsäcken. Fast jag måste säga att jag föredrar nog täcke i alla fall. Sovsäck hindrar mig att sträcka ut armar och ben som jag vill när jag ska sova och sömnen kunde nog ha varit bättre. Dessutom började en liten förkylning med halsont göra sig påmind så någon djupare sömn blev det nog inte. Men vad spelar det för roll i det här läget?? 

Morgonen därpå vaknade jag av att det var fullt av människor både inne i och utanför stugan och som dessutom skulle envisas med att prata med mig. Kändes otroligt jobbigt nu när jag äntligen skulle få vara för mig själv så jag tog helt enkelt och somnade om
När jag vaknade igen ett par timmar senare var de borta allihop! Med andra ord så hade jag bara drömt att jag vaknade första gången. Ni vet en så där klar och tydlig dröm då allt ser ut precis som i verkligheten så att det bara inte går att avgöra om det är verkligt eller inte. Jag låg på exakt samma ställe i min sovsäck och såg rummet precis som det ser ut när man slår upp ögonen förutom att det satt folk på stolarna vid bordet och en kvinna liksom lutade sig över mig och försökte föra en konversation. Hörde också hur det pratades utanför fönstret där rullgardinen var nere precis som när jag somnade. Till och med mitt pyssel och mina ljus fanns kvar på bordet i drömmen så ni förstår nog förvirringen
Var i alla fall otroligt skönt att vakna igen senare och inse att det bara varit en dröm. Allt var så tyst och fridfullt igen.

Dagen bjöd ju dessutom på strålande sol så frukosten kunde intas ute i det fria.
(Det är lustigt hur jag varenda gång jag dricker te uppe vid stugan påminns om den gången när jag var 12/13 år och råkade välta en mugg med kokhett te rakt ner i knäet. Mamma hade precis slagit upp en full kopp när den välte, så det var så gott som kokande vatten som landade på mina ben.  Som tur var slog modersinstinkten till hos henne och på bara någon sekund fick hon tag i en av vattenhinkarna och slängde det iskalla vattnet på mig som hade rest mig upp från stolen och i panik pga smärtan bara hoppade omkring och skrek. Kommer ihåg att det gjorde så ont så att jag liksom blev blind för en stund, konstig reaktion!Men precis som om kroppen hade så fullt upp med att ta hand om brännskadan så att den var tvungen att stänga av något annat sinne? Fast jag hade ju hellre tappat känseln om jag fått välja    )

Efter frukost var det dags för…..! Ja, ni vet vad, behöver inte gå in på några detaljer kanske 

Men till och med i dessa ärenden är det ju rena meditationen när man lever skogsliv Att sitta där med öppen dörr och njuta av fågelsången gör att man kan bli kvar onödigt länge 
Tänk att en så vanlig syssla som ett toalettbesök kan vara så avkopplande! Något som man väl helst vill ha fort överstökat i vardagen, men nu kan sitta och filosofera, nynna lite och dingla med benen en stund medan det så att säga ”pågår”.

Nåja, nog med skitsnack nu! Känsliga läsare skulle kanske ha varnats, men som tur är så är detta ju en sak som vi i alla fall,  alla ägnar oss dagligen åt. Till och med kungen sitter ju där och klämmer någon gång per dag Ja kanske inte så ofta på ett utedass, även om han nog skulle må lika bra av det som alla vi andra.

Resten av dagen ägnade jag åt att läsa, sola, äta lunch, dricka kaffe, skriva, åka till sjön och tvätta håret, leta stenar vid sjön, gå en promenad med kameran, andas frisk luft och bara finnas till!

Hade faktiskt en batteridriven radio som sällskap ibland och det lustiga var att det första dagen när jag lyssnade lite handlade om sk hjärtrusningar som är något jag känt av mer och mer de senaste två åren ungefär och nästa dag när jag låg på solsängen blev det ett program om träd och vårat förhållande till dem. Jag känner ju en särskild vördnad för träd och är säker på att de har en slags ”själ”. Det har väl egentligen allt levande skulle jag tro. Och det här programmet handlade just om hur välgörande och skönt det kan vara att ha träd i närheten och kanske till och med omfamna dem ibland. Så det kändes ganska träffande med båda dessa program som kom just nu när jag hade lite egentid.

Men nu måste jag sluta skriva och försöka få i mig lite mat. Har lite halsont idag och inte så jättestor aptit men vet att jag måste sköta maten annars vill magen inte vara med igen.
Ha det bra och var rädda om varandra!

Britta

Tog lite sovmorgon idag efter att ha varit ute på lite ”nattskärresafari” med äldste sonen inatt. Han ville så gärna ha med mig bort till sjön där han hört något som måste vara den lite mystiska fågeln Nattskärra och av det vi lyckades höra inatt så har han nog rätt. Den har ett väldigt speciellt både utseende och läte och är nog ganska svår att få syn på, men hörde den gjorde vi i alla fall.
Så efter att ha vaknat första gången vid kl sex imorse så kändes det som om jag behövde somna om en stund. Tyvärr så blev den stunden inte så rogivande då jag hamnade i en mardröm av det verkliga och sammanhängande slaget och det är ju aldrig trevligt. Tvekade för ett ögonblick att göra min övernattning i fäboden bara pga den men ångrade mig ganska snart. Fånigt att låta något sådant påverka och känner mer och mer hur skönt det ska bli att få vara alldeles för sig själv ett tag. Att vara ledig på hemmaplan innebär ju trots allt mestadels hushållsarbete, åtminstone så länge man är fyra i familjen så det blir skönt att koppla bort matlagning, tvätt och städning ett tag.
Så nu börjar jag med packning och förberedelser som behövs innan jag kommer iväg. Är egentligen inte så mycket jag behöver ha med mig och överlever nog en natt om det skulle vara något jag glömt.
Det viktigaste är block och penna för skrivklådan, bra bok och lite annat pyssel. Har köpt läderremmar och fina slipade stenar som jag tänkte göra halsband av. Det finns även många fina små stenar vid sjön vi brukar bada i och förmodligen blir det en sväng dit framåt kvällen, får väl se om jag blir kvar där när jag inte har någon som bryter stenförtrollningen åt mig  Om inte annat så blir det väl lite mörkt så småningom.
Och självklart tar jag kameran med…fast å andra sidan kanske jag lyckas se en björn om jag lämnar den hemma..vi får se hur det blir.
Men nu måste jag komma igång om jag ska kunna åka innan tolv som är min plan.
Ha en bra dag och var rädda om varandra!

Britta  ♥

Lite lustigt att det här vädret kom just nu när det snurrar lite extra i Nalle Puh hjärnan. Regn och kyla gör ju att jag helst håller mig inomhus och vad gör jag då om jag får välja? Jo skriver naturligtvis och det känns riktigt roligt att filosofera och fundera igen kring livet och alla de situationer vi utsätts för.
Människan är verkligen en intressant varelse och även om jag inte känner mig bekväm när det blir för många av dem på en och samma gång, så tycker jag att det blir mer och mer intressant när det gäller att se hur olika vi fungerar.
Fick idag anledning att läsa lite om hjärnans olika delar och vilka som styr vad eftersom jag kommer ihåg ett program jag såg för längesedan om en kille som hade skadat främre pannloben.
Det är den del som styr våra känslor, skapar vår personlighet och initiativförmåga bla.

I alla fall så blev det lite komiskt mitt i det allvarliga som ev hjärnskador innebär då det står att skador i just den delen av hjärnan kan göra att man blir mindre blyg……….?.. .!….aha!…..kanske skulle ta och pröva med att dunka pannan i väggen några gånger morgon och kväll………?…….vem vet? Det kanske skulle göra att jag lyckades få bort den där mesiga personen som sitter där och styr mitt liv.  Som i stort sett inte vågar någonting utan att ha tänkt efter och bearbetat det sjuttioelva gånger och vid det laget missat chansen som gavs.
Fast det är nog ingen bra idé eftersom initiativförmågan också sitter på samma ställe! Då skulle jag med andra ord plötsligt våga säga och göra allt det jag skulle vilja men å andra sidan inte ha den minsta lust att ta mig för med någonting. Då måste det ju vara bättre att ha tusen ideér och drömmar och i alla fall kanske våga förverkliga en eller två av dem innan man dör,  än att gå omkring och vara oblyg och totalt utan initiativförmåga ??  
Hm..? Ja inte är det lätt det här livet….men ändå ganska spännande tycker jag.

Men åter till allvaret, verkligheten eller vad man ska kalla det?
Fick som sagt anledning att fundera på hur olika vi hanterar känslor och vilka människor man kan kalla känslosamma och motsatsen känslokalla??
Jag tror nämligen inte att det finns människor som är helt känslokalla förutom de som skadat delen av hjärnan som styr just våra känslor och empati.
Det finns också de som pga svåra förhållanden under uppväxten lär sig att förtränga och hålla tillbaka dessa känslor eftersom de aldrig fått något av det tillbaka, men även de har nog en chans att lära sig vad kärlek är igen, om de bara får psykologisk hjälp.

Sen kommer vi till frågan. Vem har egentligen rätt att döma vilka som är känslokalla och inte? Vi kan ju inte gå in i andras tankar och känslor och känna hur de upplever olika situationer. Och bara för att man inte är en sådan person som går och säger ”jag älskar dig” och kramar om människor omkring en så betyder inte det att man inte tycker om och bryr sig om andra.
Vi har så lätt för att döma andra i förtid och det är något som jag själv fortfarande måste jobba med nästan dagligen, även om jag de senaste åren fått en djupare förståelse och medkänsla för andra människor.
Numer försöker jag alltid påminna mig om att det första mötet med en människa bara är att skrapa på ytan av det som egentligen finns inuti den. Har ju mig själv som ett utmärkt exempel på det och på grund av det så har det blivit så att det är de mest tystlåtna och tillbakadragna som blir de mest intressanta för mig eftersom jag vet hur mycket det kan finnas under ytan.
För några år sedan var jag också  en av dem som dömt dessa som tråkiga och känslokalla men idag vet jag att jag inte har rätt att göra det. Idag försöker jag alltid använda mig själv som ”mall” när jag träffar nya människor och tänker på hur jag skulle ha betett mig i den situation de befinner sig.
Under vår minisemester råkade vi ut för en situation som gjorde att jag kände att jag har fått en annan inställning till andra människor och att jag numer ser alla som de vi faktiskt är från början. Alltså att vi alla har samma värde och att det lika gärna hade kunnat vara jag som låg där på vägen.
Ska förklara det hela!
Vi kommer och åker ganska lugnt på en av vägarna uppe i Härjedalen någonstans, sambon kör och jag sitter bredvid och småsjunger på Hakuna Matata från Lejonkungen och bara njuter av alla de nya omgivningarna jag får uppleva. Plötsligt sätter jag nästan låten i halsen när vi passerar en mindre avtagsväg och hinner uppfatta att det faktiskt ligger en människa där raklång bredvid sin trehjuliga cykel som är överbelamrad med saker och liksom har vickat upp med framändan. ”Nej men stopp!” säger jag och tittar på sambon som saktar ner en aning, ”Såg du inte? det låg en människa där?”  ”jo visst såg jag det, men han låg bara och vilade sig lite!” svarar sambon och åker sakta vidare. ”Vilade sig?? mitt på vägen? mitt på ljusan dan?”
”Ja det är ingen fara med honom, han var nog kanske full eller något, såg ut som en alkis eller ett original, han klarar sig det vet jag”  fortsätter sambon och kör vidare. ”Men vi måste ju stanna och kolla i alla fall, det är ju en människa….han kan vara skadad eller till och med död, tänk om det var du eller jag som låg där, eller någon av våra söner!”  Vid det här laget inser sambon att vi inte kommer att få någon semesterro innan vi kollat upp det. ”Okej, jag vänder, för du kommer inte att kunna släppa det där!”
Nej!! Hur ska man bara kunna släppa tanken på någon som ligger orörlig på vägen utan att man reagerat och kollat upp hur han egentligen mår. ”Jag vet att det inte är någon fara med honom” fortsätter sambon medans han letar upp ett ställe att vända bilen på. ”Jag känner det på mig, och får ingen som helst olustkänsla med att han ligger där, han vilar sig bara, men vi kollar upp det för din skull!”
Visserligen vet jag att han har bra intuition och ett sjätte sinne som är öppnare än mitt men i det här fallet hade jag nog inte vågat lita helt på det. Så vi vänder och åker tillbaka.
När vi närmar oss stället ser vi att en annan bil redan stannat och i den sitter två äldre damer som för en diskussion med mannen som nu satt sig upp. Drar en lättnadens suck när jag inser att sambon haft rätt och att mannen ifråga nu kommer att få den hjälp han behöver. Av cykeln och klädseln att döma så är det här en människa som inte tar livet så allvarligt och förmodligen faktiskt bara hade tagit en liten paus i sommarvärmen. Säkert ett sk original som byinnevånarna känner väl till och ”ser till” på den nivå som han själv tycker är lagom. Så efter att ha sett att han verkar oskadd och diskuterar med damerna genom tal och kroppsspråk så vänder vi om och åker vidare.
Hade det här hänt när jag var ung och innan jag fått barn så hade jag förmodligen valt att tänka att det nog inte var något att oroa sig för. Mest av rädsla för att bli inblandad i bekymmer tror jag och av ren självisk oro över att han skulle kunna vara farlig på något vis. Då hade jag förmodligen förträngt det och kört vidare på min bekymmersfria semester, men så kan jag inte göra längre tack och lov! För som sagt! Det hade lika gärna kunnat vara jag eller någon av mina söner som låg där och man måste komma ihåg att alla människor betyder något för någon annan. Visst finns det otroligt ensamma individer också och det gör så ont i en när man läser om sådana som legat döda i sitt hem flera månader utan att någon saknat dem, men de allra flesta har ju ett förhållande till andra människor. Alla är vi någons son, dotter, syster, bror, mamma, pappa, morbror, farbror mm. och ingen är ju mer värd än någon annan vare sig man har ett toppjobb eller är uteliggare. Från början är vi ju alla lika.

Men nu måste jag avsluta för idag och imorgon tror jag att min efterlängtade fäbodsövernattning äntligen ska bli av. Då åker jag nog upp till stugan i skogen och bara samlar mina tankar och  ”finns till”.
Min mor frågade om jag verkligen vågade vara där själv och vad skulle jag behöva vara rädd för?
Är du inte rädd för spöken eller så, undrade hon…och nej!…spöken är nog det sista jag är rädd för, och inte tror jag att det plötsligt står en björn i hallen heller…sen nämnde hon ett original som jag inte kommer ihåg namnet på nu! Är du inte rädd för honom heller? Han brukar åka förbi där ibland!….Nej, skulle jag behöva vara det? Är han farlig på något vis menar du? ….jag kanske snarare ska vinka in honom på en kopp kaffe
Nej då, svarar hon lite skämtsamt. Han är nog inte farlig tror jag!
Nej då så! Jag övernattar hellre i skogen än i en lägenhet i en storstad.

Så förhoppningsvis blir vädret fint igen imorgon som de har lovat och om det inte blir det så är det lika mysigt att sitta inne i stugan med en bra bok och lite godis som sällskap

Ha det bra!
Britta