lillasysterfix

Blir så trött på mig själv ibland. Trodde i min enfald att jag skulle klara av att gå in och förminska en bild nu i det nya ”fantastiska” fotoprogrammet äldste sonen har lagt in men….puh vad trött jag blir!!
Finns det inget superenkelt idiotfotoprogram för tröglärda 40 +are med teflonhjärna ???

Det enda jag ju egentligen behöver kunna göra är att just förminska bilder så att de går att få in här på bloggen. Kommer nog aldrig att bli intresserad av att hålla på med en massa annat ”fiffel” med bilderna och får jag någon gång intresse av det så skaffar jag mig den kunskapen då. Får nog helt enkelt kontakta sonen igen och be honom ta bort det nuvarande programmet som nog också tar en hel del plats i datorn och hjälpa mig få in det förra som följde med min kamera och som jag faktiskt lyckades förminska bilder i .
Vet att sonen tycker att jag ska ha det här nya kvar för som han säger ”Man kan göra så mycket och så enkelt med det här programmet”…men men…min hjärna orkar helt enkelt inte med det. Min ”hårddisk” har inte plats för kunskapen programmet kräver för att ha utbyte av det.
Jag vill kunna blogga och jag vill kunna dela med mig av bilder på bloggen, när jag vill och hur jag vill och det kan jag inte som läget är just nu. Känner mig låst av det  och tänker ta mig ur det.

Hur som helst så var det ju inte det här jag skulle skriva om den här gången egentligen utan jag tänkte nämligen lägga in en skön sommarbild på mig och Wilma vid Draggån .
Kände faktiskt av min ”sommarlängtan” i morse för även om vi har skidåkningen som vinternöje och tidsfördriv just nu så är jag ju en vår, höst och sommarmänniska innerst inne.
Vill se och känna den bara marken igen under mina fötter, känna doften av grönska och jord, gå barfota i bäcken och leta stenar, lyssna till fågelsång och till och med ett och annat ”pipande surr” från myggorna. Sitta ute på härbrestrappan och dricka morgonkaffet i solens värmande strålar.  Suck..! Erkänner att jag faktiskt längtar efter det!
Nåja nu ska man inte klaga !
Det kommer ju snart en ny vår och sommar så varför inte bara nöja sig med tanken på det och leva som jag själv ofta tjatar om…här och nu  

Skön söndag på er !

Britta

Läste ett inlägg på en blogg nu på morgonen som fick mig att tänka på vilket sjukt samhälle det är vi lever i idag. Egentligen så totalt främmande för våra mänskliga kroppar, själar och sinnen.
Ett ständigt jagande efter det där ”perfekta”!
Den perfekta kroppen! Dvs kroppen som egentligen inte finns i verkligheten utan som vi ser på bild i tidningar och såsom ”photoshop” får oss att tro att vissa faktiskt ser ut. Ett ideal som få, eller ska vi säga ingen är skapt efter naturligt.
Den perfekta partnern! Och allra helst då till utseendet i alla fall, om han/hon sen visar sig vara en riktig ”skitstövel” på insidan och egentligen inte har det minsta gemensamt med en själv  är inte det viktigaste. Huvudsaken är att man har någon/något att visa upp för andra.
Det perfekta jobbet! Att ha en fin utbildning som ger ett bra betalt jobb, även om man drar på sig en massa stressrelaterade sjukdomar som följd och egentligen inte ens är i närheten av att syssla med det som man inombords mår bra av att göra.
Och inte nog med att man ska se ut som ”Barbie” och ”Ken” utan sen ska man hänga med i modet på alla områden också! Äta enligt den senaste dieten,(även om man egentligen inte har råd och hela tarmsystemet kraschar ihop pga att vi alla är olika och reagerar olika på vissa sorters mat) ,  klä sig i de dyraste märkeskläderna, (bekväma och funktionella behöver de inte vara, huvudsaken är att det rätta märket syns), pressa oss med den senaste träningstrenden, (även om man egentligen avskyr att stå och hoppa runt i en hysterisk zumba med andra superstressade människor vars svettningar man inte vet om de beror på träningen eller kallsvettning över tanken på allt de ska hinna med när de kommer hem). Man ska naturligtvis vara med i facebook och helst ha flera hundra ”vänner” även om man inte har en aning om vilka alla är, (ju fler som ser att man köpt den där nya prylen/ klädesplagget av dyraste märket desto bättre).
Man ska ha senaste modellen av sk ”pekskärmsmobil” så att man kan göra inlägg på bloggen, ”facebooka” och ladda hem de senaste ”apparna” under lunchrasten eller fikapausen (för det är väl så man kopplar av och låter hjärnan vila från jobbet en stund??? ) .
Sen när man pressat sig igenom en arbetsvecka med jobb, handling, matlagning, tvätt, disk, städ, skjutsning av barn och naturligtvis egna presterande aktiviteter (så att man kan visa sina ”vänner” på facebook) så kommer helgen och det är dags för sk avkoppling.
Då är det en lite ”finare” middag som gäller och som man förhoppningsvis lyckats planera och handla inför (tyvärr under precis samma timmar då alla andra stressade människor ska göra det så att det blir ett enda ”ursäkta” och ”Oj förlåt” under styrningen av kundvagnen, dock får man nog översätta de där trevliga fraserna med ”Men flytta på dig för fan så att jag kommer fram”  och ” Men det var då väl själva fan att du ska precis dit som jag skulle nu, fattar du inte att jag har bråttom hem till mitt fredagsmys”)
Och sen när man väl klarat av  den där fina mysiga familjemiddagen, barnen sitter vid sina datorer och vinflaskan är tömd somnar man i bästa fall tillsammans i soffan, eller i värsta fall den ena i soffan och den andra i fåtöljen för man har liksom glömt känslan för och anledningen till att man en gång flyttade ihop med den där andra vuxna människan som bor under samma tak??

Jag undrar stilla för mig själv…är det verkligen såhär vi är skapta för att leva ???

Visserligen har en hel del av oss nog börjat fundera, reflektera och tänka till mer på vad vi mår bra av och inte. Vi är ju på väg in i en tid då det är ”inne” att tänka på sig själv och sitt eget välbefinnande. Fler och fler läser böcker om självkänsla, meditation och mindfulness och fler och fler söker sig ut till landsbygden för att låta sina barn växa upp under lugnare former med djur och natur omkring sig. Fler och fler blir intresserade av självhushåll och att handla lokalt producerade råvaror men än så länge känns det i alla fall som om det är en så pytteliten del jämfört med vad som skulle behövas om vi ska kunna få stopp på den hysteriska utveckling och mönster som alla ska leva enligt i dagens läge. Detta pryl och prestationssamhälle kommer inte att fungera i längden varken för miljön, människorna och deras kroppar och själar och även om inbromsningen så smått har börjat så får vi nog trampa ett bra tag till på bromsen innan vi har fått stopp på det så att vi kan börja vända.

Så det är bara att hoppas att vi alla en dag inser vad det är som är det viktigaste i livet. Att vi mår bra inombords och att vara rädda om de människor (de som vi kan se och ta på och inte bara de som finns med som ett foto på facebook) som är våra verkliga vänner.
Att det är vår insida som räknas och att inte dömas utefter vårt utseende. Att vi gör sådant som får oss att koppla av och känna efter vilka vi egentligen är utan störande moment som tv, mobil och dator. Att vi inser att livet inte är något som kommer sen när vi presterat det och det utan att livet är det som pågår just här och nu och att det är nu vi måste se till att ta vara på det.

Så nu är det väl dags även för mig att stänga av datorn och gå ut och ta itu med lite snöskottning istället samtidigt som jag låter mina tankar och funderingar flöda fritt, för det är då man når fram till och hittar den där människan man en gång föddes som.
Undrar just hur hon mår och vad hon känner idag…? Ska bli spännande  

Ha det !
Britta

Ja det var ju ett tag sedan jag hade någon bild med och det beror väl dels på min låga prioritet att sköta bloggen och dels på att jag ju har en ny dator som jag inte riktigt kommer överens med än.
Problemet är väl att jag nu återigen har glömt hur jag förminskar bilder med det nya fotoprogrammet jag har och blir väl så illa tvungen att ta kontakt med äldste sonen igen för att ÄNNU en gång bli uppdaterad på det.
FATTAR inte hur jag kan tro att jag ska komma ihåg det tills nästa gång när han visar hur man gör, för om jag hade lite vett, rim och reson i skallen så borde jag inse att mitt minne sträcker sig till ca ett dygn efter senaste förevisning….och inte ett skrutt längre!!!!

Suck…! Nåja! Lyckades ju i alla fall ladda upp en bild nu även om det är en som redan var förminskad för länge länge sedan

Valde den bara för att den var den första jag kunde hitta i så att säga tillåten storlek och hade inte tänkt skriva något om just det den visar men…?
Så fort den kom upp på skärmen så kom jag att tänka på hur fin jag tycker att Rättviksdräkten är och hur bra det känns att bära den. Sen for tankarna iväg till midsommar som förmodligen är nästa tillfälle jag kommer att bära den vid och ….?
Hm…?
Den kommer nog inte att passa …!?!

Jag har nämligen lagrat upp med fem kilo mer ”kroppsmassa”  (lät väl bra va?? )  eller ska vi säga fett, på sistone och funderar på om jag inte blivit alltför bekväm och alltför tillfreds med mig själv tack vare nya kärleken, för att göra något åt det?
Vill jag göra något åt det? Måste jag göra något åt det? Ska jag låta min nya trivselvikt ligga på sina 63 som idag eller försöka ta mig tillbaka till 58 som innan??
Ja ärligt talat så vet jag inte riktigt? Kan ju till och med tycka att min ”nya” kropp ser mer kvinnlig, okej och liksom rejäl ut än förut när jag tittar mig i spegeln och än så länge handlar det ju inte om någon farlig övervikt precis.
Dessutom är” hela jag” så älskad nu (från topp till tå)  :) och känner att jag älskar lika mycket tillbaka så det känns liksom inte som om det finns någon anledning att haka upp sig på några kilon hit och dit??
Så jag tror att jag avvaktar och först ser vad all denna skidåkning vi har börjat med gör med mig? Det borde ju uppenbarligen få någon effekt från att knappt ha tagit en långpromenad till att nästan dagligen åka skidor i en till två timmar så en ev bantning får nog vänta.
Kan ju göra en akutbantning till midsommar om det skulle behövas för att komma i dräkten…eller så ber man sin snälla mor om att sy ut den i midjan litegrann…hon har ju alltid tjatat om hur mager jag är så det gör hon nog med nöje
Fyller ju faktiskt 42 i år så det borde vara helt legalt att öka ut midjemåttet som varit detsamma de snart 20 senaste åren  ;) Haha! Vilken dålig ursäkt!!!

Men…nej…än så länge får det vara! Låter livet rulla på som det gör nu och ser vad som händer. Sänder dagligen en tacksam tanke till ”det, dem,de” som ordnade så att jag fick chansen att leva med en människa som gör mitt liv så rikt på känslor och upplevelser så en sådan bagatell som vikt bleknar verkligen i jämförelse. Tar en dag i taget och koncentrerar mig på det som är viktigt istället, love love love, hihi ! och att uppskatta och vara rädd om de som står en riktigt nära så länge man kan och får leva tillsammans här på jorden.
Ibland tänker jag ”har jag verkligen förtjänat detta?” !
Och svaret får nog bli..jo det har jag nog för alla människor förtjänar att bli älskade för dem de är, och det finns absolut någon för alla. Det gäller bara att hitta den där ute i ”livets karusell” och det betyder ofta att öppna sina ögon för vad som är möjligt och stänga dem för  fördomar och förutfattade meningar.

Ha det bra och lev, älska och njut !!

Britta

Ja vi tog faktiskt och flydde vardagen lite och gjorde en övernattning i mina föräldrars fäbodstuga ca tre mil härifrån. Bättre ställe att komma bort från det vanliga ”vardagsköret” och ladda de själsliga batterierna finns inte.
Ingen el, inget rinnande vatten och ingen dusch och toalett. Vedspis, kamin, brunn att hämta vatten ur och utedass är det som finns att tillgå för att klara de vanliga bestyren.
Lugnet och tystnaden (förutom ljuden som naturen ger eller det från en förbipasserande bil då och då) gör en så avslappnad och eftertänksam så att det är rena healingen för både kropp och själ.
Att lyssna till den knäppande elden medan värmen sakta stiger i stugan och man ställer i ordning för att kunna övernatta räcker gott som ”underhållning” när man känner att man behöver komma bort från allt ett tag.
Skidåkning var vår ”huvudsyssla” den här gången och även om vi under första turen fick vända om för att lämna en totalt uttröttad hund (hade räknat med skare som skulle bära för henne vilket den inte gjorde) i stugan så fick vi alla fall någon km i benen.
Det viktiga var i alla fall att koppla bort vardagen och ”bara vara” och bara en sån upplevelse som att stå och titta upp på stjärnhimlen där ute som det saknas gatlampor och annan belysning vilket gör att man ser fler stjärnor än vanligt är betydligt mer givande än att tex sitta och slötitta på tv.

Men nu är vi tillbaka i den sk civilisationen och idag är allt som vanligt med tvätt, matlagning, skjutsning, utfodring mm mm.
Men även den vanligaste vardag är underbar när man har äran att dela den med en själsfrände  :)

Blir inget mer än så skrivet idag men hoppas återkomma snart igen !

Ha det gott !

Britta

Sitter här och har en sk ”ensamkväll” då sambon jobbar till 22 00 och tänkte att jag kunde passa på att uppdatera lite nu när det är så långt mellan inläggen.
Livet ”rullar på” och dagarna fylls just nu av skidåkning, hushållsarbete och service och uppbackning av toktränande och tokätande tonåring !
Har nu räknat ut att jag törs ta åt mig jobb igen från och med slutet av februari (utan att riskera att bli utan ersättning pga denna obegripliga regel om att man bara får ta åt sig deltidsjobb vid sidan av arbetslösheten under 75 dagar)?????????????????????
Så vecka 9 kommer jag att få jobba åtminstone 6 timmar per dag i en hel vecka
Ska bli så skönt att kunna tacka ja till jobb igen eftersom det faktiskt gör en hel del skillnad i plånboken och det behövs verkligen med tanke på att min inkomst nu är ca hälften av vad jag tjänar när jag jobbar på kyrkogården och det känns på när man har hus och en liten   T-rex på 17 och ett halvt som ska ”utfodras”  ;)
Jisses vad mycket mat det går ner i den där lilla platta magen han har !! Ibland känner man sig som Bamses farmor i avsnittet där hon står och steker små köttbullar och kastar in en efter en i den stora stora drakens gap!
Men men, det är så livet är och ska vara med växande ”barn” i huset. Är så glad att han är frisk, växer och frodas och att han sköter om sig och sin kropp.

Apropå listan jag gjorde upp med alla måsten och borden så har jag lyckats med ett ”monsterjobb” som visserligen tog en hel lördag, men det var det värt. Har nämligen lyckats föra över bilder och alla mina ”skriverier” från bla två andra datorer och tre fulla minneskort till den här nya datorn och dessutom fått in dom på rätt plats och sorterat.
Så nu har jag lite mer kontroll på mitt liv så att säga. I alla fall när det gäller foto och skriveri delen
Känns underbart att fått det gjort inför våren då vi säkert kommer att vilja vara ute och fota igen vilket inte känts så roligt om alla bilder fortfarande varit utspridda och osorterade på tre minneskort.
Ska inte släppa det så långt igen och framförallt …ska börja med att radera tidigare…alltså innan jag lägger in korten i datorn.

Har också lyckats flytta in sonen i sitt rum igen efter målningen så det är väl också ett framsteg.
Annars är väl skidåkningen det mest positiva i livet just nu och har gett mig en helt ny syn på vinter och snö. Känner ingen som helst längtan efter våren än och det är verkligen inte likt mig.
Våra små skidturer är som ett äventyr i sig och är ett utmärkt sätt att förena nytta med nöje. Har ännu inte åkt i något av de färdiga spåren som finns utan håller oss till skogen och skoterleder vilket är mycket mer spännande och givande än att avverka km efter km i färdigpreparerade spår. Är inget för någon av oss!
Sambon har ju haft sin skidtränartid då han åkt flera vasalopp och andra tävlingar så det där med att gnida och jaga mil och tider har han lagt bakom sig och är ingenting han saknar, och själv har jag inget behov av att pressa mig på det viset.
Visst har vi sagt att vi nästa år ska åka typ kortvasan eller något annat kortare lopp men bara ”på kul” och för att ha bra motivation till att röra på oss.

Men nu känns det som om det är dags att krypa till kojs. Börjar bli svårt att hålla ögonen öppna

Ha det bra och var rädda om er !

Britta

Dessvärre så kan jag inte helt pricka av något på listan än förutom kanske det där med att ta hand om tvätten, men det har ju liksom fyllts på igen sen sist jag skrev så det räknas väl inte heller.
De få framsteg jag gjort är väl att jag i alla fall lyckats ta ner julgardinerna och bestämt vilka jag ska sy om och sätta upp som ”vintergardiner”  :)  har dock inte sytt färdigt än men det är på gång
Röjningen uppe har heller inte kommit så långt men är ett litet steg på väg då jag åtminstone börjat fylla det skåp jag fått tomt på tidningar och böcker med tyger och stuvbitar.
Sen har jag faktiskt också fotat förstärkaren som ska ut på annons men dessvärre så insåg jag igår att jag inte kan med fotoprogrammet som äldste sonen lagt in åt mig, så efter att ha ”sullat till” det ordentligt med bilderna jag förde över till datorn så stängde jag bara av och gav upp igårkväll. Var så himla trött efter vår skidtur som skulle bli jättekort eftersom vi hade åkt ganska hårt dagen innan, men slutade med den längsta hittills    Haha! Vi är så himla knäppa ibland! Tur att vi är lika  ;) Vi är nämligen lika nyfikna och vrångskalliga när det gäller vissa saker så vi kunde liksom inte vända de gånger vi tänkte eftersom vi var så nyfikna på vart vi skulle komma och vad som skulle finnas bakom nästa krök.  Det är nämligen så att vi hittills inte åkt en enda gång i de vanliga motionsskidspåren som finns häromkring utan åker hellre på egna upptäcktsfärder över åkrar och nere i skogen osv och nu har vi börjat upptäcka de underbara skoterleder som finns och det var tack vare…eller på grund av kanske man ska säga…det som det blev så långt igår eftersom jag ville undersöka om skoterleden vi åkt på dagen innan möjligen korsade en annan väg som jag kände till.
Och jodå! Det gjorde den men det var betydligt längre ifrån den väg som jag från början trodde att det var. Men envisa som vi är så gav vi oss den på att leta på den trots att sambons skidor knappt gick framåt pga någon miss med vallningen eller vad det var??
Olika skidor kan tydligen bete sig olika trots att de är vallade på samma sätt så mina gick som raketer medan hans kändes mer som sandpapper på undersidan.
Bortsett från det så blev det i alla fall en härlig tur i skoterleden och jag kände mig nästan euforisk över min nya upptäckt av hur underbar vintern kan vara. Att tyst susa fram genom skogen på den slingrande leden med de vita sagoträden omkring är en upplevelse jag aldrig haft av vintern förut. Att färdas genom natur som växlar mellan barrskog och lövskog, torr och våtmarker kändes som att vara på ett nöjesfält och sitta i en vagn som går på räls och erbjuder nya överraskningar bakom nästa sväng.
Så jäkla spännande och mysigt  :) …om man har skidor som går bra förstås, fråga inte sambon om mysfaktorn Hihi! Känslan han mest fylldes av under turen var nog att helst vilja stanna, ta av sig skidorna och helt enkelt göra brasved av dem mot något träd eller så : ):) !! Det är humör i min Hälsing kan jag lova ! fniss…!
Nåja, hoppas i alla fall på att göra om samma vända snart med bra skidor på alla fyra fötter för det måste upplevas. För övrigt går vi och väntar på att nya kartan över skoterlederna häromkring ska komma ut så att vi kan upptäcka nya ställen. Finns inte bättre sätt att kombinera nytta med nöje tror jag. Är nog första gången i mitt liv som jag inte längtar särskilt mycket efter våren…helt otroligt !!

Men idag jobbar sambon hela dagen så nu kan jag lugnt fortsätta arbetet med min ”lista” och första prio idag har nog gardinsömnaden. Känns så kalt och tomt i köket utan så det får bli det första jag gör.
Så ha det så bra så länge och kom ihåg att leva här och nu !

Britta

Ja det känns liksom lite ”klistrigt” i mitt liv just nu ! Har egentligen massor med ”måsten” och ”borden” men…kommer inte loss!!!!
Sitter här i soffan med dator i knä, en djupt sovande hund bredvid och en eld brinnande i kaminen och man får väl erkänna att det inte är ett helt obekvämt läge men…!

Tänkte som så att jag kanske ska ta och göra upp en lista på allt det jag borde göra istället för att sitta här och sega bort en massa dyrbar tid, så här kommer något av det jag alldeles, alldeles strax ska ta itu med  ;) Jag tar den i prioriteringsordning så det allra viktigaste och mest dagsaktuella kommer överst.

• Sätta igång en tvättmaskin och vika det som hänger på tork
• Städa av ute på bron så att ”vattenfiltergubben” som ev kommer idag kan ta sig ner pumprummet och kolla huruvida vi får plats med filter mm (OBS ! Vet ej när och om han kommer idag)
• göra klart min skåpröjning uppe vilket innebär omorganisering av hundramiljoner böcker, tidningar mm som jag helst inte vill kasta bort trots att de tar en j…a plats, måste hitta en lösning på det för att i sin tur kunna flytta upp alla tyger och liknande som just nu ligger och tar plats i min klädgarderob??
• flytta in och ställa i ordning yngste sonens nymålade rum, just nu bor han i äldste sonens rum med alla sina saker i en enda röra därinne
• fota och sätta ut annons på sambons dyrbara gamla Harman Kardon förstärkare som bara står och aldrig används
• föra över bilder från tre minneskort till datorn och kolla och sortera dem, som det är nu så kan jag helt enkelt inte fota mer eftersom det blinkar ”card full” så fort jag tar ett par tre bilder, helt otroligt att jag kunnat släppa det så långt???
• Ta ner julgardinerna och sätta upp något annat…vad det nu ska vara???….skulle ju helst ha något nytt till vårat ”nya” kök men ekonomin tillåter nog inte det. Erikshjälpen finns ju visserligen alltid och där kan man verkligen göra fynd.
• laga ett par vantar och skoöverdrag

Tror att det var det jag borde göra härnäst istället för att sitta här och bara dega, men faktum är att jag om bara ca 20 min ska skjutsa sonen till skolan så därför är ju motivationen ännu lägre. Tycker väl att äsch..jag tar itu med allt efter att jag skjutsat honom.

Nåja! Ska i alla fall bryta datorförtrollningen nu och ta och stänga av den. Alltid en början!

Ha det gott!
Britta

Ja då var nog ett av de mest händelserika år i mitt liv tillända !
År 2012 som varit så omtalat och betytt så mycket för många !
En del har trott att det skulle betyda jordens undergång medan andra tolkat det som det år då en ”ny tid” börjar men kanske inte riktigt förstått exakt vad det innebär?
Det tragiska med det förstnämnda är att många människor tagit sina liv för att slippa vara med om själva undergången men man får trösta sig med att det precis som med allt annat var menat att deras liv skulle avslutas så, och ingick i var och en av dessa människors livsplan den här gången.
Nu har de ju redan insett och förstått meningen med denna som vi andra ser det otroligt onödiga handling och på något sätt har de väl utvecklats av den lärdomen.
Att 2012 skulle bli så betydelsefullt för mig hade jag väl aldrig kunnat tro och om något medium för ca tio år sedan beskrivit mitt 2012 för mig så hade jag nog bara skakat på huvudet och tänkt att det var synd att jag haft oturen att anlita ett av de oseriösa och enbart penningsökande medier som finns
Om någon för tio år sedan sagt att 2012 skulle bli ett händelserikt år då jag hunnit träffa, flyttat ihop med och förlovat mig med en 20 år äldre man så hade jag nog bara hållt masken och med ett påklistrat leende nickat åt den personen samtidigt som jag tänkt för mig själv, ”Jaha du, jomenvisst ! Kunde du inte ha hittat på något LITE mer troligt om du ändå ska sitta här och ljuga mig rakt upp i ansiktet”

Men nu sitter jag här mitt i den verkligheten vare sig jag tror på den eller inte
Fick förresten frågan av en släkting i julhelgen om hur vi träffats och om det var det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet” som drabbade oss, och svarade att ”Nej! det sa inte klick direkt på det viset mer än att jag kände att han var en otroligt glad positiv och trevlig människa som jag trivdes med, men så kan man ju känna med många människor, och min första uppfattning var att jag såg honom som en go och glad gammal gubbe”
”Och nu är ni nästan jämngamla” sade min mor varpå jag svarade ”Nej, nu är det han som är yngre än mig!”
För så är det faktiskt även om jag kanske själv inte vill erkänna det. Han har en energi och vilja som jag hoppas att han får behålla länge så att vi hinner få många år tillsammans. Såg ett tv program idag om en man som var 97 år och hur pigg och levnadsglas som helst och så hoppas jag att även han får vara för då hinner jag bli långt över sjuttio innan han lämnar mig för den här gången och det tomrum det kommer bli efter honom är något som jag hoppas blir så kortvarigt som möjligt för som det är nu så orkar jag knappt ta i den tanken.
Ibland när jag ligger och ska somna på kvällen tätt intill hans rygg och med armen omkring honom så kommer tanken på ”HUR ska jag någonsin kunna leva utan det här” och den tanken får mig alltid att vilja brista ut i gråt!
Alla de känslor som finns i och omkring det som händer mig nu är så stora och så svåra att hantera ibland och det är inte konstigt att många människor väljer att ”stänga av” och bli känslokalla som ett rent självförsvar.

Men nu har vi ett nytt år framför oss och på många sätt kommer det att bli lugnare än det som varit nu när det mesta börjar ”rätta till sig” och vi snart har fått ordning på allt det praktiska med att ha ett hus tillsammans.
Papper, adresser, avtal osv som ska ordnas innan man kan släppa sådana tankar och ägna sig åt att njuta av och leva livet istället.
Det här året blir nytt i många avseenden då vi tex kommer att kunna uppleva varenda årstid med dess för och nackdelar tillsammans. Vintern med skidåkning, utflykter och vinterfiske! Våren med vandringar, vårtecken, trädgårdsarbete  och fotande! Sommaren med resor, tältning, fiske, vandring, avkoppling och odlande!  Och sen den vackra underbara hösten med sin otroliga natur och rena klara luft! Och sen kunna se fram emot ännu en jul och ett nyår tillsammans

Har många gånger på sistone tänkt på hur lite jag är otålig och går och längtar efter saker numer. Förr var det mer som om jag aldrig riktigt levde i nuet utan hela tiden längtade och såg fram emot något annat och något som skulle komma i framtiden. Gick och fantiserade och föreställde mig hur det skulle bli då och då och sen när jag skulle göra det och det osv!
Nu ser jag fram emot varje ny dag, morgon och till och med kväll och lever här och nu istället för då och sen! Förr var det mer som att det mesta av tiden var en slags transportsträcka mellan det roliga som skulle komma. Som att hoppa på stenar över en å ungefär och det som fanns däremellan skulle man bara ta sig igenom på något vis.

Så efter det känslostormande år som varit så ser vi nu fram emot en ny tid tillsammans och med de förutsättningar vi nu har så kan det bara bli bra !

God fortsättning !

Britta

Vi är ensamma i huset nu då även yngste sonen valt att bo hos sin far ett tag och det betyder ju att det borde vara tyst här, åtminstone när vi båda är tysta men tydligen så är det andra som ”sköter snacket” då !
Låg ensam i sängen igårkväll (medan sambon var på toaletten) och låg och slumrade till sådär skönt då och då som man kan göra innan man somnar in ordentligt. Pendlade mellan att vara medveten om ljud i huset och att somna till och plötsligt drömma en kort sekvens och liksom bara njöt av den varma sköna sängen ihopkurad som en igelkott i sin håla ungefär ”
Somnar, vaknar, somnar och vaknar till igen när jag hör honom spola och några sekunder senare dyker upp i dörröppningen med en bekymrad rynka i pannan. ”Vem pratar du med?”   Säger han och jag som är minst lika förvånad som honom när jag yrvaket tittar upp ur min sköna ”igelkottebosäng” svarar bara ! ”Va, ingen???”
Vilket får honom att se än mer bekymrad ut!   ”Men?” ??? ”Jag hörde tydligt någon prata när jag satt på toaletten” fortsätter han!
”Det var en kvinnoröst som hördes liksom sådär mumlande precis som om du pratade i telefon med någon, jag var helt säker på att kanske någon av pojkarna ringt eller så och att det hänt något eftersom det är så sent!”
Ja, vad säger man ? Jag hade i alla fall inte pratat med någon, om det nu inte var så att jag pratat i sömnen under någon av de korta stunder jag somnat till och drömt medan jag låg där och väntade på honom ?
Sen låg vi en stund och funderade kring det han hört och en möjlig förklaring kan ju vara att någon gått förbi utanför på vägen som ju går väldigt nära huset, eller så är det kanske så att det sitter en hel del prat i de här väggarna eftersom det huset vi bor i faktiskt var den första telegrafstationen i den här byn !
Sambon tyckte i alla fall att det lät som en kvinna mitt uppe i ett telefonsamtal och så tydligt så att han nästan kunde urskilja orden men inte riktigt.
Spännande är det i alla fall även om det resulterade i att jag kröp lite extra nära intill honom innan vi somnade tror jag gått och blivit lite spökrädd på senaste tiden och ibland har det ju sina fördelar förstås  

Ha det gott !

Britta

Sitter här i soffan med en katt på vardera sida, en hund lugnt sovande på golvet nedanför och en sprakande brasa i kaminen. Tänkte att det var ett bra tillfälle att komma in och skriva lite nu när sambon är på jobbet, sonen fortfarande sover och julstökets tid är över för den här gången.
Har nog varit den bästa julen jag upplevt sedan jag själv var liten och blir än en gång påmind och varse om hur tacksam jag är för den vändning mitt liv tagit. Att uppleva julen tillsammans med en människa som har precis samma tankar och ideal omkring den är något som jag önskar att alla skulle få göra och jag känner att jag är tillbaka i den tid då det allra viktigaste under julen var att umgås och bara ta det lugnt tillsammans med familjen.
Det är vad jag fått med mig från barndomen när det gäller julen och den alkohol som dracks när jag växte upp var väl en eller ett par snapsar till sillen och möjligen en whiskey eller likör till kaffet efteråt men aldrig så att vi barn märkte att de vuxna druckit något som påverkade dem. Det var umgänge, tomten,barnen och deras julklappar som var det viktigaste. Detta gjorde att det under mitt förra förhållande ofta blev en konflikt och krock mellan två olika traditioner och vanor under julen och när jag ser tillbaka nu så var jularna vi hade tillsammans egentligen (så som jag upplevde det ) bara en ständig kamp och hopp om att under dessa tre dagar bara ta det lugnt, vara tillsammans och umgås som en familj. Jag säger inte att det är mitt sätt att se på och fira julen som är det rätta men att det är svårt att fira den tillsammans med så olika vanor och synsätt är något jag med bestämdhet vet såhär drygt tjugo år senare.
I år har jag upplevt en ny och helt annan känsla då mannen jag nu lever med har med sig exakt samma upplevelse av och inställning till julen och även om vi ibland känner att vi önskar att vi träffats tidigare så väljer vi att i första hand se framåt och verkligen ta vara på och njuta av den tid vi faktiskt får tillsammans här på jorden.
Vi vet att det är få förunnat att uppleva den tvåsamhet vi gör och vet att ta vara på den.
”Rör du på dig något ? Jag tycker att du börjar få lite stor rumpa”  var en kommentar jag fick på julafton av en person som har en annan syn än mig på vad som är viktigt här i livet och det känns oerhört skönt att kunna ta en sådan kommentar med ro och se det hela ur ett större perspektiv.
Ja visst har min rumpa säkert blivit större eftersom hela jag på senare tid blivit ”större” både i kroppsvikt i kilon  och i den själsliga, känslomässiga delen inom mig, och jag saknar inte ett uns av mitt gamla jag. Till skillnad från de flesta kvinnor i min ålder så ser jag det inte längre som någon världskatastrof att vågen visar tre kilo mer än vanligt (för det är ca tre/fyra kilon till det handlar om) utan ligger förmodligen med mina numer 61,5 kilo till längden 1,63 cm mer på normal eller ska vi kanske kalla det ”trivselvikt” än de 57-58 jag låg på förr. Då fick jag nästan lite smått panik när vågen närmade sig 60 och nu förstår man hur lite innehåll ens liv måste ha haft då en sådan oväsentlig sak kunde få så stora proportioner.
Det känns sorgligt att tänka på hur många som väljer att låta sitt liv gå ut på att jaga ett utseende och ideal som ”passar in” i den allmänna uppfattningen om hur en perfekt människa ska se ut på ytan istället för att fokusera på och ta hand om det värdefulla ”inre” vi alla har och som är det enda som består även efter döden.
Kroppen är en tillfällig ”boplats” som vi lånar under våra livstider här på jorden och visst ska man vårda och ta hand om den på bästa sätt men i så fall för att hålla sig frisk och leva så länge som möjligt och inte för att ha ett perfekt ”skal” att visa upp för andra.
Men det är väl först när man känner sig verkligt och riktigt älskad för den man är som man kan och vågar släppa dessa krav och förväntningar på sitt utseende, och när man så gott som dagligen får höra att man är en underbar människa att leva med och dessutom ses som en av de vackraste för den personen (vare sig vågen visar 57 eller 61 kilo) så blir det här skalets yta helt enkelt oväsentlig.

Och apropå att ”röra på sig” så var vi faktiskt ute på vår första gemensamma skidtur igår och… vilken upplevelse !!
Jag som mer eller mindre avskytt snö, vinter och de flesta aktiviteter den för med sig upplevde nu känslan av att göra något roligt, nyttigt och givande tillsammans. Inget tävlande, inget hån, inga elaka  kommentarer om stil, utseende mm utan bara en lugn skön tur sida vid sida då man efter egen förmåga kände sig för och bara övade in balans och teknik för att få ut mest av själva känslan av rörelsen och aktiviteten.En kort och lugn tur anpassad efter våra egna ovana och vår 11 år gamla golden reterivers kroppar, bara för att känna efter hur det känns utan krav och press på att prestera. Längtar redan tills nästa gång  :) !

Men nu har yngste sonen vaknat och sambon är nog på väg hem ifrån jobbet så det är väl dags att få upp den här stora rumpan ur soffan och ta itu med lite andra sysslor innan vi ska ner till min mor på annandagskaffe tillsammans med släkt och vänner.
Ha en fortsatt skön vecka och var rädda om varandra !

Britta !!    :)