lillasysterfix

Nej, trodde inte att jag var det i alla fall men…?
Erkänner att jag ”fegade ur” häromkvällen och fortast möjligt tog mig uppför trappen, in i sovrummet och kröp ner tätt intill min sambo. Sådana gånger känns det extra mysigt att känna när han sluter armen omkring en och jag låg där och bara myspyste i värmen och tryggheten, förundrad över det jag just upplevt 

Vi var som vanligt på väg att gå och lägga oss och gick omkring nere och släckte lampor, kollade om någon katt var ute, låste dörren osv. Alltså sånt som man gör när man ”gör kväll” så att säga. Vi pratade på som man gör om lite allt möjligt och minns särskilt att jag inte riktigt hörde vad han sa då jag för en kort stund koncentrerade mig på att blåsa ut ljusen i den femarmade ljusstaken. Man vill ju vara riktigt noga med sådant och jag bara vet att jag tog ljus för ljus och blåste ordentligt och naturligtvis började jag med det som var mitt ansikte närmast, annars hade jag bränt mig när jag fortsatte med de andra. Det är alltså en kandelaber och inte en med ljusen på rad, så för att blåsa ut alla bör man börja med det närmaste.
Hur som helst så släckte jag ljusen och alla lampor innan jag gick ut från vardagsrummet och gick sedan och satte mig på toaletten. Min sambo befann sig fortfarande i köket så jag lät dörren stå öppen eftersom vi fortfarande pratade med varandra.
Efter en liten stund var han färdig och talade om att han gick upp och jag svarade att jag också kommer alldeles strax. Han går uppför trappen och när jag är färdig med tandborstning mm släcker jag lyset på toaletten och i hallen och ska precis gå upp när jag ser i ögonvrån att det fortfarande kommer ett ljussken ifrån vardagsrummet.
Tänker att det är konstigt och kastar en blick in där och vad får jag se om inte att ett av ljusen i ljusstaken fortfarande brinner ????
Det är dessutom det som är närmast mig och det jag bara måste ha blåst ut först av alla !!!
Känner hur det först blir ”kortslutning” i hjärnan och fattar absolut ingenting. Står där och bara tittar på ljuset och det känns som om det i den stunden bara är jag, det brinnande ljuset och susandet från elden i kaminen som håller på att brinna ut som existerar.
Tankarna tar fart och jag inser att jag ju måste gå in och släcka ljuset innan jag går upp även om det känns som om det är det sista jag vill just då och för första gången på väldigt länge känner jag mig faktiskt rädd.
Försöker stänga av tankar och känslor och tar de få stegen in i rummet för att blåsa ut ljuset men känner mig hela tiden iakttagen och absolut inte ensam, vilket jag nog hellre önskat att jag gjorde 
Känner hur det liksom kryper i kroppen och skyndar mig uppför trappen och till tryggheten i sovrummet.

Nu i efterhand ångrar jag att jag var såå feg och lät mig skrämmas. Varför stannade jag inte kvar och kände efter om jag kunde få någon känning av vem det var som tänt ljuset igen, men hela situationen var liksom så ”spöklig” och jag var så oförberedd på det hela.
Det var en helt annan upplevelse än den gången då jag faktiskt bad mormor att släcka ett ljus för att visa att och om hon fanns där vilket hon gjorde efter ett tag. Då kände jag mest förväntan och spänning och när jag en stund senare kom in i rummet som ljuslyktorna det då gällde stod och den ena slocknat kände jag mig inget annat än glatt överraskad.
Visst har vi på sistone märkt på både hund, katter och annat att det är fler än vi i huset men det har bara varit med en ”god känsla” (även om wilma ibland tyckt att ”någon” gott kunde få både lite skäll och morr) och något som vi ju känt under hela tiden från första dagen vi träffades. Vi har definitivt haft ”hjälp” av något/någon under hela processen som var innan vi blev ett par annars hade inte allt flutit på och fallit på plats så lätt som det gjort.
Så nog ångrar jag att jag inte stannade kvar istället för att smita iväg uppför trappen för egentligen var det ingen negativ känsla med det hela utan bara jag som lät ”instinkten” ta över och fly som ett skrämt djur.
Hade jag bara stått kvar, tagit ett djupt andetag och analyserat situationen så hade jag säkerligen känt av mer och fått mer info om vem det var. Till och med två av katterna låg ju lugnt och sov i samma rum så något ont och obehagligt var det inte utan förmodligen någon som de redan är vana att umgås med

Så nu är det väl bara att vänta tills nästa gång något liknande händer och hoppas på att jag har modet i behåll då för visst blir man nyfiken på vem det är. Har smsat en vän som så smått börjat jobba lite med sitt sjätte sinne och kanske kan den personen ge lite mer info om vad det handlade om.
Men nu är det dags att få på sig lite kläder och fortsätta att försöka få lite ordning på allt härhemma. Köket är på väg att bli färdigt och förhoppningsvis har allt kommit på plats till jul.
Ha det bra i detta underbara vinterland vi har just nu ! 

Britta

Trodde väl aldrig att det skulle hända men sitter faktiskt här och njuter av att det är vinter ute ??? Ja jag vet att jag varit oerhört negativ till vintern tidigare men i år måste det ha hänt något?? (och jo det har det ju i och för sig verkligen gjort i  mitt liv? )
Jag har faktiskt inte ord för hur vackert det är ute just nu och om jag kunde skulle jag gå ut och fota och lägga ut några bilder, även om en bild egentligen aldrig ger verkligheten rättvisa. Med det svaga gulrosaorangea morgonsolljuset på de totalt frostklädda träden kan man bara säga ”Narnia, släng dig i väggen!”     Just nu är Västgärde snöparadiset  på jorden !
Tänk om hela vintern såg ut såhär? Då skulle man (åtminstone om man gillar att fota) nog längta mer efter den än efter sommaren.
Anledningen till att jag inte kan lägga ut någon bild här och nu är att jag faktiskt fått en ny dator och helt enkelt inte har något fotoprogram i den än som gör så att jag kan förminska bilder. Bilderna har jag dock fått hjälp av äldste sonen med att flytta över men eftersom han bor mest hos sin far nuförtiden så hinner vi inte med så mycket under hans tillfälliga besök här. Hoppas dock att komma igång igen snart med att få in lite bilder i bloggen också, är ju mycket roligare då.
Hade egentligen inte tänkt köpa dator än pga ekonomin men lever man med universums mest envisa som inte står ut med prylar som krånglar och inte fungerar riktigt så blev det nu så att han hittade den här på blocket och med tanke på att den bara är ca ett år gammal så var det ett riktigt fynd. Jämfört med de gamla datorerna är den rena ”dynamiten”  Han vill ju att jag ska kunna ägna mig åt skrivning och då den gamla datorn plötsligt började stänga av sig lite då och då och när den själv ville så fick han bara nog. Själv försökte jag stå ut med det men måste erkänna att det var väldigt frustrerande när man skrivit och fått till ett bra stycke och plötsligt dör datorn utan att man hunnit spara

Så nu hoppas jag snart att jag ska få in ett bra skrivarprogram och kunna börja använda den på riktigt. Vi har ju bara precis hunnit börja bekanta oss lite med varandra och det tar ett tag för en så pass dataokunnig människa som jag för att få till den som jag vill ha den. Tänkt är i alla fall att jag ska ha allt det jag skrivit och alla mina bilder sparade i den här datorn så småningom.
Att sitta vid och hålla på med en dator tar ju enormt med tid och just nu känns det som om det är annat jag vill ägna mig åt. Vi håller ju på att måla och tapetsera om i köket och även byggt ett skafferi så all tid går åt nu till att fixa, greja och dona med det.

Så nu känns det inte som om jag har tid att sitta här längre även om det är massor jag skulle vilja skriva om, men hoppas på att återkomma ganska snart i alla fall.

Ha det gott !

Britta  !!

Hej igen !

Helt otroligt att det bara gått knappt en vecka sedan sist. Brukar ju handla om månader mellan inläggen numer men tänkte att jag nu i väntan på att skjutsa yngste sonen till bussen lika gärna kunde kika in och skriva några ord.
Livslusten  börjar återvända så smått då vi nu äntligen fått klart med att det är här  vi ska fortsätta bo och leva tillsammans, åtminstone för några år framöver hoppas vi.
Har varit en lång, trög och påfrestande väntan på ett beslut om, var , när, hur, varför, vem  osv osv som skulle ta över och bo kvar här i huset men nu är det som sagt klart och vi kan pusta ut.

Kändes som om man levde i något slags vakuum under tiden vi väntade och man varken vågade eller ville göra något vare sig utom eller inomhus när man inte visste om man ändå skulle flytta inom en snar framtid eller inte.
Men det var säkert någon nytta med det också då det var en helt ny känsla för mig att uppleva. Har ju vuxit upp i den här byn och att känna att man ev skulle bli tvungen att flytta av ekonomiska skäl kändes overkligt och nästan ångestframkallande. känslolivet inombords gick upp ner som en berg och dalbana och vissa stunder kändes det som om jag kunde hantera det och tänka mig en annan plats på jorden som mitt ”hem”, medans jag i nästa stund, (särskilt då jag var ute på promenad med Wilma här i omgivningarna) såg mig omkring och bara kände ångest över att lämna denna plats.
Tog tag i mig ibland så att jag nästan fick svårt att andas. En otäck känsla av vilsenhet och meningslöshet fanns ständigt inom mig och framtiden kändes bara tom på något vis.
Att lämna det här huset, gården, katterna, hönsen och gemenskapen man har i byn kändes som att lämna livet och det var svårt att se något alternativ och någon ljusning bakom det om det ev skulle hända.
Det värsta var nog känslan av att svika löftet jag mer eller mindre gett till sönerna när det stod klart att jag och deras far skulle separera och jag/vi (för i det stadiet ansåg även min före detta att det var det bästa alternativet) flera gånger talade om att jag skulle finnas kvar här för dem och djuren som vanligt som väl är och alltid varit den största tryggheten för dem.
Detta var nog det som kändes starkast och kom över mig ibland som en känsla jag inte kunde stå emot. Tårar, huvudvärk och illamående blev något man nästan fick vänja sig vid under tiden då vi väntade på ett beslut som inte låg i våra händer. Så om det var ett straff för att jag sårat andra under hela den här processen så hoppas jag att jag avtjänat det nu och jag hade ändå inte kunnat göra annorlunda.
Tiden med denna känslomässiga press har satt sina spår och som det ser ut nu så gjorde den att jag drog på mig en kronisk sjukdom, eller att den utlöstes till fullo då jag väl egentligen alltid burit den inom mig.
Den heter Meniéres sjukdom och har med vätskebalansen i innerörat att göra och utlöses ofta vid stress. Den gör att man får yrselattacker som kommer ganska häftigt och kan hålla på i timmar vilket gör att jag blir liggande och kräks ett antal gånger eftersom blicken inte går att fokusera då det bara går runt runt i huvudet och det i sin tur gör att jag blir åksjuk.
Det bästa sättet att ta sig igenom anfallen är att försöka sova vilket jag lyckats ganska bra med de två senaste gångerna. Har haft tre attacker i år och hoppas att jag slipper fler. Det obehagliga med dem är att de kan komma när som helst och vart som helst och den senaste började till och med nattetid. Trodde inte att det skulle hända då man tycker att man borde vara lugn och avslappnad i alla fall när man ligger och sover men tydligen inte. Just då var det också extra mycket press jag bar på inom mig då bla yngste sonen skulle resa till Thailand i tre veckor med sin träningsklubb, oro över äldste sonens framtid, (hönsmamma kallas det),att hinna ordna med att ställa i ordning inför loppis i bystugan som vi skulle vara med på,  i kombination med denna ovisshet om huset och plus att vi skulle gå ut och äta med jobbet (kan räcka som press för en introvert människa )  :) !
Det var först efter den attacken som varade i sex timmar och även kändes av dagen efter som jag bestämde mig för att ta kontakt med sjukvården.
Hade ju läst och forskat en del på nätet innan och tyckte att Meniéres sjukdom stämde mest med det jag upplevde och tog därför med mig ett papper om det till det första besöket som var hos en distriktssköterska.
Tack och lov så förstod hon genast att det här inte var frågan om någon av de vanliga yrselsjukdomarna som tex kristaller eller att jag ev skulle ha en vaxpropp som första sköterskan jag talade med per telefon misstänkte, så hon hävdade bestämt att jag skulle få en läkartid. Hon var uppenbarligen lite irriterad över att jag inte hade fått det på en gång när jag ringde och förklarade mina symtom för den första sköterskan och på ett vis kan jag hålla med henne. Jag kände väl också så när jag fick höra att man inte kunde beställa läkartid utan att ha varit till en sköterska först vilket hon dessutom (den första sköterskan alltså) tydligen fick lov att upprepa för mig flera gånger trots att jag inte ens envisades eller gjorde anspråk på någon läkartid när jag förstod att det inte gick till så. ”Man måste gå den vägen förstår du” ! sa hon till mig flera gånger och med ett tonfall som om hon pratade med ett barn.
Men tack och lov så var distriktssköterskan mer förnuftig och sa att jag skulle ringa på måndag igen så skulle hon se till så att jag fick träffa en läkare. Så nu har jag gjort det och när jag förklarade mina symptom för honom så nämnde han Meniéres sjukdom nästan i samma stund som jag tog fram och tänkte visa honom papperet om det. Han gjorde några vanliga neurologiska tester och tog lite prover för att utesluta andra orsaker till yrsel och nu väntar jag på att han ska ringa om provsvaren. Han verkade dock ganska säker på att vi båda trodde rätt och sa att jag nog skulle få en remiss till öronmottagningen eftersom de är mer specialiserade på dessa sjukdomar. Det finns en viss hjälp att få, i alla fall för att lindra yrselanfallen men att hörseln försvagas för varje anfall och så småningom kan försvinna helt på det öra det gäller är inget man kan göra något åt. Man har ofta tinnitus på det örat det gäller vilket kan förklara det brummande ljud jag haft till och från i flera år nu på vänster öra. Under anfallen ökar det och senast lät det som om någon stod och stekte fläsk alldeles intill mig   så länge som det pågick. Ett starkt susande fräsande ljud som tack och lov går över när det slutat snurra och världen står stilla omkring mig igen  :)

Men nog om det, och något jag har bestämt mig för är i alla fall att inte låta detta styra mina tankar och mitt liv på något vis. Först kände jag lite att det var lätt att tänka, ”törs jag åka dit och dit”? ”tänk om ett anfall kommer då och där”? osv men så kan man inte leva för då skulle jag knappt gå utanför huset. Visst är det handikappande och jag kan ju tex inte köra bil när det pågår som värst (knappt ens gå rakt) men om det händer när jag är någonstans så får jag ta det då. Dessutom är jag sällan ensam numera vilket jag ju var väldigt ofta förr i brist på någon som ville och kunde följa med mig  ;)

Men nu har vårat liv som sagt fått ny energi och vi håller för fullt på med renovering av köket som vi hoppas ska vara klart till jul.
Kärleken har byggt ett hörnskafferi och klätt väggarna med halvhög pärlspont och i helgen blev det trista mörka furutaket vitlaserat så det händer en hel del nu. ÄNTLIGEN!!!!

Men nu är det dags att göra lite nytta för dagen och sen får vi se när jag återkommer. Lovar absolut ingenting numera  :)

Ha det !

Britta

Känner så smått att lusten att börja skriva igen kommer tillbaka och gör ett försök till ett inlägg även om bloggen krånglat en hel del på sistone med lösenord och att jag inte ”har tillgång till ” något ?? Vad det nu hette?
Har nu i alla fall lyckats byta lösen och hoppas hoppas att det ska funka igen. Är väl helt otroligt egentligen att jag skulle bli en så usel bloggare efter min ”nystart” i livet men inser nu att min tid ju fylls av så mycket annat, så mycket värdefullt så att jag bara inte hinner in här ens för att skriva några enstaka ord

Okej, det har väl inte bara varit ”frid och fröjd” den senaste tiden och anledningen till det vet jag inte om jag kommer att gå in på. Skulle bli ett långt och säkert ganska trist inlägg men kan ju i alla fall säga att det inte har något med min nya kärlek att göra. Det är tack vare honom och tillsammans med honom jag/vi fixat att hålla livsgnistan uppe trots en massa ”orosmoment” omkring.

Men nu hoppas vi att vi tagit oss igenom det jobbigaste och snart kan  se fram emot att börja leva så som vi vill tillsammans här på våran plats här på jorden  och förutsättningen för det är att man vet vart man ska tillbringa de närmaste åren och vart platsen som man kallar sitt hem ska vara.
Nu vet vi det! Eller i alla fall väldigt snart som det ser ut! Förhoppningsvis under den kommande veckan !

Så om bloggen funkar nu så blir det nog ytterligare ett inlägg snart ! Saknar det verkligen.

Ha det bra var rädda om varandra !

Britta

Fick vi tydligen igår då vi satt och hade en diskussion med mina barns far. Plötsligt far Wilma upp från  golvet och börjar skälla och rusa ut i hallen precis som hon alltid gör då någon knackar på dörren . Det var bara det att det inte knackat på dörren och inte heller var det någon ute på bron när jag öppnade. Kan däremot erkänna att jag fick en underlig känsla i samma stund som jag gjorde det. En sådan där oförklarlig svårbeskriven känsla. Tänkte inte så mycket mer på det dock eftersom vi satt i ett ganska viktigt möte och ville återgå till det så fort som möjligt.
När vi senare skulle gå upp och lägga oss var allt som vanligt ända tills jag sagt godnatt till yngste sonen och stängt igen hans dörr. Då kom den där känslan tillbaka igen när jag skulle passera hallen och gå in i vårat sovrum.
Vet inte om jag ska kalla det för att det känns som om ”en närvaro” utan snarare att man plötsligt liksom blir medveten om sin omgivning på ett djupare plan?? Oj vad konstigt det där lät men är så svårt att beskriva i ord !
Som om man inte bara är omgiven av vanlig luft utan mer omsluten av något/någon ? Man stannar upp i tanken och försöker känna efter med alla sinnen. Något/någon kallar på uppmärksamhet! Man tycker att både syn, hörsel och doftsinne liksom skärps till och försöker upptäcka något ovanligt men utan resultat och det handlar bara om några sekunder.
I alla fall så fortsatte jag in i sovrummet. Satte mig på sängkanten och började klä av mig och då känner jag hur det liksom ”slår en volt” inne i huvudet på mig. Går nästan inte heller att beskriv på ett annat sätt. Det snor till och i samma sekund hör man hur det låter som om hjärnan går ner i varv. Nästan som om man ska till att somna trots att man är klarvaken. När min sambo kommit upp och stängt dörren om oss så vill wilma inte gå och lägga sig som vanligt. Inte heller komma och säga ”godnatt” på sitt sätt som hon alltid gör genom att gå till husses sida av sängen och få lite kli och klapp innan det är dags att sova.
Hon går lite fram och tillbaka i sovrummet och till slut puttar hon upp dörren och går ut i hallen. Vi ropar tillbaka henne och säger att det är dags att sova vilket hon nuförtiden inte brukar ha något emot. ( Hon är ju elva år och börjar nog bli lite tröttare än vanligt). Hon kommer motvilligt in i sovrummet igen men bara en kort vända innan hon åter går ut i hallen och nu hör jag att hon går ända in i äldste sonens rum en sväng innan hon kommer tillbaka. Står och tittar en stund ned i trappen och går till slut efter allt hårdare tillsägningar från oss tillbaka in i sovrummet. Tänker att jag ska gå upp och stänga dörren efter henne  och när jag ska återvända till sängen ligger hon inte som vanligt på sin filt i hörnan utan hoppar helt enkelt upp och lägger sig mitt i sängen med en misstänksam blick mot den stängda dörren. Kan säga att det här är mycket ovanligt gjort av henne. Dels så har hon inte fått lega i sängen på månader nu pga rädsla för att hon ska ha fästingar på sig och dels så hoppar hon aldrig upp utan tillåtelse.
Vi är båda lika förvånade och har inte hjärta att säga åt henne att gå ner när hon så uppenbart känner att hon måste ligga just där. Antingen för att hon känner sig orolig eller för att hon känner att vi behöver det av någon anledning ?
Något annat ovanligt är att det knappt går att prata med henne eftersom hon hela tiden håller blicken och öronen spetsade mot dörren. I vanliga fall skulle hon , eftersom hon egentligen vet att hon gjort något otillåtet, verkligen visa att hon uppskattade vår uppmärksamhet genom att lägga sig på rygg, hålla upp tassarna i luften och visa magen och gnida sig över öronen för att se riktigt söt och oskyldig ut  :) Men nu är hon allvarlig och svår att nå. Efter en stund släpper hon dörren med blicken men från min vinkel ser jag hur hon hela tiden kastar ett öga ditåt utan att vrida på huvudet och det dröjer en bra stund innan hon kommer till ro och lägger ner huvudet.
Vi pratar om det som hänt och  jag berättar om känslan av ”volten i huvudet” som kommit när jag höll på att klä av mig och min sambo säger att han kände precis samma sak för någon timme sedan nere i köket.
Så vad det än var som fick wilma att reagera så känns det i alla fall för oss uppenbart att det var någon som kom på oväntat besök. Jag fick dock inte något direkt obehagskänsla utan mer en känsla av att det var någon som ville göra sin närvaro påmind och tala om att den fanns med oss som ett stöd i något.
Kan ju dock erkänna att trots att jag skulle ha behövt gå på toaletten hellre låg kvar i sängen tryggt och tätt ihop med honom på ena sidan och wilma på den andra. Men den känslan var mest bara sådär ”mysspännande” om ni förstår hur jag menar Känslan av att veta att det utanför dörren fanns något okänt och här inne ligger jag i en trygg famn och med en ”bodyguard” i form av en Wilma bakom ryggen.

Natten var i alla fall fortsatt lugn och efter någon timme tyckte wilma att det var dags att hoppa ner och lägga sig på sin vanliga plats igen så skulle det ha varit något negativt och otrevligt så hade vi nog inte somnat i godan ro alla tre.
Gick förresten upp på toaletten senare på natten och då kändes det inte något underligt alls.

Men nu är det dags att klä på sig och försöka göra lite nytta. Sambon jobbar idag  så jag får väl ta mig för med något av alla de ”måsten” man alltid har omkring sig. Men det gör jag gärna. Känns lite lättare inombords nu efter mötet igår och förhoppningsvis kan vi snart börja se framåt igen.

Ha det gott !
Britta

Undrens tid är alltså inte förbi ! Trodde ett tag att det var helt över med den här bloggen vilket förmodligen mina ev läsare också trott för längesedan och slutat gå in och kolla uppdatering av den.
Men känns som om jag ändå vill fortsätta att komma in och skriva lite då och då eftersom det är en bra ”ventil” ibland när huvudet känns överfullt av tankar.

Livet rullar i alla fall på för oss och även om vi har det hur bra som helst tillsammans så är det lite för mycket ”orosmoln” omkring oss just nu för att vi ska kunna njuta fullt ut av tillvaron.
Oss och vår kärlek rubbar det inte, utan är ju tack vare den man håller ut och tar sig igenom varje ny dag som så fort man slår upp ögonen på morgonen bjuder på timtals funderingar och grubblerier om hur framtiden ska bli?
Ja , jag vet att det knappast finns någon människa som vet hur dess framtid ska bli och det är inte så att jag/vi ägnar dagarna åt att  fundera på hur den ska bli i största allmänhet utan det är bara det att vi väntar på ett viktigt avgörande i den frågan, och detta är en väntan som tycks ha en förmåga att förlängas och dras ut på om och om igen.
Kan ännu inte gå in exakt på vad det handlar om men det är en stor och betydande del i våra liv, i alla människors liv faktiskt för att man ska få komma till ro och hitta harmoni.
Men hur det än är och hur det än blir så har vi och kommer alltid att ha varandra att hitta tröst hos och idag på jobbet kom jag på mig själv med att sitta på lunchrasten och känna att jag längtade efter att det skulle bli kväll så att vi får krypa ihop tätt intill i vår sköna säng och bara ligga där och känna den ro och frid som infinner sig när vi får vara ostörda från omvärlden och glömma alla bekymmer ett tag.

Britta

Gör ett kort ”testinlägg” för att se om det funkar? Har haft problem i flera veckor nu med att logga in och tvivlar på att det här inlägget blir publicerat men är värt ett försök i alla fall.    :)

Fick anledning att försöka lista ut vilket datum (i det här livet) vi träffades för allra första gången och kom på att jag kunde kolla upp mina gamla inlägg för att ta reda på det.
Det var den 10:de nov 2010  som jag med anledning av min onda axel gjorde ett besök hos honom i lägenheten i Backa bystuga där han bodde då, och att läsa detta nu ca två år senare väckte många olika slags känslor  :)

Trots den direkta och självklara kontakt vi fick då, så kunde jag vid det laget aldrig tänka mig att vi en dag skulle bli ett par. Att ha ett förhållande där det skiljer över tjugo år var nog något som bara möjligen hände i kändisvärlden enligt mig och då handlade det nog oftast om att få uppmärksamhet eller om pengar. Att det skulle kunna handla om något så enkelt och självklart som kärlek hade jag nog inte ens funderat över…nu vet jag bättre!
Det var ju heller inte frågan om någon ”kärlek vid första ögonkastet” för någon av oss men jag tror att vi båda var lika överraskade av den samhörighet och glädje som kändes i rummet från allra första stund när jag stod där framför honom och skulle beskriva mitt problem.

Det var i alla fall en otroligt omtumlande upplevelse för mig som är van vid att det tar lång tid innan andra lär känna mig och innan jag kan slappna av och vara mig själv, och jag minns att jag när jag kom hem igen pratade på oavbrutet om mötet med denna (enligt mig) ovanliga, fantastiska och positiva människa.

Jag var så upprymd av att ha träffat någon som verkade se ”rakt igenom” mig och min vanliga lite kyliga och blyga fasad så att jag bara inte kunde sluta prata om det. Minns att jag någonstans kände att ”stopp nu, det är ingen annan som är så särskilt intresserad av det här”  och att jag borde sluta prata men kunde bara inte. Min förra sambo har senare sagt att han redan då anade att det fanns något speciellt mellan oss, men som sagt så hade jag själv inte en tanke på att det skulle leda till ett förhållande. Ett förhållande och en relation jag inte trodde kunde finnas mellan två människor och allra minst hos två människor med en åldersskillnad på tjugo år

Hur som helst så startades något i mitt liv den dagen och sedan dess har det bara rusat på. Är idag tacksam över att axeln inte blev bra varken efter första eller andra besöket för annars hade jag aldrig vågat ta kontakt igen som jag gjorde ca två månader senare. Minns så väl hur nervös jag var för att ringa , tänk om han inte skulle komma ihåg mig, och tänk vad jobbigt att förklara allt igen men tack och lov så när jag väl samlat nog med mod för att ringa upp och börjat förklara vem jag var så hörde jag honom säga ”Ja just det! Det var dig jag blev så glad av!”

Tiden som sedan följde och som sträcker fram till där jag/vi  är idag är en lång historia och skulle ta många timmar att skriva, men kan ju säga att om det är så att man kan uppleva både ”himmel och helvete” på jorden så är det precis vad vi gjorde.

Kan också säga att vi tog en ”intensivkurs” i känsloupplevelser då alla, och då menar jag verkligen alla känslor fanns med under denna tid.
Glädje, sorg, längtan, saknad, lycka, ångest, förhoppning, hopplöshet, förvirring, visshet, osäkerhet, förtvivlan, ilska, frustration mm. mm.

Värst var det nog de gånger vi beslöt oss för att bryta kontakten, för vår egen skull (trodde vi) , för våra nära och käras skull, för att undvika den stora förändring som skulle behövas innan vi skulle nå det vi båda drömde och fantiserade om. Nu gick det visserligen inte mer än några minuter innan någon av oss tog kontakt igen men dessa minuter kändes som en stor, svart, oändlig  tomhet som egentligen inte går att beskriva med ord.

Från och med nu och i det här förhållandet kommer jag aldrig någonsin gå omkring och försöka dölja, undanhålla och stänga in något inom mig. Kommer alltid att vara ärlig och prata om allt och alla tankar som dyker upp i mitt huvud. Tänker aldrig gå och sura vara ”kryptisk” på det där viset som kanske är lite typiskt kvinnligt, att gå och förvänta sig att han ska förstå hur man tänker och känner om allt utan så fort något händer som inte känns bra prata och diskutera det för att komma fram till vad som gått snett och varför jag upplevt det så.

Att leva den typ av ”dubbelliv” som vi gjorde ett tag är omänskligt och något som vi  egentligen avskyr mest av allt båda två.

Aldrig mer !

Men nu tror jag inte att det kommer att komma några större konflikter eller problemlösningar oss emellan eftersom det nog är något som sällan sker mellan själsfränder. Man känner sig ju snarare mer som en än två så förutsättningarna för något storgräl finns liksom inte.

Visst kan vi vara oense om vissa saker ibland men det leder ju bara till en intressant diskussion där båda lyssnar på den andres åsikt och är det så att vi inte kan enas på just det området så accepterar vi bara att vi tycker olika där, och sen är det inget mer med det.  Inget tigande och surande efteråt där någon förväntar sig att den andre ska förstå varför och ge med sig, utan man släpper helt enkelt och låter allt det positiva omkring som vi ändå har vara det viktigaste !

Känns oerhört viktigt att ta vara på den tid vi får och jag känner verkligen tacksamhet över det varenda dag. Tackar för att jag fått chansen att uppleva detta nog tyvärr alltför ovanliga typ av förhållande och önskar att fler kommer att få uppleva det. Vad som händer sen, den dag det tar slut kan jag inte ens föreställa mig och hoppas att jag slipper försöka göra det än på många många år. Att den som blir kvar kommer att leva resten av sin tid som ”halv människa” är i alla fall något jag är säker på och jag har svårt att tänka mig att jag (om det blir jag) kommer att dela livet med en annan man någon gång?? Kan inte vara möjligt att man två gånger under en livstid skulle hitta någon som känns så bekväm och självklar att ha vid sin sida. Kanske ett särbo eller kompisförhållande av något slag, men inte ett där hela själen och hjärtat finns med eftersom den som har den andra hälften av dem redan tagit dem med sig till ”andra sidan” .

Var rädda om varandra !

Britta ♥

…lovar jag att aldrig mer skriva några som helst antydningar om när och vad jag kommer att skriva om nästa gång  !
Punkt slut !  :)

Har ända sedan jag lovade att jag skulle skriva om och sätta in bilder från vår semesterresa, fått en massa olika idéer och tankar om helt andra saker som jag skulle vilja dela med mig av här på bloggen.
Men eftersom jag hela tiden känt att ”Nej, först måste jag skriva om vår semester, som jag lovade att jag skulle göra” så har det inte blivit av att jag loggat in och skrivit av mig om allt det där andra som jag skulle vilja.

Lovade ju (eller så lovade jag inte riktigt men nästan?) att det skulle bli ett låångt inlägg med bilder och allt men nu när jag insett att jag inte kommer att komma så långt än på låånga vägar, så lovar jag i alla fall att inte lova något som helst om vad som ska komma på bloggen i framtiden !

Puh…! Blev mycket lovande det där…?
Jag som HATAR att lova saker jag inte kan hålla!

Hur som helst så kom vi i alla fall iväg på vår semester, med en absolut fullpackad volvo och en stackars hund någonstans bland sovsäckar, tält, självuppblåsande liggunderlag, campingstolar mm och även om det kanske inte blev sådär avkopplande och avslappnat som vi föreställt oss, så har vi sett massor av  vacker natur i detta otroligt vackra land vi bor i.

Någon tältnatt blev det däremot inte och det närmaste vi kom var när vi höll på att se ut en bra plats i närheten av Lögdeälven, men tyvärr fick vi ändra de planerna när en kvinna med hund passerade och talade om att det nog inte var någon bra idé att tälta där eftersom markägaren inte var särskilt förtjust i tältande flugfiskare.

Så övernattningarna blev i dels hyrda stugor och dels hemma hos sambons son och till och med en natt i bilen, men det gör vi nog inte om. Insåg nog båda efter den natten att ingen av oss precis är 25 längre  :)
(Kom ihåg att bilen var absolut fullpackad så sittande sovställning var det enda som funkade)

Men i korthet så hade vi en bra resa som gav en hel massa synintryck som kommer att finnas kvar inom oss länge, länge.

Idag är det lördag och även om man knappt törs tro det så lyser det faktiskt en sol från en klarblå himmel nu när jag sitter här och äter min frukost. Älsklingen har åkt på jobbet och jag ska ta itu med min stackars förfallna gård och trädgård. Har inte blivit mer än det nödvändigaste gjort den här sommaren, dels på grund av regn och dels på grund av tidsbrist. Så nu längtar jag ut i solen och fågelkvittret. Får väl se hur länge det är uppehåll.

Ha det bra och kom ihåg att leva efter det där uttrycket som är så populärt nuförtiden…Carpe Diem… !

Britta

Idag sätter vi oss i bilen och drar iväg norrut. Inget bestämt mål bokat men Höga kusten, Östersund och Kvissleströmmen är vad jag ganska säkert vet att vi kommer att besöka men vi får se…! ?
Vi båda älskar den där känslan av ”får väl se vart vi hamnar” !
Det får bli som det blir. Tält är inköpt och  sen finns det väl både vandrarhem och BoB längs vägen, så vi stannar helt enkelt där det ser mysigt ut och beroende på väder.
Vi räknar med att vara borta fram tills torsdag fredag någon gång.
Var nog längesen vi båda kände ett sånt behov av att komma ifrån och vila våra hjärnor från allt som hänt och varit det senaste halvåret.
Behöver få ihop tankarna och landa efter den näst intill lilla ”revolution” våra liv genomgått på förhållandevis kort tid.
Visst har allt i det stora hela gått bra men naturligtvis inte helt utan svårigheter och tuffa perioder vilket är oundvikligt när flera olika människors liv ska passas in i nya mönster.
Vi ska verkligen ta vara på och njuta av de här dagarna och det bästa är att vi båda kan konsten att koppla av. Vi är, tänker och känner så lika så det kommer att bli rena meditationen. Inget tjafs, inga sura miner även om vi kanske vaknar av att regnet öser ner över tältet någon morgon.
Kameror, fiskeutrustning och ett anteckningsblock är med och om vi använder det eller bara ligger och filosoferar på stranden bredvid en forsande älv spelar nog ingen större roll
Ut i naturen ska vi i alla fall eftersom det är där vi trivs bäst och hämtar kraft och energi.
Så ha det så bra nu så hoppas jag att jag tar mig för med ett lite längre inlägg med bilder från resan när vi är tillbaka.
Men, men…det har jag ju lovat förut….;) !

Britta