lillasysterfix

Insåg just att det återigen gått en vecka sedan jag skrev och egentligen är det nog inte så konstigt eftersom det varit en ovanligt intensiv vecka på både jobb och hemmaplan.
Som inför alla högtider så är det ju en massa saker som ska fixas och förberedas och midsommar är väl inget undantag.
Särskilt intensivt är det på jobbet då man jobbar på en kyrkogård där alla gravar ska vara färdigplanterade och tip top. Grusgångar, sandgravar och övriga rabatter ska vara minst lika fina och det kräver att man verkligen utnyttjar varenda minut av arbetstiden veckorna innan.
Sen vill man ju hinna med att snygga till lite extra hemma också både på ut och insidan, och när allt detta arbete både hemma och på jobbet kombineras med oro över en god vän som nog upplevt en av de jobbigaste perioder i sitt liv, plus oro över en familjemedlem så är det inte konstigt att bloggen fått vänta.
Men tack och lov så har de båda orosmomenten fått en ljusning nu och kombinationen med det och att jag nu kan se fram emot två veckors semester gör att allt känns både roligare och lättare framöver

Ska snart hoppa i säng nu efter att ha avslutat dagen med en fisketur tillsammans med sambon och yngste sonen, och även om dagens tur inte gav mer än en fisk jämfört med de dryga tjugo vi fick upp igår så  är det ju ett underbart sätt att koppla av på.  Särskilt roligt är det att sonen vill följa med och lämna datorn för ett par timmar ute i naturen, och framförallt när det till och med är hans eget förslag och inte något framtvingat som jag försökt tjata fram.

Så nu säger jag godnatt och sovgott och kryper till kojs ska upp och sjunga för sonen som fyller sjutton år imorgon. Sambon jobbar, så det blir väl jag och Wilma (våran Golden retrivertjej) som får uppvakta och sjunga så gott vi kan !!

Ha det bra !

Britta ♥

Sitter här och försöker förstå och komma på anledningen till att jag knappt bloggar längre? Trodde att det skulle bli ännu mer av det nu när mitt liv tagit en sådan vändning som det gjort, men istället har det blivit tvärtom.
När jag startade bloggen kände jag ett enormt behov av att få skriva, att uttrycka både vad som hände i livet och sådant som bara kom upp i mitt huvud ibland, och som jag kände att jag inte hade någon att diskutera med.
Nu har jag någon att dels diskutera ALLT med och dels leva MED så uppenbarligen har skrivbehovet minskat ! Vi tillbringar ju så gott som varenda ledig stund tillsammans dagtid, och somnar tätt intill varann på kvällarna och däremellan pratar, pratar, pratar vi 
Bloggen har nog varit min kurator och terapeut och det minskade behovet av den är bara ett tecken på att livet har ett annat ”större” innehåll nu vilket ju bara kan ses som positivt ! 

Men ändå så vill jag ju skriva lite ibland och har haft lite olika tankar om hur jag ska göra med ”skrivbehovet” jag vet finns någonstans inom mig, även om det inte ligger så ”högt upp på listan” längre.
Tänkte häromdagen att jag kanske ska ha en eller ett par bestämda kvällar i veckan då jag skriver och uppdaterar vad som händer i mitt liv men risken är nog att jag inte lyckas hålla det och kanske att det skulle kännas för kravfyllt?
Sen funderade jag på om jag skulle ha ett lite mer bestämt ”tema” eller ämne som bloggen handlar om och i så fall koncentrera den på hur det är att leva i ett förhållande med så stor åldersskillnad som vi har??
Vet ju att det finns många som är nyfikna på det genom att se tillbaka på hur jag själv satt och sökte, läste och letade på internet om det innan jag/vi vågade ta steget att bli ett par.
Hm..? Hur lät det där nu då? Som om det var det som fick mig att våga? Som om det var något jag läste som avgjorde mitt beslut?
Nej, det beslutet var redan taget, i alla fall inombords och ur mitt hjärta men visst kändes det roligt och spännande att läsa hur andra par hade det, och naturligtvis fanns det både plus och minus, men det var ”plussen” som oftast  övervägde.
Vissa hade knappt fått några reaktioner alls från omgivningen och vissa hade brutit på grund av alla negativa åsikter och påtryckningar utifrån, men i de fallen undrar man om det ändå inte någonstans var lite ”fel” från första början, för nu kan jag inte tänka mig att omgivningen skulle kunna få oss att föredra att leva utan varandra!?! Eller jag VET att den inte skulle kunna få det!
I så fall flyttar vi nog hellre ut i en enslig stuga i skogen någonstans   !!
Så vi får se hur det blir med mitt framtida skrivande? Kanske startar jag om med en ny blogg om åldersskillnad samtidigt som jag försöker ha den här kvar, men frågan är om det i så fall knappt blir något skrivande alls här?
Det roliga med att starta en sådan blogg skulle vara att man kanske i så fall får kontakt med andra par ute i landet som har det på samma sätt och det skulle vara jätteroligt och intressant. Kanske till och med fixa en träff någonstans och lära känna andra par? Skulle nog kunna bli en betydande och viktig gemenskap ju längre tiden går och ju mer åldern har betydelse och gör sig påmind, för man kan ju inte blunda för och neka till att det så småningom kommer att bli mer och mer tydligt att han är så pass mycket äldre än mig.
Visserligen är han en frisk, pigg, levnadsglad och envis 60 åring nu och många gånger är det jag som är den tröttaste utav oss men hur blir det om tjugo år då han är över 80 och jag bara närmar mig 60 ?
Kanske skulle vara skönt att känna andra människor då som lever i samma situation. Någon att dela tankar och funderingar kring livet med?
Men vi får se? För övrigt så har han lovat mig att bli minst 100 år och då är jag ju själv snart åttio så vem vet? Det kanske blir han som överlever mig  ??
Men nu måste jag se till att få lite nytta gjord. Det är en kylig och regnig söndag idag så även om det inte är något vidare trädgårdsväder så finns det alltid saker att göra inomhus.

Ha det bra och var rädda om varandra !

Kram Britta ♥

♥  ♥   ♥

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa : I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond
Det är ilska och fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans,
självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god
Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit.
”Vilken varg vinner? ”
Sa barnet.
”Den du matar”
Sa den gamle mannen.

♥  ♥  ♥

Tyckte det var dags att byta utseende igen.
Tack vare det fantastiska försommarväder vi har nu så fick jag en stund över för att sitta lite vid datorn och filosofera. Hade planerat en lång härlig trädgårdsdag ….men…vädergudarna ville annat och när mina fingrar knappt gick att använda längre på grund av kylan som trängde rakt igenom dem efter ca två timmars trädgårdspyssel så gav jag upp    !!

Nu sitter jag här och har nyss avnjutit en tallrik varm gulaschsoppa tillsammans  med yngste sonen som kommer att bo här hemma  med oss i minst en vecka framöver  (jippie     )  !
Sambon jobbar och sliter men själv är jag väldigt tacksam över att inte vara på jobbet och gräva fondrabatter idag när det är is i luften med blåst och regn.  Huvaligen !!

Mitt liv rusar på i sin nya form och jag har nog inte riktigt förstått än att det kan kännas såhär att leva. Har så mycket att se fram emot nuförtiden och sänder dagligen en tacksam tanke till ”det/de” som hjälpte till att styra mig i ”rätt riktning”. Är också djupt tacksam för att ”de” gav mig kraft och mod att ta steget och för att mina söner tagit sig igenom det så bra. ♥
Självklart har det varit jobbigt för dem och ibland känner jag dåligt samvete över att ha ”rivit upp” deras liv såsom de var vana att leva det men…med facit i hand så hoppas och tror jag att det var värt det.
Jag hoppas också att de ser och känner att mamma är lite gladare nu och att de en gång ska förstå helt och fullt varför det blev som det blev och varför jag inte hade kunnat låta bli att göra en förändring.
Tror också att det här fått alla inblandade att utvecklas, vilket man ju ofta gör av svårigheter och som det känns just nu så är det nog mest en positiv utveckling.
Vill verkligen ge mina söner en eloge för att de inte en enda gång under hela den här processen låtit mig höra hårda ord även om de säkert haft stunder då de känt sig besvikna och ledsna över vad jag gjort emot dem. För mig visar det att de ändå fortfarande älskar och uppskattar mig och det är det allra viktigaste.

Värmen i kramarna och leendet jag får nu när vi träffas kan inte misstolkas och talar sitt tydliga språk. De gillar fortfarande sin mamma…;) ♥

Nu ska jag snart skjutsa sonen ner på gymet och själv ska jag försöka hinna med en sväng till biblioteket och förhoppningsvis hyra en film innan de stänger. Vädret lämpar sig väl bättre för filmtittning än fiske som vi annars tänkt ikväll och om jag har tur så finns filmen ”såsom i himmelen” inne. Vet att sambon inte sett den och bara vet att han kommer att gilla den eftersom jag gör det 

Men ha det bra nu och tänk på sol och värme så har vi den snart här…sommaren alltså ….:)

Kram Britta

Kände bara att jag måste skriva några rader om tankarna som dök upp i mitt huvud nu när jag sitter här och just har hört sambons bil lämna gården.
Jag som alltid varit en människa som , kanske inte bara sett fram emot, men i alla fall inte heller haft något emot ensamhet. Nu sitter jag här och tycker att de åtta timmar av ensamhet jag har framför mig känns som en evighet. Trodde aldrig att man kunde känna så starka band (förutom till sina barn)  och ha ett sådant behov av en annan människas närhet.
Tanken på det skrämmer lite, även om det väl egentligen mest ligger något positivt i den. Det är ju helt underbart att ha hittat sin pusselbit här på jorden men…..tänk om ..eller ska man säga ….när den försvinner ??…….VET att det är urdumt att tänka så.
VET att det är den absolut sämsta tanken att lägga energi på, men samtidigt så ligger det nog lite i människans natur. Att oroa sig !
Ska snart ge mig av ut i trädgården och låta tankarna vandra och hoppas att tiden går fort. Vet att jag ska vara tacksam för det jag har och det ÄR jag också.

Avslutar med en dikt jag skrev för några månader sedan. Har kanske haft den med tidigare på bloggen men just nu känns det som om den passar extra bra så det får väl bli en repris i så fall.

Den dagen

Om naturen får råda
och du vandrar vidare före mig
För vad ska jag då leva
och vem ska då älska mig

Den dagen känns nattsvart
som ett bottenlöst hål
Och morgonen därefter
som ett utbrunnet kol

Att vakna och veta
att du inte finns kvar
Kräver en styrka
som jag inte har..

…ha det bra och sköt om er !

Kram Britta ♥

”Tittar in ” en sväng bara för att tala om att jag lever.  Har avslutat ännu en arbetsdag och sitter här med en katt och en hund som enda sällskap. Kärleken jobbar kväll och som alltid när han är borta så sniglar tiden sig fram. Känns ovant att vara ifrån varandra så mycket nu när jag är tillbaka på kyrkogården åtta timmar om dagen. Särskilt konstigt känns det kvällar som den här då vi går om varandra då han börjar kl fyra, alltså samma tid som jag slutar, och jobbar till 21 eller 22 på kvällen.
Men men….vi ska inte klaga! Försöker så ofta som möjligt påminna mig om tiden då vi gick och längtade efter varandra mest hela dagarna. Då sms var i stort sett den enda kontakten, och då vi fortfarande inte visste om vi någonsin skulle få möjligheten att dela dagarna och livet.
Om vi skulle våga eller  orka ta steget ? Hur vi själva och omgivningen skulle påverkas av det, osv.
Den längtan man känner nu är av ett helt annat slag. Tror att man kan kalla den en positiv längtan, på samma sätt som man säger att det finns positiv stress ??

Ska ta och tvätta håret nu och sen titta på lite tv så att tiden går fort tills han kommer hem. En hel timme har jag kvar att vänta nu 

Puss, kram och godnatt på er !

  Britta ♥

OM det nu mot förmodan finns någon kvar som läser en blogg som uppdateras max en gång i veckan, och då med en massa löften om att man ska skriva då och då. Så är det nog lika bra att från och med nu säga att jag förhoppningsvis och så småningom börjar skriva mer regelbundet igen?? Tänker inte lova och påstå någonting nu utan bara hänga med i livets ”flöde”.
Är inte likt mig att lova saker som jag sedan inte håller, men vad är egentligen sig likt i mitt liv numer  .

Lite tråkigt förstås om det är så att mitt ”nya liv” är så händelserikt så att jag inte tar mig tid för att skriva som egentligen är något av det roligaste och mest avkopplande jag vet. Funderade nu alldeles innan jag började skriva det här inlägget på varför jag inte tar mig tid med det, och kom på att en anledning till det nog är att jag inte längre behöver använda skrivandet som en ”ventil” för sådant som jag önskar att jag hade någon att diskutera med.
Numer har jag någon att diskutera med och denne någon finns så gott som alltid vid min sida, dag som natt
Har nog lyckats lura mig själv ordentligt de senaste åren då jag trott att jag trivs bäst med ensamhet…finns faktiskt inget bättre än att ha någon likasinnad att dela dagarna med. Visst har jag också haft stort sällskap av sönerna som jag kan sakna otroligt mycket nu när de bor hos sin far i veckorna, men allt kan och vill man inte diskutera med sina barn, så är det ju.
Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Ska för det första gå ut och kolla hur mycket björksav som fyllts på i flaskan jag satte ut igår, sen är det dags att göra sig i ordning och åka en sväng ner på Rättviks marknad. Har inte varit dit än trots att den redan pågått i två dagar och den största anledningen till det är att vädret varit det sämsta marknadsväder på länge. Ett par plusgrader och snöblandat regn är ingen höjdare att gå på marknaden i . Sen är det så gott som tomt i plånboken igen och då brukar man se extra mycket av sådant man skulle vilja ha .  Men jag ska inte klaga. Har något som är betydligt viktigare och mer värdefullt  än pengar i alla fall 

Ha det bra!
Britta

Undrar hur länge jag kan hålla på och lova att… snart ska jag skriva mer och sätta in bilder…snart kommer jag igång igen, ska bara klara av det och det först…snart, snart, snart…?
Kanske ska säga såhär istället!
Att från och med nu så ska jag i alla fall skriva några korta rader per dag, bara så att man vet att jag fortfarande lever och avser att finnas kvar här med den här bloggen

En ganska bra ursäkt som jag har just nu är i alla fall att jag tänkte vänta med mer avancerade inlägg tills jag fått hjälp med att ”städa ur” datorn lite.
Min nye sambos son var och hälsade på oss en sväng i söndags och som den dataexpert han är så höll han tydligen på att svimma (var själv inte hemma just då ) när han fick se alla program och annan ”smörja” jag lagrar i min stackars dator helt utan anledning. ???

  Ja, vad ska man säga? Fanns tydligen inte ens utrymme nog för att lyckas starta en diskdefragmentering..hihi ! Sönerna har ju en längre tid klagat på hur seg min dator är och att jag borde köpa mig en ny, men ingen av dem har faktiskt trots att de också är ganska bra på datorer upplyst mig om att jag borde göra en ordentlig storstädning för att pigga upp ”gamlingen” lite 
Men hur som helst så ska det nu snart ske genom att sambons son hemifrån sin dator uppe i Umeå går in och ”tar över” min stackars lilla dator och gör en städning av den därifrån.
Snällt av honom att offra tid på ”den elaka styvmoderns”  gamla burk tycker jag . Men han kanske inte vågar annat…? För jag är ju faktiskt hela två år äldre än honom, sådeså…  

Så tills datorn fått en liten rehabilitering så låter jag inläggen bli lite kortare istället, men åtminstone lite mer ofta återkommande.
Ha det gott så länge…!

Britta ♥

Kan ju tyvärr inte skylla på jordens undergång ,och någon annan bra ursäkt hittar jag inte heller förutom att det händer en hel del i mitt liv nuförtiden. 
Det behövs ju lite fix, pyssel, röj, grej och moj för att få ihop två människors liv och dagarna består fortfarande mest av att få ordning och reda och allt på plats så att vi verkligen kan börja njuta av och leva livet på det sätt vi vill. Det har ju varit tuffa tre/fyra månader med allt vad en separation innebär och att sedan skaffa sig en ny tillvaro tillsammans med en annan människa vilket visserligen gått skrämmande smärtfritt trots allt arbete med flytt varvat med yrkesarbetande och dessutom en släng av influensan, så att skriva och blogga har hamnat längst ner på listan.
Lite typiskt är det också att nu när man egentligen har som mest att skriva om så räcker inte tiden och orken till.
Men jag har verkligen inget att klaga på ! I det stora hela mår jag bättre än jag gjort på många år och ångrar inte en sekund den stora förändring jag låtit ske i mitt liv.
Att få dela varje dag med en människa man känner en sådan samhörighet med och som tycker och tänker så lika är nog den största lycka man kan uppleva. Känns så lyxigt så att man ibland undrar om man verkligen är värd det. Ta bara de ”små detaljerna” som tex att soppåsen som man ställt innanför dörren i väntan på att man ska gå ut med den plötsligt är borta  luckan till hönsen som man ska öppna varje morgon och stänga varje kväll numer sköts av en människa till utan att jag bett om det eller påmint alla lampor som släcks härnere när man är på väg upp för att lägga sig och som jag är van att alltid vara den som gör att det inte bara är jag som plockar undan och ställer tillbaka prylar och saker som använts  och bara den enkla och för mig så självklara sak som att öppna ytterdörren en sista gång på kvällen för att se om någon katt vill in,som nu också sker lika självklart för någon annan är ”små detaljer” som faktiskt gör livet roligare och enklare.
Sen har vi ju de ”stora detaljerna” som sker här dagligen och de har jag tyvärr inte tid att gå in på nu.
Idag åker vi till Hälsingland för att hälsa på hans två döttrar och två barnbarn så jag har lite som ska fixas innan dess. Äldste sonen följer också med och naturligtvis har vi kamerorna med oss så vem vet? Kanske blir det någon bild här snart igen 
Hur som helst så är i alla fall min förhoppning att jag snart ska komma loss med bloggandet igen och det kommer nog att bli lättare snart då rummet där jag ska ha min skrivarplats nu håller på att bli färdigt efter tapetsering och målning. Man riktigt känner i atmosfären hur hela huset liksom myser av all uppmärksamhet och kärlek det får nu och de goda positiva energierna flödar snart i varenda rum. Kände det extra påtagligt en kväll när jag skulle gå upp och lägga mig då jag i trappen möttes av en varm skön ström av energi som fyllde hela mig. Kanske hade mormor ”ett finger med i spelet” då hennes gamla fina taklampa som  numer har fått ny strömsladd och kontakt så att den kan användas här inne, pryder taket i vardagsrummet ??
Vem vet..men något var det i alla fall som ville förmedla att det/den gillar allt som händer härinne nu. Kan ju också vara någon tidigare ägare av huset som tycker att det blir bra med vår gemensamma smak som ju går i den gamla stilen.
Men nu måste jag ta itu med lite praktiskt arbete innan vi ska åka. Ska hinna laga lite mat åt yngste sonen som ska vara hemma idag.

Ha det bra tills vidare ! ♥

Britta

Har inte tänkt sluta blogga men vet inte vart tiden tar vägen? Bestämde mig i alla fall nyss för att ikväll ska det ske. Jag ska göra ett längre roligare inlägg med lite bilder från den pågående förvandlingen inomhus 
Vill också få med lite om våra husdjur som dagligen gör att man inte kan hålla sig för skratt med sitt ”sociala spel” katter och hund emellan.
Så om inte jorden går under innan kvällen så återkommer jag då…annars kanske man även kan blogga på ”andra sidan” numer så i så fall fortsätter jag där efter jordens undergång.

Ha det bra så länge i alla fall !

Britta