lillasysterfix

Vet att jag är usel på att blogga numer men vet också  att det kommer att bli bättre snart nu när vi äntligen börjar bli färdiga med flytten.
Vi bor nu alltså äntligen under samma tak och idag ska jag åka och göra sista rycket i urstädningen av hans lägenhet. Han jobbar förmiddag och jag kände att jag ville använda min egen arbetslösa tid till att göra helt färdigt med flytten så att vi kan koncentrera oss på att få ordning och fixa i vårat gemensamma hem så som vi vill ha det
Det är bara avfrostning av frys och fönsterputsning kvar nu och naturligtvis regnar det idag för första gången på veckor tror jag. Hoppas dock på uppehåll lite senare så att jag hinner med fönstren också.
Så tyvärr så blir det inget långt inlägg idag heller men har i alla fall gett ett litet livstecken ifrån mig. Ska snart börja få till lite bilder igen då jag ju egentligen har massor att berätta och även visa nu när vårt gemensamma boende börjar ”ta form”. Han har ju redan målat om i vardagsrummet och ska snart börja i nästa rum så det händer en hel del som kan vara roligt att berätta om. Sen har vi ju dessa husdjur som alltid är så intressanta att studera när de nu håller på att ”boa in sig” med varandra. Kan ju nämna att när vi igår kväll lagt oss för att sova hade sällskap i sängen av två katter + en hund
Men det sägs ju att ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” och det stämmer väl verkligen i det här fallet.  Själv har jag inga problem med att somna med en spinnande katt bredvid kudden, en på täcket nere vid fötterna + en lugnt och rofyllt snarkande hund. Sen är det väl inget som går upp emot att känna en annan människas varma kropp tätt intill mot ryggen medan man somnar. Trodde ju ett tag att jag mådde allra bäst av att sova för mig själv i mitt eget rum….men har ändrat uppfattning!
Mänsklig närhet och kontakt är ett behov som vi alla har och jag önskar att alla fick uppleva det. Låg faktiskt just igår kväll och tänkte på om det finns människor som aldrig under hela sin livstid får uppleva kroppskontakt med en annan människa och vad de i så fall går miste om.

Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Ska packa med mig lite städgrejor och sen ta en kort promenad med Wilma innan jag ger mig iväg på det sista städuppdraget .
Ha det gott så länge och var rädda om varandra!

Britta ♥

Ja den frågan är såklart befogad när man får reda på att det skiljer 20 år mellan oss och när jag i all hast försökt svara på den så har det alltid känts så ”futtigt” på något vis?
”Tja…vi gillar att vara ute i naturen…fota…och..?”
Känner hur kugghjulen i hjärnan verkligen jobbar på för att få fram så djup och talande information som möjligt men ….jag ÄR inte bra på att prata och hitta ord när jag inte hunnit tänka till innan.
Därför kände jag att…jag tar och gör ett inlägg om det istället, så kan jag kanske till och med hänvisa till det nästa gång någon undrar?
Fick frågan senast igår av en kusin. Eller ”vad gör ni då när ni har kul tillsammans?” Ungefär så uttryckte hon sig och jag hasplande som vanligt ur mig det jag kunde komma på där och då, sittande i bilen med motorn igång och rutan nervevad. Visste inte att hon var ”hemma i byn” för att mellanlanda innan de skulle åka vidare till Sälen och en bokad stuga idag och mötte henne och hennes två barn helt oväntat på byvägen på väg hem. Hon bor i Stockholm men har under hela sin barndom tillbringat sina lov här i Västgärde och då det bara skiljer tre år emellan oss så har vi lekt och umgåtts en hel del under uppväxten.

Så på grund av att frågan kom upp igår igen så kände jag att det nog vore bra att skriva ner och försöka förklara lite mer av vad det är som gör att vi är så säkra på att vi hittat ”vår pusselbit” , och att vi är lika säkra på att vi kommer att tillbringa resten av tiden vi har kvar här på jorden tillsammans.
Ja jag skriver ”tiden vi har kvar” här på jorden för bara för att han är tjugo år äldre så betyder ju inte det att han ”går vidare” först. Det kan ju lika gärna bli jag som drabbas av sjukdom eller olycka, så att haka upp sig på att vi förmodligen inte får åldras tillsammans bara pga hans ålder tycker jag är trångsynt och något som inte är värt att lägga energi på. Vi kommer att vara/och är tacksamma för varenda dag vi får dela från och med nu och ambitionen är att hinna uppleva så mycket som möjligt av det vi vet att vi båda vill få ut av livet. Om det sen är ett, tio eller 25 år kan bara framtiden utvisa och det gäller ju även för par som är jämnåriga.
Kan ju för övrigt tillägga att det för tillfället är han som är den piggaste av oss två och håller ett tempo i livet som jag skulle ha svårt att orka med just nu.

Så hur lägger jag upp den här beskrivningen av det som fört oss samman och fått oss att känna att vi bara måste få chansen att leva ihop? Uppradade listor är väl egentligen ganska tråkiga, men på något vis så känns det som om jag börjar med en sådan och sen försöker få till en lite mer ”berättande och målande” beskrivning, eller så gör jag en lista som innehåller både och!?
Försöker mig nog på en ”både och” lista!

Kan väl börja med foto eftersom det var det som (förutom att vi båda kände en stark själsbunden gemenskap från i stort sett första stund) gjorde att vi till en början höll kontakt även mellan behandlingarna av min onda axel. Han var den som efter tålmodigt och ihärdigt undervisande fick mig att förstå det här med bländare och slutare på kameran.  Det lustiga med vårat fotande var att jag började se likheter i bilderna vi tog, alltså vad vi såg och hur vi såg på det . Om man jämför bilderna nedan så kan man nästan tro att vi varit ute på samma fototur men det är bara det att vi inte ens hade träffats när bilderna togs, och det som gör det ännu mer intressant är att vi tagit bilderna under samma år. De med höstlöv i vatten år 2008, de med lav år 2009 och de med rinnande vatten år  2010.

Naturen är också något som vi båda gillar att vistas i. Ströva omkring i skog och mark eller bara sitta vid en eld och njuta av stillheten. Fiska, leta stenar (han är precis lika ”stentokig” som jag) plocka bär och svamp och naturligtvis äta medhavd matsäck, färdiglagad eller som tillagas på plats på glödbädden efter den uppgjorda brasan.
Vet också att vi kommer att göra övernattningar i tält så länge vädret tillåter och då menar jag inte på någon anordnad campingplats utan vart som helst ute i naturen på en plats vi kanske vandrat till hemifrån eller någon intressant och vacker plats vi rest med bil till ?
Vi båda älskar frihet och stillhet och att få chansen att slippa hålla koll på klocka och mobil för ett tag. Kanske slå läger vid någon älv eller sjö ? Fiska och koppla av och bara finnas för stunden.
Vi är också lika stora djurvänner och kanske har vi en förmåga att ”gulla” lite för mycket med våra djur och ”förmänskliga” dem Visst har vi gränser för vad vi tillåter dem men vet att det gör lika ont i oss båda när vi måste höja rösten eller tillrättavisa både katter och hund.
Vi har ju börjat vänja in mina katter med hans hund Wilma och det har gått över förväntan. Meningen är ju att de snart ska flytta hit och som det ser ut nu så kommer det att gå betydligt bättre med djuren än vad jag vågat hoppas på. Som den kattmamma jag är så har jag ju varit lite oroad över hur mina katter skulle reagera och tanken på att de skulle få för sig att dra iväg hemifrån pga att de inte känner trygghet här längre har spökat i mitt huvud.  Men än en gång har djuren visat hur kloka de är jämfört med oss människor och den som får första priset i anpassningsförmåga är absolut Wilma.

Vet inte om det beror på att hon råkat ut för någon elak katt tidigare men tack vare hennes ”osynlighetstaktik” så har katterna nu börjat lära sig att det går att vistas i samma rum som henne eftersom hon inte har något som helst intresse av att skälla på eller jaga dem på det sätt som de flesta hundar de hittills träffat haft.  Hon inte bara låtsas att hon inte ser katterna, utan till och med vänder huvudet och blicken ifrån dem när de närmar sig och det är det absolut smartaste sättet att se till så att en katt inte blir fientligt inställd och ens funderar på att gå till attack. Hon har visat en så tydlig respekt och underlåtenhet mot dem så att de nu börjar våga närma sig henne och nyfiket står och vädrar med nosen mot henne. Tuffast just nu är Samus som knappt reagerar över att Wilma finns här längre. Hon går förbi henne alldeles tätt intill och häromdagen svepte hennes svans över Wilmas nos vilket gjorde att Wilma själv vågade sig på att sniffa lite extra på henne. För visst är de nyfikna på varandra både hund och katter och för varje odramatiskt och fredligt tillfälle de har tillsammans så ökar förtroendet och avslappningen i varandras sällskap. Rasmus är den största fegisen hittills och de gånger han vågat sig in till matskålen i köket trots att Wilma är här så har han smugit, sakta och  platt intill marken som om han gjorde det med livet som insatts det roliga är bara att hon struntar i honom, men det vet han ju inte om än Hon tycker nog snarare att han är lite underlig som rör sig så annorlunda mot de andra katterna och jag ser att hon håller en sneglande blick på honom ibland för att se hur långt han kommit på sin strävsamma färd genom köket och om han möjligen är på väg åt hennes håll för i så fall går hon heller undan . Ja, fascinerande är det i all fall att se hur de samspelar med varandra trots att hundar och katter har ganska olika språk. Skulle kunna skriva en massa mer om dem, men nu var det ju inte bara det som inlägget skulle handla om så det får bli mer av det när jag kommit igång med mitt vanliga bloggande igen.
Ja så förutom foto, natur och djur så har vi också ett intresse för gamla saker. Alltså sånt som man hittar på loppisar och auktioner och liknande och det kommer nog att bli ett stort antal loppisbesök innan den här sommaren är över.( Underbart att få sällskap av någon som tycker att det är precis lika roligt blir ju liksom dubbel glädje då också )
Det kommer också att synas i vårt gemensamma hem att vi inte är några som följer senaste inredningstrenden utan hellre vill ha det i den gamla ombonade stilen med gamla möbler och prylar från förr. Underbart det med att känna sig helt överens om hur man vill ha det i sitt hem 
Något mer vi båda älskar och känner intresse för är allt som har med medel och vikingatid att göra både i levnadssätt,klädstil, smycken mm. Vi är också intresserade av växter med medicinska egenskaper och kommer säkerligen att försöka oss på att framställa egna salvor och liknande. Vi har också båda haft en ganska intensiv period med trädgårdsintresse och även om jag på senare år lugnat mig betydligt med det pga att jag helt enkelt inte haft ork att ordna med en trädgård ensam när jag samtidigt jobbat heltid på kyrkogården så tror jag att vi kommer att ta upp det intresset igen nu när vi är två om det. Pratade häromdagen om att ordna med en ordentlig kompost vilket jag haft planer och drömmar om i många år utan att det blivit något av det. Finns ju inte bättre jord att få tag på och skulle kännas bra med den typen av återvinning som det ju blir. Dessutom är det ganska lerig jord här så lite kompostmull att blanda ut den med är nästan ett måste om man vill lyckas med sina odlingar.
Så nu kan vi alltså lägga foto, djur, natur, friluftsliv, loppisar, auktioner, växter, trädgård, medeltid och vikingatid till gemensamhetslistan och ändå är det bara den praktiska delen av det vi känner att vi har gemensamt.  Vi tänker, ser och känner också väldigt lika i frågan om det mesta. Vet också att det finns något mer här i livet än det vi kan ”se och ta på” och att våra själar är här på jorden för att lära oss nya saker och att utvecklas.
Ja finns egentligen massor mer jag skulle vilja ta upp men eftersom det här inlägget nu nästan blivit en vecka försenat med publiceringen så lägger jag ut det nu och återkommer snart med fler istället.
Känns lite som att börja ett nytt liv nu och misstänker att det kommer att bli ganska mycket mer händelserikt för min del så någon ”bloggtorka” kommer det nog inte bli frågan om utan snarare tidsbrist för att sätta sig ner och skriva men jag hoppas att jag ska få in någon slags rutin även för det.

Ha det bra så länge nu och kom ihåg att uppskatta och ta vara på varje ny dag 
Kram Britta

Only fools rush in…?

…….Ja, är det så….?… så måste jag nog erkänna att jag numer hör till dårarnas skara!
Dårarna…the fools …som gör saker utan att tänka sig för …som inte förstår sitt eget bästa….?
Men då måste jag också ifrågasätta…vilka är egentligen de riktiga dårarna…?
Är det de som väljer att stanna kvar i det de har bara för att ”det ska vara så” , för att det anses mest korrekt och för att det passar in i det ”sociala mönstret”…eller är det de som lyssnar till den där svaga men envisa rösten djupt inom dem …”talesmannen” för själen som vet vad de behöver för att må riktigt bra, för att njuta av livet och uppskatta varenda dag på det sätt som vi alla har rätt till och faktiskt kan få uppleva….om vi bara vågar !?
Ja…? Ju mer jag tänker så , desto tydligare verkar det för mig som om att det är de som borde kallas dårar ! The fools...de som lurar sig själva …!

Så hur man än definierar en dåre så har jag under det senaste året ungefär tillhört dem som försökt lura sig själv. Försökt tysta och stänga av den där rösten som envetet viskat att jag är på rätt väg, trots att den stred emot alla sociala normer, regler och pekpinnar om hur man som fyrtioårig kvinna ska leva sitt liv.
Man ska leva som man alltid gjort, med den man valde när man var ung trots att man drygt tjugo år senare utvecklats åt olika håll, upptäckt att man knappt har några gemensamma intressen kvar och känslomässigt hamnat mer på ett vänskapligt stadie.
Därför att det levernet passar in i mönstret, i ramen för det svenska samhället, för om man som jag nu gjort, som lyssnat till den där rösten och uppmärksammat alla tecken och  vägvisare , följt den berömda ”hjärtats väg”  och erkänt för mig själv att jag älskar och vill leva med en man som är tjugo år äldre än mig så får man räkna med att anses som ”a fool”, en dåre eller som någon som måste ha drabbats av en psykos av något slag!

Jo…det är faktiskt sant! En av reaktionerna jag fått pga det, är just att jag måste ha fått en psykos
Och är det så ?….så hoppas jag att den håller i sig länge länge….

Så hur beskriver och förklarar man något som känns så rätt och självklart för en själv samtidigt som det ses som så onaturligt, sjukligt och näst intill vansinnigt av många andra ?
Ja, jag har tänkt länge på det, och flera gånger försökt få till det här inlägget men inte lyckats.
Ska väl också tala om att vi även fått positiva reaktioner på det vi ger oss in i nu. Faktiskt övervägande positiva hittills och då främst från hans släktingar och vänner. Antingen beror det på att de helt enkelt är öppnare, mer känslosamma och mer storsinta människor,eller så beror det på att de känner honom väl och vet vilken varm, genomsnäll och god människa han är så att de tycker att så länge han är lycklig så spelar inget annat någon roll, som tex det här med åldersskillnaden.
Jag har också tänkt om det verkligen är någon idé att försöka förklara och beskriva något som är så stort och speciellt så att bara de som själva upplevt det kan förstå det?
De som känner mig och vet att det inte är likt mig att göra drastiska och uppseendeväckande saker kanske kan förstå? Jag som avskyr uppmärksamhet och utåt ses som en blyg, tyst och inåtvänd person.
Det här som hänt nu och som jag valt att göra är absolut raka motsatsen mot vad jag förväntas och till och med mot vad jag själv trodde att jag skulle våga ,så kanske kan jag hoppas på att bara själva handlingen är en bra förklaring för varför jag gör det ?
Jag kan bara inte missa det här trots att jag vet att det anses som ett felsteg och ett sätt att ruska om människor omkring på.
Något hastigt beslut är det heller inte, och absolut inte oövertänkt. Har väl aldrig i hela mitt liv tänkt över något så grundligt som det här. Det gäller för oss båda och vi har också försökt bryta kontakten några gånger men…med uselt resultat,  och till alla de som tycker att vi är dåliga och oärliga människor som faktiskt hållit kontakt ”bakom ryggen” på våra närmaste kan jag bara säga att jag hoppas att ni själva någon gång får uppleva krafter av detta slag och försöka stå emot !
Jag anser mig nog vara en ganska härdad, uthållig och tålig människa i prövningar och även en människa som oftast låter förnuftet styra. Har också varit bra på att hålla tillbaka mina egna önskningar och drömmar till förmån för mina barn men insåg till slut att här hade jag mött min ”överman”.
Det senaste halvåret ungefär har livslusten sakta men säkert runnit ur mig och när kroppen rent fysiskt började reagera på den längtan och självförnekande jag bar på bla genom eksemet som plötsligt dök upp runt ögonen så insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle orka fortsätta finnas till för mina barn så var en drastisk förändring av situationen nödvändig. Tror också att de ”knölar” i brösten som visserligen visade sig vara ofarliga vätskefyllda cystor och som jag nyligen var in och ”tömde ur” uppstod av den inre press och stress det innebär att ständigt gå och sakna och längta efter en annan människa, en själ som man känner att man passar ihop som en pusselbit med.
Så detta är ingen oövertänkt, hastigt och naivt handlande och även om det sista man vill är att såra andra människor så kan jag inte se att vi hade något annat val?
Skulle kunna skriva mycket, mycket mer men får räcka så länge.

Återkommer så fort jag känner att jag vill och orkar. Hela den här processen med separationen har tagit enormt med energi och kraft, men jag hoppas att allt ska falla på plats till slut så att jag kan känna riktig inspiration till att skriva igen.

Ha det bra och sköt om er !

Kram Britta ♥

Hittade ett fint citat som jag kände att jag ville dela med mig av. Det gick rakt in i hjärtat på mig därför att det kändes som att det beskrev vad kärlek verkligen är och att det faktiskt är en kraft som är oerhört svår att stå emot, trots att man riskerar att göra andra människor illa när den söker upp en och tar tag i en utan att man bett om det eller jagat efter den.

” Tro ej att ni kan bestämma Kärlekens väg, ty om Kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg. Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv. ”
Kahlil Gibran

Godnatt!                                                 

Känns som en evighet sedan nu…och den senaste månaden har varit den längsta, märkligaste, mest omvälvande och känsloladdade någonsin i mitt lite drygt fyrtioåriga liv.
Men jag har överlevt…och de nära och kära har överlevt… ja inte för att det varit frågan om liv och död, så dramatiskt är det inte, men ändå…..?
Vilken händelse….vilken ”grej” i mitt dessförinnan så inrutade liv !
Blir inget långt inlägg nu, men återkommer snart med en fullständig beskrivning av vad jag upplevt och som från och med nu förändrar mitt liv till väldigt stor del.

Kan bara hoppas att jag har åtminstone någon läsare kvar efter det långa uppehållet ….och att de även vill följa mig i fortsättningen ?
Men ha det bra så  länge och var rädda om er !

Kram Britta !

Tar nog en liten ”time out” från blogglivet ett tag! Har kommit till ett vägskäl i livet
vilket vi alla gör ibland men oftast tar den bekväma vana vägen, den som vi känner till
och vet vart den leder trots att den inte längre ger så mycket och gör livet ganska
innehållslöst och trots att den andra kanske hade öppnat helt andra möjligheter för oss
om vi bara vågade. Jag har däremot valt att våga, därför att det nu under en längre tid dykt upp ”tecken” och ”vägvisare” från så många håll och på så många sätt så att jag vore dum och blind om jag inte gjorde det.
Vi människor är ju vanedjur och har ofta ganska svårt för att låta stora förändringar ske, men om man inte bara tror att världen består enbart av det vi kan ”se och ta på” så kan vi faktiskt få hjälp att välja ”rätt väg” om vi bara ber om det och är öppna för de tecken vi får.

Det här har lärt mig att förstå vad som verkligen betyder något i livet, och att det inte är meningen att man ska kväva sig själv för att det ska passa andra. För att omgivningen förväntar sig att man lever på ett visst sätt.
Det kommer inte bara att bli lätt, och det kommer att få många att dra sig undan, men då är det deras val och betyder att de inte är mogna för att hantera det.
Det är nu det verkligen kommer att visa sig vilka omkring mig som lever med ”ett stort och öppet sinne” och vilka som mest domineras av ”ramar” ”regler” och ”normer” som de flesta av oss människor styrs av när vi lever här på jorden 

Så tills vidare tar jag lite bloggledigt men kommer igen med ny kraft och nya framtidsutsikter när den största förändringen är över och livet börjar igen 

Ha det så bra nu och missa inte de möjligheter som finns alldeles framför näsan pga rädsla för att sticka ut eller ses som konstig på något vis. Det är känslan inuti som visar hur man kommer att må av det och i slutändan är det bara den som räknas om vi ska få ut det vi vill av livet. För vår egen skull ! Är ju därför vi är här !

Kram Britta ♥                                 

Nyårsdagen är väl den rödaste av röda dagar? Klockan är nu fyra och jag har fortfarande pyjamasbyxorna på och skulle inte tro att det blir av att byta till något annat heller.
Sitter framför kaminen med datorn i knäet och bara kopplar av, eller ja, tvättar och lagar mat emellanåt också, men det gör man ju ändå varenda dag.
Tankar om hur människor fungerar, reagerar och agerar finns i mitt huvud idag. Har på sistone från ett par håll hört ett avog uttalas om en särskild grupp människor och tänker att det är tråkigt att vi tillåter oss att vara så ”små” ibland. Särskilt när det kommer från människor som anser sig vara gamla kloka själar.
Fördomar är aldrig roligt och jag har själv haft många tokiga uppfattningar om vissa grupper av människor, men tycker idag att jag insett att man inte kan dra ”flera över en kam” på det sättet.
Vi är ju alla individer, vart vi än kommer ifrån och vilken slags sport, musik eller hobby vi gillar.
Men samtidigt så är det nog att göra det enkelt för sig att sätta människor i fack och indela dem i grupper för då behöver man ju inte heller förklara så ingående varför man tänker si och så om någon.
Då är det ju bara att säga …nej, den där gillar jag inte därför att han eller hon är, det och det…kommer där och därifrån och där är alla på det viset, eller håller på med det där som jag inte begriper mig på. Så det kan inte vara en bra människa och inte någon man behöver fundera så mycket över varför man egentligen inte tycker om.
Det är synd och tråkigt när man låter dessa föreställningar avgöra ,för i många fall tror jag att man missar att lära känna en ny, intressant och bra människa som man kunde ha mycket positivt i utbyte av.
Men det är ju upp till var och en och inget man ens ska lägga energi på att försöka förändra. Är i alla fall glad åt att jag kommit så pass långt så att jag vet att man måste ge människor en chans innan man dömer. Men litenhet, svartsjuka och avundsjuka är starka krafter som kan förstöra en hel del om man tillåter dem , och det är väl ofta det enklaste att ta till. Det kräver kanske minst engagemang från en själv också?
Döm, prata skit och sätt in människor i olika fack så slipper man gå in i sig själv och känna efter vart det egentligen är skon klämmer?
För förmodligen upptäcker man att personen har något man själv önskar att man hade? Rör vid något som påminner en själv om något man förträngt och ”stoppat undan”!

Ja det var bara lite av det som rört sig i mitt huvud idag. Men nu kallar tvättmaskinen på mig så det är väl bara att resa sig från den här sköna fåtöljen framför brasvärmen och gå och hälsa på honom
Maskiner är ju ganska okomplicerade att umgås med ändå i alla fall så länge de fungerar….och några fördomar har de inte heller tack och lov för då kanske de bestämde sig för att krångla så fort en viss människa skulle hantera dem. Fast i tvättmaskinsfallet vore det kanske skönt att vara ”syndabocken” i så fall för tänk om den aldrig fungerade när just jag skulle hålla på med den för att den te x inte gillar ”fruntimmer” eller ”blondiner” eller ”Rättvikare”….. då skulle det ju betyda att jag inte kunde sköta tvätten överhuvudtaget !

Nåja, ha det bra nu i alla fall och hoppas att det nya året blir ett positivt sådant !

Kram Britta ♥

Något stort glittrigt nyårsparty har jag ärligt talat ingen större lust med, men ett nytt år är ju alltid spännande!
Nytt år, nya händelser, nya upplevelser, nya erfarenheter, nya vänner?, nya ideér, ny inspiration.
Ring klocka ring!
Ring ut det gamla och ring in det nya!

Jadu, 2012 ?? Kommer du med något nytt under mitt fyrtioförsta levnadsår ?
Den som lever får se 

Det är kanske tur att man inte vet precis hur det ska bli…och det är också tur att man vet hur man önskar att det ska bli!

Till det bästa för alla ens nära och kära önskar man ju, och tror man på det så blir det så !
Det gäller bara att våga! Våga tro alltså!

Och så länge man förstår, stöttar, uppmuntrar och unnar varandra lycka så kan det inte bli något annat än en positiv utveckling.
Känner mig lite kryptisk idag och ibland behöver man vara lite kryptisk här i livet.

Får bli ett kort inlägg som jag avslutar med ett citat som blivit min favorit och som jag önskar att alla som tvekar över, eller går och drar på något pga rädsla och oro, tänker över en stund , för det säger i mångas fall väldigt mycket !

”Att våga är att förlora fotfästet en stund… att inte våga är att förlora sig själv…! ”

Så sant !
Kram Britta ♥

Igår kom mitt första nummer av tidningen Skriva i postlådan. Har ju precis blivit
prenumerant och det kändes såklart extra roligt när man tänkte att kanske.. kanske står det några ord om oss som fick hedersomnämnanden ?
Och man lär sig alltid något nytt, för nu förstår jag vad det innebär. Alltså att få just ett
hedersomnämnande…(jobbigt ord det där?  )  .
Trodde nämligen att det bara betydde att man ville tala om att man tänkt lite extra på ett par av alla noveller, trots att de inte var nog bra för att vinna.  Alltså inte att man också skulle få ett uttalande om varför de fastnat för novellen. En motivering till hur de tänkte när de bestämde sig för omnämnandet.
Därför blev jag glatt överraskad när jag slog upp sidan där man skulle kunna läsa vinnarnovellen och ser att vi fått omnämnande i text. Och detta var vad de skrev om min novell.

” En vändpunkt kanske aldrig kan vara så tydlig och viktig som i denna novell. Författaren beskriver på ett trovärdigt sätt en misshandlad kvinnas situation. Det finns något rationellt i tonen och det gör texten mer gripande än om hon broderat ut alla känslor. En novell som vi önskar att den som lever i en misshandelsrelation läser och sedan väljer samma väg som huvudpersonen Elisabet”

Jätteroligt att läsa åsikter om det man skrivit även om jag tänkte ett litet ..oopps! …när det står att det är trovärdigt utifrån en misshandlad kvinnas situation sett.

Kanske ska nämna här i alla fall, att jag själv aldrig varit i denna situation och skulle nog inte heller acceptera ens ett enda slag. Den enda typ av misshandel jag upplevt i mitt liv är väl när man bodde hemma och hade sina slagsmål med mellansyrran  Då kunde det gå riktigt hett till, men självklart så försvarade jag mig också, så något offer var jag väl inte då heller. Jag och äldsta syrran slogs däremot aldrig. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall, och vet inte riktigt varför eftersom det bara skiljer ett och ett halvt år mellan dem. Det är tre år mellan mig och mellansyrran.
Egentligen började slagsmålen med att vi bara skulle leka lite. Ska vi boxas? Eller! Ska vi brottas? Var något vi kom med förslag på till varann ibland när vi hade tråkigt.
Låter lustigt nu när jag tänker på det? Undrar hur vanligt det är att systrar får för sig att leka boxning eller brottning? Roligt var det i alla fall…åtminstone tills vi tappade humöret och ansåg att den andra gjort något fuskigt eller osjyst.
DÅ började hårstråna ryka, slagen hagla och tjuvnyp utdelas som lämnade blåmärken efter sig Ibland tog man sig loss och lyckades fly om man tyckte att man fått lite nog ,men det var ju bara att vända sig om och ta emot ännu mer när den då vanligtvis ännu mer uppretade syrran kom hack i häl.
Kommer ihåg en ”specialare” jag hade då jag flydde och tog då nämligen och öppnade en garderobsdörr i farten genom hallen vilket faktiskt då och då slutade med att syrran sprang rakt in i dörren med en smäll. Skojigt när det hände, men inte så skojigt när reaktionen på det skulle tas ut på mig
Ibland pågick bråken ganska länge och jag kommer ihåg hur trött och slut man var i hela kroppen efter ett slagsmål. Bra träning med andra ord ! Men för det mesta slutade det med att mamma fick absolut nog, och när hon blev riktig arg var det som att trycka på en knapp så slutade bråket.
Mamma var smart nog att inte bli arg för ofta och inte gapa och skrika i onödan och det gjorde ju att när hon väl sa till på skarpen, då infann sig respekten direkt.
När hon väl var arg var hon riktigt arg!

I alla fall så tror jag att det här med att skriva om svåra livssituationer, som jag faktiskt gör rätt ofta om jag tänker på det jag skrivit hittills, beror på att jag just haft en så trygg barndom, uppväxt och även vuxenliv.
Som om jag har ett behov av att tänka mig in i och ordna till det till det bästa för dem som är utsatta. ??
Tror i alla fall att det är det som gör att jag skriver om det?

Men nu skulle det här bara bli ett kort inlägg om…ja ni vet vad..det där långa jobbiga ordet, så nu tar jag och avslutar här innan det blir en hel novell om novellen

Har förresten jobbat idag och igår och med tanke på att jag nog sov sammanlagt ca två/tre timmar inatt så har jag känt mig lite ”yr i bollen” idag.
Kan säga att min Nalle Puh hjärna går på högvarv just nu, men så är väl livet ibland. Upp och ner för de flesta. En ljuspunkt är i alla fall just det som inlägget handlade om, blir alltid glad när jag tänker på att jag lyckades bli uppmärksammad som en av närmare tvåhundra skrivare.

Men ha det så bra så länge, så hörs vi nog snart igen!

Britta ∞

Ja då var ännu en jul överstökad och vet inte om det är vädret som haft störst inverkan
men fick aldrig riktigt den där sköna julstämningskänslan i år.
Men vi kan väl hoppas på att det nästa år åter blir en vit jul och då är den riktigt lång har
jag sett. Julafton är nämligen på en måndag då så det blir ju i stort sett helg i en
hel vecka.

Annars har det väl knappast undgått någon hur det stormade inatt. Har nog aldrig upplevt så starka vindar tror jag? Kände hur huset vibrerade stundtals. Gick absolut inte att somna och vid halv två/två gav jag upp och gick ner för att ta en smörgås. Då hade ju strömmen gått också så det var bara att tända stearinljus lite här och där. Mysigt men samtidigt obehagligt med vinden som tog i så utanför. Det dånade och väsnades och man undrade vad som egentligen hände där ute i kolmörkret. ??
Och det värsta var att man hade en son som var ute och roade sig någonstans. Ja vart han skulle visste jag väl, men visste ju också att det stängde kl två där och när den var långt över två och vi fortfarande inte kunde nå honom på mobilen efter några försök så började ”mammahjärnan” hitta på sina vanliga mest dramatiska skeenden.
Vet ju att han älskar när det blåser ordentligt och fascineras av alla naturens olika krafter när de är som värst. Åska får honom att bli helt exalterad och stark vind framkallar också någon slags …? Ja vet inte hur jag ska förklara det men han blir helt enkelt bara så glad och lycklig över att vistas ute i extrema oväder och nu såg jag ju framför mig hur han drog med sina kompisar ut i stormen bara för att känna hur det känns liksom. När de dessutom druckit alkohol så kan ju fantasin vara på topp och uppfinningsrikedomen flöda för att testa sina gränser.  Och alla vet väl hur tonårspojkar är..även om de numer räknas som vuxna!

Nåja, hur som helst så ringde han vid tre någon gång tror jag och sambon kunde åka och hämta honom. Han hade helt enkelt fått stå och köa för att köpa en hamburgare efter att krogen stängt så värre än så var det inte:)
Men nu mina vänner måste jag se till att komma i säng. Hoppas verkligen att det blir betydligt mer sömn inatt så att jag känner mig pigg på jobbet imorgon. Det ska ju blåsa kraftigt även den här natten och just nu tar det faktiskt i bra därute hör jag. Men förmodligen är jag så trött efter föregående natts ca fyra timmars sömn så det löser sig nog naturligt så att säga

Godnatt och god fortsättning på er  ♥

Britta