lillasysterfix

Ja idag när jag skulle gå ut och mata hönsen med lite bröd så blev jag först lite besviken då jag såg att det var Agda och inte Alice som var ute med tuppen. Tänkte att hon bestämt sig för att avbryta ruvningen och tyckte att det var lite synd trots mina tvivel om att låta henne kläcka fram kycklingar som förmodligen ändå bara blir en massa tuppar. Men när jag tittar in i redet ser jag att Alice ligger där och nu förstår jag vart hennes ägg tagit vägen de här dagarna då Agda legat och ruvat.
De kör helt enkelt ett samarbete! Alice producerar äggen som tuppen definitivt befruktat och sen värper hon dem i redet som Agda sedan ligger i resterande timmar av dygnet.
Läste idag att den ruvande hönan inte värper ägg under ruvningstiden, så alltså sköter Alice tillökningen medan Agda sköter ”värmningen”.
Så nu måste jag definitivt se till att märka upp de ägg hon redan ligger på för annars kommer det till slut att fyllas på med över tjugo ägg innan ruvningstiden är över.
Dels så är jag inte förtjust i tanken på att ha över 10 tuppar och dels så hinner ju inte alla med att värmas länge nog för att utveckla fullgångna kycklingar.

okljimii433……..? Ja om ni undrar vad dessa bokstäver och siffror betyder så kan jag tala om att det är resultatet av att Rasmus (som återigen kommit hem från en luffartur) precis hoppade upp på tangentbordet:)
Vem vet? Kanske ligger något hemligt budskap bakom det 

Men nu ska jag fortsätta med min städning som aldrig verkar ta slut. Har försökt att få den färdig hela dagen nu men det verkar som om jag hela tiden låter tankarna gå till annat och plötsligt blir jag liksom helt handlingsförlamad.
Kanske är åldern Närmar mig ju de 40 nu!
Men som tur är har jag en ganska stor del envishet i mig och innan jag kryper till kojs för den här dagen så ska i alla fall nedervåningen och allt utom pojkarnas rum på övervåningen vara städat.
Så nu är det bara att hugga tag i dammsugaren och jaga vidare efter ev dammråttor. 

Ha en bra helg!

Britta

Ja det är inte jag som planerar att utöka familjen, men däremot verkar det som om vår höna Agda absolut har bestämt sig för det.
Hon tycker nog att en flock på tre individer är alldeles för lite, så nu har hon sedan i helgen någon gång lagt sig tillrätta i värpredet och ligger bestämt kvar, utbredd till max och flyttar sig inte trots att jag flera gånger försökt känna efter hur många ägg hon har under sig.
Trodde att jag riskerade att skrämma bort henne därifrån när jag bestämde mig för att försöka och tänkte att jag kunde ta den risken. Egentligen var jag lite tveksam till att låta henne fortsätta eftersom det enligt mig har slaktats nog med tuppar i den här gården.
Det är nämligen så att det är övervägande stor del av kycklingarna som blir tuppar och vill jag verkligen gå igenom det igen med ”hönor” som blir tuppar och börjar gala efter en tid, när man redan börjat se personligheter och börjat fästa sig vid dem ?
Hur som helst så har jag heller inte hjärta att plocka undan äggen för henne. Skulle kännas hemskt det också!
Ungefär som om någon skulle komma och ta ens barn ur magen på en och säga!
”Nehej du! det här blir det inget av med!”???
Så kan man ju inte göra!?
Så jag låter henne hållas och sen får vi se om det blir något överhuvudtaget. Vet inte heller exakt hur många ägg hon har därunder. Första gången jag försökte känna burrade hon upp sig och pickade hårt och envist på min hand, och då kunde jag bara känna ett ägg. Andra gången pickade hon inte längre men gjorde ett läte som tydligt talade om att hon var upprörd. Hon tillät dock att jag stoppade under ett ägg som låg strax utanför redet och som Alice förmodligen värpt där då i brist på annan plats.
Idag när jag kände efter låg det helt klart i alla fall tre ägg där och det är väl acceptabelt tycker jag.
Nu gäller det bara att hålla koll på om antalet ökar. Jag har ju aldrig varit med om det här förut och vet inte om det är så att Alice  får möjlighet att gå in och värpa någon gång under dagen eftersom jag inte kunnat hitta något mer ägg ifrån henne än. Det sägs ju att den ruvande hönan kan lämna redet för en stund för att äta och dricka och kanske har Alice lyckats hoppa in och värpt fler ägg då.
Men ärligt talat så vet jag inte hur det funkar och egentligen ska man märka upp de ägg man vet att hon legat på ungefär lika länge och sedan plocka bort nytillkomna eftersom de inte hinner värmas länge nog för att kläckas annars. Ca tre veckor tror jag att det ska ta i alla fall så det är väl bara att vänta och se.
Måste ju säga att det är lite spännande också och små duniga kycklingar är väl något av det sötaste som finns.
Dessutom har man ju verkligen chansen att få dem rejält tama om man är med från start så att säga.

Men mycket kan hända och det är inte ens säkert att alla ägg är befruktade även om tuppen sköter den biten som han ska 
Något kan ju gå snett vid kläckningen också och sen har vi ju fyra små rovdjur i gården som säkert skulle lockas av små pip inifrån hönshuset.
Men vi får se som sagt och helst vill man ju att det hela ska gå till så naturligt som möjligt.

Men nu är det sängdags och imorgon är det ju fredag igen. Helt otroligt vad fort tiden går måste jag säga.
Så godnatt och sovgott !
Och nu tänker jag inte ens skriva att jag kanske skriver imorgon igen för det blir sällan som man tänkt sig här i livet 

Ha det bra i alla fall!
Britta

Tillbaka igen efter den bloggtorka som slog till för några dagar. Har ingen bättre förklaring än att jag helt enkelt haft fullt upp med annat och knappt startat datorn.
Rasmus har dragit iväg på luffen igen efter att i stort sett bara ätit, sovit och gosat i ca en vecka. Han gick inte ens utanför dörren under sitt ”hembesök”.
Men för ett par dagar sedan tyckte han nog att vi fått vår beskärda del av hans närvaro och gav sig iväg på ytterligare en semestertripp.
Han vill väl passa på att leva det liv som egentligen är mest naturligt för honom, åtminstone så länge vädret tillåter det. Framåt hösten är han nog ändå tacksam över att ha ett hus och kärleksfulla människor att komma hem till
Förstår honom fullt ut. Vem skulle inte hellre vilja leva ett mer ”naturligt” liv?
För mig skulle det vara att ha en gård som gjorde att jag var så gott som självförsörjande. Visst skulle det betyda mycket arbete och uppbundenhet men själen skulle jubla. Det bara vet jag! Vi människor är förresten gjorda för att arbeta med våra kroppar, men det ska inte vara under psykisk press och stress, det är då vi ”går sönder” inuti till slut.
I onsdagskväll  tittade jag faktiskt på tv för första gången sedan i april/maj någon gång tror jag. Det kändes lite fel och ovant att sitta inne  i fåtöljen när kvällssolen lockade utanför fönstret men det här programmet var ändå värt det. Det var min kollega som tipsat om det….eller snarare gett mig order om att titta på det. Hon vet att jag precis som hon älskar den typen av program. Jag tror att det hette ”Bondens tid på jorden” och det kommer att vara i tre delar där de visar den typen av bönder som snart håller på att dö ut.
I det första avsnittet fick man följa en bonde i Småland någonstans som verkligen hade en ekologisk gård. Ett uttryck som är ganska nytt men som står för en livsstil som egentligen är urgammal. En livsstil som levts av bönder i generationer, innan ogräset skulle bekämpas med gifter och innan man behövde ett onaturligt stort antal djur för att överhuvudtaget klara sig ekonomiskt på det.
Jag satt verkligen och njöt av programmet och liksom bara sög åt mig alla helt otroligt vackra naturbilder. För även om han visserligen hade en traktor så använde han mest sin ardennerhäst i både skogsbruket och jordbruket. Kan inte förklara hur bra jag mår över att se hur de jobbar tillsammans och man riktigt känner hur hästen trivs med att få dra sina timmerstockar genom skogen och de stora tunga stenarna från åkern och sedan komma hem och bli ompysslad innan han blir utsläppt för att vila i hagen med sina kompisar eller gå in i stallet för kvällen. Brr…är så man ryser av det för att det bara känns så bra och rätt inombords.
Snacka om teamwork och ett givande och tagande från båda håll.
Korna hade det också otroligt bra då de så gott som varje dag blev utsläppta fritt på gården och markerna runtomkring och hade en liten damm som de kunde gå ner till och dricka vatten när de ville. Till och med på vintern gick de ut om de hade lust och vädret tillät det.
Dessvärre var det inte bara frid och fröjd hela programmet igenom eftersom det visade sig att bonden drabbats av cancer och mot slutet blev han sämre och avled bara drygt sextio år gammal.
Men han jobbade verkligen in i det sista och det var tack vare sin otroliga fysik och sin vilja att fortsätta det liv han älskade som gjorde att han höll sig kvar längre än någon läkare trott.
Det var verkligen ett tungt och oväntat slut och det hann trilla många tårar under programmets gång. Tv vet ju hur de ska lägga fram det också för att det ska bli så gripande som möjligt med fin musik till bilderna av hur han och hästen jobbade tillsammans när man visste att han gett upp och insett att det snart var över för honom. Usch! Börjar ju nästan gråta igen nu!
Nåja, på onsdag blir det i alla fall ett nytt avsnitt och då vet jag faktiskt inte vem det handlar om men jag kommer garanterat att se på det i alla fall.

Men nu till anledningen för överskriften. Det är ju söndag idag och trots att klockan är halv elva så sitter jag här i mina pyjamasbyxor Har nämligen skaffat mig en princip om att på söndagar får man,, om man vill förstås gå iklädd pyjamasbyxorna ända fram till klockan tolv!
Och efter en ovanligt trevlig fredagskväll (kräftskiva) och en ovanligt tung lördagsförmiddag (rejält bakis) så känns det skönt att bara ta det lite lugnt idag.
Yngste sonen kom just hem ifrån ett tvådagars LAN party hos en kompis så han gick raka vägen in i sängen och lade sig. Äldste sonen sover fortfarande men jag hoppas på att han vill följa mig ut i naturen någonstans när han vaknar. Dels kanske vi tar kamerorna med oss och dels så behöver vi leta lagom stora stenar till hans projektarbete som består av att han bygger en utegrill av en cementring som han ska klä in i natursten.

Men vi får se vad det blir, gillar att inte ha alltför bestämda planer utan låta dagen bli som den blir helt enkelt.  Vem vet, kanske till och med lyckas skriva lite framåt kvällen igen.

Ha en skön söndag!

britta

Hade precis svalt sista tuggan av kvällsmaten när sambon öppnade ytterdörren för att gå ut, och in kommer något svart, lurvigt intensivt jamande  inrusande genom hallen och in i köket.
”Hallååååå….nu är jag hemma igeeeen…..jag är heeeeemmmaaaaa!!!”
Ungefär så hade det nog låtit om han pratat vårat språk, för en så lång utdragen jamning har jag nog aldrig hört.
Måste erkänna att jag inte riktigt hann med att förstå vad som hände och snudd på blev lite rädd, innan jag fattat vem eller vad det var som kom in som skjuten ur en kanon.
Rasmus är ju den mörkaste av våra katter och på något vis så har man inte med honom i beräkningen när han är borta veckovis ibland.
Den här gången tog han nytt rekord genom att vara borta ca åtta veckor och slog det gamla med två veckor.

Så även om jag nästan blev lite skrämd av det plötsliga uppdykandet så blev jag egentligen inte totalt överraskad eftersom både jag och äldste sonen för ca en vecka sedan drömt att han kom hem igen, och det brukar stämma med verkligheten.
Som vanligt när han varit på ”semester” är pälsen i god kondition och förmodligen beror det på att han lever på det en katt ska leva på. Alltså nyfångade levande byten istället för burkmat och torrfoder!
Svansen har han ärvt efter sin mor och det syns verkligen att det är en hel del Norsk skogskatt i honom

Det märktes verkligen att han saknat smaken av ost. Rasmus absoluta favorittilltugg . Ville dock inte ge honom alltför många ostbitar nu när magen inte är van, men självklart fick han några som ”välkommen hem” gåva.

Maten jag lade upp på tallriken tog snabbt slut och den här blicken går väl inte att misstolka.
” Vanudå! Får jag inget mer?”

Skönt att vara hemma på köksmattan igen där man kan ligga och hålla koll på osten uppe på bänken. Det kan ju hända att en och annan bit ramlar ner.

Så nu får vi se hur länge han tänkt stanna den här gången. Skulle tro att det blir ännu en långsemester innan sommaren är slut i alla fall. Sen kommer han väl att som vanligt tillbringa vintern på kökssoffan framför vedspisen
Känns i alla fall skönt att veta att han lever och mår bra och friheten skulle jag aldrig ta ifrån honom. Sambon tyckte inte att vi skulle släppa ut honom på ett tag nu, men vad skulle det tjäna till ??
Katter måste få ha sin frihet och kunna ströva fritt omkring tycker jag. Annars är det inget värdigt kattliv. Och visst tar man risker med alla faror som lurar utomhus, men man måste se det som att de i alla fall är lyckliga så länge de lever.

Men nu är det godnatt och sovgott som gäller

Britta

Måste säga att det var en speciell upplevelse att behöva kryssa sig fram bland människor och bilar på så gott som varenda kvadratkilometer i lilla Rättvik.
Var svårt att förstå att man verkligen befann sig där och inte utomlands eller mitt i något storstadsvimmel. Nu blev det en ganska snabb visit för mig men det räckte för att få min nyfikenhet stillad i alla fall.
Kan förstå att det är roligt att vara med om detta, särskilt om man har en eller flera kompisar med sig, för i det stora hela låg det en glad och upprymd stämning i luften och trots att jag mest gick för mig själv så kände jag mig inte rädd på något vis.
Var bara när jag gick hemåt igen och mörkret började lägga sig som jag var lite på min vakt efter att ha fått tre erbjudanden om att hoppa in i bilen. Då är det ”låtsasintehöra” taktiken som gäller, eller ”låtsasprataitmobilen” taktiken
Hade man varit två eller fler hade det säkert varit roligt att prata lite med dessa bilägare men som ensam tjej ska man nog ändå vara försiktig, även om det säkert mest är trevliga och ”skötsamma” killar i farten.
Men sanningen är ju att det sker både våldtäkter och misshandel under den här veckan så alltför ”blåögd” går det nog inte att vara.
När jag väl kommit ifrån de värsta bilköerna ringde jag sambon som kom och hämtade upp mig, för hela vägen hem i mörkret hade jag nog inte velat gå, även om det var en helt underbar kväll och natt med en temperatur som påminde om kanarieöarna eller något liknande 
Så avskräckt blev jag inte, men om jag ska göra om det nästa år så ska det vara i sällskap med någon och sen betydligt tidigare än vad jag lyckades med i år. Tror att klockan var en bra bit över nio innan jag kom iväg, av lite olika skäl.

Sen kommer återigen den där tanken som jag har lite svårt att släppa. Man borde ju passa på att sälja något under denna vecka då Rättvik tycks lika mycket tättbefolkat som Peking eller liknande 
Men vad skulle det vara i så fall? Och hur mycket kostar ett ev tillstånd?
Det gäller ju att hitta ”rätt grej” för just dessa människor.
Gjorde förresten ett besök på ett krukmakeri i en by ett par km från vår idag då jag ville köpa mig en ny tekopp att ha på jobbet. Har lyckats slagit sönder min gamla och tänkte passa på att köpa en riktigt fin en när det ändå bara var en jag skulle ha. Eftersom att köpa flera av en sort som kostar 180 kr muggen liksom inte är riktigt försvarbart med den ekonomi jag har !
I alla fall så frågade jag om hon (krukmakarn själv) hade haft många kunder nu under veckan med tanke på att befolkningen säkert är femdubblad. Men tyvärr så gjorde hon en missnöjd min och skakade eftertänksamt på huvudet innan hon svarade. ”Nej, tvärtom! Det blir snarare färre kunder för mig den här veckan eftersom det inte riktigt är den typen av människor som är här. och dessutom skrämmer de iväg de vanliga kunderna som undviker att ge sig in i Rättvik och stå i bilköer”
Så som sagt så gäller det ju att hitta rätt ”produkt” om man vill försöka få in lite extra pengar under den här veckan.

Men nu är det sängdags igen och en ny arbetsdag imorgon. Har känts lite snurrigt idag då jag hela tiden trott att det är helg men i nästa sekund kommit på att jag ju ska jobba två dagar till den här veckan.
Men man kan ju också se det från den ljusa sidan. Alltså att det ju bara är två dagar till den här vecka innan det blir helg igen 
Så godnatt och sovgott!  kanske hörs imorgon!

Britta

Ja tydligen!
Hänger faktiskt inte riktigt med i vad det är som händer med mig just nu ?
Jag som känt sådant agg och avsky mot detta classic car week känner mig nu bara …..?…..? Ja vad ska jag säga?

Nollställd på något vis? Eller ? Nej, för att uttrycka det hela lite mer dramatiskt kanske, eller mer ”djupt”?
Det känns som om jag liksom tagit ett steg framåt i min andliga utveckling och börjat få ett annat ”större”  perspektiv på saker och ting. (Kanske måste nämna bara för att slippa ev kommentarer, att synen på min egen intelligens inte tagit något större kliv än…men vem vet…det kanske kommer   för övrigt lider jag egentligen inte särskilt mycket av att ha lite lägre siffror i IQ än medelsvensson, Ta till exempel Nalle Puh! Han är väl en ganska lycklig liten björn sin lilla hjärna till trots    )
Hur som helst, så känner jag att det liksom inte är mödan värt att gå och reta upp sig på detta ccw och allt vad det innebär, och dessutom har jag börjat titta på varje enskild individ istället för att klumpa ihop dem som besöker Rättvik under den här veckan till en vidrig, stinkande, supande, nedskräpande massa.

Sen känner jag också att: Det hade lika gärna kunnat vara jag!
Det hade kunnat vara så att mitt största intresse var att putsa på min amerikanare hela vintern och sedan åka runt i Sverige och visa upp den på olika tillställningar under sommaren.
Träffa andra med samma intresse och bara njuta av tillvaron.
Har sagt det förut och jag säger det igen!
Jag vill inte vara trångsynt!
Sen är det naturligtvis tråkigt med all skadegörelse, misshandel,våldtäkter och stölder som begås under veckan och jag är väl inte den som tycker att ccw bara är bra för Rättvik. Det har ju egentligen vuxit ur denna lilla ort och arrangörerna har nog börjat tappa kontrollen på det hela men trots det så känner jag det inte värt att haka upp sig på allt det negativa.
Det kommer nog inte att förändras ändå och all negativitet jag häver ur mig slår ändå bara tillbaka på mig själv i slutändan. DET VET JAG JU ELLER????

Fick faktiskt redan idag lite tillbaka för att jag blivit mer vänligt inställd till det hela då min sambo kom och hämtade mig på jobbet trots att jag sagt att jag skulle gå hem pga att jag inte var så sugen på att behöva sitta i bilen en timme i hettan för att ta mig de ca 7 km det är frågan om.
Ja det var inte det att han kom som gav mig det positiva (kände mig snarare lite irriterad på att han inte tänkt efter mer innan han gav sig iväg ner med bilen), utan det var faktiskt just på hemvägen då han till råga på allt valde att åka mitt in i smeten och ta riksvägen genom samhället hem, vilken trafiken i stort sett brukar stå stilla på just under tisdagen. Det var då när vi visserligen sakta, men ändå ganska säkert tog oss fram och förbi alla de människor som satt sig tillrätta vid sidan av vägen för att beskåda bilarna, som jag insåg att.
Ja men det här går ju riktigt bra! Arrangörerna hade nämligen äntligen kommit på att man kunde ha en vakt vid övergångsställena som med jämna mellanrum stoppade upp de gående och släppte fram bilarna vilket gjorde att det faktiskt så gott som rullade på hela tiden.
Så ärligt talat så blev hemresan som jag bävat så för pga dåliga minnen av tidigare års desperata försök att ta sig igenom samhället i hettan och med en bil som hotade att koka vilken minut som helst, faktiskt riktigt underhållande då jag kunde betrakta alla dessa olika människor som samlats.
Det är verkligen en salig blandning av folk i alla åldrar och från alla ”grupper” i samhället som finns representerade.
Från 0 till säkert minst 80 år och allt från prydliga lite ”finare” folk (enligt dem själva alltså) till de som tycker att mysbyxor med knän, foppaskor och en smutsig reklam T-shirt går lika bra att ha på sig
Sen finns det ju hundra olika typer där emellan men kan inte beskriva alla här tror jag.
Intressant att beskåda var det i alla fall.

Så nu återstår egentligen bara det sista testet för att se vad jag tycker om det hela och det är att själv ge sig ner i folksamlingen och se hur det verkligen är att befinna sig i Rättvik under ccws viktigaste och mest ”folkdragande” kväll ?
Har ju tyvärr inte hittat den där perfekta kompisen än, som förmodligen inte existerar heller, så det får nog bli jag och jag som åker ner,…eller går ?
Har i alla fall avtalat med äldste sonen att jag hör av mig när jag är nere så att jag kan bjuda honom på mat. Yngste sonen fick nästan rysningar när han hörde att morsan skulle ner så han ska slippa tycker jag 

Så nu har jag inte tid att sitta här och skriva mer utan ska väl se till att få på mig lämpliga kläder….vad i hela friden det nu är? Verkar ju gå med precis vad som helst!
Om jag vore lite modigare så skulle jag nog testa att ha rättviksdräkten skulle vara intressant att se vad det skulle få för reaktioner men å andra sidan så är det nog inte så lämpligt med tanke på kombinationen trängsel, öl, vin och onyktra okontrollerade personer

Får väl se hur det blir och hur det går? Hoppas bara att skyddsänglarna är på topp idag och inte sitter på en filt någonstans och dricker öl, för som sagt så finns nog alla sorters människor representerade och lite beskydd skadar nog aldrig.

Ha det bra nu och fortsätt njuta av sommarvärmen! Imorgon ska det bli ännu mer sol och eftersom jag tagit ut en semesterdag så hoppas jag på att kunna lägga mig ute och jämna ut bondbrännan lite 

Britta

Hade egentligen inte tänkt att skriva något om det fruktansvärda som hände i Norge. Kände att jag liksom inte riktigt orkade ta in det och har inte läst en enda artikel om det.
Mycket med tanke på att det ju är just det han vill att vi ska göra.(Vill inte nämna hans namn, och för övrigt så vet ju alla det redan)  Han vill ju verkligen ha uppmärksamhet för det ”stora” han anser sig ha gjort för landet och framtiden. Han vill att vi ska läsa om det och titta på de hemska bilderna av blödande, levande och döda människor som fallit offer för en människa utan själ.

För det är vad jag tror att han är!  En själslös människa !
Jag har ju under de senaste åren läst en massa olika böcker inom det sk New Age området, alltså allt som har med våra själar, tidigare liv, andevärlden och liknande att göra, men aldrig riktigt känt att jag ville ta till mig det där om att det skulle finnas individer ibland oss som i stort sett inte har någon själ.
Ren och skär ondska alltså, som efter döden bara går in i den sk ”gråzonen” istället för att gå in i ljuset och över till andra sidan, och ganska snart väljer en ny kropp att födas i.
De förbättras inte, och utvecklas inte utan bara finns till och är kapabla till vad som helst!

Nu tvivlar jag nog inte längre!
För det kan inte vara möjlligt att han en gång ska gå över till andra sidan och bli hjärtligt emottagen av någon guide eller vägledare som står där milt leende och frågar!
” Jaha, vad lärde du dig den här gången?”
Det kan bara inte vara möjligt att så många ska behöva offras så tragiskt för att en enda själ ska ”lära sig något” och utvecklas av en sådan händelse.
För vad skulle i så fall den lärdomen bestå av ?
Nej! Det finns uppenbarligen själslösa, rakt igenom onda människor men lyckligtvis inte så många av dem.

Visst är det många som begår fruktansvärda handlingar under sin tid på jorden, men de flesta känner i alla fall någon form av ånger och kan få hjälp med att ta fram de rena, kärleksfulla och oskyldiga själar de en gång föddes som .

Den här människan är däremot förlorad för alltid! Och det spelar ingen roll vilket slags straff han får. Han kommer ändå aldrig att ångra eller inse vad han gjort mot offren och deras anhöriga.
Förstår inte varför han ens ska få en rättegång?? Förstår heller inte varför han ska få en advokat??
Han har ju erkänt och känner sig stolt över det han gjort. Så se bara till att hålla honom inom låsta dörrar för resten av hans liv.

Vill härmed sända all kärlek och tröst som finns till de som drabbades av detta vidriga, ofattbara, makabra dåd!
♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•♥•

Har idag funderat lite extra mycket på vår katt Rasmus som nu har varit borta i ca sju veckor. Drömde häromnatten att han kom hem igen och det brukar betyda att han är på gång
Det här är dock inget ovanligt eftersom han varje sommar brukar göra själ för namnet vi gett honom.
Rasmus brukar nämligen ge sig iväg i några veckor under sommaren men den här gången har han tagit ”personbästa” och slagit sitt gamla rekord med en vecka.
Tidigare somrar har han varit  borta ca två till tre veckor i taget men då kommit hem med jämna mellanrum.
Första gången det hände gick jag och var sjuk av oro i ca sex veckor. En riktig mardrömssommar. Kunde inte glädjas åt eller göra något roligt överhuvudtaget och tankarna gnagde ständigt på, och skapade det ena mardrömsscenariot efter det andra. Ovissheten är ju i det närmaste outhärdlig och man inbillar sig att han blivit svårt skadad och ligger och lider någonstans eller har blivit instängd i något garage eller uthus där ägarna åkt på semester.
Tog i alla fall till slut mod till mig och ringde upp ett medium som gav det lugnande beskedet att Rasmus helt enkelt ”tagit semester” för ett tag men skulle komma tillbaka innan sommarens slut. Han kunde se att han tillbringade sina dagar nere i skogen inte så långt hemifrån men där han hade allt en katt kan önska sig. Alltså mat, vatten och skydd i en gammal lada. Dessutom var det lite svalare där han var och alltså mer behagligt för honom som är av den långhåriga typen. Han kände också att Rasmus bara mådde bra och inte var eller varit skadad på något vis utan trivdes med tillvaron och ensamheten.
Det stämmer ju också väldigt bra på honom eftersom han inte är så förtjust i någon av de övriga tre katterna härhemma. Är bara den yngsta honan som får komma honom nära och kanske till och med tvätta honom lite som hastigast, men han är på sin vakt vilket är fullt förståeligt då de andra två har tagit för vana och nöje att jaga honom av gården så fort han satt en tass nedanför sista trappsteget ute.
Ca två veckor efter samtalet med mediet var jag ute och åt på restaurang med ett gäng tjejer som jag umgicks med regelbundet ett tag, och när jag precis ätit färdigt ringer det hemifrån och jag får beskedet att RASMUS HAR KOMMIT HEM!!!!!!!
Ojojoj vilken känsla det var!
Som att vinna på Lotto tror jag Som att få tillbaka en förlorad son
Kände direkt att jag bara ville hem, och avbröt genast restaurangbesöket.
När jag kom hem var han på övervåningen och jag småsprang uppför trappen. Vid det näst sista steget kom han emot mig och jag kunde sätta mig ner på knä och sen började ett stångande och buffande med hans lilla huvud emot mitt ansikte och tårar blandades med skratt, ett högt spinnande  och en hel del katthår innan ”vadroligtattsedigigen” proceduren var avklarad.
Kändes så underbart att det var så ömsesidigt också, för ibland kan en katt som varit borta länge bli lite förvildad och tillbakadragen emot människor, men här var det inte frågan om det utan ha visade ren och sann glädje över att vara hemma hos oss igen.
Får väl se hur det blir den här gången när han återvänder? Om han återvänder? Men det tror jag faktiskt!
Känner ingen som helst oro den här gången och tror på något vis att man skulle känna inombords om det vore så att han ”knallat över till andra sidan”. Kanske till och med är han själv som väljer att visa sig i drömmarna så att man ska känna sig säker på att han lever och har det bra. Äldste sonen drömde också för ett par dagar sedan att han kom hem, så nog är det något på gång allt.

Men nu måste jag nog gå ut och njuta lite av den underbara sommarkvällen innan det är dags att gå och lägga sig och bereda sig på en ny arbetsdag imorgon.
Ha det gott!

Britta

Men det får det väl vara värt!
För trots att det väl inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, (det blir ju sällan det här i livet) så har vi haft en ganska bra dag som bjöd på nya upplevelser och nya erfarenheter.
Tyvärr så blev det inte det där lugna avkopplande paddlandet som jag hade inbillat mig att det skulle bli då sambon inte var med, utan ett intensivt tempo och ganska mycket gnäll från sonen som mestadels  tyckte att det gick alldeles för sakta.
Morsan var helt enkelt inte stark nog för att hänga med i hans paddlingstakt och inte kunde hon hålla styrningen heller så han var nog ganska missnöjd med sin kanotpartner även om han försökte dölja det så mycket som möjligt. Men jag gjorde i alla fall mitt bästa och tog nog i för mycket med tanke på min lite krångliga axel och arm bara för att göra honom så nöjd som möjligt.
Men nu vet vi i alla fall att vi inte ska paddla kanot tillsammans då han till och med under ett av de mest irriterade ögonblicken mumlade att han skulle ha haft farsan med sig istället. För här hade han nog föredragit farsans eviga stress och tävlingsinriktning till vad det än gäller, framför morsans utslitna armar och sinnesfridssökande själ
Och jag har lärt mig att om jag ska paddla kanot så ska det vara på en lugnt flytande å eller älv där man slipper kämpa emot motvind och höga vågor. Blev ganska stormigt ett tag längst ute på sjön och det guppade på bra innan vi kommit ur det värsta. Var faktiskt tacksam över att ha flytvästen på då trots att man till en början tyckte att det verkade lite onödigt och överdrivet så länge sjön var lugn och tempot någorlunda lågt.
Har också blivit påmind om att jag faktiskt är lite mer trögtänkt än de flesta eftersom jag inte lyckades lära mig styra kanoten trots svågerns tålmodiga och envetna försök att visa hur det skulle gå till.
Låter säkert jättekonstigt för de flesta! För hur svårt kan det vara?
Men ja….för mig var det inte helt självklart och trots att jag tyckte att jag gjorde exakt som han visade så fungerade det inte och det måste ju tyda på att min hjärna inte kunde ta in informationen som den borde.
Försökte i alla fall hålla humöret uppe och förtränga den gamla bekanta känslan av skam och förnedring över att inte förstå, som gjorde sig påmind ett tag, och jag tror att jag lyckades med det.
Men nog är det intressant att en känsla som dominerade en för så länge sedan som tonåren, då jag umgicks mycket med en människa som ganska ofta idiotförklarade mig, liksom känns så välbekant och blossar upp så fort man utsätts för situationen igen.  Man skäms för att man inte kan förstå något som tydligen är så logiskt för andra, och särskilt när det är just ens trögtänkthet som gör att man förstör upplevelsen för de övriga .
För det sista man vill är ju att vara till besvär ! Vet i alla fall att en av mina läsare vet exakt vilken känsla jag menar här 

Men som sagt så är man nu en erfarenhet rikare och det ska väl ses som ett plus i livets lärobok
Känner mig ganska trött efter dagen och det blir nog tidigt hopp i säng. Sen får vi se hur mycket sömn det blir med hettande solbränna och en stackars överansträngd värkande arm, men det spelar inte så stor roll när man har sovmorgon.
Morgondagen har jag inte riktigt gjort upp några planer för än. Hade tänkt att ta en trädgårdsdag och klippa mina pilträd som vuxit iväg och blivit för långa igen, men med tanke på den här högerarmen så kan jag nog bara glömma det    Så eventuellt blir det så att jag åker och lyssnar när sonen och sambon ska spela tillsammans på ett bröllop  och kanske en loppisrunda före det, men som sagt, inget är bestämt än.
Det visar sig imorgon!
Ha det bra nu och njut av sommarvärmen som äntligen är  här igen!

Britta ♥

Tror att det är jätteviktigt att man har saker att se fram emot i livet. Eller tror…? Det ÄR viktigt naturligtvis! Det är väl egentligen det som hela tiden driver oss att fortsätta våra liv här på jorden.
Tyvärr så består mitt liv just nu inte av så mycket av den varan, men eftersom man kan säga att den situationen mer eller mindre är självvald så ska jag heller inte klaga !
Visst finns det vissa saker jag är ganska säker på att jag ska göra här i livet, men de ligger fortfarande rätt så långt fram i tiden och än vågar jag inte riktigt börja måla upp dem i tankarna.
Under de kommande två åren ska båda sönerna ta sina körkort och det krävs ju både tid och pengar till det.
Så mina drömmar får ligga på hyllan ett par/tre år till och sen får vi se vad som händer.
Men hur som helst så kan man ju naturligtvis unna sig lite vardagsäventyr av det billigare slaget och visst har jag börjat få mer tid till mig själv på sistone.
Imorgon ska jag till exempel ut och paddla kanot med äldste sonen och syrrans familj. Ska verkligen bli härligt att ge sig ut på Siljan utan något särskilt mål. Bara lugnt glida fram och gå iland någonstans där det ser mysigt ut.

Sen har en annan tanke börjat ta form i huvudet på mig och den kommer nog att chocka en del skulle jag tro:)
Jobbar ju på att bli en fördomsfri människa och än har jag väl en del kvar att göra på den fronten även om jag kommit en bra bit på väg i jämförelse med bara två tre år innan.
Vill bara tillägga att några rasfördomar har jag aldrig haft, utan mer de här små onödiga trångsynta och inskränkt uppfattningarna om hur folk bör vara och vad man ska ägna sitt liv åt och inte.
Hmm.? Hur lät det där nu då?
Vad jag menar är att jag börjar få mer och mer förståelse för andra människor och deras intressen.
Ta till exempel classic car  week som sätter igång nu till helgen och håller på en hel vecka.
Visst tycker jag fortfarande att det är lite jobbigt när det blir så överbefolkat och eviga trafikstopp nere på samhället, och visst är det synd att det drar med sig så många som mest kommer för att supa sig fulla och bete sig lite grisigt minst sagt, bara för att det på något vis verkar bli mer tillåtet så for det blir stora folksamlingar någonstans. I alla fall när det är fest och alkohol med i bilden.
Men det är bara att inse att man faktiskt kan välja att resa härifrån under den enda vecka det egentligen handlar om. Eller så försöker man hitta något positivt med det hela istället
Så nu i år har jag faktiskt fått funderingar på att åka ner och beblanda mig med de tusentals entusiaster som finns över hela Rättvik under cruisingtisdagen. Det enda kravet jag har är bara att det ska vara varmt och fint väder så att jag kan ta cykeln ner.
Alla pratar ju om hur roligt det är och hur mycket folk man träffar osv och när till och med äldste sonen tycker att jag borde uppleva det så ska jag nog ta mig en allvarlig funderare, och har jag bara en ryggsäck med lite ”uppiggande” dryck i så vet jag ju att jag kommer att uppskatta folksamlingen
Men än så länge är det bara mest en tanke och i så fall måste jag ta ut en semesterdag på onsdagen eftersom att jobba dagen efter är helt uteslutet för mig.
Sen var det den där ständiga frågan om sällskapet? Sambon ska väl förmodligen ut och …? Ja! Vad kan det vara han ska göra måntro..?
Cykla kanske???????
Och även om sonen och hans kompisar tycker att jag ska ta sällskap med dem så känns det inte heller helt okej. Visst är de trevliga killar allihop och egentligen är det otroligt hur synen på föräldrar och vuxna har förändrats bara sen vi var ute som tonåringar och festade. Vi skulle ju aldrig i livet ha kunnat tänka oss att ta med morsan ut på ”en kväll på stan” vilket dagens ungdomar till och med påstår sig skulle tycka vore roligt.
Tycker att man ska se det lite som en ära att man ens finns med i deras beräkningar
Nåja. Vi får se hur det blir. Ska hålla lite koll på vädret framöver i alla fall!
Ibland känner jag att jag borde skaffa mig en kompis som lever sitt liv ungefär som jag gör. Som är lik mig till sättet och har ungefär samma intressen. Men hur gör man det? Sätter ut en annons kanske?
Det ska helst vara en kvinnlig eftersom det här med att umgås men någon av det motsatta könet i den här kommunen skapar så otroligt mycket besvär och bryderier hos många
Aha! Är de där ute tillsammans? Ja men då måste de ju ha ett förhållande av något slag? Ja..så är det nog! Undrar om deras respektive vet om det? Undrar hur länge det pågått ? osv osv….och suck! Genast är djungeltrumman igång! Jag orkar inte med det! Särskilt inte den dag den ”stora nyheten” når mina söners öron.  För min egen del kan det faktiskt kvitta!
Så en tjejkompis i ungefär samma ålder skulle nog vara det perfekta för att behaga omgivningen. Måste bara hitta henne först 
Bra egenskaper och intressen skulle i alla fall vara! Lite blyg som jag är, införstådd med att vi lever flera liv och att det finns mer än det vi kan se och ta på, livlig fantasi, gott tålamod, lugn, förstående och en god lyssnare, gilla djur och natur, gärna vandring och foto också, samma dåliga humor som jag, kunna få dessa hysteriska skrattanfall som jag ibland råkar ut för, gilla att åka på loppisar och liknande och gärna ha förmågan att fastna i stenletningens underbara värld Tycka om att läsa och skriva och nöja sig med ett par tre fester per år. Ja en själsfrände helt enkelt!
Vi får väl se! Förmodligen dyker hon upp en vacker dag, när jag förtjänat det!
Men nu måste jag faktiskt komma i säng. Får gå upp extra tidigt imorgon eftersom jag inte hunnit packa något inför morgondagens kanotpaddling. Ska åka och jobba ett par timmar först eftersom jag bara tagit ut en halv semesterdag.  Sen får vi hoppas att vädret blir skapligt och att vi i alla fall klarar oss från de värsta regnskurarna.
Så godnatt och sovgott!
Hörs nog imorgon då jag säkert vill lämna en rapport om hur paddlingen gick.
Ha det så bra!

Britta ♥