lillasysterfix

Skriver en liten snabbis bara eftersom jag inser att det var flera dagar sedan sist. Är fortfarande rädd om armen som dock är på bättringsvägen, så det har inte blivit så mycket skrivande på sistone, varken här eller i min samling av påbörjade ”skrivprojekt”.
Men det var inte det här korta inlägget jag menade med överskriften utan att jag idag äntligen ska åka och hälsa på Mia i hennes nya hus. Hon har ju efter år av väntan på ”det rätta” äntligen blivit ägare till en gård där hon kan få rå om sig själv och sina hästar och idag ska jag dit på en gård och husesyn
Har försökt ett antal gånger redan men livet har liksom kommit i vägen, men idag, eller rättare sagt alldeles strax åker jag dit och det ska verkligen bli roligt att se allt detta jag bara hört talas om hittills.
Ja nu låter det kanske som om det skulle ligga flera mil härifrån, men faktum är att det handlar om ca tre km tror jag och är väl just därför mitt besök har dröjt. Ni vet hur det är med sånt där som finns så nära till hands så att man tycker att det är ”väl bara att göra ” någon dag.
Nej, just därför tror jag , är det lättare att man låter andra måsten och borden gå före.
Men nu måste jag stoppa in lite mer ved i kamin och vedspis innan det är dags att ge sig iväg. Och jag tänker till och med vara så lat att jag tar bilen

Ha det bra!

Britta

Tyckte att jag bara måste skriva något idag då det faktiskt är 20111111  Och vad kan då passa bättre än en bild på en älva?
Hon är en av tre älvor som tillsammans bildar en aromalampa som jag fått av min vän Göran.
Är så glad för den, och har den naturligtvis här på mitt rum och tänder den så gott som varenda kväll så att den får sprida lite väldoft.

Armen är i alla fall mycket bättre nu efter tre dagars ultraljudsbehandling plus lite kiropraktik, men nu är det bara att inse att den måste tränas för att hålla sig i skapligt skick. För även om man inte känner sig äldre i själen  (som ju aldrig kommer att få några rynkor utan bara bli ”större” och må bättre av år av livserfarenhet) så blir ju inte kroppen den lånar för tillfället yngre precis, utan slits ju som alla mänskliga kroppar gör.
Så om jag vill slippa den värsta värken som alltid kommer efter ovanligt hård belastning, så är det nog bara att se till att bygga upp lite mer muskler runtomkring området som är så känsligt.
Skulle egentligen ha påbörjat träningen för längesedan och har till och med införskaffat ”gummisnodden” eller gummiexpandern som jag tror att det heter och fått instruktioner av min massör om hur jag ska träna men …..ja….ni vet hur det är!! Ungefär som när man köper en träningscykel! Använder den i kanske en månad eller två och sen…? Ja sen står den mest och samlar damm eller så kan man ju hänga tvätt på den eller ha den till något annat nyttigt ??
Konstigt det där hur man fungerar!? Och VARFÖR ska det vara så svårt att skaffa sig nya rutiner? Särskilt när man vet att den nya rutinen inte behöver ta mer än kanske tio min två gånger per dag och kommer att göra en väldig nytta till slut?
Ja jag vet inte? Lathet och bekvämlighet kanske? För nog kan jag väl erkänna att det är mycket roligare att sätta sig vid datorn och läsa eller skriva, istället för att ta itu med ett träningspass. Men i mitt fall är det ju ännu underligare eftersom jag faktiskt kanske inte kommer att kunna just sitta och skriva ,om det är så att jag låter axeln och armen försvagas och bara bli mer känsliga för belastning och spänningar som det ju blir när man sitter såhär ?
Ja, konstiga är vi människor ibland! Bara en sådan sak som att vi röker, dricker och snusar trots att vi vet hur farligt det kan vara för våra kroppar visar ju att vi nog inte är fullt så intelligenta som vi vill tro !
Men det anses ju gott och rogivande och tydligen så tycker vi att det är värt det så länge det varar?
Sen har vi väl alla den där berömda ”det händer inte mig” inställningen vilket ju också är väldigt underligt. Inte tänker vi så när vi köper en lott eller spelar på trav?
Själv varken röker eller snusar jag men är ju inte ett dugg bättre eftersom jag tydligen går och inbillar mig att den här armen ska bli helt återställd av sig själv och utan någon större ansträngning från min egen sida?

Nej, så från och med imorgon är det jag som tar och sätter igång med min armträning och med tanke på att det är lördag så har jag inget som helst att skylla på. För tid finns det om man bara tar sig den.
Men nu får det räcka för idag känner jag…sitter och kommer på mig själv med att sitta och spänna just högerarmen lite extra nu när jag skriver…antagligen för att jag vet att jag måste vara lite försiktig med den så det är lika bra att avsluta innan den börjar protestera alltför mycket.

Ha en bra helg förresten och njuuuuut av det milda vädret ! Vintern är snart här ändå!

Godnatt och sov så gott !

Britta ♥

Ska bara skriva Hej!….eller i alla fall tala om att jag finns kvar på jorden!
Armen har nämligen totalt gått i strejk igen och har fått order av min massör …? eller rekommendation kanske man ska kalla det? Låter lite snällare då ..att inte sitta så mycket vid datorn eftersom det ju skapar en del spänningar i armen vilket är onödigt nu när jag är, så att säga ”under behandling” igen !
Så tyvärr blir det nog inte något skrivet på ett par dagar men hoppas att snart vara tillbaka igen

Ha det gott!

Britta ♥

Vet inte riktigt varför jag valde den här bilden men det är nog ungefär lite såhär jag känner mig när jag jämför mig själv med hur stor del av alla människor omkring mig som har facebook 
Jag har haft, eller varit med i det… eller vad man säger, men slutade …? Ja nu minns jag faktiskt inte när men det är väldigt längesedan. Började blogga istället strax efter att jag gått ur och hur länge har jag haft bloggen ? Ja vet faktiskt inte riktigt, men måste vara långt över ett år i alla fall ?
Vet inte heller hur länge jag var med i facebook men några månader var det nog, och i början tyckte jag att det var hur bra som helst.
Tyckte det var trevligt att kunna ha kontakt med t ex kusiner som man träffade max en gång per år annars, och dessutom få lite inblick i deras vardagsliv vilket man ju sällan pratade om när man väl träffades.
Men allteftersom tiden gick så började det på något vis kännas mer och mer ytligt och …ja nästan lite beroendeframkallande att gå in och läsa det senaste som hänt i ”facebooksvännernas ” liv.
För  var det egentligen så intressant att läsa att någon ”sitter och dricker lite vin och tittar på tv” eller ” har köpt ett nytt täcke idag”  eller ” ska ut och gå en promenad med hunden”….osv osv!
Njae..! Började så småningom tycka att det inte gav så mycket, utan snarare bara blev ett stressmoment som tycktes ta mer och mer tid av mig.
Sen kände jag också att det började bli alltför socialt för mig. Ja det kan nog låta konstigt! Hur kan det anses socialt att sitta ensam hemma och skriva några ord på datorn?
Jo därför att man ju ibland mer eller mindre blev inbjuden till folk eller fick förfrågningar om man ville vara med och göra det …? Och träffas där och där och ….ja ni vet…umgås som vanligt folk gör helt enkelt och som de flesta tycker är jättetrevligt och njuter av
Och inte nog med det så började ju vänförfrågningarna komma in och på något vis så kände jag att jag nöjde mig med de närmaste som jag hade (typiskt introverta mig ) så det var bara stressande att ha förfrågningar som låg och väntade, särskilt när man visste att man riskerade att stöta ihop med personerna nere på ”stan” eller så ,med tanke på den storstad man bor i och vad skulle jag säga om de undrade varför jag inte bjudit in dem ?
Sen kände jag också att skrivutrymmet inte räckte till utan att jag ville dela med mig av betydligt mer tankar och funderingar än vad som tilläts där, så när jag förstått lite mer om vad en blogg var och att vem som helst kunde skaffa det, dessutom gratis, så var det inte svårt att bestämma sig för att gå ur detta fenomen som kallas facebook.
Och jag har inte för en sekund ångrat att jag gjorde det måste jag säga! För säga vad man vill om det, men det ÄR ett stressmoment även om man kanske inte upplever det som sådant just när man är ”mitt uppe i det” så att säga!
Visst kan jag förstå att folk tycker det är roligt, men som sagt, då ska man vara en social och utåtriktad människa som gillar att dela med sig av sitt liv och att ta del av typ hundra andras vardagsbestyr.

Ett tag sågs det inte som så konstigt om man inte var med men nu…! VA är du inte med i facebook?
De kunde lika gärna säga ! ”VA behöver du inte äta mat för att överleva?” 
Ja så känns det i alla fall när man nämner att man inte är med i detta som alla ”normala” människor ägnar sig åt dagligen.

Men nu har jag ju aldrig riktigt känt mig som normal, ”en i mängden” och som ”alla andra”..? Oj, lät nog skrytsamt det där men var inte menat så. Men har aldrig trivts i större grupper av människor, utan mest längtat efter ensamhet efter skola och senare i livet arbetsdag.
Men som jag brukar säga! Det är tur att vi är olika! För hur skulle de se ut om alla helst var för sig själva och gärna undvek andra människor?
Vem skulle då vilja arbeta med alla serviceyrken te x? Vore ju lite jobbigt om man skulle behöva springa och leta efter kassörskan  som gömt sig i något hörn i affären när man ville betala!

Men nu måste jag se till att komma i säng. Tänker inte få några senare vanor bara för att jag inte (vad jag vet just nu i alla fall) har något jobb att gå till imorgon.

Så sköt om er nu och njut av en stunds ensamhet eller sällskapet på facebook innan ni svävar in i drömmens land

Ha det gott!
Britta

….programmet som handlade om Margitta från Hälsingland som kommunicerade med stenar och träd.
Ja just den delen…alltså att träd och stenar också har energifält som man kan känna av är jag helt med på. Och att det är positiva energier de utstrålar och av vilka man själv kan få lite extra kraft när man känner sig tömd på energi. Däremot måste jag säga att när hon iklädde sig sin gudinneutstyrsel och kanaliserade någon som pratade engelska kände jag lite…hm….ja vad ska jag säga?
Lite … varför måste det gå till på det sättet?
Är det inte lite att ge tvivlare och de som anser att allt det här med energier och själars fortlevnad är rena påhittet lite ”vatten på kvarn” så att säga?
Visst ska man förstå och respektera andras sätt att utöva dessa saker på men, tyvärr så kände man direkt att tv och vetenskapsvärlden verkligen gned sina händer och tyckte ”jippie, det här är ju hur tokigt som helst, bra tv också, och inte en enda förnuftig människa kan ju ta det här på allvar” .
Jag kan förstå att hon vill ta på sig den speciella klänningen och den …ja vad var det? En uppstoppad uggla som hon hade på huvudet ? För att liksom kanske gå in i det hela lite lättare ? Alltså att det är hjälpmedel hon vill ha för att fokusera ordentligt därför att det funkar bäst så för henne men…det hade nog säkert fungerat lika bra utan.
För att det är någon hon kanaliserar är jag också helt med på även om jag blir lite tveksam till att ”den” talade engelska? De som befinner sig på andra sidan har ju som jag förstått det i alla fall, inte något särskilt språk utan förmedlar ju sitt budskap till den som är ”kanalen” och den i sin tur återger det på sitt eget språk.
Och att det skulle vara gudinnans röst ställer jag mig också väldigt tveksam till då jag personligen inte tror att vare sig gudar eller gudinnor är ”någon” utan snarare ”något” ?
?? Nu är det nog jag som börjar låta flummig men vill bara ge min åsikt om det hela, och sen vet vi ju att alla har sin egen sanning så jag säger inte att min uppfattning är just den rätta.
Kanske gör mig lite mer förstådd om jag säger att Gud för mig, alltså den gud vi kristna menar , inte är någon ”gubbe uppe i himlen” som jag faktiskt trodde ett tag när jag var liten och gick på kyrkans barntimmar. Utan hm..? hur ska jag förklara det?
Gud är som jag ser det en icke könsbestämd kraft och energikälla som liksom finns omkring oss och inuti oss hela tiden. Ljus och kärlek är vad gud består av helt enkelt och vi kan få hjälp av den kraften om vi bara ber om det. Gud är heller inte någon som sitter och dömer och delar ut straff till de människor som inte lever som ”han” anser att man ska utan de olyckor och jobbiga upplevelser vi kan råka ut för här på jorden är något vi själva ser till att bli utsatta för i syftet att utvecklas som människor och därmed vårt ”högre jag”.
Ja ungefär så menar jag, om det nu verkade vettigare än något annat?
Och sen måste jag ju säga att frågan programledaren valde att ställa väl var i fegaste laget! Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur den löd men tror att det var något med att ”hur det ska gå för moder jord, eller vad som kommer att hända med moder jord ” eller något liknande?
Varför väljer man en sådan fråga? Det svaret kommer ju ändå inte att kunna bekräftas under tiden som vi som nu såg programmet lever här på jorden som de vi är just nu.
Varför inte be om något mer konkret eller till och med fråga om något personligt? Den ande som talade genom Margitta hade säkert kunna ge svar på vilken fråga som helst !
Men men, som sagt! Alla får ha sin egen uppfattning och SKA ju ha det tills det händer något i var och ens liv som ev ändrar på den. Det är ju också lite ”grejen” med att vara här på jorden

Annars är det ju lördag idag och tack och lov fortfarande en massa plusgrader ute. Ska nog åka ner på Erikshjälpen en sväng idag också och sen fick jag för mig att faktiskt gå ut och fota lite trots det otroligt gråa vädret. Man gör ju sällan det…eller jag i alla fall..eftersom man tänker att nej det här vädret går det väl inte att få några fina bilder i men varför inte testa i alla fall? Bilden som används i temat jag har på bloggen nu är ju inte precis tagen i något strålande solsken och just därför tycker jag att den har ett skönt ”lugn” över sig. Kanske också ska försöka fånga det där höstlugnet som liksom ligger i luften nu, som om naturen gått in i ett väntrum inför vintern. Älskar ju egentligen att vistas ute i det så varför inte ta med kameran också

Ha en lugn, bra, grå och skön lördag nu!

Britta

Ja det gäller inte den här typen på bilden. Jag har egentligen inget emot ormar, utan tycker de är vackra och fascinerande djur. Men jag är inte orädd så att jag blir dum, och ett visst avstånd vill jag ha till dem ändå så den här bilden hade jag ju inte tagit utan zoom kan jag säga.
Huggormen ska man ju ha respekt för då man inte vet om man är extra känslig mot deras gift eller inte. Minns en gång i tonåren då jag faktiskt hade en kort karriär som orienterare att en kompis mamma var nära att dö av bettet från en huggorm pga att hon var överkänslig och reagerade väldigt kraftigt på bettet.
Som tur var hade hon hunnit tillbaka efter sin orienteringsrunda innan hon föll till marken och man kunde få dit ambulans i tid. Men hade hon tappat medvetandet ute i skogen så hade nog ett par tonårsdöttrar stått där utan sin mamma. Så respekt har jag ,men inte den där överdrivna ormskräcken så att jag inte ens kan titta på dem på bild som vissa har.

Men för att fortsätta överskriften så skulle det ha stått ……mardrömmar jag någonsin haft.
För nu på morgonen precis innan jag vaknade befann jag mig i en långvarig dröm med den där extra verklighetskänslan som vissa drömmar har. Det känns inte sådär suddigt, luddigt och oregelbundet utan man känner sig helt klar i alla sinnen och  ser, känner och upplever exakt hur det skulle vara i verkligheten om man befann sig på den platsen.
Nu finns det nog tack och lov inte sådana ställen här på jorden och jag skulle nog hellre dö än att tvingas befinna mig där igen.
Jag kommer inte ihåg vart jag var på väg eller varför, men jag vet att jag skulle ta mig från en plats till en annan och att det var ganska bråttom. Det var sommar och naturligtvis var jag barfota. Jag hade också sällskap av någon och då var jag medveten om vem, men nu har det minnet suddats ut och jag kan inte exakt säga vem det var utan har bara vissa aningar, så det låter jag vara osagt.
Det började med att vi gick genom en mysig mossig gammal skog, en sån där med mossiga nedfallna stockar och stora stenar som i John Bauers sagovärld, men snart kom vi ut på en lite öppnare plats med ett stenröse som var lite övervuxet av långt gräs. I början gick det ganska bra trots att det var lite svårt att hålla balansen ibland. Men så småningom blev det våtare och halare och det började dyka upp ormar lite här och var. Först kunde vi undvika dem men ju svårare terräng det blev, alltså halare och mer stenar desto fler blev ormarna. Till slut hade vi inget annat val än att sätta fötterna väldigt nära dem och när det också började ligga döda halvt förruttnade ormar lite överallt så var det så tätt att vi inte kunde undvika att trampa på dem.
Vid det här laget hade det också kommit paddor och grodor av olika storlek, och dessutom fick man se till så att man inte klev eller råkade sätta ner händerna på blodstinna fästingar som också började dyka upp här och var. Naturligtvis lyckades man inte alltid med det och ibland hördes ljudet av fästingar som sprack tillsammans med det klafsande ljudet av alla dessa våta och förruttnade ormar man klev omkring på. Naturligtvis skvätte det blod också när fästingarna exploderade och man kunde känna hur något varmt och blött träffade en lite här och var på kroppen.
Vi hade dock inte något annat val än att fortsätta och försöka ta oss förbi detta vedervärdiga och trots att vi såg slutet av det hela tiden så tycktes vi aldrig komma fram dit vilket ju också är typiskt för drömmar. Och inte nog med att man knappt kunde hålla sig på benen, utan naturligtvis så högg ormarna en lite då och då vilket gjorde fruktansvärt ont.
Tack och lov så vaknade jag till slut när jag for ner ganska djupt med foten mellan stenarna och helt tappade balansen och blev liggande i sörjan.
Huvaligen vilken känsla jag hade när jag vaknade!

Men drömmar av den här typen är ju något man i alla fall bara kan glömma och lägga bakom sig och någon ormskräck pga den har jag nog inte fått. Ormar är ju som alla andra djur oskyldiga och oftast räddare för oss än vad vi är för dem, så länge man inte råkar överraska dem så att de måste ta till självförsvar förstås…och vilken människa skulle inte göra det ?

Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Har hängt ut häxkjolen på vädring och ska väl snart förbereda mig för halloweenfesten jag är bjuden på hos min 11 årige systerson. Men det som är så skönt är att man inte behöver fundera på att fixa till håret och vad man ska ha på sig osv då det bara är att sätta på sig peruken, hatten och häxutstyrseln
Var nog ett par år sedan jag häxade till mig nu så det ska bli riktigt roligt faktiskt. Får väl se om det blir någon bild på häxan senare ?

Ha en ruskigt bra helg nu och hoppas att alla spöken inte blir alltför jobbiga på er

Britta ♣

Ja idag är det dags! Hoppas bara att min röst är tillbaka! Den försvann så gott som igår och än har jag inte provat den, men det ska nog gå bra i alla fall.
Har åtminstone inte lika ont i halsen idag så det verkar som om förkylningen redan vänt och går mot rätt håll. Tack och lov för nu är jag trött på att ta det lugnt.  Dessutom ringde städledaren redan i tisdags och ville i alla fall chansa på att jag kunde gå ut på jobb direkt, men hon inledde samtalet med att ”Jag vet att vi sa att jag kunde ringa ifrån vecka 45 men skulle du kunna….??” Ja , ni vet 
Och igår ringde de från gymnasiet och undrade om jag kunde städa körhuset på måndag. Kunde knappt prata men fick i alla fall fram budskapet om att jag inte vågade lova förrän jag fått koll på min stämplingsperiod. Så någon större arbetsbrist verkar det inte vara just nu i alla fall Sen får vi väl se? Men som det är nu så tycks det ju som om var och varannan är förkyld och det betyder ju desto mer jobbtillfällen för mig tyvärr. Ja inte tyvärr för min del men man ska väl inte sitta och ”gnugga händerna ” åt att folk är sjuka 

Annars så är det ju arbetsförmedlingens första öppna dag här i rättvik sedan jag blev arbetslös och det betyder att om telefonanmälan jag gjorde i tisdags ska gälla från och med då, så måste jag ner och anmäla mig på plats idag. Alla kollegor från kyrkogården ska också dit och sen brukar vi fika tillsammans innan vi skiljs åt för den här gången.
Vi säger ju alltid att vi måste träffas någon gång under vintern också men ni vet hur det är…? Det blir sällan så!
Brukar vara hur nervös som helst inför det här besöket men på något vis så känns det ovanligt lugnt i magen idag för att vara ”dagen för arbetsförmedlingsbesöket” . Kanske är det för att jag inte är riktigt frisk? Orkar inte oroa mig för vad de ska säga! Och vad blir väl bättre för att jag oroar mig? OM de vill tvinga mig att söka jobb i Haparanda eller Skanör och säger att jag måste vara beredd att flytta för att få ett jobb, annars stänger de av min ersättning så….?
Ja ärligt talat så orkar jag inte ens fundera på sånt nu. Och sen undrar jag ? Det måste väl finnas arbetslösa på just de orterna också som behöver jobben bättre än mig? Är väl knappast någon kommun i Sverige som har 0 % arbetslöshet?
Nåja, vi får se vad de säger? Jag har i alla fall hittills haft en underbar och mänsklig handledare som har förståelse för oss säsongsarbetare och jag hoppas verkligen att jag fortfarande står uppskriven hos henne. Hon kommer att bli så glad bara av att de redan börjat ringa efter mig som vikarie, det vet jag bara.
Men nu måste jag försöka få till ett någorlunda anständigt utseende när jag ska ut i civilisationen för första gången sen i måndags 

Ha en bra dag !

Britta

Ja nog är det mest synd om mig på hela jorden nu för tillfället ..!
Jag menar vad är väl krig och svält jämfört med att sitta hemma vid sin dator och vara så förkyld så att det kliar i öronen och bubblar i näsan, killar i halsen och värker i lederna ??
Stackars lilla mig!
Inte nog med att man är arbetslös utan då ska man gå och bli sjuk också mitt i allt elände.

Nej, okej då ! Det är väl inte så synd om mig kanske? Och kanske var det väntat?
Är lite typiskt min kropp det här att ställa till med en förkylning när vissa spänningar man gått och burit på släppt. Dessutom så har ju alla de övriga i familjen varit sjuka så varför skulle jag klara mig?
Det är nämligen så att eftersom vi har månadslön på kyrkan så betyder det att om man går och blir sjuk under sista månaden så blir man återbetalningsskyldig för de dagar man inte kunnat jobba, och det finns faktiskt roligare saker att använda sina surt förvärvade pengar till.
Så natten till tisdagen började det kännas lite i halsen och täppa till sig i näsan, sen under dagen kändes det ganska skapligt ända fram tills igårkväll då jag insåg att det var feber på gång.

Men men, det är säkert någon mening med det här också. Hade ju tänkt dra igång min storstädning nu vilket alltid behövs efter en heltidssäsong då man bara orkar göra det nödvändigaste efter jobbet. Men idag är det bara att inse att det är vila som gäller. Tråkigt !

Ikväll måste jag i alla fall tipsa om ett tv program på tvåan.  ”Från Sverige till himlen” heter det och börjar 20 30 . Det är visst en programserie som gått förut och nu är tillbaka med åtta nya avsnitt. Själv visste jag inte ens om att det fanns (är ju inte någon tv tittare) men handlar visst om olika religioner och trosuppfattningar som finns i Sverige. Upplägget är så att programledaren reser omkring och besöker personer med  olika typer av tro och ikväll ska det handla om en kvinna från Hälsingland som heter Margitta och tydligen håller på med det mesta inom magi, healing och medialt arbete. Det som lockade mig extra var att det stod att vi i kvällens avsnitt ska få lära oss om hur man kan kommunicera med träd och stenar vilket passar mig perfekt Älska ju både träd och stenar och ska bli riktigt intressant att se vad de kan ha för budskap till oss människor? 

Passade förresten på att få en kram av Herr Ek nu när jag var ute och släppte ut hönsen och nog är det häftigt hur tydligt det känns att han är en högst levande varelse som man kan få hur mycket kärlek och energi som helst av?

Det kan inte bara vara inbillning det där ”pirret” man känner så fort man lägger armen runt honom och lutar sig emot stammen. Det är ju nästan så att man hör ett slags brus av något slag inne i huvudet när man bara står där och känner efter.  Och förresten så om det är inbillning så är det lika härligt och välgörande i alla fall.
Så jag bara stod där en stund och lät mig fyllas av ”inbillning” och förhoppningsvis var det ingen som såg mig
Ville knappt gå in igen då det är sånt där väder jag gillar idag. Vindstilla, varmt, mulet och liksom alldeles tyst och lugnt på något vis. Känns nästan som att gå in i ett annat rum istället för att gå ut. Naturen har börjat ”gå i ide” och varvat ner inför vintern. Ändå finns dofterna kvar !

Inser nu när jag sitter här att jag inte har någon höstbild på eken och hann ju inte ta det i år heller då han redan ”klätt av ” sig inför vintern nu. Den här bilden visar väl i alla fall lite bättre hur han ser ut just nu även om det TACK OCH LOV inte finns något vitt (vill inte ens nämna ordet för det)  på honom än

Uppskattar verkligen varje dag timme och minut som går nu utan att ”det där vita” har kommit. Vi hinner få så nog av det ändå och det är precis sådana här höstar jag behöver för att ”ladda” inför det som komma skall.

Men nu måste jag nog ändå gå ner och sätta igång en tvättmaskin. Tvättkorgen har ju tyvärr en förmåga att fyllas på trots att ”hushållerskan” är i det närmaste dödligt sjuk 
Ingen respekt för ”de gamla” och sjuka  i det här huset inte!

Ses och hörs !

Britta

Då var det slut för den här gången då!
Blandade känslor måste jag säga…! Tankar, funderingar och grubblerier. Både positiva och negativa känslor! Vad ska hända det kommande halvåret? Kommer man tillbaka till kyrkogården i vår?
Vad händer imorgon? I övermorgon?
Ja just nu känns det inte som om jag ens orkar fundera på det! Tror att jag ska kosta på mig en sovmorgon imorgon vilket jag inte brukar göra trots att jag är arbetslös.
Ja det är ju inte precis så att jag har alarmet ställt på 4 30 som vanligt, men långt före sju vill jag i alla fall vakna. Helst vid halv sju.
Pratade i alla fall med städledaren på kommunen idag, en ny sådan förresten ! Hon verkade glad över att jag ringde. Hade redan pratat med sambon som hon träffat på hans jobb en dag och undrat när vi på kyrkogården slutade eftersom hon behövde vikarier.
Jag fick räkna upp de ställen jag vikarierat på och hörde hur hon mumlade…å vilka bra ställen…medan hon skrev ner det på papper. Hon undrade när hon fick ringa? På morgonen eller ?
”När du vill”, svarade jag.
”Ja för om du inte vill jobba så kan du ju stänga av telefonen” fortsatte hon!
???? ”Jag vill jobba” svarade jag !
”Det är ju bara det att jag måste få lite koll på mina deltidsdagar först, alltså hur många dagar jag har kvar att nyttja under de veckor jag inte blir erbjuden heltid”
” Jaha, håller du också på med det krånglet? Har en till vikarie som är i samma sits! Konstigt att folk inte ska kunna få jobba det de kan!”
”Ja, kan bara hålla med! Vansinne!”
Så från och med vecka 45 ska hon börja ringa in mig som vikarie, då jag har fått lite koll på hur jag ligger till med stämplingsperioden.
Hade ju tänkt att jag skulle städa och röja i hela huset nu när jag blev arbetslös och vi får väl se om jag sätter igång imorgon? Har i alla fall köpt grovstädgrejor idag, riviga svampar och medel med döskallar på…? Eller okej då ! Inte döskallar kanske , men i alla fall varningssymboler    Och jag lovar! Det behövs med tanke på vilket skick mitt hus är i just nu. Särskilt kök och toaletter! Usch!
På onsdag har jag fått en blodgivartid kl 7 30 på morgonen på Mora lasarett. Det blir en bra start på dagen. Gillar ju dels att komma igång på morgonen och sen är det lite mysigt att sitta alldeles för sig själv i bilen och lyssna på radio under resan. Själva blodgivningen är också trevlig och sen blir man ju alltid bjuden på en läsk och en god smörgås efteråt, och välja en present förstås Dessvärre har jag nog fuskat med järntabletterna den här gången. Får väl se om jag får lite skäll för det? Beror på om det märks på blodvärdet?
På torsdag är det sen dags för ett besök på arbetsförmedlingen. De har nämligen inte öppet förrän tidigast då här i Rättvik så imorgon gör man bara en anmälan om arbetslöshet per telefon.
Efter det brukar vi gå på Fricks och fika med gänget på kyrkogården innan vi skiljs för den här gången.
På fredagkväll är jag bjuden på Halloweenfest av syrrans 11 åring så då åker väl häxperuken, hatten  och häxkjolen på igen. Var ett tag sen sist och ska bli riktigt roligt faktiskt.
Trivs så bra i den ”utstyrseln”  

Ja och så ser alltså den här veckan ut för mig. Sen får vi väl se om städledaren ringer redan på måndagmorgon? Men nu säger jag Godnatt och hörs imorgon!

Britta

Ja idag har jag faktiskt, trots att jag mestadels känner mig lite som en robot nuförtiden, lyckats få en del gjort. Hönsen har fått städat, gården har blivit krattad, städat undan blomkrukor, grävt ner lite växter jag tagit hem från jobbet samt fixat både lunch och middag.
Så i det stora hela får jag väl vara nöjd med söndagen som ju sägs ska vara en vilodag?! 

Imorgon är det sista arbetsdagen för den här säsongen, min fjärde kyrkogårdssäsong och det känns ganska sorgligt inombords. Den här gången extra sorgligt eftersom vi varit ett så otroligt bra arbetslag i år. Chefen sa häromdagen att han aldrig upplevt ett sådant arbets och samarbetsvilligt lag någon gång förut och då förstår man att det är något speciellt med gruppen eftersom han nu är drygt femtio och har jobbat där sedan han var tonåring 
Har funderat en del på vad det är som gjort att just den här gruppen bara har fungerat utan oenighet, skitprat, och allmänt missnöje vilket är ganska vanligt i stora arbetsgrupper, särskilt när det som hos oss handlar om 9 st kvinnor som ska samarbeta. Män är oftast betydligt mer okomplicerade att ha att göra med (obs! Gäller arbetslivet   ) är mer raka mot varandra och verkar inte ha det där tävlingsbehovet som många kvinnor har.

Har kommit fram till att det fungerat så bra tack vare att det dels inte finns någon ”besserwisser” i gruppen, vilket det så gott som alltid gör i större grupper. En sådan som alltid måste säga sin åsikt om allt och dessutom tycker att den har rätt jämt. Och dels så är vi nog alla lite ”grabbiga” av oss, alltså inte sådär överdrivet  intresserade av kläder, smink och att kämpa för att se ”forever young ” ut.
Sådant kan skapa väldiga spänningar och motsättningar kvinnor emellan, eller med andra ord så smittas de då av den berömda avundsjukan på varandra om någon råkar lyckas se tio år yngre ut än vad den är.
Känns ju fruktansvärt viktigt …?? Eller ??
Nej, det är ju det som är så skönt med den här gruppen att vi snarare trivs bättre med lite skit under naglarna, håriga ben och varma sköna raggsockar och långkalsonger än att lägga tid och pengar på att tävla med varandra om att vara ”Miss Rättviks kyrkogård”     (Har upplevt det också) , och sen är det faktiskt inte en enda i gruppen som hellre talar illa än bra om andra och även det är ovanligt i den kvinnliga världen. Naturligtvis är det avundsjuka som också skapar det snacket med det skulle aldrig erkännas av vederbörande.
Sen handlar det också mycket om att alla är riktiga arbetsmyror, alltså att vi tycker om arbetsuppgifterna, engagerar oss och känner ansvar för våra egna områden. En slags yrkesstolthet antar jag att det kan kallas och ingen som talar nedvärderande om själva jobbet som sådant.
Det kan faktiskt räcka med att en enda person gnäller och klagar på att jobbet känns tungt och tråkigt för att resten av laget ska smittas av den inställningen.

Så visst känns det trist att det nu är över och eftersom det aldrig är exakt samma personer som kommer tillbaka år efter år så blir nog sammansättningen en annan nästa säsong och man kan ju bara hoppas på att det inte ställer till det för den positiva anda vi haft.

Kan sammanfatta det hela med att vi varit en grupp kvinnor med stor ödmjukhet, förståelse och respekt för varandra och då kan det inte bli annat än bra stämning,  och ändå så är vi väldigt olika individer med olika tidigare erfarenheter och med ett spann i ålder från att den yngsta är 23 och den äldsta närmar sig 60 vilket ju bara bevisar att åldern i siffror  inte har någon betydelse! Det är den själsliga utvecklingen som räknas och det kan jag ju säga direkt att varenda en av oss nog har ett ganska  stort antal liv bakom oss.

Förmodligen har också flera av oss redan umgåtts i andra liv vilket nog ofta är en förutsättning för att man ska trivas så bra ihop. Man ”känner ” ju redan varandra en hel del ,och det är ju just så det har känts.

Men nu ska jag ägna mig åt lite annan skrivning! Ha det bra så länge och kom ihåg att uppskatta och ta vara på varenda ny dag och varenda morgon man faktiskt är frisk nog för att stiga upp ur sin säng.
Ska försöka tänka lite mer så nu när vintern och arbetslösheten närmar sig 

Britta ♥